Utveckling eller avveckling

av språket?

Distorted View

Diana Ong

I går läste jag återigen en text där någon talade om att “klanka ned” på någon. Vid det här laget har jag hört och läst uttrycket så många gånger att jag började undra om det är jag som har fel och alla andra rätt. Men en tur till NE säger mig att det inte heter så. Man klankar på någon eller något — inget annat. Jag funderar på om det har skett en sammanblandning med “racka ned”, eller om det helt enkelt är prepositionssjukan som florerar. Ni vet, starta upp, släcka ned och slika uttryck som får somliga av oss att rysa av obehag.

Det är lätt att förstå hur fel kan bli, om inte rätt så vedertaget, när man hör det tillräckligt ofta — och har man inte ens hört den korrekta varianten så tror man naturligtvis att det alla säger är rätt.

klank`a verb ~de ~t

ORDLED: klank-ar

SUBST.: klankande; klank

• mekaniskt förebrå på ett småaktigt sätt: många ~r på regeringen; ~ på välfärden; ~ inte på mig

KONSTR.: ~ på ngn el. ngt

HIST.: sedan 1559; svenskt ord, trol. ljudhärmande; jfr äldre sv. klanka, om korp och kråka

racka ne´r el. racka ne´d verb rackade rackat

ORDLED: rack-ar

SUBST.: nerrackande, nedrackande

• hårt och småaktigt kritisera ngn el. ngt vard.: hon rackar ner på honom hela tiden

KONSTR.: ~ på ngn el. ngt

HIST.: sedan 1891; via da. av lågty. rakken med samma bet., urspr. 'forsla bort avfall'; besl. med raka; jfr rackare

Väggmadam och andra madammer

madam´ subst. ~men ~mer

ORDLED: ma-damm-en

fru åld.

BET.NYANS: om (äldre) kvinna i allmänhet nedsätt.; åld.: skurmadam; torgmadam

HIST.: sedan 1662; av fra. madame med samma bet., till ma 'min' och dame 'dam'; jfr dam, madonna

vägglus vard., ngt åld.: väggmadam

HIST.: sedan 1896

Jag är fascinerad av hur olika vi människor upplever ord. Vi lägger in olika betydelser i tillsynes enkla ord och värderar dem olika. Det räcker inte att bo i samma land för att tala samma språk — exakt samma språk talar vi bara inom familjen eller i små sammansvetsade grupper.

Många bloggare använder ordet madam om sina kvinnliga medbloggare. För mig har ordet en nedsättande klang, men jag har förstått att inte alla reagerar som jag.

Däremot har jag inget att invända mot madame.

Tilläggas bör, att vi sena tiders, demokratiska och tadelfria, barn naturligtvis inte ser ner på Rismormor och lokalvårdaren — men ordets ringaktande karaktär lever trots allt kvar.

Jag, en slarvmaja, introducerar

en ny lek på banken.

På väg ned till byn, iklädd opiffigaste hemma-kostymen, insåg jag att jag borde ha ryckt åt mig körkortet innan jag for. Men, tänkte jag, alla på banken känner ju mig. Tänk så fel man kan ha! I början av veckan var jag nämligen inne på banken för att upplysa dem om att jag är över aderton år, och att jag inte hade den tjänsten som jag försökte komma åt. Det var nämligen vad datorn sa' till mig när jag försökte klicka mig fram i den elektroniska djungeln. Väl inne på bankkontoret gick det hur lätt som helst, och jag kände mig precis så gammal och okunnig som jag är. Nåväl, slarvig som jag är, lämnade jag mitt VISA kort på banken, när jag gick därifrån. Det var alltså det kortet jag nu tog en snabbtur till byn för att hämta. Så där stegar jag in, en tant klädd som en lodare, och framför mitt ärende — till en gosse jag aldrig sett förr. Han har ingen aaaaaaaaning om var mitt kort kan vara, så han frågar en annan gosse — som inte heller han har en aaaaaaaning om var mitt kort finns.

Så nu börjar en exklusiv variant av gömma nyckel — hitta VISA kortet. Eftersom inte heller jag visste var kortet fanns, kunde jag ju inte tala om huruvida det var fågel, fisk eller mittemellan, och inte heller när det brändes. Så med en viss möda avstod jag från några som helst kommentarer. Jag skrattade inte ens, fast det såg lustigt ut när dessa ynglingar helt planlöst drog ut lådor och plockade fram mappar. Till slut befanns kortet ligga i den mapp som pojke nummer ett, tittat i det första han gjorde. Det var då som jag blev tvungen att erkänna att jag inte hade någon legitimation. Jag fyrade av mitt personnummer, som återfanns i en dator, se'n höll det på att falla på att jag har ett antal olika adresser, och jag visste inte vilken deras dator betraktade som den korrekta. Men jag uppgav dem alla, och gossarne suckade kollektivt och lät mig få kortet. Jag tror att de var glada att bli av med mig och få återgå till den normala bankverksamheten.

