Privatbrevet är den skrivna vänskapen.

Vänskapen ger rätt till intimitet, inte bara mellan vänner, utan också när det gäller andra: vänner, fiender, makthavare. Mottagaren kan svara eller låta bli – det räcker att en skriver för att korrespondensen skall hållas igång. En viktig egenskap hos privatbrevet är oväsentligheterna. Ju oväsentligare, dvs. ju mindre information, som förlorar sin aktualitet eller bara rör de inblandade, desto bättre behåller det sitt läsvärde. Att skriva 
om ingenting är svårt. För att hålla adressatens intresse vid liv måste man skriva underhållande och bra. 
ur "Brevet – en genre för kvinnor" av Marianne Alenius

OLD-FASHIONED LETTERS

Old-fashioned letters! How good they were!And nobody writes them now;Never at all comes in the scrawlOn the written pages which told us allThe news of town and the folks we knew,And what they had done or were going to do.It seems we've forgotten howTo spend an hour with our pen in handTo write in the language we understand.

Old-fashioned letters we used to getAnd ponder each fond line o'er;The glad words rolled like running gold,As smoothly their tales of joy they told,And our hearts beat fast with a keen delightAs we read the news they were pleased to writeAnd gathered the love they bore.But few of the letters that come to-dayAre penned to us in the old-time way.

Old-fashioned letters that told us allThe tales of the far away;Where they'd been and the folks they'd seen;And better than any fine magazineWas the writing too, for it bore the styleOf a simple heart and a sunny smile,And was pure as the breath of May.Some of them oft were damp with tears,But those were the letters that lived for years.

Old-fashioned letters! How good they were!And, oh, how we watched the mails;But nobody writes of the quaint delightsOf the sunny days and the merry nightsOr tells us the things that we yearn to know—That art passed out with the long ago,And lost are the simple tales;Yet we all would happier be, I think,If we'd spend more time with our pen and ink.

Så länge det har funnits postgång, har vi människor nog längtat efter brev, den här dikten finns med i Edgar A. Guests diktsamling All That Matters från 1922.

Skriv där du står

A Lady, Seated at a Table Writing a Letter

Richard Conway

nej men, så heter det väl inte, tänker jag, när ett tidigare inlägg påminde mig om postens brevställare (brevsmällare, som min dator säger att det heter). Vet att vi har några av dessa små häften med goda råd, men hittar just nu bara ett par av dem, och kastar mig genast över "Våra brev, en modern brevställare" från 1960.

Jag läser i den, och nickar instämmande — kanske för att det var ungefär så som jag lärde mig att skriva brev. Lärde mig förresten, jag kan inte påminna mig att jag någonsin lärde mig att skriva brev — det var bara något man gjorde. Jo förresten, jag har ett svagt minne av att vi nog hade åtminstone en lektion, på mellanstadiet, när vi talade om, och praktiserade brevskrivning. Och jag undrar om man talar om brevskrivning i skolorna nu för tiden

 Jag kan inte låta bli att jämföra både framåt och bakåt i tiden, de överlastade, utsmyckade och sirliga breven, och så dagens SMS och mejl. Kanske behöver man inte längre avdramatisera brevskrivandet, för det är det "Våra brev" gör, förmodligen är det fortfarande så att de som gillar att skriva gör det, medan resten inte bryr sig om att meddela sig skriftligt — i synnerhet som det finns enkla alternativ.

Jag läser att redan på 300-talet så framhåller Gregorius av Nazians, att de väsentligaste vid brevskrivning är att komma det naturliga så nära som möjligt, att undvika all överflödig grannlåt.

I kapitlet "att skriva till myndigheter" ges ett exempel på ett brev, som går rakt på sak utan krusiduller:

En seminarierektor fick en gång en brevlapp, av följande lydelse: "Kära Rektor! Det är väl inte så omöjligt att bli lärare. Jag åstundar att vilja bli det på landet och gifta mig. Nu måste jag veta vad det kostar. Tar det mycket lång tid? Jag läser jämt och talar alltid med barn, som jag älskar. Det är härligt. Hur blir man inseminerad och är det svårt? Vänligen svara mig box 711pa Gräddby. Vänligen Enok Enoksson" (adress och namn utbytta).

