söndag 31 mars 2024

Minnen

 Easter is…

Joining in a birdsong,

Eying an early sunrise,

Smelling yellow daffodils,

Unbolting windows and doors,

Skipping through meadows,

Cuddling newborns,

Hoping, believing,

Reviving spent life,

Inhaling fresh air,

Sprinkling seeds along furrows,

Tracking in the mud.

Easter is the soul’s first taste of spring.” 

 Richelle E. Goodrich


Spring - The Morning Room 

William Rothenstein


På konferenser & kongresser (vad nu skillnaden är mellan dessa två), med släkt och vänner, på sjukhus, i städer (som London, Lübeck & Edinburgh), på fjället och i skärgården, på begravning, och en snabbtur till Holmenkollen,


Nog är minnet är ett förunderligt ting — under min morgonpromenad har det förflyttat mig i tid och rum till alla påskar jag kan dra mig till minnes.

För att inte tala om alla böcker jag läst i påsktider — ofta kom ett platt och hårt paket lagom till påsk, från en äldre släkting. En annan släkting brukade skicka med en femma eller tia, i ett brev till mor, ”så att Margaretha kan köpa en bok”. Det var tider det, när en femma räckte till en bok — och om föräldrarna hade godheten att skjuta till en krona, kunde man få två ”Wahlströmsböcker” som på den tiden i regel kostade 2:95.

Den här helgen har jag ägnat lite tid åt Selma Lagerlöf, i ”Ett barns memoarer. Mårbacka II” hittar jag kapitlet påskkärringen, som kan vara lämplig läsning för den som vill koppla av från äggmålningen.



torsdag 28 mars 2024

Flyg- & läsförslag



Any Old Fairy Tale, 1919 

Arthur Wilde Parsons


Har du trimmat kvasten och kokat alla ägg, så tycker jag att du ska skänka  kapitlet ”Blåkullaresan”, några minuter, innan du själv sticker till Blåkulla.



Du hittar det i Selma Lagerlöfs bok ”Mårbacka”.

(Nog var huset finare innan det byggdes om‽)


 




onsdag 27 mars 2024

För syns skull

 


Ja, jag har en lornjett, men det var först häromdagen som jag förstod att man kan använda den till att lornjettera.


”Det är icke utan skäl som en man, pastor loci Viieus, rörd af den helige ande, försäkrat att verldens sista tider måtte vara hardt nära; ty det inrotade syndaförderfvet, hvaröfver han i sin ifver ofta skrikit sig hes, blir allt mer och mer synbart. Man ser ju, oaktadt den stojande prestens nit, den förhärdade syndaren luta sig mot stolskarmen att dölja sina breda gäspningar, som ofta ofvergå till det sträfvaste snarkande — ser huru mången lornjerar flickan i stället för talaren, och man måste bekänna att verldsens ondsko stigit till sin höjd.”

 ur ”Samlade vitterhetsarbeten

av Per Elgström & Georg Ingelgren


Med mina vanliga glasögon kan jag väl inte briljera— bara glasera?


”She wore many valuable rings and black lace mitts on her fine white hands, and held in her right hand a valuable lace handkerchief, which nothing would have induced her to use for the purpose for which handkerchiefs are ”supposed to be made and bought. It had been “in the family” for six generations, and it had

never been used. In her other hand she carried  tortoise-shell lorgnette which she never used either, for she had no need to—her sight still was perfectly good—and

Julia Townsend was about the last woman in the world to affect an infirmity that did not afflict her.”

tisdag 26 mars 2024

Klassiska barnböcker

 ”De franska och engelska klassikerna stodo med guldpressade ryggar i gula björkskåp.”

Waldemar Swahn, 1916



Och vem 17 bestämmer vad som är en klassiker?


1) person som obestridt (o. i alla tider) inom litteratur l. konst intar ett framstående rum; författare l. konstnär av förnämsta rang; äv. om författarvärk av dylik rang.


2) författare från antikens litterära blomstringstid, klassisk författare.


”De gamla språken och klassikerna borde intaga främsta rummet i undervisningen.”

Stod att läsa i Läroverkskomiténs betänkande. 1–3, Stockholm, 1884–85


3) kännare av l. forskare inom klassisk kultur l. litteratur; äv.: person som i sin konst l. i sitt författarskap strävar att efterbilda klassiska mönster l. som tagit intryck av dylika mönster.


En något enklare definition är kanske:

”litteratur som läses av generation efter generation”


Fast hur ska jag veta vilka böcker dagens unga hänger fast vid. Vad jag vet är att skillnaden är stor mellan olika länder. Många av mina amerikanska vänner anser att ”The Velveteen Rabbit” och ”Rebecca of Sunnybrook Farm” är klassiker — inte många svenskar håller med, om de överhuvudtaget hört talas om dessa böcker. I Schweiz är det ”Heidi” och ”Schellen Ursli” folk nämner först.



 Ni har säkert redan lagt märke till att jag håller mig till barn- och ungdomsböcker i dag. Ett högst medvetet val eftersom det är så oerhört viktigt att barn får möjlighet att tidigt upptäcka böckernas värld.


Jag är väl medveten om att jag är långt ifrån normgivande, och att mina val i dag inte anses vara klassiker av alla.



Pamela Lyndon Travers böcker om ”Mary Poppins” med illustrationer av Mary Shepard,

   

kom ut 1934, och hör i min värld till de främsta klassikerna.





Året efter kom första boken i ”Lilla huset” serien. Böcker i vilka Laura Ingalls Wilder berättar om sin barndom som nybyggare i Amerika.




