Saskia van Uylenburgh föddes den 2 augusti 1612 i Leeuwarden.
Kanske känner du igen henne, för hon var Rembrants favoritmodell under de sex år de var gifta.
Det lär ha varit ett lyckligt äktenskap, och Rembrants lyckligaste år.
Men under de åren födde hon fyra barn — bara det yngsta barnet, Titus född 1641 överlevde — och Saskia dog, bara 30 år gammal när Titus var ett år.
En mening i Warwick Deepings ”Two Black Sheep”, fick mig att fundera både över livets knappar — och de ” som är avsedda för tillslutning av vissa delar av klädesplagg el. för prydnad”.
är skorpa, och naturligtvis kommer rimmet av sig själv: att norpa en skorpa.
Norpat saker har man väl gjort i alla tider — och förmodligen dyrbarare ting än skorpor — men ordet norpa har man inte använt mer än i drygt hundra år, och ingen vet med säkerhet varifrån ordet kommer.
Desto längre har man använt ordet skorpa.
”Söta mor, gif mig en skorpa till. Syster Maria har denna gången mycken heder af sitt hvetebak.”
Almqvist var långt ifrån först när han använde ordet i ”Tre fruar i Småland”, och han liksom så många andra författare skrev om jordskorpor och isskorpor — det senare ofta kring någons hjärta.
Bellman lyckades peta in ordet i flera av sina verser. Kanske inte så underligt, för jag har förstått att skorpor var ett vanligt tilltugg till supen.
Defoe utrustade Robinson med skorpor och Dickens bjöd ofta på små skorpor.
Fast i engelskspråkiga böcker hette de ju ”rusks” — ett ord som jag förstått att många av mina amerikanska och engelska vänner har högst dimmiga begrepp om vad det är.
Både Dostojevskij och Tolstoy skrev om skorpor — men vad det kan tänkas heta på ryska vet jag inte, och litar inte på att Ai skulle ge mig ett korrekt svar.
I ”Dr. Chase's New Receipt Book, or Information for Everybody”, hittar jag ett recept för ”Tea Rusks”. Jag tvivlar inte på att de är goda, men inte tror jag att de är (var) vad vi menar med skorpor.
Tea Rusk.—1 pt. pancake batter stirred over night, ¾ cup butter, 1 cup sugar, tablespoon soda, spice to taste, mix light and soft as possible. Cut with biscuit cutter; eat warm.
Vanessa Bell
(Lösnummer 5 öre):
Janne Damm ligger för döden
Den bekante doktorn har intagits på Malmö centralfängelses sjukavdelning och kan väntas blifva befriad af döden hvilken dag som hälst, skrifver S. D. S.
En Janne jag aldrig hört talas om, men som det inte är några problem att hitta på nätet. Han förefaller att ha varit en patetisk figur, som kanske ville mer än han förmådde. När han satt i fängelse för majestätsbrott ger han sig i kast med att konstruera ett universellt skriftspråk, en en pasigrafi.
Det för mina tankar till Einar Texas Ljungberg, som var den siste mannen att sitta i fängelse för majestätsbrott, i Sverige. Det blev månader på Långholmen därför att han 1909 kritiserat monarken, och förordat en demokratisk republik.
En både vänlig och intressant man, här tillsammans med min mor i mitten på 60-talet.
Epidemier har alltid varit myndigheters skräck, i samma tidning (socialdemokraten) läser jag:
En nyhet i renhållningsväg
infördes i taxan för hämtning av latrin, nämligen att, då vederbörliga hälsovårdsmyndigheter vid fall af smittosam sjukdom eller gängse epidemi ge befallning om extra budning, skall sådan verkställas afgiftsfritt, sedan det skriftliga beskedet därom uppvisats å budningskontoret.
”The Rain Cloud” av Charles Tomlinson, som skrevs i mitten av 1800-talet, förklarar ingående olika väderfenomen, och lär ut hur man gör en regnmätare. I sista kapitlet finns ordspråk och hur man förr prognostiserade väder.
För den som föredrar ett mer romantiskt regn kan jag rekommendera boken ”Singing in the Rain”, av Anne Shannon Monroe, som inte har det minsta att göra med filmen med Gene Kelly och Debbie Reynolds.
Frank Craven (left), Martha Scott, and John Craven in the original Broadway production of Our Town. | Vandamm Studio, Wikimedia Commons // Public Domain
Vad som fick mig att tänka på Thornton Wilders ”Our Town” häromdagen, har jag ingen aning om, men den måste ha gjort ett starkt intryck på mig, när jag såg den i mina tidiga tonår, för jag minns mycket, både av dialogen och scenografin.
Här en replik från en annan av hans pjäser (The Skin of Our Teeth).
vet jag inget om, jag vet inte ens om han hade någon (solfjäder eller åsikt) — möjligtvis hade Xantippa synpunkter på åldrandet, hon lär ju ha varit bortåt 40 år yngre än maken — men det vet vi inte heller något om. Personligen tror jag att hon var en handlingskraftig, väl begåvad kvinna, som stod sig väl i diskussionerna med Sokrates. Naturligtvis fanns det karlar som talade illa om sådana kvinnor!
