meningsfulla tankar

 

 

Geraniums in a Pot 

Odilon Redon 

I boken ”Tankar och utkast” har Kate Bang och Fredrik Böök, samlat reflektioner och korta prosastycken, som Verner von Heidenstam skrev ned, ofta på lösa lappar, kanske mest för att reda ut sina tankar.

Det är korta stycken som jag tar till när jag behöver en paus för att rensa hjärnan från halvlästa böcker och tilltrasslade tankar.

”Att det ur en kruka med jord kan växa upp en blomma är ett trolleri som ingen aldrig så lärd utredning kan förklara, endast intyga, och kan det för mig finnas ett större under att jag själv är till?”

Det är Robert som initierat de meningsfulla lördagarna — läs om det hos honom.

Gökotta

 

 The Picnic

Henry Nelson O’Neill 

En gökotta

Vid doften ut af “mocka” skrifva Jag vill en “bit” på detta blad,

Och må den som ett minne blifva Utaf en morgon, ljus och glad, 

Då i naturens friska sköte 

Tre “glada gökar” stämde möte.

Från fästet solen sina strålar 

I floder öfver jorden göt,

Och fåglar sina sånger sjöngo 

I skogens täcka, svala sköt. 

Så ock vid doften ut af “mocka”

Man hörde göken fjärran “skrocka.”

“Så härligt“ och “så roligt“ ljuder Det ofta ifrån munnar tre, 

Och “Benjamin“ på elden sjuder För att dem präktigt kaffe ge, 

Och Pytt från stenen på dem tittar

Till sockret vägen se’n han hittar. 

Ja, han lät sockret väl sig smaka, När obeaktad där han gick. 

Ej för naturens friska skönhet 

Den rackar’n hade någon blick. Han var en arg materialist, 

Som tyckte färden var så trist.

När så de komma att uppfriska. 

Sig med en liten kaffetår,

Så, — hur fatalt! — det socker fattas,

Och därför “stygga Pytte” rår.

(Tag ej på gökottor med Eder 

En illa fostrad hund, jag beder.)

Kort är all jordisk fröjd, så denna. 

De skiljas snart i morgonstund 

Och solen sina strålar kastar 

Så varm ock ljuf på fält och lund 

Och så var ”Ottan” blott ett minne 

Som stundom glädja skall vårt sinne.

     ur ”På försök. Visor och kupletter”

     av John Morén 

Läsning på hög nivå

ägnar vi oss åt i dag, på Roberts uppmaning.

Ännu ett ämne som skulle räcka som enda tema för en daglig blogg, under lång tid, — men i vilken ände börjar man?

Jag börjar bland fars böcker — men de flesta böckerna är för tekniska, med några få undantag som jag hoppas kunna återvända till.

Bromma, den första flygplats som jag flög ifrån — och där jag många gånger varit med för att möta släkt och vänner.

Det minst tekniska jag hittar är en, i brist på bättre ord, scarf (ett ord som även det skulle räcka till flera blogginlägg). Låt oss felaktigt kalla det för snusnäsduk — tillverkad i något konstmaterial, med bilder av olika modeller av flygmaskiner, och flygplatser från jordens (scarfens) alla hörn.

Balloons, Airships, and Flying Machines

av Gertrude Bacon

Det som först kommer för mig är alla ”flygvärdinneböcker” som kom på 40- och 50-talet, när det fortfarande var ett glamouryrke. De flesta jag läst har handlat om vackra begåvade och handlingskraftiga flickor som i en krissituation tar över spakarna. Ligger inte piloten avsvimmad så har några skurkar bundit honom — naturligtvis slutar allt bra, och flickan gifter sig med sin pilot. Ett undantag var den Daisy Rydman som var bland de första flickorna som utbildades till flygvärdinnor i Sverige. Så vitt jag vet skrev hon bara en bok ”Flygvärdinnor” i ämnet.

Nästa passande kända titel, som använts i olika sammanhang är ”Den flygande holländaren”. En holländare som inte alls flög, men icke desto mindre inspirerat både diktare och musiker.
Bland många andra välkända författare har både Viktor Rydberg och Harry Martinson diktat om det välkända skeppet.
Men jag har en känsla av att merparten  av alla böcker med ett flygtema är äventyrsböcker riktade till ungdomar. Det vimlar av bovar som vill åt stadshemlighetet, eller ibland juveler.
För att vara säker på att slippa den sortens intriger vände jag mig till en av mina favoriter, och har nu i det närmaste läst ut 

”The Breaking Wave” vars alternativa titel är ”Requiem for a Wren”, och jag är inte besviken. Som många andra böcker där flyg har en framträdande roll, så utspelar sig den här boken under, och efter, andra världskriget.
Shute som var flygingenjör var inte bara kunnig när det kommer till flyg och tekniska ting — han klarade alltid av att, på ett trovärdigt sätt, reda ut komplicerade intriger utan att lämna läsaren med frågor om oavslutade sidospår.

