Grattis Joseph!

Joseph Haydn

31 mars 1732 - 31 maj 1809

målning av Thomas Hardy, 1792

Ännu en av mina favoriter fyller år.

I dag för 158 år sedan

fick Hymen Lipman det första patentet för en blyertspenna, med radergummi i ena änden. Om det var världens första patent, på en sådan penna, har jag inte lyckats lista ut. 

Hymen var född i Jamaica 1817 av brittiska föräldrar, vilka emigrerade till U.S.A. omkring 1829.

 Hur bra dessa "sudd-pennor" är, råder det delade meningar om, men det kan vara praktiskt att ha en i väskan om ett korsord skulle dyka upp. Tecknar jag, vill jag nog ha en rejälare kautschuk.

När jag gjorde en snabbinsamling av pennor som låg och skräpade lite varstans i huset, såg jag att här är pennor med sudd i minoritet. 

Om blyertspennans historia finns det mycket skrivet på nätet, så det lämnar jag åt den intresserade att utforska — men lite penn-fakta skadar väl inte:

Thomas Edison had his pencils specially made by Eagle Pencil. Each pencil was three inches long, was thicker thanstandard pencils and had softer graphite than was normally available.

Vladimir Nabokov rewrote everything he had ever published, usually several times, by pencil.

John Steinbeck was an obsessive pencil user and is said to have used as many as 60 a day. His novel East of Eden took more than 300 pencils to write.

Vincent van Gogh used only Faber pencils as they were "superior to Carpenters pencils, a capital black and most agreeable".

Johnny Carson regularly played with pencils at his Tonight Show desk. These pencils were specially made with erasers at both ends to avoid on-set accidents.

Roald Dahl used only pencils with yellow casing to write his books. He had 6 sharpened pencils ready at the beginning of each day and only when all 6 pencils became unusable did he resharpen them.

Björnfrossa

(inte att förväxla med björnfrissa, vilket min stavningskontroll ideligen ändrar det till).

Under alla mina år med Gutenberg, som hunnit bli rätt många nu, har jag då och då jämfört olika konstnärers illustrationer till samma text. Men jag tror inte att jag skrivit om det mer än ett par gånger — här och här.

På sistone har jag ägnat mig Guldlock — den engelska varianten som Gutenberg består mig med. Jag skulle nog kunna hitta några olika versioner i mina egna hyllor, men ingen så gammal som de jag finner hos Gutenberg. Jag började fundera över sagans ursprung när jag såg illustrationerna till en berättelse som bara hette "The Story of the Three Bears", där fanns ingen bortskämd Guldlock, bara en gammal gumma, som beskrivs i negativa ordalag:

One day, after they had made the porridge for their breakfast, and poured it into their porridge-pots, they walked out into the wood while the porridge was cooling, that they might not burn their mouths, by beginning too soon to eat it. And while they were walking, a little old Woman came to the house. She could not have been a good, honest old Woman; for first she looked in at the window, and then she peeped in at the keyhole; and seeing nobody in the house, she lifted the latch. The door was not fastened, because the Bears were good Bears, who did nobody any harm, and never suspected that any body would harm them. So the little old Woman opened the door and went in; and well pleased she was when she saw the porridge on the table. If she had been a good little old Woman, she would have waited till the Bears came home, and then, perhaps, they would have asked her to breakfast; for they were good Bears,—a little rough or so, as the manner of Bears is, but for all that very good-natured and hospitable. But she was an impudent, bad old Woman, and set about helping herself.

och hennes sorti beskrivs så här:

Now the window was open, because the bears, like good, tidy bears as they were, always opened their bedchamber window when they got up in the morning. Out the little old woman jumped; and whether she broke her neck in the fall, or ran into the wood and was lost there, or found her way out of the wood and was taken up by the constable and sent to the House of Correction for a vagrant as she was, I cannot tell. But the Three Bears never saw anything more of her.

Det visar sig att, som så ofta i sagornas värld, är ursprunget okänt — vad man vet är att en brittisk författare vid namn Robert Southey, skrev ned sagan om de tre björnarna 1837. Då var björnarna tre ungkarlar, som bodde i en stuga skogen. 

