Grattis Wilhelm!

”Att ha uttalat något som ej väcker ett motstånd är att icke ha uttalat något”

                                                                W. Ekelund

Wilhelm Ekelund

14 oktober 1880 - 3 september 1949

Gårdagens jakt på den blå längtan ledde mig till Wilhelm, och jag upptäckte att han har födelsedag i dag — en författare verkligen värd att uppmärksammas, och som i allra högsta grad är värd att läsas! Gör det! Litteraturbanken har flera av hans böcker.

I hans dikt "Den gamla gården" hittar jag en hel del blått, som "vårblå timmar" och "blå idyller ". 

Den gamla gården.   

Nu vårkvällsskymning blå och sval 

med stänk af sidenskärt och rödt 

bak parkens späda löfverksgaller. 

Nu blekgul glans, som svagt och sprödt 

slår upp mot himlens blå opal 

och slocknande mot dunklet faller.   

I kojan vid sin förstubro 

den gamle hunden somnat hän 

med tassen under lurfvig haka. 

Och allt är ljus och helgklar ro 

med doft från hagens körsbärsträn 

och gammalstämning, sägn och vaka.   

I gårdens mörka vattenho 

likt en safir på grönsvart grund 

den första majnattsstjärnan glimmar.

I skugga ligger gårdens rund. 

Med dröm och sus och skymningsro 

dra sakta nattens vårblå timmar.   

Och medan tyst en vårljum ström 

af doft ur örtasäng och park 

med majnattsångor rummet fyller, 

jag drömmer öfver bordets ark 

i majnattsljus en majnattsdröm 

om gammaltid och blå idyller.

Och snart är juli här

In the Month of June

Laurits Andersen Ring

Livets korthet

Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, — och allra minst dem man verkligen mött!

                                                                                                 Vilhelm Ekelund

Barfrost

  Twilight, 1909

 Umberto Boccioni 

Barfrost

Sammetsbrunt sig hopar

vinterskymningens dunkel tätt;

röda och lysande

stiga rökarna

öfver tyst och barfrusen slätt,

och i vägens gropar

blinkar vattnet,

sakta frysande.

Och den sista svaga

vinden lägger sig, allt är

andlöst tigande,

medan röda dimmor draga

öfver månen, upp i öster

hastigt stigande.

              Vilhelm Ekelund

Höga måne det var ditt fel

Der Vollmond, 1919

 Paul Klee 

Det går sällan många dagar utan att jag skänker Robert Burns en tanke — och det bara för hans goda människokännedom (och kanske muskännedom), som han ger uttryck för i To a Mouse — som i dag, när jag tänkte komma i kapp mig själv, och bland annat skriva till några sedan länge försummade vänner, för att inte tala om att det är hög tid att betala räkningar om jag inte vill hamna i justitia.

Men så råkade jag kasta en blick i en kalender, och förstod att det är fullmåne just nu, och genast började jag grunna över alla poeter och konstnärer som framhållit månen i sin konst. Hos en av mina favoritförfattare, Wilhelm Ekelund, förekommer månen ofta.

En kall och klar och månhvit vårnatt

En kall och klar och månhvit vårnatt

på tysta gator tyst sig sänker.

 Jag drifver utan mål — —  jag tänker

på bokarne vid insjöns vatten —

och plötsligt känner jag mot mig isa

vårkylig doft från kärrens vatten,

 från alarnes klungor, från täta kratten;

och plötsligt hör jag tätt invid mig

det gamla källsprånget sakta tala

och nynna för sig själf sin svala

vemodigt stilla slummervisa —

jag drifver utan mål — — jag tänker

på bokarne vid insjöns vatten.

Oh, det finns så mycket mer att säga både om Ekelund och månen, men det får bli en annan dag — plikten kallar.

Jo, en sak till, min rubrik har jag snott från en bok av den franske författaren Roger Poidatz (1894–1976). Ärvd av en gammelfaster, som köpte boken 1931, har den stått i min hylla ända sedan hon dog på 70-talet. Jag har börjat läsa den flera gånger men aldrig kommit särskilt långt i den. Kanske ska jag ge den en chans till, för faster har uppenbarligen läst den (boken är prydligt uppsprättad, och den som sprättat upp böcker vet att det är en konst), och hon var nogräknad i sina bokval.

Originalets titel  L'honorable partie de campagne av Thomas Raucat, pseudonym för Roger Poidatz.

Den här årstiden

Nocturne: Grey and Gold, 1876 

James Abbott McNeill Whistler 

DET SNÖAR

Det var midnatt. Lampan sjöd.

Öfver boken jag lutad satt.

Då plötsligt spratt

jag upp. Något ljöd

prasslande, lent och lätt

mot rutan fint, tätt ...

