Wikipedias bild
I.
Goddag, goddag, du stare,
nej är du redan här!
På åkern ligger skare,
och hagens gamla hare
än vinterpälsen bär.
Och inga skällor pingla
i skogens kalla sal,
och inga maskar ringla,
och inga hängen dingla
på björk och asp och al
Här dåsa vi som döda,
och det är klent beställt
med husrum och med föda —
all lönen för din möda
blir bara nöd och svält.
Vänd om, vänd om till söder,
där blommar rikt ditt väl,
där solen ständigt glöder,
och jorden gästfritt föder
en fattig sångarsjäl.
Men kom, å kom tillbaka
till detta karga land,
när isens murar braka,
och valborgseldar spraka
och sticka snön i brand!
Å kom igen, du stare,
i sol i rymder blå,
när åkerns hårda skare
har smält, och hagens hare
fått sommarpälsen på!
II.
Nu är dagens möda slut.
Surr och steg och buller tystna.
Staren ropar oss: kom ut,
ut och njut och lyssna!
Nu får dagens arbetsfolk
sitta still och bara dra sig,
nu får staren vid sin holk
lite ledigt ta sig.
Han har knogat, han har byggt
hela långa dan i ända,
jämt i farten, jämt i flykt,
klo och vinge spända,
sitter nu framför sin holk
på den luftiga verandan,
gör som annat arbetsfolk,
vilar och drar andan.
Vidgar strupe torr och trång,
prövar vinge, övar tunga,
börjar så sin aftonsång,
spelar för de unga.
Sjunger vid sin gamla holk,
medan solen stilla dalar,
känner sig som allas tolk —
tusen språk han talar.
Tusen stämmor härmar han
för att fyllest livet prisa,
varje luftens låt han kan,
varje vårens visa.
Trast och lärka, fiol och flöjt,
tupp, som gal, och fink, som kvittrar,
alla härmar han förnöjt,
och hans öga glittrar.
Och han kråmar sig och slår,
strupen darrar, vingen skälver,
vidgad näbb mot rymden står,
bröstet högt sig välver.
Dagens trötta arbetsfolk
all sin vardagsmöda glömmer,
stirrar mot den gamla holk,
lyss och ler och drömmer.
K. E. Forsslund.
Jag upphör aldrig att förundras över allt man kan hitta på nätet. För några år sedan sökte jag efter de här verserna, men då hade de ännu inte kommit upp.
De första verserna lärde jag ut till en andraklass jag hade för för flera evigheter sedan, och sedan dess har den första strofen kommit för mig varje vår när jag siktat de första stararna — men sen har det varit stopp. Nu återstår det bara för mig att vänta på att någon ska lägga ut "Klöverblomma heter jag" — versen jag läste på min första examen.