Inside information

Böcker är tunga, så det här med att flytta böcker fungerar som styrketräning — en balanserad övning som belastar kroppens båda sidor lika mycket. Inte alls som att väva med ryckverk, som ger både ryckvärk och en mycket väl utvecklad kappmuskel (trapezius), på ena sidan av kroppen. 

 I dag kom jag att tänka på den där kappmuskeln, när jag tog en paus i styrketräningen, för att försjunka i barndomsminnen. jag kunde nämligen inte låta bli att sätta mig ned och titta i "Dr. Minder's Anatomical Mannikin of the Female Human Body", (det finns även en "of the Male Body") två otympligt stora böcker som min mormor köpte i början av förra seklet. Det finns inget tryckår, men vid en sökning på nätet, fann jag rätt många exemplar till salu, alla förmodas vara tryckta omkring förra sekelskiftet.

 Jag älskade att titta på dem tillsammans med mor — på samma vis som hon har berättat att hon älskade att sitta med sin mor och ta reda på hur vi människor ser ut på insidan. Den här beskrivningen hittade jag på ett ställe:

This work features eleven layered chromolithographed plates with detailed anatomical illustrations superimposed. Lifting the layers shows the anatomy as it would appear during dissection, moving from the surface to the muscles, bones, and internal organs. These books were intended for the layperson and were very popular. The format of the flaps however is very delicate and copies with all of the flaps intact are very rare.

 Mina exemplar är i tämligen gott skick, förmodligen därför att det var mor som skötte bläddrandet, men inälvorna kommer lätt i oordning, och jag får passa mig så att bukens innehåll ligger där det ska, innan jag fäller ihop atlasen.

 Ett utmärkt sätt att visa barn, hur de låg i mammas mage, innan de gjorde entré i världen.  I min mors generation var det ju inte helt självklart att små barn visste varifrån de kom. Inte ens gravida kvinnor visste alltid hur barnet kommit in i dem, eller hur det skulle komma ut. Var det inte Ada Nilsson som på en ung kvinnas fråga hur barnet skulle komma ut, svarade att det kommer ut samma väg som det kom in.

Fredskakor

 Eftersom palmer inte hör till vanligheterna i Norden, så brukar vi vifta med sälgkvistar på palmsöndagen — om det överhuvudtaget ska viftas, jag är inte tillräckligt kyrklig av mig för att veta om man viftar med kvistar av något slag, i kyrkan nu för tiden.

En annan tradition som hör palmsöndagen till är "pax cakes". Den tycks härstamma från Herefordshire, där den fortfarande tillämpas i en del kyrkor.

Som så ofta med gamla seder, finns mer än en berättelse om hur det började. Somliga säger att det var Thomas More, en kyrkoherde i Sellack, som startade det hela på 1400-taket. Andra att det var en Lady Scudamore som 1570 testamenterade 5 shilling till kakor och 9 pence, till öl att serveras efter gudstjänsten på palmsöndagen för att främja den dåliga grannsämjan. 

På ett ställe sägs att ovänner skulle dela på en kaka. Tanken är god, tänk om vi kunde få alla ovänner att bryta bröd i dag — och tänk om det hjälpte!

Även uppgifterna om hur kakan ska vara beskaffad, skiljer sig åt — den beskrivs som allt från pannkaksliknande till shortbread, kex* och bullar.

Tycker du att dagen är kommen att bli vän med dina ovänner, så baka något och bjud dem! Kex är superenkelt att baka, även om jag tycker att det är trist att kavla — men man slipper alla tillsatser som industrin är så generös med. Det är länge sedan jag bakade pepparkex, men receptet hör till säkra, så varför inte försöka. Som alltid är mina recept en blandning av olika måttenheter. I högerspalten finns en länk till en omvandlingstabell för den som inte äger en amerikansk måttsats.