Det lyser rött

i buskarna.

Vi äter så mycket bär vi bara kan nu när de är som bäst.

Jag plockar frukostbären innan jag går och lägger mig — kvällssolen får allt rött att lysa hallonrött. Ett hallonbestånd är på rymmen i vresroshäcken och mer än en gång har jag sträckt ut handen efter en rosenknopp.

Och några gånger har jag siktat ett stort maffigt hallon på marken — tyvärr har det alla gånger visat sig vara min sko.

Om några dagar är de röda vinbären mogna, de vita har jag plockat av i dag (som var i går).

Grattis Woody!

Woodrow Wilson Guthrie

14 juli 1912 - 3 oktober 1967

Woody är kanske mest känd för sin sång "This Land is Your Land", som han skrev 1940. En sång som finns i ett otal versioner, beroende på vilket land man kommer ifrån (även en svensk variant finns) och hur fosterländsk man är. Själv lärde jag mig den kanadensiska versionen först, tack vare Joanie, som jag berättade om i förra inlägget.

The Bath, c.1867

Alfred George Stevens

Nog ser det ut som om hon var påklädd i badet?

Lyssnar på radioprogrammet Smuts. Där talar man om hur duschandet börjar likna en mani. För att inte tala om avlägsnadet av oönskad hårväxt — och jag förstår att för många är all hårväxt, utom den på huvudet oönskad. Det verkar som de allra flesta andrager hygien som skäl till att duscha, minst en gång om dagen. Därför var det intressant att höra en mikrobiolog berätta att man har mer bakterier på kroppen efter att ha duschat!

Det här programmet satte igång den vanliga associationskedjan, och jag minns det scoutlägret där jag delade tält med min kompis Joanie. Vi är väldigt goda vänner, men på en punkt skar det sig — hon hade nämligen för vana att raka benen var och varannan dag. Då tog hon in ett handfat med vatten i tältet och avlägsnade de få fjun som växt ut efter den senaste behandlingen. Det hade jag väl kunnat stå ut med — men för det mesta “glömde” hon att bära ut vattnet igen, så nästan varje gång jag klev in i vårt tält snavade jag över detta handfat med vatten i.

I vår by (den enheten där vi bodde) hade jag förutom mina svenska flickor, hand om de amerikanska, kanadensiska, tyska, japanska och finska flickorna som deltog i lägret.

Varje morgon hölls en kort morgonsamling, och information gavs om dagens begivenheter. Joan höll i den engelska delen och jag i resten.

Vi är båda lika morgontrötta, Joanie och jag, men medan jag visste att jag inte kunde säga “bara fem minuter till” och vända mig om i slafen, utan att försova mig, så hade hon inte lärt sig det än.

Så kom den morgonen då scoutchefen skulle deltaga i vår morgonsamling. Jag stack med jämna mellanrum in huvudet i tältet och uppmanade Joan att stiga upp. När jag såg lägerchefen närma sig, hade Joanie äntligen kommit upp, men var inte påklädd utan höll på att sätta in sina linser. När alla stod uppställda och väntade på oss — röt jag åt Joan att jag gav 17 i om hon fått in linserna eller inte, nu fick hon lova att komma. Snabbt fick hon på sig en kjol och tröja över pyjamasen — en så’n där präktig flanellpyjamas med vida ben — och rusade ut ur tältet (och snavade på det vattenfyllda handfatet).

Jag har nog aldrig haft så svårt att hålla mig för skratt som då. Med bara en lins på plats, var hon tvungen att blunda med ena ögat när hon läste, och den handen som inte höll pappret försökte frenetiskt, och med dålig framgång, hindra pyjamasbyxorna från att glida ned under kjolen.

Ett gömställe

Jordgubbar, 1916

Precis som Musikanta är jag en stor Chagall-beundrare. När jag nu läser hennes inlägg förflyttas jag i tankarna till Basel där min väninna Rachel bor. Hon bor på en liten lugn gata med smala flerfamiljshus. Trevåningshuset där Rachel bor på översta våningen, och där hon har inrett även vinden, tillhör hennes familj.

Under kriget passerade många judar på flykt huset på Türkheimerstraße. Trots att Schweiz stod utanför kriget, var man även där tvungen att gömma sina vänner ibland — och det gjorde man i den pelare som trappan slingrar sig runt. Jag som inte har cellskräck, känner ändå hur jag andas tyngre när jag tänker på hur det måste ha varit att stå i en pelare, där det bara fanns plats att just stå upp, och ängslas för att bli upptäckt.

