Utslagen

I höstas visade Lisette en bild på sin utslagna Stapelia grandiflora (kallas även asblomma och ordensstjär-na). Eftersom den blommade med större och ljusare blommor än mina så beslöt vi oss för att byta skott. Och nu har en av mina plantor slagit ut. Så här ser de ut, Lisette. Och de har en svag obehaglig lukt — men de stinker inte.

Bikt

bikt subst. ~en ~er
ORDLED: bikt-en
• enskild bekännelse av synder inför präst förenad med syndaförlåtelse {→absolution}: biktfader; biktstol; generalbikt; avlägga ~; ~ens hemlighet får inte yppas; han går i ~ några gånger om året
BET.NYANS: ofta utvidgat hänsynslöst öppenhjärtig självbekännelse: den självbiografiska romanen är en enda lång ~ av författaren
HIST.: sedan 1734; av lågty. bicht(e) 'bekännelse'

.

Cofession, 1777

Pietro Longhi

1702-1785

Min väninna Alexandra berättade hur hon och hennes bästa vän förberedde sig för sin första bikt tillsammans. De diskuterade vad som var lämpliga synder att komma dragande med och fick så ihop varsin lista med synder. Väl i biktstolen plockar Alexandra fram listan bara för att upptäcka att hon har fått med sig kompisens lista.

Mina tankar kretsar fortfarande kring Fader McKenzie, och kommer säkert att göra så ett tag framöver.
Bikt har jag ingen personlig erfarenhet av, även om jag har många katolska vänner som försöker bibringa mig någon slags katolsk baskunskap. Trots deras in-satser blev jag tvungen att slå upp och läsa lite om biktens historia i dag.

Och nu sitter jag här och grunnar över biktens be-tydelse, det finns ju de som hävdar att vi alla har ett behov av att lätta vårt hjärta och att alla människor skulle må bra av att bikta sig. Personligen anser jag kanske inte att lätta sitt hjärta är det samma som att bikta sig. Vi har säkert alla ett behov av det goda samtalet, men det innebär ju inte nödvändigtvis att man vänder ut och in på sig.

Nedanstående har jag hämtat från NE.

bot, inom kristendomen den handling genom vilken en syndare visar sin ånger, får förlåtelse och återvänder till kyrkans och församlingens gemenskap. Jesus och den urkristna förkunnelsen anknöt här till de gamla profeternas botförkunnelse (jfr omvändelse). Från början förutsatte man att alla som döpts skulle undvika svåra synder, och uteslutning ur gemenskapen var oåterkallelig (se bann). Under 200-talet började man allmänt återuppta syndare efter botgöring, trots protester från bl.a. novatianerna. De som belagts med bann återupptogs av biskopen på skärtorsdagen, sedan de gjort bot under fastetiden.

En ny form av bot uppstod i de iriska klostren, där botgöringen blev en del av det asketiska livet. Munkarna biktade sig ofta för någon präst, fick avlösning och en till synderna anpassad botgöring. Bruket fördes på 600-talet till kontinenten och blev allmänt också bland lekmän. Så uppkom den biktpraxis som ännu är den vanliga i romersk-katolska kyrkan. Sedan Fjärde Laterankonciliet 1215 räknas boten till de sju sakramenten.

Enligt romersk-katolsk uppfattning är boten endast nödvändig för dödssynder (sådana synder som begås med full insikt om att man syndar mot Gud); för de mindre, "förlåtliga", synderna är det tillräckligt med ånger och ett botfärdigt sinnelag. Kyrkan uppmuntrar dock till bikt också av småsynder som en del av det kristna andaktslivet. För en giltig bikt fordras egentligen fullständig ånger (lat. contritio) av kärlek till Gud, men genom botsakramentet kan också ofullkomlig ånger (lat. attritio) omvandlas till en fullständig. Före avlösningen åläggs den biktande botgöring, som i äldre tid kunde vara mycket sträng. Under medeltiden uppkom bruket att lätta botgöringen genom avlat.

Ett blommigt minne

Evening Flower

Pablo Picasso

.