PEPPARKEX

75 g smör, skuret i sockerbitsstora tärningar och kylt  

1½ kopp mjöl (jag brukar blanda vanligt vetemjöl med grahamsmjöl)

1 tsk nymalen vitpeppar, eller efter smak

½ tsk salt

¼ kopp iskallt vatten

Blanda de torra ingredienserna och skär ner smöret, med mixer, två knivar eller en "pastry cutter". Tillsätt vattnet tills du har en grynig deg. Ta upp den på bakbordet och forma ett par släta runda bullar, som du kavlar ut tunt (2 mm, eller tunnare). Ta ut kakor och pricka dem (helst med ordet pax, om du ska servera dem i dag). Grädda i 175° i 15-18 minuter

Föredrar du shortbread, så titta på det här receptet.

Avskräckande

Det måste ha varit vid den här tiden, för ett halvt liv sedan, som vi körde runt på småvägar i Roslagen för att lägga upp en hajk för våra seniorscouter. På ena sidan av vägen såg vi att det med jämna mellanrum satt små skyltar:

Vi hittade en vacker hage som skulle passa att övernatta i, så vi vandrade upp till en gård i närheten, och det visade sig att bonden ägde både hagen och alla skyltarna. Det var en pratglad och trevlig man, som berättade att skyltarna hade avsedd verkan — de höll stockholmarna på behörigt avstånd. 

Så här års börjar ju naturen fyllas av folk, så jag tänkte att om någon har besvär med närgångna människor på utflykt, kan det vara värt att sätta upp en skylt, eller två, vid tomtgränsen.

Epigenetik

De av er som är flitiga P1-lyssnare, har säkerligen hört de intressanta program i ämnet, på sistone. Om inte, så pallra er över till Sveriges radios hemsida och skriv in epigenetik i sökrutan. Mycket förenklat handlar det om hur förvärvade egenskaper eventuellt kan ärvas av kommande generationer.

I vår familj har vi ofta diskuterat vad som är arv och vad som är miljö — men här kommer ännu fler möjligheter in i bilden. Och det är nu jag funderar över om traditionen att ge bort böcker har gett vår familj en extra bokgen.

 När jag på sistone bläddrat i böckerna, har jag lagt märke till hur många av familjens böcker som har en anteckning om vem som gett boken till vem. Ellen, min morfars mor, har med sin prydliga piktur skrivit sitt namn i många böcker — ofta följt av julafton, och så ett årtal på 1860- eller 70-talet. 

 Hennes mamma Augusta fick boken "Familj-mödrars uppfostran, eller menniskoslägtets förädling genom quinnan" av Aimé Martin. På bokens försättsblad har hon skrivit:

 Hon gifte sig som 26-åring 1850, med den 9 år äldre Mauritz, och jag förmodar att hon var tämligen nygift när hon fick boken. Naturligtvis undrar jag vad hon tyckte om boken — den förefaller läst, och det finns ett par bokmärken. En tråd är inlagd vid kapitlet Om Allmän Uppfostran och dess obegränsade frihet.

Boken är intressant, kanske kan jag komma igenom alla dess 500 sidor, om jag tar det i etapper och varvar med mer lättläst gods.

Det skönas urbild är oföränderlig, är evig; den finnes, ty vi ega medvetandet derom och kärleken dertill: medvetandet, för att göra oss benägna till dess undersökning; kärleken , för att göra oss värdiga dess åskådning.

Karaktärslös

är vad jag är. Ändå ansträngde jag mig, för att bara gå förbi det här bokbordet, med gamla dammiga och nötta böcker. 

 Tio för de stora och fem för de små , en glassask fanns att lägga pengarna i — och det gjorde jag. För jag har, som några äldre damer (födda på 1880-talet) brukade säga: "karaktär som en våt skit i en pisspotta". Inte elegant, men talande.

 Jag kunde bara inte avstå från "Husmoderns hemkurer och goda råd" utarbetade av Kerstin Wenström. Boken är tryckt 1930, men det är femte upplagan, så säkerligen är den en hel del äldre än så.

Jag får tillstå att omslag och vinjetterna starkt bidrog till mitt beslut.

Nu kan ni med förtroende vända er till mig om ni är opassliga, boken har kurer för det mesta, som gråtkramper, fulslag, ohyra, skrivkramp, kopparnäsa eller spikböld.

Skulle någon känna sig håglös så kanske apelsinkuren är värd att prova.