Senare samma år versifierades sagan av George Nicol. Den versionen, med illustrationer finns också att läsa på nätet.

 Berättelsen om ungkarlsbjörnarna och den ohyfsade gumman levde kvar till 1849, då tyckte Joseph att gamla kärringar fanns det så gott om i sagorna, att han bytte ut gumman mot en söt — om än ohängd, liten flicka. Då är vi framme vid de otaliga varianterna av "Goldilocks and the Three Bears", eller "Goldenhair", som hon ibland kallas.

Ibland är sagan på vers, som här, med en icke namngiven illustratör.

 Eller som här med illustrationer av L. Leslie Brooke.

Det finns så många varianter att ett barn som vill ha exakt samma ord i sin saga, skulle bli förtvivlad, om den presenterades för dem alla.

De här bilderna kommer härifrån.

Även Walter Crane gav sig kast med björnarna.

 Snygg serviett, eller är det en handduk, kanske något att ta efter — upphämta?

Så slutar jag med ett par något modernare, den första från 1911, men utan namngiven illustratör, är skriven som en teaterpjäs.

Och sist av alla, Denslow's Three Bears, av W.W. Denslow, från 1903, i den smyger sig Golden Hair in i huset och snyggar till det, medan björnarna är borta.

 Björnarna blir så glada över städinsatsen, att de följer med Golden Hair, hem till hennes farmor, och hjälper till med diverse sysslor.

Och en bestående vänskap uppstår.

Behöver du en ny pirat?

"Nu kröp en påse kaffe och litet hembakta kringlor fram ur min pirat, och snart satt vi och språkade vid den rara kaffetåren i all sköns trevnad."

ur "I Stockholm. Också en resebeskrivning" (1892)

av Alfhild Agrell

Wilhelmina Stålberg hjälper dig att virka en ny. Du behöver "groft hampagarn, eller fint så kallat simpelkort, till virkningen",  och "rödt eller blått sidentyg, hvaruti insys ett par stadiga fiskben upptill", till fodret.

Hellquist förklarar det vitsiga namnet på väskan sålunda:

1. pirat, sjörövare, Rudbeck 1698 = ty., av lat. piräta, ay grek. peirdlés, till peiran (av *peri-), försöka (t. ex. ten thdlattan, havet); urbesl. med fara, sbst. o. vb.

2. pirat, ett slags damväska, Fr. Bremer 1834, M. Silfverstolpe 1847; sannol. egentl, en skämtsam användning av
föreg.; okänd utom Sverige. Möjl. syftande på det förr allmänna bruket att i sina pirater åt de hemmavarande (barnen) gömma en del av välfägnaden (konfekt o. d.), varvid jämförelsen med ett härjningståg nog stundom osökt inställde sig. 

I dag för 219 år sedan

 fick Nathaniel Briggs, från New Hampshire,  patent på en tvättmaskin, men han var inte först. Redan 1691 registrerades det första brittiska patentet, men man vet ingenting varken om maskinen eller dess uppfinnare. I Tyskland publicerade Jacob Christian Schäfer ritningarna för en tvättmaskin 1767, och 1782 fick engelsmannen Henry Sidgier patent på en maskin med roterande trumma. Sedan följde patenten slag i slag — förmodligen varje maskin en aning bättre än de föregående.

Alla dessa tidiga tvättmaskinen drevs med hand- eller fotkraft, först 1900 kom den första elektriska tvättmaskinen, konstruerad av en av arbetarna hos Ford Motor Company — inte 1910 Alva John Fisher, som man länge trott. Femton år senare kom den elektriska tumlaren.

Skulle jag behöva välja ut bara en enda hushållsmaskin till huset, så skulle det nog bli tvättmaskinen.

Jag tog det personligt

mycket personligt.

I dag fick jag ta i med hårdhandskarna för att förmå mitt sämre jag att ta en promenad. Jag hade bara en timme på mig, så  det fanns inget utrymme för spännande avvikelser eller eventuella raster i soligt söderläge. Så där plöjer jag fram med blicken på mina fötter, surt muttrande om livets illvilja.