Utöver den tryckta upplysningen om intagning vid seminarium sände den älskvärde rektorn honom också ett litet lantbrukstryck om insemination.

Det kan man väl kalla "skriv som du talar".  

Lady Writing a Letter

Thomas Faed

Visst kan man skriva där man står!

Ett brev betyder så mycket

Varför i all världen den frasen dök upp i min hjärna, har jag ingen aning om, men den fick mig att ägna en stund åt både kända och mindre kända brevskrivare.

En rekonstruktion av Kristinas ansikte, basert på hennes kranium.

Brev från Halmstad

Den käraste systern Kristina, övermåttan värd att älskas i Kristi innerliga kärlek, tillönskar hennes broder, broder Petrus, tillväxt i sann kärlek. Du  må veta, käraste, att jag är frisk till kroppen men mycket medtagen till sinnet på grund av de mångahanda vedermödor, som jag utstått på resan. Ty fast jag kom till vår provins på söndagen näst efter allhelgonadagen, så kunde jag icke fortsätta min färd hastigare än att jag först på den helige Nikolai dag kom till Halmstad, som är det nordligaste konventet i Danmark och det, som ligger närmast Sveriges rike.

Den äldsta bevarade brevsamlingen i Sverige är den mellan den gotländske dominikanmunken Petrus de Dacia och Kristina av Stommeln, en tysk bondkvinna. Petrus föddes i mitten av 1230-talet och dog 1289. Det var under sina studieresor i Tyskland och Frankrike, som han i en by utanför Köln, lärde känna Kristina, en djupt troende och hårt prövad kvinna. Eftersom breven skrevs på latin, som Kristina inte kunde, är breven från henne dikterade för prästen i Stommeln, som skrev dem.

Petrus betraktas som Sveriges första författare, han skrev bland annat en biografi om Kristina, som du kan läsa hos Litteraturbanken.

 Petrus fortsätter brevet:

Här i Danmark befinner jag mig ännu söndagen efter trettondedagen, eftersom jag inte kunnat få någon reskamrat, och skriver nu detta brev till dig, oviss om när jag kan få anträda färden till Sverige. Men härifrån och till mitt ordenshus har jag, efter vad jag tror, lika lång väg som från Köln till Paris, och vägen går genom ödemarker, skogar och bergsbygder. Även detta bör du veta, att fastän det på många år ej varit så kallt i Danmark som nu, har jag likväl inte haft någon päls på hela vintern (utom två dagar vid allhelgonatid): först på trettondedagen fick jag mig en päls tillskickad från mitt konvent. Jag skriver så utförligt om detta, eftersom du så ödmjukt bett mig därom.

Så fortsätter Petrus att tala om vardagen och hur missmodig han är eftersom han känner sig övergiven av Gud. Tillslut avslutar han brevet:

Du må endast bedja för mig, ja bedja till Gud, att jag får se dig en gång till, innan jag dör. Farväl, du älskade i Herren! Hälsa alla mina vänner, särskilt flickorna Hilla, dina föräldrar, kyrkoherdens syster och alla de andra, och anbefall mig åt deras böner! Ännu en gång farväl!

P.S. Detta brev har jag skickat på den helige Vincentii dag. Denna dag anträder jag jag också frisk min resa till Sverige. Sedan vi skildes, har jag tidigare skickat dig fyra brev från olika orter. Farväl! Måtte Guds nåd alltid bevara dig!

Nu är ju detta en översättning från latin, gjord på 1960-talet, tror jag, så det är svårt att veta vad översättningen kan ha gjort med originaltexten. Det som fascinerar mig är vardagligheten och enkelheten. Fast å andra sidan, varför inte? Man tror att Petrus kom från tämligen enkla förhållanden, och att Kristina gjorde det, vet man — varför skulle människor för bortåt 750 år sedan ha varit så mycket annorlunda än dagens människor. För nog känns det tämligen samtida.