”En man från Gammalrödja socken i Småland for till Kanada och lämnade kvar sin trolovade brud Maria. 
Han var borta i tjugufem år, men förra året kom han tillbaka. 
Medan han var borta rann händelsernas flod helt stilla. Maria satt där hon blivit kvarlämnad,  henne hände till synes ingenting. Men när mannen kom hem, förvandlades flodfårans jämna lopp, blev stritt och snabbt, fullt av virvlar och brott, skum och sorl. Här uppstod en historia. 
När börjar en historia ? Den har ingen början.”

Så börjar Elin Wägner sin bok ”Svalorna flyga högt”.  Det är många år sedan jag läste boken, men när jag nu bläddrar i den minns jag hur historien hade mig i sitt grepp redan från första sidan — och jag, som borde ha pluggat förmådde inte släcka lampan förrän fram på småtimmarna.

Slutligen hade jag tänkt bjuda på en deckare, bara för att inse att det mördas lika friskt i luften som på alla andra ställen.

Två böcker där mordet upptäcks först när man landar är Agatha Christies ”Den flygande döden”, (”Death in the Clouds”)

och Freeman Wills Crofts ”The 12.30 from Croydon”. Men så upptäcker jag ännu en bok som tar sin början i luften: ”Murder in Vienna” av Edith Caroline Rivett (E. C. R. Lorac). Den har jag inte hunnit läsa än, men väljer den ändå på vinst och förlust.

Vill du läsa om de tidiga aviatörerna, sök på Amelia Earhart och Charles Lindbergh, det finns mycket att läsa av och om dem.

meningsfullt krafs?

En mening som fick mig att förgäves bege mig på ordjakt, hittade jag i ”En resa i familjevagn år 1842 Marie-Louise Forsells dagboksanteckningar”

”För ro skull vill jag räkna upp hvaraf denna middag bestod och rätternas sällsamma anordning. l:o krafs-soppa, 2:o melon, 3:o sköldpaddssoppa, 4:o en slags små krafs-bullar, jämte tunga och sill, 5:o kotletter med blomkål, sallat, ärter och morötter, 6:o risgryn med citroncréme, 7:o kycklingar, 8:o glace, 9:o äpplen, päron, plommon och aprikoser — och 10:o bakelser.”

Det är krafssoppan och krafsbullarna som jag blir nyfiken på. 

Kan det ha varit familjens namn på rätter av oidentifierade ingredienser?

Det är Robert som initierat de meningsfulla lördagarna — läs om det hos honom.

Piquenique

  

 The Picnic 

Averil Mary Burleigh

”Uti Helsingfors liksom i hvarje annan stad till ställes offentliga baler. Annorstädes kallar man dem klubber eller assembléer, men hufvudstaden måste ju genom något äfven till det yttre skilja sina nöjen ifrån småstadernas och man hittade då på det sköna namnet ”Piquenique” — hvilket med mindre godt uttal låter nästan som pignick.”

 Ur Carl Fredrik von Burghausens novell ”Bruno”

Längre ned på sidan framgår det att denna Piquenique hölls i Socitetshuset, vilket nog var ”lika godt; [eftersom] en sådan bal anställdes den 18 December på Hans Kejserliga Majestäts höga namnsdag”.

Mycket bättre picknickväder har vi inte i dag — och i dag är det picknickens dag, något jag nyss hörde på radion, även om jag aldrig lyckats lista ut varifrån alla dessa ”dagar” kommer.

Eftersom jag skrivit om både mina och andras picknickar — och ordet — tidigare, så nöjer jag mig med fler citat här.

Malla Montgomery-Silfverstolpe skriver i sina memoarer:

”Fröken von Kalb återkom till den lilla supén, som bevisade, att den gamla frun gärna skulle traktera om hon hade råd därtill. Gumman var så belåten med sin afton, att hon föreslog, att man hos henne skulle göra en pick-nick-middag, då hvar och en skulle medföra en rätt. För mig var det en af de roligaste kvällar jag haft här.”