Då skymtar jag något gult i vänstra ögonvrån — ingen trasig förpackning eller godspapper. Fyra små tussilago, årets första, och jag tar det som en personlig välgångsönskan. De får mig att tänka på Per Wästerbergs inträdestal i Svenska Akademien

Werner Aspenström var en av dem som förstod. Han läste i mineralernas skikt, befriade fossilen från dess fångenskap i trappsteget och gav sig ut i zodiakens stjärnvimmel för att spana efter en tussilago, något gult att värma sig vid.

Per Wästberg

Det är gott att ha något att värma sig vid i snålblåsten!

Lekfullt

 Inte bara barn behöver puttas på för att komma loss på bjudningar — i alla fall sägs det så i förordet till "Lekbok för vuxna" från 1946, av St. Jeanne De Luz och Mia Mys. Jag misstänker starkt att författarna nyttjar synonymer — Jeanne de Luz de Saint-Remy de Valois var en 1700-tals äventyrerska, jag tror inte att hon var intresserad av att lära svenska tråkmånsar att leka. För det framgår av bokens förord att svenskar är tråkiga och bör lära sig att släppa loss, bli lite barnsligare.

Jag är tacksam över att jag inte behövt genomlida så värst många konventionella bjudningar i mitt liv — min mor fostrades till att ha förberett ett antal samtalsämnen, innan gästerna kom, medan jag med några få undantag umgicks i kretsar där vi oftast satt på golvet och åt knäckebröd. Att leka var det nog ingen som tänkte på. Men jag minns att den här boken fascinerade mig som barn, och jag använde en del av lekarna på roliga timmen.

Som så ofta i den tidens böcker, finns en ramberättelse där det figurerar några familjer i Illersborg, som idkar ett flitigt umgänge.

Jag har nog inte läst boken sedan de tidiga tonåren, och jag får erkänna att jag blir riktigt road nu när jag börjar läsa i den — man driver godmodigt med stadens invånare; där finns direktör Corfitz Tramselius, landstormsmajoren Tigerblick, den erkänt musikaliske amanuensen Wicklin, visboksförläggaren Axel Jönsson, arkivarien Måntopp och sonen i huset, med.stud. Ulph. Och bland damerna finner vi den kända kokboksförfattarinnan Agda Tramselius, fru Märta Nilsson-Gren-Nylon, friherrinnan Becksioe-Jönsson, fröken Agneta Larsson (Ulphs flamma) och fru Wicklin. Allt eftersom samvaron och lekandes framskrider, tillkommer fler intressanta personer, och det är inte utan att jag skulle ha velat vara med på några av tillställningarna — som när påskaftonen firades på Ramsmyra, friherrinnan Becksioe-Jönssons fäderneärvda säteri vid sjön Illerns norra strand.

 "Där uppträdde herrarna i egna och lånade frackar av varierande längd och grönska och damerna i klänningar av skiftande kvalitet och kulör, utgångna från Varuhuset Vackrare Venusmått i Illersborg. Till traditionerna hörde, att man efter äggärningen ställde till med s. k. ägglöpning, vilket enligt friherrinnan Charlotte var att betrakta som en för den besuttna adeln mera ståndsmässig form av det enkla folkets vulgära potatislöpning." 

Många av lekarna, kanske de flesta, är nog bekanta för de flesta av oss, som varit med ett tag —men en del av dem får en ny knorr, som ett skepp kommer lastat:

... och till slut avbröt majoren de surrande fransyskorna med att ge order om uppställning till leken "Ett skepp kommer lastat". Hur överlägsen och  iskall moaréns blick än hade varit genom den tydligt ilsket iskruvade monokeln, bekom det inte de upprymda damerna det minsta, utan en storm av föga underdåniga protester bröt lös.