Frågan är om några av de brev (mejl) vi skriver i dag, kommer att finnas kvar 2772.

Jag fattar pennan

fortsättning på gårdagens inägg.

 Gårdagens samvaro med Gutenberg födde många tankar. I synnerhet när jag botaniserade bland alla brevsamlingar som finns där — såväl de fiktiva, som de skriva av kända och okända personer.

Inte ett inskjutet *fnitter* eller ;), så långt ögat når — ändå råder inte minsta tvivel om när brevskrivare skämtar eller avhandlar allvarliga ämnen. 

Van Gogh använder varken utropstecken, emojisymboler eller yay, när han berättar hur nöjd han är med sin senaste målning. Att han säger sig vara utomordentligt glad, säger ju precis hur han känner sig.

DEAR BROTHER,

You must not take it amiss if I write to you again so soon. I do so only in order to tell you how extraordinarily happy painting makes me feel.

Last Sunday I began something which I had had in mind for many a day:

It is the view of a flat green meadow, dotted with haycocks. A cinder path running alongside of a ditch crosses it diagonally. And on the horizon, in the middle of the picture, there stands the sun. The whole thing is a blend of colour and tone—a vibration of the whole scale of colours in the air. First of all there is a mauve tinted mist through which the sun peers, half concealed by a dark violet bank of clouds with a thin brilliant red lining. The sun contains some vermilion, and above it there is a strip of yellow which shades into green and, higher up, into a bluish tint that becomes the most delicate azure. Here and there I have put in a light purple or gray cloud gilded with the sun’s livery.

The ground is a strong carpet-like texture of green, gray and brown, full of light and shade and life. The water in the ditch sparkles on the clay soil. It is in the style of one of Emile Breton’s paintings.

I have also painted a large stretch of dunes. I put the colour on thick and treated it broadly.

I feel quite certain that, on looking at these two pictures, no one will ever believe that they are the first studies I have ever painted.

Truth to tell, I am surprised myself. I thought my first things would be worthless; but even at the risk of singing my own praises, I must say that they really are not at all bad. And that is what surprises me so much.

Även för  Jane Austen räcker orden till:

We are extremely sorry for poor Eliza's illness. I trust, however, that she has continued to recover since you wrote, and that you will none of you be the worse for your attendance on her. What a good-for-nothing fellow Charles is to bespeak the stockings! I hope he will be too hot all the rest of his life for it!

 

Friday.—At length the day is come on which I am to flirt my last with Tom Lefroy, and when you receive this it will be over. My tears flow as I write at the melancholy idea.

My dear Cassandra,—We have been very gay since I wrote last; dining at Nackington, returning by moonlight, and everything quite in style, not to mention Mr. Claringbould's funeral which we saw go by on Sunday.

Personligen bryr jag mig inte om, ifall någon skulle missa något av  mina eventuella lustigheter — så viktigt är inte det jag skriver. Jag tycker nog att man underskattar sina läsare, om man inte tror att de förstår ett skämt — dessutom är de som skrattar åt sina egna skämt är rätt påfrestande. Vare sig man skriver brev eller blogginlägg, så avhänder man ju sig sitt personliga tonfall om man in inte vågar lita till sin förmåga att uttrycka vad man vill ha sagt, med ord.

 

Kanske är är det bara lättja — vi ids inte längre tänka efter hur vi ska uttrycka det vi vill ha sagt. När Emily Eden berättar vad de har för sig på Newby Hall, erfar jag en mängd känslor, fast jag inte ser henne — och trots att hon är lågmäld, och jag inte ens känner henne. Jag visste inte ens vem hon var, innan jag hittade den här brevsamlingen.

Emily Eden to Lady Buckinghamshire

NEWBY HALL,
November [1818].