Det här fotot av den antika marmorbysten av Sokrates hittade jag i Bonniers konversationslexikon från 1946
Förutom solfjädersvalv, och solfjädersmönster i olika material och tekniker, så finns det både solfjädersgranar och solfjäderspalmer — så varför inte likna kråksparken i yttre ögonvinkeln vid solfjädersspröt.
Vad Sokrates tyckte om sina ”spröt” lär vi väl aldrig få veta, för oss nutida åldringar finns flera metoder att handskas med våra rynkor. Är man villig att offra X antal tusenlappar på fåfängans altare, kan man förmodligen få dem avlägsnade.
Alternativ två är kanske att ägna sig åt den konstnärliga verksamheten som här beskrivs. Jag finner det fascinerande att man lägger ned så mycket arbete, som kräver så många pryttlar som jag aldrig hört talas om. Och det för effekter, som jag inte heller hört talas om — skulle jag färga mina öronsnibbar rosenröda, och fingerändarna fuchsiaröda, skulle det förmodligen få mig att se stressad och överhettad ut.
Hennes ögonlock voro svullna, hvitögat inflammeradt, otaliga små fina rynkor stodo tecknade i hullet i yttre ögonvinkeln, som spröten i en solfjäder; ack, hur hade hon icke åldrats! »Lenotschka,» ropade hon till kammarjungfrun, »säg åt öfversten, att jag ingen middag vill ha, bär in till mig litet dessert, té och papyrosser.» När Lenotschka gått, gick hon till sin byrå och tog därur ett stort etui, bar det till sitt toalettbord och satte sig vid spegeln. Hon öppnade etuiet, det var koketteriets och skönhetens arsenal. Det innehöll instrument af alla möjliga slag och former, små tänger med skaft af ebenholz och nysilfver, små filar och knifvar, penslar af mårdöronshår, mjuka som sammet, vippor af svandun, pasteller i alla Bouchers och Watteaus finaste förtoningar, flaskor med skönhetstinkturer, rosenolja, pulver af afrikansk henna att färga fingerändarna, fuksin för att göra öronsnibbarna rosenröda, poudre de riz och eau de lys . Anna Paulovna handterade fordom med skicklighet och smak dessa remedier mot årens härjningar, nu hade de, sedan hon kommit hit till landsorten, legat undangömda i flere år; hon hade icke behöft dem, men i dag, i dag måste hon åter taga sin tillflykt till dem. Med vana händer skötte hon om dessa instrument och färger, och när hon omsider slutat sin seance med sig själf, lade hon etuiet undan, djupast in i sin låda. Såg sig åter i spegeln helt nöjd. Och det måste medgifvas, att en prima donna icke gjort sin sak bättre än hon.
ur ”Vår Landsman”
jag kan hitta någon bild där ”the White Rabbit” är avbildad med en solfjäder, här har John Tenniel bara utrustat honom med sitt fickur och ett paraply — kanske skymtar man handskarna i fickan.
Klimakteriehäxans solfjädersprat har fått mig att fundera kring solfjädrarna i mitt liv. Jag inser snart att jag inte har samma ordning på mina prylar som Klimakteriehäxan, några få vet jag var jag har, men för övrigt vet jag inte ens var jag ska börja titta efter dem.
Däremot finns många i mitt medvetande — till exempel ”the White Rabbits” solfjäder:
After a time she heard a little pattering of feet in the distance, and she hastily dried her eyes to see what was coming. It was the White Rabbit returning, splendidly dressed, with a pair of white kid gloves in one hand and a large fan in the other: he came trotting along in a great hurry, muttering to himself as he came, 'Oh! the Duchess, the Duchess! Oh! won't she be savage if I've kept her waiting!' Alice felt so desperate that she was ready to ask help of any one; so, when the Rabbit came near her, she began, in a low, timid voice, 'If you please, sir--' The Rabbit started violently, dropped the white kid gloves and the fan, and skurried away into the darkness as hard as he could go.
Alice took up the fan and gloves, and, as the hall was very hot, she kept fanning herself all the time she went on talking: 'Dear, dear! How queer everything is to-day! And yesterday things went on just as usual. I wonder if I've been changed in the night? Let me think: was I the same when I got up this morning? I almost think I can remember feeling a little different. But if I'm not the same, the next question is, Who in the world am I? Ah, that's the great puzzle!' And she began thinking over all the children she knew that were of the same age as herself, to see if she could have been changed for any of them.
Jag vet att jag funderat över vart solfjädern tog vägen, men minns inte om det står något om den saken, jag får nog läsa om ”Alice's Adventures In Wonderland ”.
Genom ond diæt aff frås och dryck, råkar man offta Läkiaren i händer.
gammalt ordspråk
Om Pehr Gustaf Broman hittar jag inte många uppgifter. Han levde mellan 1811 och 1867, och tycks vara mest känd för att ha skrivit om jakt.