"Ett skepp kommer lastat" ansågs av friherrinnan höra till de lekar, som hennes lille Balder lekte med sina skolkamrater på julgransplundringar och födelsedagskalas. Föga anade friherrinnan att även Balders gäng sedan länge förkastat sysselsättningen att stillsamt sitta i en ring och lasta skepp med en mängd frukter och leksaker på olika bokstäver, och att "gangsters" och "bombanfall" voro de mest förekommande underhållningsmomenten på deras fester. Just när det artade sig till ett häftigare meningsutbyte mellan friherrinnan och den nu i det ärriga anletet blålilafärgade majoren, ingrep kand. Ulph och menade, att man kunde kompromissa på så sätt, att man lekte den gamla leken men lastade skeppet med ord på franska. Så fick majoren slippa ensan att se sin order åtlydd, och friherrinnan  kunde fortsätta sina talövningar.

Så satte man igång och friherrinnan glänste med "poudre", "papillote" och "parfum", fru Agda med "paté" och "pomme de terre" och Märta med "polygamie" och "pirouette". Elisabet hittade bl.a. "poème" och "Parnasse", och kand. Ulph klarade sig med "polype" och "pincette". Corfitz Tramselius hittade i sin nöd på ordet "perplexité" och majoren lyckades komma på "parade". Värst var det för amanuensen Wickelin, vars kunskaper i franska språket inte voro så solida. För den skull var han dock inte svarslös utan lät sin farkost bestigas av Pasteur, Picard, Pascal och Pippin, såväl den store som den lille."

Pratigt javisst, men eftersom jag inte läser hela boken i ett svep, finner jag det nöjsamt, samtidigt som jag är fascinerad av att man, både då och nu, alltid måste göra något — att inte samtalsämnena räcker till utan aktiviteter. Med tanke på hur den så kallade upplevelseindustrin utvecklats på sistone, låter förstås "ett skepp kommer lastat" rätt tamt. Personligen föredrar jag definitivt den tama — billigare varianten.

...

Alla dessa sammanträffanden —

så jag gillar dem!

“Pray, are not the fine buns sold here 

in our town; was it not rare Chelsea buns? 

I bought one today in my walk; it cost 

me a penny; it was stale, and I did not like it…”

så skrev Jonathan Swift redan 1711.

 Jag bakar sällan "Chelsea buns", men har gjort det, under de senaste 30 eller 35 åren, när bullälskande gäster varit i antågande. Men så i går fick jag för mig att ta reda på varför de heter "Chelsea buns" — och får lära mig att det en gång i tiden var en påskbulle, som bakades i Chelsea. 

På gator, som inte längre finns, i London, låg i början av 1700-talet "Old Chelsea Bun House" som ibland kallades "the Old Original Chelsea Bun House" — ett bageri som gynnades av den kungliga familjen, och därför i folkmun kom att kallas "the Royal Bun House". Där skapades denna kryddiga bulle med fruktfyllning och kladdig glasyr, exakt när, hur eller varför har jag inte lyckats lista ut. Men det är klart att den blev populär redan från början — Jonathan Swift tycks ha varit tämligen ensam om att inte gilla bullen, i alla fall att ge officiellt uttryck för sitt misstycke. Drygt hundra år senare skrev Sir Richard Phillips i sin "A Morning Walk from London to Kew":

“Before me appeared shops so famed for Chelsea buns, which, for above thirty years, I have never passed without filling my pockets. In the original of these shops, for even of Chelsea buns there are counterfeits, are preserved mementos of domestic events, in the first half of the past century.”

och fortsätter:

“These buns have afforded a competency, and even wealth; to four generations of the same family; and it is singular; that their delicate flavour, lightness and richness, have never been successfully imitated.”

De var lika populära som dagens "cronuts", ibland fick polis tillkallas för att skapa reda bland de köande kunderna.