MY DEAREST SISTER, We are now quite alone for the first time since I came—that is, the Wynns are here still, but they are part of being alone, and we have never before been so few, and I must say that it is uncommonly pleasant after so much company. The mere comfort of being able to go about the house with rough hair, or a tumbled frill, and in an old black gown, is not to be despised, and there is some pleasure in taking up a book in the evening and yawning over it, and then saying anything that comes uppermost, without thinking. We are very busy, dressing little dolls for Lord Grantham’s Theatre, which is one of the most ingenious pieces of mechanism I ever saw, and one of the prettiest things altogether. There is to be a grand representation to-night, and we have been rehearsing all the last week. It takes nine people to manage the scenery, figures, and music, and we all of us lose our tempers at it regularly every morning. I act the orchestra, and whilst I am playing away to the best of my power the music belonging to any particular scene, Anne and Lady Grantham, who manage the figures, get into some hobble, and the music is finished before the action to which it belongs is begun, so that Harlequin and Columbine have to dance out without any time to assist them. I believe nothing in the world could ruffle Lord Grantham’s temper; but these theatrical difficulties go nearer to it than anything else, and while he is explaining to Lady Grantham that the figures will move if she takes pains, and to me that the music is quite long enough if I will but play slower, it may be rather provoking that Freddy should let down the wrong trap-door, Anne set her sleeves on fire in one of the lamps, Mary turn the cascade the wrong way, so that the water runs up instead of down; Thomas the footman should let down a light blue sky to a dark moonlight scene, and Shaw should forget the back scene altogether, so that his coat and buttons and white waistcoat are figuring away in the distance of the Fire King’s Palace. However, patience and scolding have overcome these little difficulties, and our last rehearsal was perfect.

Några av Gutenbergs intressanta brevsamlingar:

The Life And Letters Of Maria Edgeworth, Vol. 1
Miss Eden's Letters, by Emily Eden
The Writings of Henry David Thoreau, Volume VI, Familiar Letters
Letters of a Woman Homesteader, by Elinore Pruitt Stewart
The Letters Of Mark Twain
The Letters of a Post-Impressionist, by Vincent Van Gogh
The Letters of Jane Austen, by Jane Austen


   

Inte så kort, om brev

Redan i min barndom, när portot höjdes med fem öre (kanske från 40 till 45 öre) tyckte min kusin och jag att det var hutlöst. Vi började fundera på att skaffa brevduvor — det var då jag lärde mig att duvorna bara flyger hem. Det komplicerade ju saken, om vi skulle vara tvungna att frakta duvorna till varandra, så var det ju inte så stor idé att brev-växla. Att investera i en så’n här buss, vore kanske att ta’ i.

Brittiska brevduvor som fraktas 

med buss under första världskriget.

Hos Wikipedia lär jag mig att redan Plinius d. ä. berättar att när Antonius 43 f. Kr. belägrade Mutinas använde de belägrade duvpost för att få kontakt med yttervärlden. Men hur de transpor-terade duvorna tillbaka till duvslaget får jag inte veta.
Nu var det förstås inte om brevduvor jag tänkte tala i dag — men som vanligt spårade jag hur, när jag hittade ett intressant stickspår. Nej, det är de oskäliga portopriserna jag tänkte gnälla över. Jag kan tänka mig att man redan i frimärkets barndom gnydde när portot höjdes från 3 skilling banco till 4 skilling banco (om det nu gjorde det, vilket jag inte vet), precis som redan de gamla grekerna beklagade sig över dagens ungdom.
Vi svenskar har det inte värst, när det kommer till dyra frankotecken, läser jag i en intressant artikel. Sverige kommer först på tionde plats, där Norge leder stort. Räknar man om priserna i förhållande till landets levnadsstandard, finns vi inte ens med bland de tio dyraste länderna.

Världens första frimärke kom ut i England

6 maj 1840. Fortfarande lär England vara

det enda landet i världen, vars frimärken

inte har landets namn påtryckt.

Frimärken fascinerar mig, både konstnärligt och historiskt — men inte så mycket att jag någonsin samlat på frimärken.

