vet jag inget om, jag vet inte ens om han hade någon (solfjäder eller åsikt) — möjligtvis hade Xantippa synpunkter på åldrandet, hon lär ju ha varit bortåt 40 år yngre än maken — men det vet vi inte heller något om. Personligen tror jag att hon var en handlingskraftig, väl begåvad kvinna, som stod sig väl i diskussionerna med Sokrates. Naturligtvis fanns det karlar som talade illa om sådana kvinnor!
Det här fotot av den antika marmorbysten av Sokrates hittade jag i Bonniers konversationslexikon från 1946
Förutom solfjädersvalv, och solfjädersmönster i olika material och tekniker, så finns det både solfjädersgranar och solfjäderspalmer — så varför inte likna kråksparken i yttre ögonvinkeln vid solfjädersspröt.
Vad Sokrates tyckte om sina ”spröt” lär vi väl aldrig få veta, för oss nutida åldringar finns flera metoder att handskas med våra rynkor. Är man villig att offra X antal tusenlappar på fåfängans altare, kan man förmodligen få dem avlägsnade.
Alternativ två är kanske att ägna sig åt den konstnärliga verksamheten som här beskrivs. Jag finner det fascinerande att man lägger ned så mycket arbete, som kräver så många pryttlar som jag aldrig hört talas om. Och det för effekter, som jag inte heller hört talas om — skulle jag färga mina öronsnibbar rosenröda, och fingerändarna fuchsiaröda, skulle det förmodligen få mig att se stressad och överhettad ut.
Hennes ögonlock voro svullna, hvitögat inflammeradt, otaliga små fina rynkor stodo tecknade i hullet i yttre ögonvinkeln, som spröten i en solfjäder; ack, hur hade hon icke åldrats! »Lenotschka,» ropade hon till kammarjungfrun, »säg åt öfversten, att jag ingen middag vill ha, bär in till mig litet dessert, té och papyrosser.» När Lenotschka gått, gick hon till sin byrå och tog därur ett stort etui, bar det till sitt toalettbord och satte sig vid spegeln. Hon öppnade etuiet, det var koketteriets och skönhetens arsenal. Det innehöll instrument af alla möjliga slag och former, små tänger med skaft af ebenholz och nysilfver, små filar och knifvar, penslar af mårdöronshår, mjuka som sammet, vippor af svandun, pasteller i alla Bouchers och Watteaus finaste förtoningar, flaskor med skönhetstinkturer, rosenolja, pulver af afrikansk henna att färga fingerändarna, fuksin för att göra öronsnibbarna rosenröda, poudre de riz och eau de lys . Anna Paulovna handterade fordom med skicklighet och smak dessa remedier mot årens härjningar, nu hade de, sedan hon kommit hit till landsorten, legat undangömda i flere år; hon hade icke behöft dem, men i dag, i dag måste hon åter taga sin tillflykt till dem. Med vana händer skötte hon om dessa instrument och färger, och när hon omsider slutat sin seance med sig själf, lade hon etuiet undan, djupast in i sin låda. Såg sig åter i spegeln helt nöjd. Och det måste medgifvas, att en prima donna icke gjort sin sak bättre än hon.
ur ”Vår Landsman”