Charles Dickens skrev om bullarna i flera av sina romaner, liksom Lewis Carroll i "A Tangled Tale" (1880), skrev: “Give her a Chelsea bun, miss! That’s what most young ladies like best”

Och inte nog med det just i går försökte jag utan framgång ta reda på varifrån ordet tuck (i "tuck box" och "tuck shop") kommer. Så hittar jag den här artikeln om bullarna och får lära mig att så småningom kom bullarna att bakas och säljas även av andra bagerier, och:

"In 1850, local baker Joseph Tuck (whose name the term ‘tuck shop’ comes from) created a variation, the Hackney bun, at his famous bakery in Goldsmith’s Row, E2. It’s similar to the Chelsea bun, except that the currants are soaked in booze first."

Helt oförhappandes fick jag svar på två hitintills obesvarade frågor, på en sökning!

Nätet vimlar av recept på "Chelsea buns", ett av dem hittar du här.

Fragrant as honey and sweeter in taste!

As flaky and white as if baked by the light,

As the flesh of an infant soft, doughy and slight.

Påsk med Gutenberg

Jag tror inte att det finns något ämne som som inte är representerat hos Gutenberg, i dag snubblade jag helt passande över en del med påskanknytning. I "Holidays and; Happy-Days", av Hamish Hendry och illustrerad av E. Florence Mason, beskrivs årets alla högtider.

Long ago, here in England, there was an odd ceremony performed by the King upon Good Friday. This was called Blessing the Cramp-rings. The ceremony is said to have originated in a wonderful ring, presented by a pilgrim to Edward the Confessor, and long used in Westminster Abbey as a cure for falling-sickness and cramp. On Good Friday the King of England used to go in state to his private chapel, and creep humbly upon his knees towards the crucifix. Following him came the King's Almoner with a silver basin in which were a number of gold or silver rings, and these rings the King blessed. Thereafter, they were given away to be used as an unfailing cure for cramp and epilepsy. In those days everybody believed that cramp-rings had the power to cure cramp, and in England to-day there are still a few people who so believe.

You children, however, do not think of rings upon Good Friday; it is much better to think of hot cross buns. If you ask how it is that buns came to be eaten on this day I cannot answer. All that can be said is that bread, in one or another form, has always formed part of religious observances; and it may be that the spicy buns which you eat on Good Friday are connected with a religion that is older than Christianity. All things change, you know, and even the desire for hot cross buns is not so great as it used to be when people struggled in crowds at the doors of the famous Chelsea bun-houses. On Good Friday we do not so often hear the cry:

One a penny, buns,Two a penny, buns,One a penny, two a penny,Hot cross buns!

Och nuförtiden var 1901.

On Good Friday the death of Jesus is commemorated, and that being so it is a day of gloom and sadness. On Easter Sunday the rising of Jesus from the dead is commemorated, and that being so it is regarded by the Christian Church as a day of great joy. In the old times, indeed, it was called the Sunday of Joy, and in the Eastern world it is still called the Bright Day. When friends met each other upon Easter Sunday the favourite salutation used to be: "He is risen," and to this was given the reply: "Verily he is risen." Everywhere there was happiness, and this happiness was shown in many ways. At Easter slaves used to receive their freedom, while at the present day, in Russia, birds that have been shut up in a cage have their cage-doors opened, and are permitted to fly away. That is a beautiful custom; an emblem of the freedom that Jesus brought to the world when he broke the power of Death in rising from the grave. In England this happiness is expressed in a practical manner by many marriages at Eastertide.

Jag är lite osäker på om jag talat om Gutenbergs ljudfiler — det finns två sorter, dels ljudböcker och så de gamla, ofta korta, musikstyckena. De flesta av de senare från "National Historic Site", som "He Was Nailed to the Cross for Me" av Dixie Mountaineers.

Den som vill ägna sig åt världsliga nöjen, kan med hjälp av Paul Pierce och hans bok "Dinners and Luncheons" från 1907, ordna en liten bjudning:
Attractive Easter Luncheon.

An extremely attractive Easter luncheon is as follows: The table is round, covered with a snowy damask cloth, exquisite china, sparkling glass and silver. The center piece, a small gilded cart, wreathed in violets and smilax, holds decorated eggs colored in tints of yellow and purple, while mingling with them are clusters of violets tied with lavender ribbons, one end extending to the front of each cover and there attached to wee yellow chickens resting in nests of violets, in whose beaks are tiny cards with name in gold.