 Apelsinkuren

Denna kur är mycket verksam mot allmän svaghet, blodbrist och dålig matsmältning.

Första dagen ätes 1 apelsin, andra dagen 2, o.s.v. med ständig ökning tills man den 25:te dagen förtär 25 apelsiner. Under den därpå följande tiden går man tillbaka  med 1 apelsins minskning om dagen, tills man åter kommer ned till 1 apelsin. Då göres tre veckors uppehåll, varefter kuren göres om ännu två gånger med tre veckors uppehåll mellan kurerna.

Om man bortser från problemet med hur man ska kunna trycka i sig 25 apelsiner på en dag, så häpnar jag, med tanke på att apelsiner var tämligen sällsynta här, i början av förra seklet. Det måste ha varit en dyr kur — det är det förresten nu också. I dag betalade jag 67:- för 9 stora apelsiner.

Ett gott råd

“If you cannot read all your books... fondle them—peer into them, let them fall open where they will, read from the first sentence that arrests the eye, set them back on the shelves with your own hands, arrange them on your own plan so that you at least know where they are. Let them be your friends; let them, at any rate, be your acquaintances.”

                                                                   Winston Churchill   

En nation av ballerinor

av båda könen

Lyssnar man på radio, och läser tidningarna, bibringas man lätt den uppfattningen att vi alla dansar runt på tå. Poliser, militärer, politiker och affärsmän — alla är de på tårna!

Blir du inspirerad? Här hittar du en söt melodi att öva till.

Filbunke

Inom loppet av en vecka, har tre vänner (som inte känner varandra) frågat mig, vad det är för skillnad på filmjölk och filbunke — och hur man får tag på tätört.

Jag svarade efter bästa förmåga första gången, innan jag hade tillfälle att kolla om jag gissat rätt. 

Tätörten lär ha använts för att göra långmjölk, men det lär vara svårt att få mjölken att stanna med bara tätört — många tvivlar på att man använt den i någon större utsträckning. 

Till den vanliga filen lät man helt simpelt mjölken stå i rumsvärmen tills den surnade och blev tjock, men jag har en känsla av att man kunde ha otur och få gällen mjölk.

Kunde väl tro att prinsessornas kokbok skulle ha en pedagogisk anvisning om konsten att göra filbunke. Så här säger boken:

Filbunke och filmjölk

Bäst är att få sätta filbunkarna av alldeles nysilad mjölk, som ej transporterats eller skvalpats om för länge. Bunkar av lergods eller glas äro lämpligast. En tsk. sur, ej besk eller klimpig grädde, strykes i botten på varje filbunke. Alla bunkarna ställas på en bricka och placeras på det lämpligaste stället i köket, vanligen på en hylla i närheten av spisen, där det ej är alltför varmt. Mjölken upphälles därefter i filbunkarna från en tillbringare eller annat kärl med pip. Detta för att mkölken under påfyllnining och flyttning ej skall komma upp på kanterna. Ett vitt papper läggas över alla filbunkarna för att skydda dem för damm. Finnes ingen lämplig varm hylla att ställa filbunkarna på, kunna de insättas i stekugnen, då matlagningen är slut för dagen och spisen svalnat, så att den endast är ljum. Följande morgon innan spisen eldas, ser man efter om mjölken "stannat", då den insättes i skafferiet. Men om så behövas, får den stå kvar ännu några timmar på varmare ställe.En god stund innan filbunkarna serveras få de stå i isskåpet för att bliva kalla till middagen.

De, som ej äro rädda för att lägga för mycket på hullet, kunna antingen blanda grädde i mjölken innan den hälles i bunkarna eller eller ock lägga en klick vispad grädde på ytan innan de serveras.

Till omväxling kan man på samma vis sätta filbunke i en ej för djup soppterrin och sedan servera filmjölken vid bordet med tillhjälp av en lämplig mindre slev.

Ett annat sätt är att skumma grädden av filmjölken, vispa den kraftigt och späda ut den med litet söt mjölk. En liten portion därav serveras i varje tallrik och därefter tages skivor med en stor silversked av den kylda sura mjölken och läggas i varje tallrik. Överst lägges en klick vispad grädde.