I en kommentar säger Pettas att hon inte plockar de vackra konvaljerna — och jag blir glad, ibland får jag en känsla av att det bara är jag som inte plockar blommor. Kanske beror det på vilken blomplockar-traditon som finns i familjen — när jag var barn tittade vi på blommorna på våra utflykter, men vi plockade dem aldrig.

Ett minne från barnkrubban trillar ut. Vi var på studiebesök på en bondgård, jag minns precis hur det såg ut där bussen parkerade och jag minns hur ladu-gården såg ut — men mitt enda minne av studiebe-söket är att katterna var söta.
Och att vi släpptes lösa för att plocka blommor, innan vi skulle fara tillbaka till sta'n. Jag tittade förundrat på mina kamrater när de kom tillbaka till bussen med buketter som de knappast kunde hålla om — jag stod där med en gullviva i handen.

Jeff

Oliver amazed at the Dodger's Mode of 'going to work'
illustration till Oliver Twist av George Cruikshank

.

Han hette Jeff, killen som jag träffade på ett köp-center, och som hade kunnat vara Matthew i boken jag läste i går.

.
The child was a grubby little individual of about ten or eleven, with black bristly hair standing up like a lavatory brush. As the priest came closer, he noticed something small and green in the child's crusty nostril, dirty hands and shabby cloths. The boy had large dark eyes.
.............Ur "All These Lonely People
...................... av Gervase Phinn

Första gången jag såg honom var när han blev ut-slängd från en butik där man sålde brevpapper och all slags krafs som kan tänkas locka kunder. Mycket smått som jag kan tänka mig är lätt att stjäla.
En vecka senare gick han och strök utanför butikerna och jag såg att några vakter hade ögonen på honom. Jag gick in i en tehandel, och när jag kom ut därifrån krockade jag med honom. Vi höll båda två på att stå på öronen, så jag grabbade tag i honom och bad om ursäkt för att jag nästan mejade ner honom. Då log han, världens go'aste leende, och sa' att det inte gjorde något.
Ett par veckor senare såg jag honom igen, och nu hejade vi på varandra. Så fortsatte det ett tag, ända till en dag då han var skitigare än vanligt och det såg ut som han gråtit. Så jag frågade om han ville fika med mig, han var väldigt tveksam men nickade och följde med. Vi förde inga djupa samtal — vi presen-terade oss och småpratade lite. Vakterna tittade misstänksamt på oss och när Jeff försvunnit och jag gick till bilen, kom en av dem fram till mig och frå-gade om jag kände honom. Jag berättade som det var, och de varnade mig för honom, de påstod att han stal från affärerna, men han hade uppenbarligen aldrig åkt fast. Det var inte mycket de kunde göra, för han gick i skolan men tillbringade all sin lediga tid med att stryka runt på köpcentret.
Vi fikade några gånger till, se'n såg jag honom aldrig mer. Han berättade inte mycket om sig själv, men det var uppenbart att han inte hade något stöd hemifrån. Och det var lika uppenbart att han var en intelligent kille, som med rätt stöd skulle klara sig bra i livet. Jag har undrat så många gånger vad som blev av honom — om jag hade kunnat göra något för honom.

Människor man minns

ett inlägg om den här fantastiska boken kommer framöver

.

"All These Lonely People" har dröjt sig kvar i mitt medvetande — tankarna har skuttat som vilda loppor mellan minnena av människor jag mött. Och de sam-tal vi haft kring livet och döden.
Tror ibland att olika organisationer och föreningar oförskyllt kan få rykte om sig att bara ha knäppa medlemmar. Många gånger är det nog så att udda personer dras till föreningar där de accepteras — jag har mött många personligheter inom ideella organisationer.
En frälsningssoldat dyker upp i min minnesbank — han sålde alltid Stridsropet på det avgående tåget på perrong 10 på Centralstationen i Stockholm. Han var pratsam, högljudd och mycket frispråkig. När jag kom med min hemvävda klut, med rosengång på längden och tvären, på huvudet frågade han varför jag hade en kökshandduk på huvudet! Uppfriskande!
Jag hade en skolkamrat som påminde en hel del om honom — vi bodde i närheten av varandra och reste båda med Roslagsbanan till och från skolan. Det var inte alltid jag var trakterad av hans sällskap, eftersom han ofta satt i andra ändan av kupén och konverserade med mig.
Min tremänning Bob betade av det ena intresset efter det andra, ett tag var det Ido och sista gången jag träffade honom stod han i begrepp att grunda en kyrka.
Visst kan det vara jobbigt ibland att umgås med dessa, många gånger intensiva människorna — men det är ju också berikande. Så fantastiskt att möta människor som inte är som alla andra — och så här efteråt kan jag ju konstatera att det är dem jag minns.