I dag kan man lagt en glasskiva över toppen på pelaren på översta våningen, så att man kan titta ned på detta förfärliga gömställe.

Och varför kommer jag att tänka på detta när jag läser om Chagall? Jo Marc Chagall var en vän i familjen (men behövde aldrig gömma sig i pelaren), och där finns flera av hans tavlor.

Karsten, Stina och Åke

Karsten var mitt första möte med ett barn som inte var som andra barn jag kände. Han hade Downs syndrom fast då sa’ man mongoloid.

Jag var fem år och Karsten några år äldre — han var alltid snäll mot mig, böjde sig ned och frågade hur jag mådde. Hans röst var grov, och fast jag visste att han var genomsnäll, var jag lite rädd för honom men försökte att inte visa det.

Karsten flyttade så småningom till ett eget boende och hade ett arbete, jag tror nog att han hade det rätt bra och trivdes med livet. Ett liv, som för barn med Downs i den generationen, blev rätt långt. Han blev några och femtio.

Då, när jag var fem år, kunde jag ju inte ana att jag skulle får en hel del att göra med barn med särskilda behov — som det så vackert heter. Fast jag inte är utbildad för det, så har alltid dessa barn fallit på min lott i mitt arbete med barn, och det är utan undantag barn man minns — och jag undrar rätt ofta hur det gått för dem senare i livet.

Åke var en liten blek femåring, med glasögon fästade med gummisnoddar runt huvudet. Ingen berättade för mig, varken vad han hade för problem eller hur jag skulle tackla dem — jag vet inte ens om någon visste det. Nu, när jag vet en gnutta mer om olika diagnoser, skulle jag tro att Åke var autistisk. Han var ett medgörligt, för att inte säga apatisk barn, som nästan aldrig talade. Det vill säga, han kunde upprepa vad jag sa’, pekade jag på en bild och sa: “har du sett vilken roligt bil“, så kom det som ett eko från Åke: “har du sett vilken roligt bil“.

Förhoppningsvis kom han så småningom till en specialklass, eller skola, där de hade kunskaper och resurser att hjälpa honom.

På samma leksola som Åke gick, gick också Stina, men i en annan grupp. Stina var en storväxt sexåring, som inte heller hon talade, men hon var alltid glad. Hon förföll förstå vad man sa’ till henne — hennes skratt var inte ett fångrin, utan mer som en reaktion på det man sa’ till henne.

Hon kunde inte gå, och eftersom hon var stor som en åtta- eller nioåring, var det ett drygt jobb att förflytta henne.

Vilken vånda måste det inte vara som förälder till ett barn, som inte kan klara sig på egen hand, att fundera på hur det ska gå när jag inte längre orkar ta’ hand om mitt barn — eller vad händer när jag dör. I Sverige har vi väl (jag är inte så insatt) boenden där vuxna förståndshandikappade, blir väl omhändertagna — men hur ser det ut i andra länder? I U. S. A. vet jag ju att man helst ska ha gott om pengar om man vill försäkra sig om att barnet ska ha det bra i all framtid. En av mina vänner har en bror, som tack vare att han kommer från en välbärgad familj, har sitt på det torra. Han har dessutom förmånen av att ha ett par syskon som kan dela på ansvaret för honom.

Men långt ifrån alla förståndshandikappade personer har det så bra.

Bioluminiscens

Glühwürmchen Idyll (Glow Worm)/Paul Lincke by

I dag är det, som så ofta förr, en melodi som får mig att söka information på nätet. Mor gnolade på den gamla schlagdängan “Life is like a firefly”, men eftersom jag inte hittar någon inspelning med den, så fick det bli en annan eldfängd sång som illustrerar det här inlägget.

I min barndom på 50- 0ch 60 talet minns jag de trollska kvällarna med lysmaskar. Jag kan tänka mig att det var först i slutet av juli vi såg dem, när kvällarna åter blev mörkare. Såvitt jag kan förstå, när jag läser om dem, är de fortfarande tämligen vanliga i Sverige — men det är länge se’n jag såg någon.

I en artikel framgår att gatljusen är ett hot mot lysmaskarna eftersom hannarna börjar uppvakta lyktstolparna istället för lysande damer.

I länder där det finns eldflugor, finns väl inte den unge som inte sprungit runt med en glasburk, och samlat in flugor på kvällen — och inte den förälder, som inte uppmanat sina ättelägg att släppa ut flugorna innan de går till sängs.

Nog är det magiska kvällar, de mörka ljumma kvällarna med små ljuspunkter i luften.