Även om Edith Unnerstad kommit i skymundan bakom sina författande generationskamrater, så blir hon mitt tredje val i dag.


Böcker jag med tvekan valt, därför att alla tre har förvandlats till filmer, som med lite god vilja kan kallas för mediokra. Filmer som ofta ligger långt ifrån originalet.

måndag 25 mars 2024

sportig selfie

 Modern sport fanns ju icke (på 1860-talet) — men i stället för tennis, fotboll och golf spelade man sälta, pärkade puta och slog munk, och det var nog lika roligt, fast det bara var inhemskt svenskt.

ur ”Mitt livs minnen”, 

av Claes Lagergren




utförsåkning i ”Vitan”

min bästa gren


1. Så minns jag gymnastiklektionerna i skolan:  

jag varken hatade eller älskade gympan — har varken goda eller dåliga minnen av den.


2. Det är "min" idrott framför andra (som aktiv och/eller som åskådare): 

så följer ett av mina vanliga trista svar på frågorna 2 - 5:

ingen, jag är helt sonika ointresserad av idrott


5. När det sänds sport i tv så ... 

Även om jag hade en TV så skulle den inte få sällskap av mig under sportsändningarna


6. Hur sugen är du på OS i sommar? 

Inte det minsta


I ett försök att rehabilitera mitt rykte och inte framstå som alltför negativ, vill jag berätta att jag i tonåren både simmade och orienterade, men eftersom jag inte fattar vitsen med att komma först så la jag så småningom av det organiserade sportandet.


Under min tid i Kanada lurades jag med i ett tjejgäng som regelbundet hejade på sina curlingspelande män.

Efter en tid insåg jag att det inte var spelet som var det väsentliga, utan möjligheten för tjejerna att visa upp sina exklusiva stickade tröjor & chica accessoarer.

Visst kan det vara kul att ägna spelet en halvtimme en gång i veckan — men inte flera timmar två eller tre gånger i veckan. Så jag brukade stoppa ner en bok fickan, och sedan leta upp en plats i skymundan.

 


Men just nu slår det mig att jag bänkade mig framför TVn varje gång Stenmark åkte — men det var ju en och en halv evighet sedan. På så vis hann jag sticka två schalar i påfågelmönster.



Men ordet sport gillar jag, med alla dess möjligheter att bilda nya ord genom att sätta ihop det med andra ord, som frågesport och ”stadsorientering” som vi hade ett par gånger under skolåret på mellanstadiet — ett välkommet avbrott, då vi fick ge oss ut på sta’n.


Vad man räknar som sport har jag insett är var och ens ensak:

Att sköta .. (bin) är ett fint husbondearbete och passande som ”sport” och sommarnöje för den superfinaste gentleman. 

ur ”Biet”

av Oskar Elis Leonard Dahm

Och i ”Vattenslottet” skriver Per Wästberg: Vid universitetet blev det en sport att kalla varandra med förnamnens initialer. 


Så kan man ju ”gå på sporten”, men det har jag aldrig provat.

söndag 24 mars 2024

solförmörkelse & katarinahissen

 Minns ni solförmörkelsen 1959, när vi tittade på solen genom sotade glas?

I så fall väcker kanske Jolos kåseri ”Solförmörkelsen” gamla minnen till liv. Var du inte med på den tiden, får du en glimt av livet fordomdags.


”Jag gick ut på den smala cementspången, som är kastad från Södra bergen till Katarinahissen. Där var fullt med folk. Ur restaurang Gondolens köksfönster hängde vitklädda kokerskor i vackra druvklasar, vartenda konditoribord var fullbesatt uppe på terrassen och fyra poliskonstaplar patrullerade högtidligt på bron över Katarinavägen.”



Jag gillar hur han liknat bron vid en spång — även om det ger mig en lätt mental yrsel  att vandra på en spång 35 meter över Slussen.

Samma dag som jag läser det här kåseriet, hittar jag ett kuvert med fem vykort från Stockholm, två av dem visar Katarinahissen. Det är inte helt lätt att tidsbestämma dem, men jag kan tänka mig att de är något yngre än Jolos kåseri. På det övre kortet skymtar en spårvagn, vilket betyder att det var taget före 1967. 


På det undre kortet ser jag inga spårvagnsspår, vilket skulle tyda på att det är yngre.

Jag ser också att det fanns annonspelare — finns sådana fortfarande? (undrar kusinen från landet), pelaren på övre bilden gör reklam för zingo. Jag läser mig till att de introducerades hösten 1962.




När konsumaffären, de upplysta fönstren i gatuplanet, upphörde minns jag inte — men jag minns att det var en stor affär med det mesta från trödgårdsmöbler till kläder. Jag tror att trädgårdsmöbeln vid sommarstugan inhandlades där, och jag vet med säkerhet att vi gick dit för att köpa snickarbyxor åt mig. Fast jag tror inte att det kallades snickarbyxor på den tiden.


En liten utflykt till SO, konfirmerar min misstanke ”lång­byxor med hängslen och bröst­lapp och vanligen många fickor”, står att läsa där — och de kom inte förrän 1973.  

Nåväl långbyxor med bröstlapp var det som gällde i mitt fall, och sådana antogs inte att flickor skulle nyttja. Vi fick gå till avdelningen med gosskläder för att köpa dem — den avdelningen låg längst in, i butikens ostligaste hörn, med fönster mot Katarinavägen.


O, så många minnen några vykort kan generera!