Diffust läsminne

Det är något visst med osorterade bokhyllor i säll-skapsrum på hotell och vandrarhem. Där hittar man praktiskt taget aldrig dyrbara böcker — nej, det är sönderlästa och halvgamla, ibland urtråkiga böcker, som inte gör något om en gäst "glömmer" att ställa tillbaka. Jag tror att vi är många som dras till den sortens bokhyllor, som om vore de magneter.
En gång i mina tidiga tonår satt jag i ett sån't säll-skapsrum och läste en gammal bok. Det var tyst som det bara kan bli på ett hotell när de flesta gästerna har farit, en perfekt råkall och snöig eftermiddag att läsa om Alaska.
Det är inte mycket jag minns av boken, annat än att en kvinna skrivit den. Den var skriven i första person så jag tog för givet att det var en sann reseskildring. Kvinnan hade kommit till Alaska med sin make och skulle fara därifrån före vintern. Men av någon an-ledning som jag inte minns, blev hon ensam kvar i det lilla huset och kunde inte ta' sig därifrån. Uppenbarligen fanns det ved och mat i stugan, för hon klarade sig — hon klarade också av att i sin en-samhet föda ett barn innan hon fram på vårkanten kunde ta' sig därifrån.
.

Någon som har läst boken— och minns vad den heter, vad förfat-taren hette?
Gutenberg har 22 böcker med Alaska i titeln, ett par av dem skrivna av May Kellogg Sullivan,
en kvinna som tydligen varit i Alaska flera gånger — böcker som jag nog kommer att åter-vända till. Men ingen av hennes böcker är den jag söker.

På tal om naglar

Struwwelpeters naglar är inte fullt så långa som naglarna på den damen Olgakatt visade för en tid se'n.
Bilden ovan, hittade jag hos Gutenberg i dag, och har skrivit en stump om König Nußknacker und der arme Reinhold — berättelsen som Tjajkovskijs Nötknäpparen bygger på.

Mänsklig byråkrat

De rika är inte som vi, de betalar mindre skatt.

Income Taxes

Norman Rockwell

Så har jag skickat in min deklaration. Ja, skickat in den. I ett kuvert med frimärke på. För mig går det fortare att skriva under blanketten, stoppa ned i ett kuvert, skriva adressen och frankera, än att ta' reda på hur jag ska bära mig åt för att göra det elektro-niskt. Jag ger faktiskt faderittan i om staten tjänar på att folk deklarerar papperslöst.
Men jag är tacksam för den förenklade deklarationen. Det kunde vara riktigt besvärligt förr i tiden. Jag fick problem ett år, dels för att jag äger två fastigheter, i två olika kommuner och bor i en tredje i en fastighet som jag inte äger. Det fanns inte plats på blanketten för mina båda fastigheter — dessutom var jag egen företagare på den tiden. Och jag fick inte till det eftersom jag sålde mest i utlandet och då inte skulle betala moms — men en del skulle jag alltså betala moms på.
Jag svor, stönade och fyllde i efter bästa förmåga — men det visade sig att bästa förmåga var inte gott nog. Efter brevväxling och telefonsamtal med myn-digheten fick jag uppskov med omdeklarationen tills jag kom tillbaka från en resa. Så jag svor, stönade och fyllde ånyo i efter bästa förmåga. Inte heller den här gången blev det rätt. Det blev nya samtal med skattemyndigheterna, det var en mycket vänlig och tålmodig man som talade om att jag missat det, och det och det. "Ja men", sa' jag, "om du har alla de uppgifterna varför i all världen ska jag då tala om det?"
Han suckade djupt, och sa': "Jag gör det åt dig."