Att ljuset har en funktion för parningen visste jag, men inget mer, så jag rådfrågade NE och fick reda på lite mer:

bioluminiscens är när levande varelser sänder ut ljus. Det finns bakterier, svampar och djur som lyser.

Bland djur är det vanligast med bioluminiscens hos sådana som lever djupt ned i havet, där det alltid är mörkt. Men även vissa insekter kan lysa, bland annat eldflugor och lysmaskar.

Eldflugor är skalbaggar som har lysorgan på halsskölden och under bakkroppen. De sänder ut ett ljus som är fast eller blinkande. Hos vissa arter blinkar många eldflugor som samlats i svärmar i takt. De lyser främst för att honor och hanar ska hitta varandra när de ska para sig.

Lysmaskar är också skalbaggar. Hanen har vingar och ser ut ungefär som en vanlig skalbagge, men honan saknar vingar och ser mer ut som en larv. Både hanen och honan har lysorgan på undersidan av bakkroppen. I Sverige finns två arter av lysmaskar.

Fiskar med bioluminiscens kan använda ljuset som kamouflage för att inte synas som en siluett underifrån: fiskens undersida lyser blå liksom vattenytan ovanför. Andra fiskar har ljuset till att lysa upp omgivningen, locka till sig bytesdjur eller för att honor och hanar ska hitta varandra.

En eldfluga. Bilden från NE.

I radions schangtila salar,

ingen buse svenskar talar

Bilden har jag snott från från

"the beyond organic show"

Jag undviker i görligaste mån radions matprogram — och det av många skäl. Förutom att jag tycker innehållet är trist, så är jag innerligt trött på radioprogram där man skrattar efter var och varannan mening — inte bara på radio är det jobbigt med allt fniss, men det blir värre i radion eftersom man ofta inte hör vad som sägs.

Och att stup i kvarten tala om att maten är SÅ god, verkar lite korkat — inte 17 skulle man laga en rätt, och tala om den i radio, om man inte gillar den. Men ska man nu säga att något är gott, kan man ju säga att “jag tycker” — inte påstå att det är gott, som om vore det en universell sanning.

Man kan inte heller beskylla dem för att tala god svenska, modeorden duggar lika tätt som modeingredienserna.

Att jag vet allt det här, och så kategoriskt kan fördöma detta program, beror på att jag ibland drabbas av de sista minuterna när jag avser att lyssna på nyheterna som följer.

I dag kom jag in i sändningen just som en pizza skulle färdigställas — då säger kvinnan att hon lägger på sillen lite busigt!

Detta fasansfulla modeord har jag aldrig hört i det sammanhanget förut — men hjärtligt trött är jag på ungar som är busig om de inte är charmtroll. Och det är ingen måtta på allt bus som ryms i reklam när det gäller barn och artiklar avsedda för barn. Lika missbrukat som orden mysigt och gulligt.

Fördelen med radioprogram om mat är ju att man slipper se både maten och programledarna.

Sommarhandarbete

Från Svenska Journalen n:28, 11 juli 1931.

Jag ber

Si, iskarlen kommer

Hur kunde jag glömma iskarlen? Måste bero på min ärevördiga ålder.

På Sofiagatan, runt hörnet från vår port, fanns en fiskaffär — i min tidiga barndom minns jag hur fiskarna låg uppradade på isblock där. Hur ofta iskarlen kom vet jag inte, men det var en tämligen vanlig syn att se hur han lastade av isblock från sin lastbil. Över ena axeln och ned på ryggen bar han ett stort “läderförkläde”. Med en stor tång tog han ett isblock i taget, hävde upp det på ryggen och bar in det i affären.

Skärslipare, gårdsmusikanter och tiggare

A London Knife Grinder

Inte utan att jag känner mig förfärligt gammal som upplevt både skärslipare, tiggare och gårdsmusikanter. Förmodligen var de, de sista av sitt slag, som ibland dök upp vid vår dörr på Söder i Stockholm. Ja, gårdsmusikanterna höll sig förstås på gården och eftersom vi inte hade fönster mot gården så hörde vi dem bara om de råkade vara där, när vi gick ut med sopor. Men jag har upplevt det, och sett hur tanter slängde ned mynt, inlindade i tidningspapper till musikanten.

The Street Musicians, circa 100 BC

Skärsliparna ställde upp sin slipsten på gatan utanför porten, se’n gick de runt i huset och frågade om vi hade knivar och saxar som behövde slipas.