I Sverige infördes frimärken 1 juli 1855, efter engelsk förebild. Wikipedia vet att berätta att "de första svenska frimärkena, vilka avbildar lilla riksvapnet, utkom i valörerna 3, 4, 6, 8 och 24 skilling banco. De ersattes tre år senare av fri-märken med samma motiv, men med öresvalörer. De första frimärkena trycktes i ark om 100 st. År 1904 utkom det första frimärkshäftet, och 1920 började Postverket tillverka frimärken i rullar".

.

porto [pårt`o äv. pårt´o]subst. ~t ~n 

ORDLED: port-ot

• avgift för befordran av postförsändelse vanl. redovisad med frimärken: brevporto; flygporto; svarsporto; tilläggsporto; skicka den lilla boken som brev med dubbelt ~; enkelt ~ för brev upp till 20 gram

KONSTR.: ~ (för ngt)

HIST.: sedan 1645; av ita. porto 'transport(kostnad)', till portare 'bära'; jfr portativ

frank´o adv.

1 med skyldighet för säljaren att ombesörja transporten till den angivna orten: varan har sålts ~

HIST.: sedan 1855; av ita. franco (di porto) 'fri (från porto)'; besl. med frank

2 portofritt: gratis och ~

HIST.: sedan 1706; se franko 

frank`otecken subst. frankotecknet, plur. ~, best. plur. frankotecknen 

ORDLED: franko--teckn-et

• synligt bevis på att avgiften för postbefordran är betald: frimärke eller annat ~

HIST.: sedan 1881

.

Redan 1823 hade den svenske löjtnanten Curry Gabriel Treffenberg (1791–1875)   lagt fram ett förslag till riksdagen om "något slags stämplat papper" som kunde användas som omslag för brev. 

Framtiden får väl utvisa om vi kommer att behöva frimärken, i en tid när brevskrivning blivit en ovanlig sysselsättning. 

Förhoppningsvis ska man, så länge jag lever kunna köpa frimärken, annars blir jag tvungen att utöka mina minimala tekniska kunskaper till att betala portot via SMS. Det oumbärliga Wikipedia berättar nämligen att det blir allt vanligare: "Det går ut på att man skickar ett SMS och får tillbaka en kod som man skriver där frimärket brukar sitta på för-sändelsen.
I Tyskland har man kunnat betala porto via SMS sedan 2009.Danmark har varit startklart för systemet sedan 1 april 2011 och Posten planerar att införa det även i Sverige."

Ett brev betyder så mycket

THE WINGED LETTER-CARRIER
The pigeon is a pretty creature, and is sometimes
useful in carrying letters very long distances. Little
Susan is quite overjoyed this morning to find one of
papa’s pigeons dropping at her feet a letter which
it must have carried very many weary miles.

.

När jag skrev det förra inlägget om paket kom jag att tänka på den våren som jag tillbringade ett par må-nader på sjukhusets patienthotellet. Den dagliga be-handlingen tog inte ens en halvtimme, och trots ett välfyllt bibliotek hade jag det bitvis långtråkigt. Särskilt som biblioteket, där datorerna fanns, stängde klockan redan fyra. Eftersom mina vänner är utsprid-da i världen höll jag då, liksom nu, kontakt med de flesta vänner via e-post. E-post i all ära, men jag minns fortfarande glädjepirret när jag hittade "riktig" post i receptionen. Margit min danska väninna såg till att jag varje måndag hade ett litet paket. Det kunde vara en tunn bok, påskpynt, en scarf, konstkort eller en vacker anteckningsbok.
Jag tror att de flesta av oss tycker att det är roligt att hitta försändelser med frankotecken i postlådan — ändå är vi i regel dåliga på att få iväg den sortens hälsningar. Personligen har jag blivit lat sedan jag fick tillgång till e-post — dessförinnan la' jag ner mycken tid på att rita och skriva brev. Å andra sidan har e-posten inneburit att jag har tätare kontakt med många vänner som aldrig skrev brev innan de skaf-fade dator.
Men det ena utesluter ju inte det andra — jag ska försöka att bättra mig.