Have also nests of spun sugar containing candy eggs, wax tapers burning under creamy lace shades. At each end of the table tall vases filled with ferns and garlanded with vines and at every plate daffodils growing in pots covered with green tissue paper.

This is the menu: 

Clear Tomato Soup,

Baked Shad, Bermuda Potatoes,

Roast Spring Lamb, Creamed Onions,

Orange Halves,

Chicken Croquettes, Celery Salad,

Neapolitan Ice Cream, Sponge Cake,

Chocolate

Eller ännu enklare, se om du har en ren duk, lägg på den, gör en sallad som du serverar med brödet du förhoppningsvis har i frysen. Har du några påskprylar, så damma av och använd dem, och hoppas att gästerna har med sig några påskliljor.

På tal om Bjäre

 Inser, när jag läser Barnkalasboken, att alla glas vi har i stugan kommer från Bjäre.

Det kan förefalla som om vi varit storkonsumenter av sylt, men jag vill påpeka att de har kommit till huset, under en lång följd av år.

 Här är bara några exempel på vad man kan nyttja glasen till.

Med tanke på att de äldsta glasen säkerligen är från 50-talet, måste kvaliteten vara god. Tomten består av klippor, och tänderna borstas ute, det har hänt att små våta barnahänder förlorat greppet om glaset.

Barnkalas

 Det var länge sedan jag hade den sortens närkontakt med barn, att jag var tvungen att organisera deras kalas — och när jag hör talas om hur överdådiga somliga barns kalas är nuförtiden, är jag tacksam för det.

Jag minns en exklusiv tillställning från 60-talet med inhyrd trollkarl, och ett annat kalas med flygtema, där ungarna fick en kort flygtur eftersom familjen hade ett flygplan. Dessutom hade unga släktingar med barnasinnet kvar, engagerats för att roa gästerna. Men annars har jag bara upplevt enklare tillställningar — allt från de där ungarna i stort sett roar sig själva, dricker saft och äter bullar, till uttänkta kalas med diverse temata, där någon, i regel mamman, nästan slitit ihjäl sig för att ordna något roligt.

Jag kan inte uttala mig om dagens barnkalas, jag har bara sett bilder från vänners barnkalas på hyrda lokaler, städslade underhållare — och barn som ser uttråkade ut.

Men barnkalas, till och med barnbaler,  är ju inget nytt, att de kunde vara exklusiva i välbärgade familjer är inte heller nytt. Men jag tror att ju längre in på 1900-talet vi kom, och barn tilläts vara barn, desto vanligare blev det med enklare tillställningar (nåja, enklare är ett tänjbart begrepp), och även medelklassbarn fick bjuda hem några vänner för att leka och äta. 

Det saknas inte böcker med förslag på lekar, jag har rätt många, men i dag fastnade jag för två små reklamhäften — att utnyttja barn i reklam är smart, vem vill inte att barnen ska ha trevligt och få det bästa och nyttigaste.  

 För nyttigheten dröjer man vid i häftet som Mazetti Ögonchoklad gav ut, förmodligen på 30-talet. Det finns inget tryckår, men man hänvisar till en artikel i DN 1933 — och skickar man in en kupong, som finns i häftet, i öppet kuvert, så är portot fem öre.

Förutom förslag på lekar, så dröjer man vid dukning och ger recept på godis, glass, tämligen vanliga kakor och diverse chokladdrycker. Kobbel var på modet, så här finns ananas-kobbel, Mazetti orange-kobbel med rimfrost, Mazetti pol-kobbel och Jamaica-kobbel.

Jämfört med mazettihäftet, så får väl "Barnkalsboken", från 1959, betraktas som modern. En liten bok bekostad av Bjäre, och skriven av Inga Tobiasson. De av er som var med på den tiden minns kanske Inga och hennes fem barn i TV-programmet "Innan vi lägger oss", ett direktsänt program utan manus.