The Old Beggar

Tiggarna var nog, utan undantag, vad vi kallade ölgubbar. De ville naturligtvis ha pengar att spendera på Skåningen, som på den tiden var ett ölschapp, och bara låg ett kvarter bort. Mor sa’ alltid att pengar hade hon inga att ge bort, men ville de ha några mackor så kunde hon bre’ några — och jag tror faktiskt att de flesta ville ha en några smörgåsar. Dessutom ville de prata. Ett samtal minns jag väl, förmodligen för att gubben, som säkert inte var särskilt gammal, var dramatisk och vältalig. Möjligtvis var han inte heller helt nykter. Han berättade en lång historia om hur han varit förlovad med den vackraste och bästa kvinnan i världen. Efter sju års förlovning dog hans fästmö av brusten blindtarm. Här blev berättaren gråtmild och darrade på rösten när han beskrev hur arg han var på Gud, och hur han, vid begravningen, i vredesmod slängt förlovningsringen på kistan och lämnat kyrkan.

Choklad

En kombination jag aldrig provat,

någon som vet om det är värt ett försök?

Redan i morse upptäckte jag att det är “chokladens dag” i dag — men av omtanke av mina kära bloggvänner, talade jag inte om det tidigare, eftersom jag inte ville bidra’ till att någon föråt sig på choklad. Skulle någon tycka att det var fräckt av mig att tjyvhålla på denna kunskap, vill jag på en gång tala om att det finns två “choklad dagar” till, när ni kan at’ igen vad ni eventuellt missade i dag. Den 4 september är det “World Chocolate Day” och den 28 oktober är det “National Chocolate Day”, jag misstänker att den senare bara får firas i Staterna, eftersom det var på en amerikansk sida jag hittade uppgiften. Men en del av er bor ju över där, och vi andra får väl kvista över och hälsa på er i oktober.

Ordet choklad har funnits i svenskan sedan 1688. Det kommer från det spanska ordet chocolate med samma betydelse. Varifrån ordet chocolate sedan kommer är ganska omstritt. Ett möjligt ursprung är från nahuatls xocolatl bildat från xococ eller xocolli som betyder bitter och atl som betyder vatten, således bittert vatten. Karen Dakin och Søren Wichmann menar att det är ett nyord som en möjlig hybrid mellan maya och nahuatl, på grund av att det först märks sent i Mexikos koloniala källor. Ordet användes då först för att beskriva ett verktyg, en visp, kallad chicol-li, som man använde för att tillaga en skummig chokladdryck med. Denna dryck kan ha haft namnet chicolatl, vilket då betyder vispad dryck.

Ordet kakao kommer från aztekernas cacahuaquchtl som i sin tur motsvaras av kakaw från olmekcivilisationen 1000 år f.Kr

Till Europa kom kakaobönan 1502 med Christofer Columbus som samma år hade varit den första europé att se en kakaoböna på ön Guanaja (Isla de Pinos). Dessa tog han med tillbaka till Spanien. Emellertid var de inte uppskattade av landets hov. År 1519 introducerade Hernán Cortés ovan nämnda dryck från det mexikanska hovet i Montezuma där han själv hade smakat drycken.

Under Karl V:s styre etablerades ett spanskt monopol på kakaoimport. Detta monopol bibehölls i 80 år. Spanjorerna började dricka drycken som Cortés medtagit till Spanien, men nu varm och således varm choklad. Under 1600-talet ökade populariteten för kakao i Europa. Kakaon som dryck erövrade på så sätt Europa, via kungahusen och noblessen. Den spreds år 1615 till Frankrike vid vigseln mellan Anna av Österrike och Ludvig XIII av Frankrike. Choklad som livsmedel blev allt mer populärt bland de mer välmående, men var fortfarande obekant för de fattigare invånarna. Vidare spreds kakaon och chokladen till Nederländerna (framförallt Amsterdam blev en stor kakaohamn) och därifrån vidare till Tyskland och norrut till Skandinavien, samt söderut till Italien. Till Storbritannien kom kakaon under mitten av 1600-talet, där chokladhus i London började konkurrera med de etablerade kaffehusen. I chokladhusen drack man chokladdrycker, som ansågs ha såväl afrodisiakiska som hälsofrämjande och stärkande effekter.

Glöm för allt i världen inte bort att se skälmsk

ut när du stoppar in chokladbiten i munnen!

I Nordamerika användes choklad för medicinska syften från och med 1500-talet till 17- och 1800-talet. I dryckform troddes den bota sjuka och blev homeopatiskt förordnad för att förebygga sjukdom. Detta användningsområde har idag återfått viss popularitet i form av mörk choklad som ska motverka hjärtsjukdomar. I Nordisk familjebok menar författaren att man för medicinska ändamål blandade kakaomassa med ämnen som hemoglobin, närsalt och ricinolja.