Jag gillar hur man såg på picknickar — det kunde vara de enklaste knytkalas utomhus, eller överdådiga tillställningar på Börsen:

”12: e, söndag. Det var picknick på Börsen, vilket är precis samma sak som de gamla assembléerna, nu kallas de emellertid picknick för att man skall kunna utesluta den kungliga familjen och gå dit i uniform liksom damerna utan hovdräkt.”

  ur Axel von Fersens dagbok IV 

Geijer berättar hänfört om en musikalisk picknick — men inte ett ord om eventuell förtäring, om man inte anser att man kan förtära musik av Geminiani, Mozart och Händel. 

Jag fascineras av hur användbart ordet är — och trots att det inte är ett urgammalt ord förekommer det, inte alltför sällan i skönlitteraturen. Men ordböckernas förklaringar får vi nog ta med en nypa salt — förr där sägs det att det är en måltid i det gröna, och trots att det tycks belagt redan på sent 1700-tal anges 1853 som första belägget.

Böcker av tre utomnordiska

favoritförfattare ska det vara i dag.

 What she was finding also was how one book led to another, doors kept opening wherever she turned and the days weren't long enough for the reading she wanted to do.”

                          Alan Bennett

 Nenette reading

Elisabeth Chaplin

Det gav mig problem innan jag ens hunnit börja fundera över vilka böcker som kan tänkas passa temat.

Det är tre ord som ställer till det för mig  — det första är av ”böcker av tre….” byter jag ut av mot om, då finns det hur många intressanta författare som helst. För läsvärda biografier vimlar det av. 

Det andra ordet är favorit. Jag hittar ideligen nya favoriter, och någon som var favorit i morse kan bli detroniserad före kvällen. 

Och de som har befäst sin ställning som favoriter har jag ofta talat om. 

Alltså blir mitt första val en författare som jag uppskattar, men bara läst en bok av, vilket är ett klent underlag när det kommer till att välja en favorit.

”Maqiao” av Han Shaogong är en roman — en lite annorlunda roman eftersom den är utformad som ett uppslagsverk, eller kanske snarare en ordbok. Den utspelar sig under kulturrevolutionen i Kina, när ungdomar skickades ut på landsbygden för att lära sig hur man levde där — och i hopp om att skapa ett klasslöst samhälle. Bokens berättare finner livet i Maqiao annorlunda och förvirrande, så för att få grepp om situationen börjar han skriva ned ord och företeelser som är nya för honom.

När jag ändå tagit ett sånt rejält kliv ut i världen tänkte jag att det var lika bra att ta uppmaningen om utomnordiskt ad litteram, och jag stannar kvar på andra sidan jorden, närmare bestämt i Indien.

Det vill säga Vasem Khan 

är född och uppvuxen i England, men har bott och arbetat i Indien, och hans bok ” The Unexpected Inheritance of Inspector Chopra”, utspelar sig där. Det är första boken i serien ”Baby Ganesh Detective Agency— en serie där inspektor Chopras kompanjon är en elefant. 

En av mina många favoriter är engelsmannen Beverly Nichols. Han tycks ha haft en enorm kapacitet när det kom till att skriva böcker — han lär ha skrivit ett 60-tal böcker i de mest skilda ämnen. Mest känd är han kanske för sina böcker om hur han anlägger ett antal trädgårdar och renoverar hus. Och det var inga små stugor, nej, han gick in för ståtliga hem — som gods och herrgårdar.

Jag gillar hans barnböcker ”The Tree that Sat Down” finns hos Internet Archive, där finns också hans självbiografi ”Twenty-Five”, som han skrev när han var 25 år.

”Twenty-five seems to me the latent age at which anybody should write an autobiography. It has an air of finality about it, as though one had clambered to the summit of a great hill, and were waving good-bye to some very distant country which can never be revisited.”

Hos Robert kan du läsa mer om tisdagstrion.

lördagsmeningen

 

Bus stop

Ruth Addinall

Inför den senaste tisdagstrion fick jag anledning att bläddra i Ester Blenda Nordströms ”Amerikanskt”, och jag fastnade för en sanning som jag tror de flesta av oss mött, i en eller annan form.

 Och där stodo vi och hängde och betraktade varann litet i smyg och försökte se ut, som om vi varit med om det här otaliga gånger förut. Om jag kunde begripa varför man alltid skall vara liksom lite generad för att visa sig tafatt och ovan, när man ändå känner sig så ! Och alla vet, att man är det.

Du kan läsa om lördagsmeningen hos Robert.

Skönt att få litet rent på sig

— sa’ sotarpojken, vände skjortan på julafton. 