Skulle någon gång filmjölken bliva vasslig, vispas den kraftigt, så att mjölken blir fradgig. Den serveras i djupa tallrikar eller filbunkar med en klick vispad grädde på ytan.

Till filmjölk serveras (socker och ingefära), knäckebröd sönderstött i små bitar, sur limpa riven eller skuren i små jämna tärningar eller ingefärspepparkakor.

Vad jag grunnar över är varför man inte behövde koka mjölken först på den tiden — för att den inte var pastöriserad? Det märkliga är att jag är säker på att vi inte kokade mjölken när vi satte filbunkar på 70-talet, och det var ju pastöriserad köpemjölk vi använde då. Nu för tiden kokar jag alltid mjölken innan jag gör min yoghurt, men det är kanske en överloppsgärning — någon som vet?

 

Minns från min barndom att kusinerna strödde ingefära på sin filmjölk — och minns med fasa skolbespisningens sötade fil.

Varför det heter fil, är höljt i dunkel — liksom hur länge man satt och ätit filbunke, men ordet är belagt sedan 1652, så rätten har hängt med ett tag.

Och det här med att vara lugn som en filbunke, det har man varit ända sedan 1845, då en av personerna i Johan Jolins pjäs "En komedi", sa "jag är lugn, lugn som en filbunke". Johan J. var förresten farfar till Einar Jolin.

 

De där kulturerna som man bytte till sig och vårdade ömt på 70-talet (?), tycks ha kommit ur modet. Kanske för besvärligt att pyssla om varje dag?

Ännu fler upphöjda tankar

 Vad sägs om den här stegen? Funktion går ju före skönhet, så ur den synpunkten är det kanske något att satsa på — för gott om plats att sitta med både tekopp och bok, ser det ut att finnas ovan där. Och ett notställ ser det ut som, och nog för jag har mer noter än jag vet vad jag ska göra med, men dem tänker jag inte tackla förrän alla böcker är katalogiserade. (Eller är det en predikstol?)

Tack och lov finns det utrymme för tankar, även på min gamla fula stege — så nu när jag har klättrat upp till lyriken, kommer många tankar farande. Som vad det är för skillnad på lyrik, poesi och vers — för på den hyllan finns allt från den ädlaste poesi till pekoral. 

 Varför vi har tre "I solnedgången" av Betty, är mer än jag kan svara på. Min gissning är att religiösa versböcker var bra presenter, och att dessa tre böcker, en gång i tiden, begåvats tre olika personer. De är alla tryckta 1906, en tid då det var tämligen vanligt att, särskilt kvinnor, skrev under pseudonym. 

Det finns ju ett antal Betty, men jag är tämligen säker på att jag fann rätt kvinna, Birgitta Katarina Janson, 1836-1927.

Hon var handarbetslärarinna vid folkskolan i Åmål, och kom så småningom att ryckas med av väckelserörelsen. Detta var före religionsfrihetens tid, så det sågs inte med blida ögon att en lärarinna blev medlem av missionskyrkan och undervisade i söndagsskolan där. Hon och en kollega blev avskedade från sina tjänster. Som skäl för avskedandet angav skolrådet:

att de förvillat ungdomen genom att verka vid söndagsskolor, "vilka hållas jämväl på söndagsförmiddagarna under pågående gudstjänst, att de skilt sig från församlingen sålunda, att de icke vidare deltaga i lutherska kyrkans nattvard utan vänt sig till den nådesförvaltning, som kolportörer och andra för församlingens myndigheter främmande personer företagit sig att i enskilda hus utöva."

I den ena av de tre böckerna ligger ett fotografi inskjutet — är det någon som vet var det kan vara taget?

 

Några av Bettys böcker finns att läsa hos Runeberg. Hon skrev även romaner, även om hon inte gillade det världsliga ordet roman, hon föredrog att kalla dem originalberättelser.

Vart tog de vägen —

mödrarna?

 Ofta när jag ser den här affischen i verksta'n, eller de klistermärken och brevpapper, som jag faktiskt har kvar, så undrar jag vad det blivit av "Another Mother for Peace". För några år sedan letade jag på nätet, men hittade inte så värst mycket om dem, men nu har det tillkommit mer utförlig information. 