En studie från Harvard University visar att moderat konsumtion av choklad förlänger livet. Samma studie visade att dödligheten för de som förtärde choklad mer än tre gånger i veckan var högre, men som högst var dödligheten för de som aldrig åt choklad. Choklad innehåller mycket koppar vilket är bra för kroppen. Kakao och choklad innehåller många mineraler, såsom magnesium och järn. Choklad är även en energikälla, på grund av dess antioxidanter och fenoler. Det har utnyttjats av soldater under krig i form av militärchoklad, som delas ut till alla militärer i USA som en katastrofranson såväl som moralhöjare. 40 gram choklad innehåller lika mycket fenoler som ett glas rött vin. Antioxidanterna har bevisats motverka risken för cancer eller hjärtsjukdomar.

Ett överintag av choklad har visats kunna resultera i övervikt samt leda till diabetes. Stearinsyran har i vissa studier ansetts kunna leda till blodproppar. Choklad är beroendeframkallande, och har visats påverka samma delar av hjärnan som påverkas vid drogberoende. Detta är dock osäkert, och man vet inte än om beroende är en sensorisk eller farmakologisk effekt.

Det finns inga studier som har bevisat att choklad påverkar akne. Det är även osäkert huruvida chokladintag ökar fetmarisken. I USA, där chokladintaget är mindre än hälften av det i Schweiz, är fetma vanligt. I Finland är chokladintaget mindre än 3,5 kg/år per capita, men ändå är fetma och kranskärlssjukdomar vanligt. Andra godissorter har en högre inverkan på tänderna än choklad, då chokladen innehåller en antibakteriell agent som hämmar plack. Ett högt intag av choklad är dock dåligt för tänderna.

Godis och chips har visat sig vara dåliga för miljön, och allra värst är skumgodis följt av gelégodis och mjölkchoklad. Mjölkchoklad har tre gånger så stor klimatpåverkan som mörk choklad. Detta enligt en studie av SIK (Institutet för Livsmedel och Bioteknik) på uppdrag av Livsmedelsverket.

Early Morning Chocolate

Pietro Longhi

The manner of making Chocolate.

Set a Pot of Conduit Water over the fire untill it boiles, then to every person that is to drink, put an ounce of Chocolate, with as much Sugar into another Pot; wherein you must poure a pint of the said boiling Water, and therein mingle the Chocolate and the Sugar, with the instrument called El Molinillo, untill it be thoroughly incorporated: which done, poure in as many halfe pints of the said Water as there be ounces of Chocolate, and if you please, you may put in one or two yelks of fresh Eggs, which must be beaten untill they froth very much; the hotter it is drunke, the better it is, being cold it may doe harme. You may likewise put in a slice of white bred or Bisquet, and eate that with the Chocolate. The newer and fresher made it is, the more benefit you shall finde by it; that which comes from forreigne parts, and is stale, is not so good as that which is made here.

Ur "Chocolate: or, An Indian Drinke By the wise and Moderate use whereof, Health is preserved, Sicknesse Diverted, and Cured, especially the Plague of the Guts; vulgarly called _The New Disease_; Fluxes, Consumptions, & Coughs of the Lungs, with sundry other desperate Diseases. By it also, Conception is Caused, the Birth Hastened and facilitated, Beauty Gain'd and continued". från 1652 av Antonio Colmenero de Ledesma

Näringsvärde per 100 g

Energi 555 kcal

Protein 8 g

Kolhydrater 54,6 g

Kostfiber 0,4 g

Fett 34 g

Varav mättat fett 19,8 g

Askorbinsyra (C) 0 mg

Vitamin D 0 μg

Mineraler

Kalcium 400 mg

Järn 2 mg

Zink 1,3 mg

Att återfinna ett parkerat fordon

När jag läste om hur Magdalena fick stå ett par timmar i kö för att komma ut från ett parkeringshus, så mindes jag plötsligt en dag i San Francisco. Vi hade parkerat på översta våningen i ett parkeringshus — om det var sjätte eller åttonde våningen, minns jag inte längre. När vi på hemvägen klev in i den fulla hissen på nedre botten, för att hämta bilen, kom en liten chic dam springande. En äldre herre tryckte tillbaka dörren så att hon kunde knö in sig hos oss andra. Eftersom hon inte nådde fram till knapparna så tittade hon uppfordrande på de som stod närmast dem och sa’ “garage”, med vad jag uppfattade som fransk brytning. En dam påpekade att hela huset var “garage”, men den lilla chica damen kunde uppenbarligen inte engelska, utan upprepade bara sitt “garage”. När hissen hade stannat ett par gånger för att släppa av bilägare, och man bara såg en oändlig massa bilar från hissen, insåg hon tydligen att hela huset var garage och klev med en axelryckning av, nästa gång hissen stannade.