Det snöar.

Så tyst, så tyst är allt,

och tysta träden stå,

och mjuk och ljus och grå

är himmelen — och stilla.

Och stilla det plötsligt var

i själen djup och klar.

I tystnaden där ute

något mot mig ler:

min barndom på mig ser.

                ur Candidum (1905)                       

                          av Vilhelm Ekelund

September 1890

Theodor Kittelsen  

September på åsen

I

Septemberdagens färger sakta

ha brunnit ner i halvljust dunkel

med glöd till hälften släckta;

mot horisontens bleka guld,

som snabbt i glans förbrinner,

stå trädens grenar sträckta.

I översinnligt stilla klarhet,

som ej en molnrand stänger,

ej vassa toner bryta,

nu vilar slätten –

i ljus som nästa ögonblick

skall dö i bronsmörk flämtan

dess vida linjer flyta.

O ljusa död, o blida klarhet,

septembers stumma längtan,

med underbara stämmor hör jag

dig till mig sakta tala,

med sällsam syn du fyller

min själ, med ljus och jubel

och drömmar svala.

September! Ljusa, stilla månad,

mitt sinne vederkvicker

med helg och klara bilder

din skimmergjutna dager.

Din himmels blida allvar

med ro och sällsam stämning

min själ betager.

II

Brisen ökar, och i vida,

vida horisonters bälten

långsamt glida

byarna och fälten.

Synen vidgar sig beständigt,

allting slumrar, allting tiger,

medan ständigt

högre upp jag stiger.

Horisontens rand sig sänker,

havets morgonljusa skära

blänker

alltjämt mera nära.

Och i höstens lysande och lena

djupa luft stå alla

linjer rena,

tydliga och kalla.

Lövet vajar tyst för brisen,

allting slumrar, allting tiger,

upp ur disen

havet sakta stiger.

*

Klarhet, klarhet!

Alla horisonter sjunkna!

För mitt öga allting svinner.

Klarhet, klarhet,

du som över hösten brinner,

uti dig min själ vill drunkna,

uti ditt omätligt vida,

djupa stumma öga

vill mitt väsen glida,

vill min själ sig löga.

III

Septemberafton skylös välver

sin skimmerdränkta himmels kupa

kring åsens vida topp,

är genomskinligt blinkande

den vita luften skälver

och långa skuggor stupa.

Och glansomstrålad, ljus och fager

i solnedgångens svala timma

står gamla pilallén,

och gamla bruna kronor

som guldkupoler simma

i gul fantastisk dager.

Kring varje träd det står en strålning,

som dallrande och långsamt andas,

en ljusflod sakta lågande –

Ett virrvarr, brandgult, bländande,

där strålning korsar strålning

och ljus och dunkel blandas.

Knappt skönjer jag den smala vägen.

Som i en ymnig översvämning

av ljus vill allting drunkna;

jag vandrar framåt halvt i dröm

och halvt i sällsam stämning

av mystisk gammal sägen.

Tills mellan tvenne jättestammar

upp ur min dröm jag plötsligt spritter:

runt om mig allting brinner,

kring alla kronor flämtande

en gloria står och flammar

i blekt smaragdgrönt glitter.

IV

Guldklart mellan bokarnas glesa stammar

lyser senhöstkvällningen;

sakta rör sig,

andas och rinner oavbrutet

den immigt glödande ljusfloden

in under de bruna löven.

I de nakna grenarna

klingar det stundom

klart, metalliskt

som en bristande, utdragen violinton.

Och det ändlösa guldfältet

lågar upp där nere,

breder sig ännu ändlösare,

horisontlöst, dränkande allt

i sin gnistrande, lidelsefulla glöd.

Övergjutna längs sidorna

av darrande, mörkt guld

sträcka sig bokstammarna

hotfullt, högtidligt

mot den oändliga himmelsfonden.

Och jag förnimmer åter

genom det snabbt växande dunklet

det bristande, utdragna suset,

den klingande veka tonen

ur de sköra grenarna.

                       Vilhelm Ekelund

Dagens tulpanbild (manlig)

Stilleben med tulpaner

 

Ragnar Ekelund

Vilket nonsens att tala om tillvarons meningslöshet! Livet är svårt, därför meningsfullt i högsta grad.
00000000000000000000000000 Vilhelm Ekelund

Grått och vått

Så tyst, så tyst är allt,
och tysta träden stå,
och mjuk och ljus och grå
är himmelen — och stilla.
Vilhelm Ekelund

En gråluddig dag. Jag hörde domherrar, men såg dem inte, när jag hämtade tidningen i morse. Det är milt men ändå skönast vid brasan.