 Organisationen grundades 1967 av mödrar, som undrade om deras söner, om några år, skulle bli tvungna att dra ut i krig.

Man skickade ut nyhetsbrev till sina medlemmar, gav förslag på vad enskilda personer och lokala grupper kunde göra för att få ett slut på kriget i Vietnam. Av naturliga skäl blev AMP inte så välkänt i Sverige, vi var ju inte lika inblandade, och att skriva brev till våra lokala politiker, som de amerikanska medlemmarna uppmanades att göra, var ju inte heller aktuellt. 

Det mesta av organisationens arbete hade avstannat 1979, men ända till 1985 fortsatte man att skicka ut nyhetsbrev — men då stängde de sitt kontor. 

Tyvärr verkar det som fredorganisationer alltid kommer att behövas, så i början av det här seklet väcktes AMP till liv. Så vitt jag förstår, nu i mindre skala. Mycket mindre skala, för på deras hemsida har det inte hänt något på flera år.

På 70-talet, utan datorer och pengar, var trycksakerna inte så flotta, inget färgtryck i kalendern — men gott om information, och citat om fred.

Jag fattar pennan

fortsättning på gårdagens inägg.

 Gårdagens samvaro med Gutenberg födde många tankar. I synnerhet när jag botaniserade bland alla brevsamlingar som finns där — såväl de fiktiva, som de skriva av kända och okända personer.

Inte ett inskjutet *fnitter* eller ;), så långt ögat når — ändå råder inte minsta tvivel om när brevskrivare skämtar eller avhandlar allvarliga ämnen. 

Van Gogh använder varken utropstecken, emojisymboler eller yay, när han berättar hur nöjd han är med sin senaste målning. Att han säger sig vara utomordentligt glad, säger ju precis hur han känner sig.

DEAR BROTHER,

You must not take it amiss if I write to you again so soon. I do so only in order to tell you how extraordinarily happy painting makes me feel.

Last Sunday I began something which I had had in mind for many a day:

It is the view of a flat green meadow, dotted with haycocks. A cinder path running alongside of a ditch crosses it diagonally. And on the horizon, in the middle of the picture, there stands the sun. The whole thing is a blend of colour and tone—a vibration of the whole scale of colours in the air. First of all there is a mauve tinted mist through which the sun peers, half concealed by a dark violet bank of clouds with a thin brilliant red lining. The sun contains some vermilion, and above it there is a strip of yellow which shades into green and, higher up, into a bluish tint that becomes the most delicate azure. Here and there I have put in a light purple or gray cloud gilded with the sun’s livery.

The ground is a strong carpet-like texture of green, gray and brown, full of light and shade and life. The water in the ditch sparkles on the clay soil. It is in the style of one of Emile Breton’s paintings.

I have also painted a large stretch of dunes. I put the colour on thick and treated it broadly.

I feel quite certain that, on looking at these two pictures, no one will ever believe that they are the first studies I have ever painted.

Truth to tell, I am surprised myself. I thought my first things would be worthless; but even at the risk of singing my own praises, I must say that they really are not at all bad. And that is what surprises me so much.

Även för  Jane Austen räcker orden till:

We are extremely sorry for poor Eliza's illness. I trust, however, that she has continued to recover since you wrote, and that you will none of you be the worse for your attendance on her. What a good-for-nothing fellow Charles is to bespeak the stockings! I hope he will be too hot all the rest of his life for it!

 

Friday.—At length the day is come on which I am to flirt my last with Tom Lefroy, and when you receive this it will be over. My tears flow as I write at the melancholy idea.

My dear Cassandra,—We have been very gay since I wrote last; dining at Nackington, returning by moonlight, and everything quite in style, not to mention Mr. Claringbould's funeral which we saw go by on Sunday.

Personligen bryr jag mig inte om, ifall någon skulle missa något av  mina eventuella lustigheter — så viktigt är inte det jag skriver. Jag tycker nog att man underskattar sina läsare, om man inte tror att de förstår ett skämt — dessutom är de som skrattar åt sina egna skämt är rätt påfrestande. Vare sig man skriver brev eller blogginlägg, så avhänder man ju sig sitt personliga tonfall om man in inte vågar lita till sin förmåga att uttrycka vad man vill ha sagt, med ord.

