Ett rätt tråkigt ord — men ett säljande ord.
Théophile-Alexandre Steinlen, som gillade katter, använde här sin dotter som modell
Säg mig vad allt man inte har försökt att kränga med hjälp av ordet naturligt. Så till den milda grad att vi nog är många som misstror det naturliga.
Slår man upp ordet naturlig i ett synonymlexikon finner man att det är ett ord utan synonymer — men med ohyggligt många motsatsord.
Man kan förstås jazza upp ordet med både prefix och suffix, på så sätt kan jag ju smyga in ”Unnatural death”.
Visserligen är påskens bokbinge redan fylld till brädden — vilket inte hindrar mig från att titta på några ”naturliga” böcker som ser lockande ut, som en bok med ritningar på små hus att bygga själv. En bok med den nätta titeln:
”Grotesque architecture, or rural amusement; consisting of plans, elevations, and sections, for huts, retreats, summer and winter hermitages, terminaries, ... The whole containing twenty-eight entire new designs, ... to which is added, a full explanation, in letter press, and the true method of executing them”
By William Wrighte, architect. 1767
Lusthus är det bästa namn jag kan ge dessa hiskeliga små byggnader. En del skulle man säkerligen kunna ha i sin trädgård om man bara snyggade till exteriörerna. Då skulle nummer tio bli en naturlig plats för eftermiddagstet.
Plan and elevation of a Gothic grotto, with four closets five feet square; the outside to be composed of flints and irregular stones, and studded with small pebbles; the inside to be ornamented with shells, ores, &c. and if built upon an eminence, it would have a very pleasing appearance.
Det är väl bara att konstatera — och acceptera att idealen såg annorlunda ut för 260 år sedan.
Nästa lika gammal är nästa bok: ”Om qvinnokönets naturliga höghet”, (1793). Thomas Thorild syn på kvinnor avvek definitivt från den tidens kvinnosyn — ja, även i dag finns det nog somliga män som skulle bli provocerade av Thomas kvinnosyn.
Ett tunt och lättläst litet häfte, med bara 18 sidor, som han inleder så här:
Af det mäst vanliga i världen är Karlarnes stolthet i hänseende til Qvinnor: hvilken stolthet visar sig, när det är illa, i ett slags vildt, och när det är väl, i ett slags mildt, Förakt sådant som man känner för barn, och för allt det, hvars svaghet är altför långt inunder ens höghet.
Axel Danielssons skrift ”Den onaturliga modern”, har jag inte hunnit läsa än, den får vänta tills jag kommit hem från Blåkulla. Men vid en snabbtitt på texten, inser jag att den gode Axel (som grundade tidningen Arbetet) stod på kvinnornas sida.
I tidningarna har nyligen stått en notis om ett spädbarn, som hittats i en ångbåtssalong, där modern lagt det och sedan försvunnit. Om henne visste man strax ingenting, men slutligen blev det upptäckt, att hon var tjänstflicka, ogift och utan skydd, samt att barnets fader rest till Amerika, lämnande henne åt sitt öde. Tidningarna berätta saken under den vanliga rubriken: Den onaturliga modern.
Det är nu ingen konst att sitta i en bekväm redaktionslokal efter en stadig frukost eller middag och med en god cigarr mellan läpparna göra en notis om »den onaturliga modern». Större konst hade det varit eller rättare sagt, mera mod hade det fordrats att förse notisen med den korrekta rubriken: Det onaturliga samhället.
I ”Det stilla året” skriver Ragnar Jändel ett kort (mycket kort) stycke, med rubriken ”Självfallet, barnsligt, naturligt …”
Läs det!