Kvinna byter ägare

Jag har aldrig någonsin kunnat förlika mig med den anglosaxiska traditionen där fadern lämnar över sin ägodel, dottern, till den nye ägaren, brudgummen.
Och i dag läser jag i DN att prinsessan Victorias önskan är att på det sättet framstå som en handels-vara.
Eftersom jag inte har någon förståelse för varken kungahuset eller hela jippot kring detta kungliga bröllop, så ger jag blanka den i, hur just detta bröllop kommer att gå till. Kanske är det symptomatiskt att just kungahuset med alla sina regler kring tronar-vingens äktenskap, eventuellt väljer denna förnedrade symbolhandling.

Glass

Nancys glassmaskin

För ögonblicket kan jag bara komma på en skön-litterär glasstillverkning, fast nå'n stans i bakhuvu-det* gnager en känsla av att jag läst om fler sådana.
Blev naturligtvis nyfiken på glassens historia — och nu höll jag på att spåra ur igen, det finns nämligen tusentals med sidor på nätet, som handlar om glass och glassens historia.
Man vet med säkerhet att kineserna gjorde en glass-liknande efterrätt redan under det första seklet i vår tideräkning. Men mejeriprodukten glass som vi känner den, kom till på 1600-talet.
Och den första glassmaskinen konstruerades av en kvinna 1847 (eller möjligtvis 1846), Nancy Johnson från New England.

Det här är det grundreceptet som min väninna Naomi brukar utgå ifrån, det ger drygt 5½ liter färdig glass.

3,8 liter oskummad mjölk
9 dl socker (vitt eller brunt)
3/4 tsk salt
2 msk vaniljessence
2 msk mjöl
2 msk majzena
4 ägg, vispade

Värm mjölken, sockret och saltet.
Blanda mjölet, majzenan och äggen med lite av mjölken och rör tills du har en sås utan klumpar, rör ned i mjölken och koka upp. Tillsätt vaniljen och kyl.
När smeten är kall kan man hälla den i sin glassmaskin och börja veva.

*Jag har ju förstås för mig att jag läst någonstans att minnet är utspritt i hela hjärnan.

Kakförbättringsinsats

Varför i all världen jag gjorde en morotskaka för lite se'n är mer än jag kan säga. Kanske kombinationen av att jag hade morötter i palliativa korgen och att väninnan som skickade receptet, sa' att den var SÅ god, att till och med jag skulle gilla den. Jag tycker nämligen inte om sockerkakor och liknande bakverk.
.

Nåväl, den smakade som vilken annan morotskaka som helst, så jag skar upp den och frös in den i hopp om att något kakmonster skulle hitta hit. Min tanke var att jag skulle göra en ananaskräm som fyllning — fast det skulle jag ju ha gjort innan skar den i bitar. Men jag hade inget socker hemma och kunde inte göra fyllningen.
Så handlade jag häromdagen — och kom ihåg att köpa socker — och beslöt mig för att använda lemon curd receptet, fast använda det överblivna ananasspadet i stället för citron. Jag spetsade fyllningen med limejuice, ändå blev den alldeles för sliskig.
Vad göra?
Jo, jag hade nyss gjort yoghurt så jag blandade två glas yoghurt i fyllningen och plockade fram glassmaskinen. Och si, det blev en god glass!

Så här stilig glassmaskin har jag inte, min är tråkig och elektrisk, så när jag gör glass tänker jag på min väninna Naomi som har en fin gammal handvevad glassmaskin.
Varje gång vi gjorde glass hade vi en drös med ungar runt omkring oss, som ville hjälpa till — men efter tio minuter när det blev tyngre att veva, så försvann den ena ungen efter den andra. Men de måste ha haft en inbyggd glassradar, för så snart glassen var färdig så dök de upp!
Jag var på vippen att köpa en, men kunde inte räkna ut hur jag skulle få den med mig hem på flyget, eftersom den var tung som bara den.

Avprickat

a
bokhyllan ihopskruvad, så nu måste jag snygga till i de hyllor som blev av med böcker.

a
garderoben utrymd, men det var bara toppen av textilberget.

a

gräsklipparen avhämtad, den behöver jag inte ägna en tanke förrän det blir dags att klippa gräset - tack och lov.

.