 

Kanske är är det bara lättja — vi ids inte längre tänka efter hur vi ska uttrycka det vi vill ha sagt. När Emily Eden berättar vad de har för sig på Newby Hall, erfar jag en mängd känslor, fast jag inte ser henne — och trots att hon är lågmäld, och jag inte ens känner henne. Jag visste inte ens vem hon var, innan jag hittade den här brevsamlingen.

Emily Eden to Lady Buckinghamshire

NEWBY HALL,
November [1818].

MY DEAREST SISTER, We are now quite alone for the first time since I came—that is, the Wynns are here still, but they are part of being alone, and we have never before been so few, and I must say that it is uncommonly pleasant after so much company. The mere comfort of being able to go about the house with rough hair, or a tumbled frill, and in an old black gown, is not to be despised, and there is some pleasure in taking up a book in the evening and yawning over it, and then saying anything that comes uppermost, without thinking. We are very busy, dressing little dolls for Lord Grantham’s Theatre, which is one of the most ingenious pieces of mechanism I ever saw, and one of the prettiest things altogether. There is to be a grand representation to-night, and we have been rehearsing all the last week. It takes nine people to manage the scenery, figures, and music, and we all of us lose our tempers at it regularly every morning. I act the orchestra, and whilst I am playing away to the best of my power the music belonging to any particular scene, Anne and Lady Grantham, who manage the figures, get into some hobble, and the music is finished before the action to which it belongs is begun, so that Harlequin and Columbine have to dance out without any time to assist them. I believe nothing in the world could ruffle Lord Grantham’s temper; but these theatrical difficulties go nearer to it than anything else, and while he is explaining to Lady Grantham that the figures will move if she takes pains, and to me that the music is quite long enough if I will but play slower, it may be rather provoking that Freddy should let down the wrong trap-door, Anne set her sleeves on fire in one of the lamps, Mary turn the cascade the wrong way, so that the water runs up instead of down; Thomas the footman should let down a light blue sky to a dark moonlight scene, and Shaw should forget the back scene altogether, so that his coat and buttons and white waistcoat are figuring away in the distance of the Fire King’s Palace. However, patience and scolding have overcome these little difficulties, and our last rehearsal was perfect.

Några av Gutenbergs intressanta brevsamlingar:

The Life And Letters Of Maria Edgeworth, Vol. 1
Miss Eden's Letters, by Emily Eden
The Writings of Henry David Thoreau, Volume VI, Familiar Letters
Letters of a Woman Homesteader, by Elinore Pruitt Stewart
The Letters Of Mark Twain
The Letters of a Post-Impressionist, by Vincent Van Gogh
The Letters of Jane Austen, by Jane Austen


   

Lördag med Gutenberg

del 1

 Project Gutenberg är fullt jämförbart med ett slukhål  trillar man i, vilket jag ofelbart gör så snart tillfälle gives, så tar det timmar att kravla sig upp igen.

Ett av dagens fynd är "Putnam's Phrase Book, An Aid to Social Letter Writing and to Ready and Effective Conversation, with Over 100 Model Social Letters and 6000 of the World's Best English Phrases" av Edwin Hamlin Carr. Så värst gammal är den inte, den är från 1919, då man uppenbarligen fortfarande höll fast vid långa undertitlar — något jag gillar!

Woman Writing a Letter (1939)

  Rupert Shephard

 Det här är ingen vanlig brevställare, och tycks inte komma med moraliska pekpinnar, utan ger förslag på användbara fraser, inom olika ämnesområden. Så här säger författaren i förordet:

The primary purpose of this book is that it may serve as a synonymous phrase dictionary, yet I have so planned it that it can also be useas a social letter writer. The dictionary of phrases is to be used in letter writing in connection with the sample letters. In case the sample letters are not desirable, the instructions and guide, upon pp. 275-81 will show how to use the book when one desires to write his own social letters.