Jag, som förmodligen är en antikvitet, i de här sammanhangen, tycker att Ingas bok håller än i dag. Den börjar med att Greta och Krister vill ha kalas, mamma tvekar för det är besvärligt, med förtäring, disk och allmänt stök. Men föräldrarna slår sina kloka huvuden ihop och presenterar fyra olika enkla men roliga kalas.

 Både lekar och förtäring är roliga — liksom sångerna, som alla är Ingas. Kruxet i dag är att kanske inte alla föräldrar kan läsa noter och lära sig melodierna.

Ett ännu större krux är väl att boken nog är svår att få tag på i dag. Jag får inget napp, när jag söker den på nätet. Med sina 32 sidor är den inte större än att det går att kopiera den förstås.

Grattis William!

... but look, suppose people lived in little communities among gardens and green fields, so that you could be in the country in 5 minutes walk, and had a few wants; almost no furniture for instance, and no servants, and studied (the difficult) arts of enjoying life, and finding out what they really wanted: then I think one might hope civilization had begun.

 William Morris

24 mars 1834 - 3 oktober 1896

en karikatyr av vännen 

Edward Burne-Jones

Jo, jag vet, jag har gratulerat William tidigare — för fem år sedan — men som varande en av mina favoriter, kändes det naturligt att tillbringa dagen med honom.  Fast det egentligen inte var meningen (att det skulle bli hela dagen alltså), men han är så otroligt fascinerande — precis som alla hans vänner, som man alltid stöter på, när man börjar läsa om honom.

William tycks ha haft en enorm kapacitet, och en förmåga att gå mellan olika arbeten och tanketrådar, utan att det påverkade hans arbeten — och det var i sanning en stor bredd på hans arbeten. Hans ideal var höga, för att inte säga ouppnåeliga,

han ville att alla människor skulle ha tillgång till vackra varor av god kvalitet — något som alla som ägnat sig åt hantverk är en omöjlig ekvation. 

 Även om jag rent smakmässigt inte delar hans ideal till fullo, så kan jag inte låta bli att beundra honom, såväl för hans praktiska kunskaper som för hur väl han nyttjade sina intellektuella  färdigheter, och hur han stod upp för sina åsikter.

 Det här vindsrummet på Kelmscott Manor, skulle jag inte ha det minsta emot att tillbringa några nätter i.

 Morrisstolar talas det om ibland, och läser man anglosaxisk litteratur, så dimper personerna understundom ned i en dylik. Nu finns det en hel uppsjö av sådana. Den ovan tycks vara originalet, sedan har det kommit ett otal varianter på marknaden.

 Som den här, som kanske är vanligare i U.S.A., och som jag nog hellre skulle kalla "Mission Chair".

 Det är inte bara jag som fascinerats av denna mångsidiga man, det finns en mängd böcker skrivna om honom, för den som vill fördjupa sig i hans liv, kan jag rekommendera "William Morris" av Fiona MacCarthy, en nätt liten bok på drygt 700 sidor som väger 1592 gram. Jag har inte kollat om den finns som e-bok — det vore ju en välgärning.

En hel mängd av Williams böcker finns hos Gutenberg, som hans framtidsvision "News from Nowhere", av William Morris, dikter, isländska sagor (som han var en expert på), politiska skrifter och böcker om konst- och hantverk.

If a chap can't compose an epic poem while 

he's weaving tapestry he has better shut up.

THE DAY OF DAYS.

Each eve earth falleth down the dark,

As though its hope were o’er;

Yet lurks the sun when day is done

Behind to-morrow’s door.

Grey grows the dawn while men-folk sleep,

Unseen spreads on the light,

Till the thrush sings to the coloured things,

And earth forgets the night.

No otherwise wends on our Hope:

E’en as a tale that’s told

Are fair lives lost, and all the cost

Of wise and true and bold.

We’ve toiled and failed; we spake the word;

None hearkened; dumb we lie;

Our Hope is dead, the seed we spread

Fell o’er the earth to die.

What’s this?  For joy our hearts stand still,

And life is loved and dear,

The lost and found the Cause hath crowned,

The Day of Days is here.