.Tre ting avprickade från en kilometerlång lista.

Vårrapport från 60:e breddgraden

Rödlönn

Bollviva

Julros

Backsippa

Aklejans knappnålsstora blad

Vitisppa

Trädpion

Och slutligen mahonian som inte klarat vintern,

jo, en liten del av den tycks leva.

Nära ögat

Bild och fakta från Wikipedia

På väg till brevlådan, för att hämta tidningen, mötte jag en bofink som busflög — han missade mitt högra öga med ett par centimeter. Jag kände hur det fläktade på kinden. Så kul han måste ha haft!

Bofink och talgoxe var nog de första fåglar jag lärde mig att känna igen.
Sädesärlan såg jag i år för första gången i går, kanske har den varit här några da'r, jag har ju inte varit ute så mycket.

Namnet bofink kommer av medellågtyska Bokvink(e) eller av danska bogfink, med betydelsen "bokfink". Bofinken har haft många namn i svenska dialekter, i Småland hampspik eller hamptätting, i Värmland kvint, i Dalarna hampsparv, risstackfågel eller gamskärv, i Norrbotten tvint och i Härjedalen vitt-ilt.

Det latinska artnamnet coelebs, vilket betyder "ungkarl", hänsyftar på att honorna lämnar hanarna ensamma om vintern i fågelns norra utbredningsområde.

Garderoben nästa!

Min verkstad byggdes 1949, som ett vanligt bostads-hus för en familj med två barn och farfar. Man hade andra krav på utrymmen på den tiden, jag tror att det är på 78 m².
Det var på den tiden man tyckte att det räckte med en toalett på våningsplanet, ville man bada fick man gå ner i källaren. Husmödrarna förväntades ha sådan ordning på sina pinaler att man kunde släppa in vem som helst i vilken garderob som helst. Den elektriska mätaren sitter nämligen i en garderob innanför en toalett (en toalett som inte fanns från början) på övre våningen. Tack och lov fick jag en ny mätare för några år se'n, en som fjärravläses, så nu behöver jag inte släppa in en avläsare varje år. I den garderoben har jag nämligen trådbackar med tyg framför mätaren — så det var ett årligt pyssel att flytta ut, för att se'n flytta tillbaka, backarna varje gång.

Lucka i taket till vinden, finns i en annan garderob. Också den garderoben fylld av textilier. Om en vecka blir det brandsyn, och då ska synaren upp på vinden.
Det här med brandsyn är nytt i vår kommun, för ett par veckor se'n hade vi det i vårt bostadshus — killen kikade upp i öppna spisen, klättrade upp på vinden och avslutade besiktningen på taket. Allt som allt tog det en kvart — om ens det — och kostade 915:-.

Så nu har jag det trevliga arbetet att flytta på allt i verksta'n som kan tänkas stå i vägen när huset ska brandsynas.
Hör ni inte av mig, på ett tag, har jag hamnat under tyg och garn, och kan inte ta' mig därifrån.

Sidospår

spår subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: spår-et

1 karakteristiskt avtryck i marken av fötter eller tassar e.d.; ofta (sammanfattande) om sammanhängande följd o.d. av sådana avtryck {→spårstämpel}: spårsnö; björnspår; fotspår; harspår; vargspår; ~ i nysnön; ~en var översnöade; ~en ledde ut över isen
BET.NYANSER: a) om avtryck från annan företeelse i rörelse: hjulspår; traktorspår b) om annat tecken på att ngn gått fram el. befunnit sig på viss plats: blodspår; lämna ett ~ av brutna kvistar c) utvidgat om ngt som tyder på visst förhållande e.d. {→ledtråd}: ~ efter ett slagsmål; polisen har inga ~ efter brottslingarna; det finns inga ~ alls att gå efter; åren hade lämnat sina ~ i hennes ansikte d) mer abstrakt el. bildligt: villospår; ~ av folkmusik i kompositionen e) spec. med stark bibetydelse av följd, konsekvens e.d.: i ~en av finanskrisen ökade det privata sparandet
IDIOM: gå i ngns ~ ha ngn som förebild; inte ett ~ inte alls; komma ngt på ~en börja upptäcka ngt; ~en förskräcker andras erfarenheter avskräcker; vara (inne) på rätt ~ vara nära en upptäckt
KONSTR.: ~ (av el. efter ngn el. ngt)
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. spor; gemens. germ. ord, besl. med spjärna; jfr spörja