Har bästa vännens far dött, så behöver jag bara gå till kapitlet med kondoleanser, och får genast ett antal användbara förslag på vad jag kan skriva:

My dear ————,

I received to-day the sad word that ———— had passed away. I know that your heart is sorely grieved, and I hasten to send to you this little word of assurance of our love and sympathy. Trusting that you will write as soon as you have the heart, for I am anxious to hear from you, I am,

                                   With warmest regards,

My dear ————,

We were exceedingly sorry to learn of your bereavement. There are many whom we have “loved and lost awhile.” But God will take us into their goodly company some glad day. We unite in sending our sincere sympathy.

                                      With warm regards,

My dear ————,

We were so grieved to read in the paper of your great loss. Would that we were not so far away from you, or else we would surely try to comfort you with our presence.

Mrs. ———— and I send our best love and sympathy.

                                                Faithfully yours,

 

Bara några få av dem, det som slår mig är, att även om de kan tyckas en aning ålderdomliga, så är det faktiskt samma ordalag som mina engelskspråkiga vänner fortfarande använder. Engelskan har som bekant inte fler ord, eller synonymer, än svenskan, men jag har en bestämd känsla av att det finns fler standardfraser för de flesta  tillfällen, här i livet.

För vänskaplig uppskattning finns bara två förslag: 

 My dear ————,

I have just heard of your success in ————.

I have always had a great admiration for you and your work, and I am sending this little note to assure you of my regard, and to wish you still further successes.

                                                               Your Friend,

My dear ————,

It is with much pleasure that I learned to-day of your complete recovery from your recent illness.

I trust you will soon be able to take active part in the various societies in which you are interested. 

We would be glad to greet you soon again at ————

                                                             Sincerely yours, 

 

Kanske beror det på att det inte är lika svårt att komma på något att säga, när det går bra för vännerna, som när de förlorat en närstående.

Nej, jag tänker inte kopiera hela boken, men jag tänker beröra tackbreven, som så många av oss är urdåliga på. När jag läser "Dear Abby" och andra frågespalter, inser jag att även i Staterna är det många som i dag ondgör sig över uteblivna tack.  

My dear ————,

How fine it was of you to remember me on my birthday. Your gift will be to me a constant reminder of your kindness.

                                                                As ever,

My dear ————,

Please accept my warmest thanks for your kind thought of me on my birthday. Your gift has proven a source of great pleasure.

                                                      Cordially yours,

(For Christmas Gift)

My dear ————,

I will not attempt to express the satisfaction I felt when I received your splendid gift at Christmas time.

                                                             Sincerely,

My dear ————,

Few things could have pleased me more than your very lovely Christmas gift. I am most grateful to you for it.

                                                            Sincerely,

My dear ————,

How very good and kind you are to send me such a nice present. I will not write more but will wait until a better opportunity enables me to express my thanks.

                                                               Sincerely,

My dear ————,

Accept my hearty thanks for your dainty gift. It is greatly appreciated, and will ever be a reminder of your kindness and generosity.

                                                           Sincerely yours,

Dessutom finns det några nyckelord man kan söka på, som

ACTIVE Alive Alert

As full of fight as ever

Eager for the fray

Full of business

Teeming with life

Alive as never before

Working like mad

Full of high spirits

Up and doing

As lively as a thrush

AGREEMENT Concurrence Assent

 I am perfectly of that opinion

 I quite agree with you

It fits exactly with my notions

 I concur entirely with you

 I am heartily of your opinion

DESCRIPTIVE (Of Persons)

 A great lubberly boy

 A maid of winning charm

 A most winsome expression

 A dainty little miss

 A mere slip of a girl

Nimbly moving hands

(Of Things)

A quiet nook

 A crimson rosebud

 A drowsy drone

 A snug farm

 

Även om man inte använder fraserna, är det alltid nyttigt att frottera sig med idiomatisk engelska.

 

En av fördelarna med brev och inlägg, är att man har ordet så länge man vill. Det stör ju inte mig om folk slutar läsa innan de kommit till hälften. Men nu ska jag ge mig — och det fast jag inte kommit till vad jag egentligen tänkte säga. Mina associationer och svar på kommentarer i föregående inlägg, kommer i del två.