The Little Laundery Girl

Pierre Bonnard 

TVÄTTNOTA

(I Wesmanska familjen)

Fruns kläder och lifstycken 

Med hennes tröja nätt, 

Uppskrifven till en tvätt,

Som nu lär blifva mycken: 

Kalsonger, trenne par, 

Och aderton näsdukar, 

En dito hufva rar, 

Som hon om natten brukar. 

Nock strumpor, som man ser, 

Till tio par skall tvättas; 

Kjolsäckar, som berättas, 

Blott tvenne, men ej fler; 

Och tretton, märker jag, 

Af hvad på soffor sättas 

Af var och öfverdrag. 

        Carl Michel Bellman 

”Stör mig inte, jag räknar tvätten.” Läser jag i Östergrens ”Nusvensk ordbok” — hur nusvensk den är, vill jag låta vara osagt för det slår mig att ordet tvättnota förmodligen inte är ett gångbart ord nu för tiden.

När jag var barn, och vi bodde i lägenhet, skickade vi bort vår tvätt, så jag har varit med om det rätt tråkiga jobbet att räkna tvätt. 

Däremot är tvättmärken något jag bara läst om i deckare — något som i bästa fall kunde hjälpa till att identifiera mordoffret.

(Som i Ashton-Wolfes ”Det ondas tjusning”: Näsduken med vilken hon blivit strypt identifierades genom tvättmärket därpå.)

Det fanns tydligen en uppsjö av olika sorters märken — och det fanns pennor, man kunde märka plaggen med, märken som inte syntes förrän kläderna belystes med ultra-violett ljus. (Det har jag lärt mig av min vän Perry Mason).

(Som i Ashton-Wolfes ”Det ondas tjusning”: Näsduken med vilken hon blivit strypt identifierades som min genom tvättmärket därpå.)

 Washing Day

Elin Danielson Gambogi 

Tankar som kom till mig nu, när jag äntligen kan hänga ut tvätten. Visserligen fick jag rusa — skynda, är nog närmare sanningen — ut när det började åska. Ett kort åskväder som avslutades med en lika kort regnskur.

The Laundress

Edouard Frère 

Så värst mycket att stryka eller mangla gav inte den här tvätten, inte mer än att jag kan stå på kökstrappen och stryka medan solen skiner och fåglarna kvittra.

”Till en tvätt på 100 kg. behöfves en half spann .. god aska”, läser jag i Mathilda Langlets ”Husmodern i staden och på landet”, och jag glöder mig åt att slippa den sortens byk.

Sen läser jag kapitlet ”On Washing” i Catharine Esther Beechers ((ja, syster till Harriet Beecher Stowe) bok ”A Treatise on Domestic Economy; For the Use of Young Ladies at Home and at School” och inser att inte ens i kristider skulle jag klara av den sortens bykdagar. 

Flera sidor går åt till att räkna upp allt man behöver för att kunna tvätta — allt från blåelse och klädstreck (sea-grass, or horse-hair is best;), till bykkar, klädnypor och en träskopa (metall rostar).

Washing on the Tiber

Heinrich Dreber

Klarälven och Tibern är ungefär lika långa, hur det är med vattenkvaliteten vet jag inget om — bara mjukt vatten duger till tvätt, säger Catharine — men vilka kriser vi än må drabbas av, hoppas jag slippa ligga på knä på en klappbrygga, i Värmland eller Italien.

Så slutligen ett tips för dig som tvättar kalikåplagg:

”Beef's-gall, one spoonful to two pailfuls of suds, improves calicoes.”

STADENS TVÄTTERSKOR

Förbi den gamla staden flyter en flod

och två gamla kvinnor tvätta kläder i denna flod,

klappar kläder på rinnande tvättbräden

och vrider ur dem glittrande vatten.

De sköljer bort staden smuts i floden

och vita tvättkläder tar flaxande simtag,

kvinnornas munnar fladdrar och sladdrar,

de göder sina själar med stadens hemligheter

och snyter sina rinnande näsor i floden.

Mången solnedgång står tvätterskorna vid floden

och sköljer kläder i rinnande guld

och deras klappträprosa flyter in i vårens duvokutter.

Blomfrön, trädfrön kommer med vattnet

och guldprickar tvätten,

och floden brusar upp vid slagregnen

och sköljer förbi med trädgrenar

och döda kattor, förlorade trätofflor

och fågelbon med pipande ungar i —

och tvätterskorna väntar på klart vatten

och snyter ilsket sina sura näsor i floden

och mumlar om fattighuset.

     Arthur Lundkvist