2 anordning med skenor på marken för transport av vissa fordon särsk. tåg e.d. {→räls}: spårområde; spårvagnsspår; spårvidd; spårväxel; järnvägsspår; stickspår BET.NYANSER: a) om annan iordningställd led e.d.: elljusspår; skidlöparen bytte ~; ur ~! b) utvidgat om långsmal fördjupning, t.ex. skåran i ett skruvhuvud: förstör inte ~et i skruvhuvudet; föra in skivan i ~et c) spec. om fördjupningarna på en grammofonskiva vari nålen löper: ljudspår; skivspår; på skivans första ~ d) överfört el. bildligt: blindspår; sidospår; man går i sina invanda ~
HIST.: sedan 1871; se spår 1

räls subst. ~en ~ar
ORDLED: räls-en
• par av stålskenor på vilka tåg rullar {→räl, spår 2, syll}: rälsbrott; rälsskarv; rälsspik; lägga ~; bryta upp ~en
BET.NYANS: om den ena av de båda skenorna: han lade örat på ~en för att lyssna efter tåget
HIST.: sedan 1890; av eng. rail, plur. rails 'räcke; skena; järnväg'; urspr. av lat. regula 'rak spjäla; list'; jfr 1regel

Det är rätt länge se'n som Mira hade sitt inlägg om Lady of Shalott, och jag lovade att plocka fram några av mina favoritillustrationer till dikten. Jag har inte glömt det, jag har varit på väg efter bilderna ända se'n dess — men jag är lättdistraherad som en tre-åring, och har hela tiden hittat trevliga stickspår (som det ovan).

Som i dag när jag snavade över ett citat som fick mig att associera till vita lögner som en del bloggare ny-ligen skrev om.

"If you can't be kind, at least have the decency to be vague."
...................................................... Jerry Seinfeld

Byt ut kind mot honest, så passar det in även på lögnernas område.
Ljugit har man uppenbarligen alltid gjort eftersom ordet har hängt med sen äldre fornsvensk tid.

Så blev jag ju tvungen (ett inre tvång) att höra med Gutenberg — om han har något att säga om lögner. Och det har han — två böcker om vita lögner "White Lies" av Charles Reade, den har inget tryckår, men författaren levde mellan 1814 och 1884, så en inte alltför avancerad gissning är att boken kom ut däremellan. Den verkar rätt tråkig, och jag kommer inte att ta' reda på om den är det eller ej. Däremot verkar William Le Queuxs "The White Lie" från 1915, som den sortens melodramatiska roman som kan vara nöjsam bara för att den är så osannolik — och möjligtvis även dålig. Se bara på bilden på titelbladet!

Jag kommer definitivt att titta närmare på "How He Lied To Her Husband" av Bernad Shaw. Det tycks vara ett kort skådespel.
Så har jag snubblat fram mellan böcker, bilder och intressanta artiklar den senaste tiden.

"Make Your Own Hats" av Gene Allen Martin, från 1921 är väl inte den bästa boken jag sett på det området — men det ta'r ju en stund att avgöra vad som ska sparas för senare läsning, vad som ska läsas nu och vad jag kan strunta i.
Bjørnstjerne Bjørnson och August Strindberg översatta till tyska och engelska låter så spännande att jag måste svänga förbi och kika på.
Jag gillar Walter Crane, och när jag hittar hans illustrationer till Shakespears Stormen, måste jag bara ta' mig en titt.

Och så håller jag på — inte underligt att inläggen aldrig blir färdiga. I filen inlägg, finns 125 påbörjade inlägg — allt från i det närmaste färdiga att lägga ut till de som bara har ett eller två ord nedkrafsade.

Nu grönskar det

Vår långa och gamla spireahäck brukar grönska tidigt — men inte så här tidigt. I går när solen sken genom den, så såg jag att den var alldeles ljusgrön nere vid marken. I dag krälade jag in i den, blev fuktig om knäna, fick kvistar i håret och den här bilden.