“Jag hoppas verkligen att hon hittar sin bil i dag”, sa’ någon när dörrarna stängts, och vi for vidare mot toppen.

Helt säker är jag inte men jag tror att jag tog den här bilden från parkeringshuset.

Två tips har jag när det kommer till att hitta tillbaka till sitt fordon, båda beprövade. Den sommaren vi flyttade mitt i en värmebölja och jag hade en sparkstötting på taket, hade jag inga som helst problem att hitta bilen på stormarknaden.

Min kusin Anne, gick på universitetet i Davis i Kalifornien, där tilläts inte bilar på universitetsområdet utan alla cyklade. Efter att ha irrat runt och letat efter sin cykel de första veckorna, målade Anne helt resolut blommor på hela cykeln.

Mormongossarna

Alla medlemmar mellan 19 och 25 år som anses

lämpade uppmuntras att bli missionärer

I min bekantskapskrets finns inga mormoner — däremot en kille som varit mormon och hoppat av. Avhoppet skedde först i vuxen ålder så han hann med att fullfölja den (näst intill) obligatoriska missonsresan.

Det är intressant att träffa dessa välvårdade och artiga ungdomar som aldrig frågar vad du gör — deras frågor gäller alltid familjen, eftersom familjen är det viktigaste (näst religion) i deras liv.

Från min tidiga barndom på 50-talet minns jag hur ett gäng mormonpojkar, ute på sin missionsresa brukade besöka oss. Första gången var det nog bara ett par stycken som ringde på dörren, men så småningom tog de med sina kamrater och hälsade på. På den tiden var det inte lika vanligt som i dag, att svenskarna talade engelska, så vi blev lite av en tillflyktsort för dem på deras lediga stunder. Av diskussionerna minns jag inget, det var jag för liten för — men jag minns hur ett helt gäng unga killar satt på golvet, lutade mot väggar och möbler, fikade och umgicks.

Och naturligtvis undrar jag hur det gick se’n — förblev de aktiva och rättrogna mormoner, eller bara mormoner till namnet — skaffade de flera fruar (trots att det är förbjudet) — har jag kanske mött någon av dem på gatan när jag besökt Salt Lake City...

om de lever måste de ju vara pensionärer vid det här laget.

Synonymer

En synonym är det ord du använder när du

inte kan stava till det ord du tänkte på först.

Burt Bacharach

om

såframt

såvida

såvitt

försåvitt

ifall

därest

Det var inte så dumt med ramsorna som man lärde sig rabbla fordomdags.

Jag återupptäckte nyligen “Svenska språkets synonymer” av A. F. Dalin. Vårt exemplar trycktes 1945 och är den femte upplagan. Hur kunde jag ha glömt bort att vi hade denna skatt — jag slår i den på måfå:

Smärta. Plåga. Pina. Martera. Tortera. Kvälja. Agga. Ansätta. Anfäkta. Beklämma. Besvära. Förtrycka. Topprida. Kujonera. Trannisera. Bry. Fräta.

Smärta förorsaka lidande i kroppsligt eller andligt avseende. Plåga detsamma ehuru ett starkare uttryck. Pina, Martera, Tortera egentligen plåga med vissa plågoredskap, antingen til straff eller för att avtvinga bekännelser; förorsaka högsta grad av kropps- eller själslidande. Kvälja förorsaka kväljningar i magen; förorsaka själskval. Agga egentligen åstadkomma stickande kroppssmärta; förorsaka ständigt oroande själskval. Ansätta gå någon våldsamt inpå livet; häftigt oroa, förfölja plåga. Anfäkta svårt ansätta, t. ex. anfäktas av tvivel. Beklämma svårt trycka med bekymmer, sorg, ängslan osv. Besvära orsaka besvär, omak, möda, olägenhet osv. Förtrycka belasta med för stora skatter, arbeten, tjänstskyldigheter osv. Topprida, Kujonera förtrycka, hunsa, behandla överlägset med översitteri. Tyrannisera förtrycka, behandla grymt eller egenmäktigt. Bry oroa och besvära; sätta i förlägenhet, genera. Fräta egentligen (om syror, mal m. m.) upplösa och förstöra; svårt plåga och långsamt tillintetgöra.

Retsam. Retlig. Nervös. Kitslig. Förarglig. Syrlig. Spydig. Sarkastisk.

Retsam fallen för att retas. Retlig som lätt blir retad. Nervös retlig, otålig, överretad. Kitslig, Förarglig fallen för att anmärka på småsaker och genom förarglighet reta. Syrlig satirisk, ironisk, skarp. Spydig, Sarkastisk kvick och elak på en gång.