Nimrod var en biblisk karlakarl, barnbarnsbarn till Noha, (gubben med arken) och beskrivs som en "mäktig krigare" och en "mäktig jägare" vilket, förmodar jag, var anledningen till att Pehr skrev Nimrod-harpan — en milslång dikt som handlar om jakt och mat.
Eftersom jakt inte intresserar mig — i synnerhet inte när den omtalas som vacker och skön, så skippar jag alla försköningar av jakten och intresserar mig för maten, ändå blir det alldeles för mycket mat kvar för att presenteras i ett inlägg.
Vad som först fångade mitt intresse i denna skådedikt var strofen:
Gömd bland skålar och fat en stor filbunke på bordet,
Silad upp i snyggaste kärl, väl skuradt med tätgräs,
Gaf en kylande angenäm smak, och läskade gommen,
Bättre än konstgjordt slisk af blancmangéer och glacer.
Sjelf i högbänk vid bordet ock satt den språksamma värden,
Talande om sitt lyckliga lif och Tomtebo lycka;
Likväl glömde han ej den brukliga halfvan på fisken;
Glömde ej heller bort förtälja legenden om ålen,
Passande nu; anledning den gaf till skratt och till löje.
Det är en sanslös mängd mat och dryck, som intages under diktens gång.
En del skyttar stoltade och med virkade taskor,
På hvars lock broderadt, man såg, af älskande handen,
Skiftande grönt och grått, förträfflige jägarestycken.
Kistor, fylda med mat, och smorda läderkantiner,
Proppade väl med jägarekost och eldiga drycker.
Brödet godt — en blandning det var af råg och af kornmjöl,
Knådadt samman af husmodrens hand, väl nackadt och gräddadt;
Dertill askar med tjärnfärskt smör, båd’ sockradt och saltadt,
Trängdes samman med lådor af bleck med läckra sardeller, Och med ostron deri, hermetiskt slutna för luften.
Rökt och spicket ymnigt der fanns af skinkor och medwurst,
Allt från Lübeck förstås, och feta gåsbröst från Skåne;
Laxen, oljig och fet, en skatt från Elfkarleby elfven,
Låg med ålen från Hjelmare sjö inlindad i papper.
Färsk caviar från ryssarnes land; rökt renkött från Lappland.
Stekar af höns och kalkon, af orre, hjerpe och hare,
Saknades ej, och bihang dertill en flaska med pickles,
Inlagd kommen från britternas land, det rika och sköna.
Sist i flätad korg, man såg rödglödande hummern,
Fångad ur Nordsjöns djup, ett fynd från göthiska skären;
Och derunder ett större förråd af romfulla kräftor,
Lagda på kronor af dill och tagna på närmare kuster.
Det är långt ifrån allt som Pehr och hans polare sätter i sig. Ett frosseri som gott och väl kan räknas in bland de sju dödssynderna, för Pehr låter bordet svikta av allt de medfört.
Här det bullades upp, ur kistor, kantiner och korgar
På ett bord, nyskuradt och hvitt, de kostbara gåfvor,
Dem man medfört till kost för glada jägarefesten.
Bordet svigtade nu af valda delicatesser: Högar med bröd och ost af parmesan- och edamer, Kummin- och sweitzer från Alpernes land, som reta aptiten,
Staplades upp bland skinkor och lax, pastejer och vofflor,
Med all läcker kost af öfriga stora förrådet. Slutlig värdinnan i huset steg in, med fryntliga minen,
Och på stora fatet af tenn, väl blankt och poleradt,
Inbar varma stekar af vildt, af änder och hare,
Samma, som fallit för jägarens hand, visst voro de färska!
Helt visst smakade ock deserten riktigt förträffligt;
Åndock gumman ej lärt af Warg, Nyländer och Björklund,
Knappast »lilla Köksan» hon läst, dock kunde hon laga
Såsen väl; och till skam för mången jungfru som legat
Under kocken i trettio år; hon sparde ej smöret,
Nyss ur tjärnan det kom, det märktes på lukten af steken.
Hvilans timme nu kom, man lemnade hornet och glasen
Och på bäddar af nytröskad halm, kring väggen och spiseln
Hvilade ut, och somnade godt i rökiga stugan.
Morgonen kom, och solen rann upp från randen i, östan
Med sin strålande glans, som purprade glaset på rutan,
Den man öppnade nu, och njöt af herrliga luften,
Svalkande skönt, samt lockade upp de sömniga hjeltar,
Som, med styfnade leder, till slut dock lemnade bädden.
En del smuttade kaffe ur kopp, en annan ur skålar,
Drack en «glöggus» så varm, nyss brinnande slogs den ur pannan;
Någon, plågad af ref, och pröfvade gröna Absinthen.
Tilläggas bör, att Pehr var läkare och borde ha vetat bättre än att hänge sig åt fråsseri och dryckenskap — fast bättre vetande brukar sällan leda till förändrat beteende.