Så slog jag upp ett av mina favoritord, vedervåga, och hittade detta:

Töras. Våga. Drista. Drista sig. Fördrista sig. Djärvas. Vedervåga. Äventyra. Understå sig.

Töras, Våga ha mod att göra eller säga något. Drista, Drista sig, Fördrista sig detsamma ehuru mera vårdat uttryck. Djärvas våga att företaga eller yttra något som möjligen kan medföra svåra följder. Vedervåga, Äventyra utsätta sig för fara, äventyr. Understå sig fördrista sig till något vartill man icke är berättigad.

Så säger somliga att svenskan är torftig! Använder man hellre engelska ord och uttryck så glöms naturligtvis många av de här fina gamla orden bort, och språket utarmas.

Inte ens jag som använder ett tämligen föråldrat språk, både i tal och skrift, använder alla de här härliga orden annat än vid enstaka tillfällen — eller ibland för skojs skull. Men jag skulle gärna se att fler skribenter (på alla nivåer) ansträngde sig för att hitta gångbara synonymer. Med tanke på att de flesta i dag använder dator till det mesta skrivande, så når de ju synonymordböcker bara med ett par klick. Så kan de ju passa på att kolla stavningen samtidigt!

Det har slagit mig många gånger när jag läser texter, hur somliga skribenter upprepar samma ord till leda, även om det finns flera synonymer att välja på. Det förefaller som många i ett försök att uttrycka sig väl, använde ord som de aldrig använder i talspråk. Jag har lagt märke till att många genomgående använda orden ej, dock och samt — förmodligen i tron att det gör texten mer litterär.

Det finns sån’t man inte säger

Motherhood, 1805

Marguerite Gerard

Jag minns tystnaden som följde när Britt-Marie sa’ att hon inte ville ha barn, för ungar är så besvärliga. Vi var en grupp tjejer i tonåren som fikade tillsammans, när hon fällde den opassande kommentaren.

För vissa åsikter tycks vara opassande, och jag grunnar på varför. Och nu talar jag om personliga åsikter, som inte skadar någon annan. Att inte tycka om djur och barn beraktas av de flesta som suspekt. (Fast det är OK att inte gilla kräldjur).

Tycker man att det satsas för mycket pengar på fertilitetsforskning — eller att det pjoskas för mycket med cancerpatienter, är man hjärtlös.

Har man kommit fram till en åsikt på grund av erfarenhet eller väl underbyggda kunskaper, så måste man väl få tycka vad man vill utan att bli misstänkliggjord. Så länge jag inte uttrycker mig förklenande om människor som inte delar min uppfattning, och respekterar att alla inte har samma (sunda) idéer som jag själv, så må det väl vara hänt att vi inte samtycker i en rad frågor.

Naturligtvis finns det frågor där man får ha olika synpunkter, liksom att det finns icke accepterade ståndpunkter.

Men frågan kvarstår — varför finns det vissa, tämligen harmlösa, tankar som inte är salongsfähiga.

Pam

Patriotism is your conviction that this

country is superior to all other

countries because you were born in it.

George Bernard Shaw

På Independence Day går alltid mina tankar till Pam, en amerikansk flicka som var med i vår scoutkår under de år hon bodde i Sverige. Hon var tolv år när hon följde med en kompis till ett scoutmöte, det var vid höstterminens början och hon hade bara bott i Sverige några månader. Visserligen talade hon svenska med en kraftig amerikansk brytning — men hennes ordförråd och grammatik var bättre än de jämnåriga kompisarnas.

Vid ett tillfälle hade vi en tävling som gick ut på att patrullerna under ett möte skulle samla så många poäng som möjligt. Vi hade satt upp en lista med saker att göra, som att samla in ett visst antal växter, leta efter några gömda prylar och skriva text till en sång på valfri melodi — varje sak gav olika poäng.

Pam var den enda som gav sig i kast med att skriva en sång. Det blev en nidvisa om ledarna och kamraterna — nio rimmade verser på perfekt svenska — som var så elak att vi blev tvungna att ta’ upp en diskussion om kamratskap.

Förmodligen läste, och memorerade, hon ordböcker när kompisarna läste serietidningar. Min far använde en gång lite skämtsamt uttrycket “vi proletärer”. Genast frågade Pam, “är du verkligen en arbetare utan fast egendom?”

En sommar hade vi dagläger vid scoutstugan — på kvällen den fjärde juli, blev hon hämtad av sin pappa. Just som de svängde ut på vägen, vevade hon ner fönstret och ställde sig upp så att det var mer Pam utanför bilen än i den — viftade vilt med armarna och ropade (till min mor): “stars and stripes for ever Barbara!”