Lördag med Gutenberg

 Jo då, vi träffas fortfarande varje lördagsmorgon, Johannes och jag. Att jag inte rapporterat från våra möten, på länge, har många orsaker. Bland annat därför att mina fynd är många — ibland försjunker jag i dem, och innan jag vet ordet av är lördagen slut, och jag har inte skrivit ens om det minsta av fynden. Ibland kan jag inte bestämma mig för vilket av fynden jag ska berätta om — och det blir inget skrivet.

Men nu, nytankad med te och en spinnande medarbetare i knäet, tänkte jag ta mig samman och deltaga i lördagstemat, eftersom det finns gott om tidskrifter hos Gutenberg.

Det finns nog en tidskrift för varje smak, ibland bara enstaka nummer, andra gånger flera årgångar. Det finns de som behandlar konst och litteratur, vetenskap och medicin, allehanda djur har sina egna tidskrifter, liksom trädgård och natur. Så finns det en uppsjö av tidskrifter som riktar sig till barn och ungdom — de flesta med ambitionen att fostra goda kristna medborgare, som till exempel den svenska"Barnavännen".

Av de mer allmänt hållna tidskrifterna väljer jag i dag att peka på "The Idler Magazine" * (bara för att namnet låter så trevligt) 1893.

 Där läser jag med stort intresse ett hemma-hos-repotage hos Alphonse Daudet. Jag får veta hur sällsynt lyckliga makarna Daudet är och vilken hängiven mor hustrun är. 

Däremot sägs inte ett ord om hans antisemitiska böjelser, som att han brevväxlade med Wagner.

 Det tycks som om varje nummer bjuder ett kändisreportage, i övrigt får man hålla till godo med en blandning av kärlek, äventyr och en nypa satir. 

 Satir som syftar på dagsaktuella händelser för över hundra år sedan, är inte alltid så lätt att förstå, men med nätet ett par sekunder bort, kan det mesta förstås och jag lär mig en del om dåtidens kändisar. Men inte alla författare behöver någon presentation: Jerome, Haggard, Hart och Kipling.

 Jag har väl aldrig känt mig befryndad med Zola — men när jag ser den här bilden förstår jag att vi har samma arbetsmetod.

*The Idler was an illustrated monthly magazine published in Great Britain from 1892 to 1911. It was founded by the author Robert Barr, who brought in the humorist Jerome K. Jerome as co-editor, and its contributors included many of the leading writers and illustrators of the time.

—Excerpted from The Idler (1892–1911) on Wikipedia, the Free Encyclopedia

Från det ena till det andra

 Jag önskar att jag hade ett par snöskor. Större än de på bilden alltså, för de är mer dockstorlek än människostorlek. Hade jag ytterligare ett par, skulle kanske Åskar kunna använda dem. Kan hästar gå med snöskor, borde väl även katter kunna det — men jag tvivlar på att han skulle vilja försöka. 

 Jag är inte insnöad längre, inte lika mycket som de senaste dagarna i alla fall. Till min stora glädje kunde jag i morse notera att min snögubbe varit här. Men glädjen var inte långvarig, han hade inte plogat framför garaget, bara lagt upp en vall där, liksom framför gången som leder till huset. Det kan inte ha varit den ordinarie gubben. 

Medan  brödet gräddades fick jag bege mig ut för att flytta på nederbörden — det var tungt, och jag önskade att jag hade några raska bondgrabbar "te stärs".

 A prompt, decisive man, no breath
Our father wasted: “Boys, a path!”
Well pleased, (for when did farmer boy
Count such a summons less than joy?)
Our buskins on our feet we drew;
With mittened hands, and caps drawn low,
To guard our necks and ears from snow,
We cut the solid whiteness through.

 

Shut in from all the world without,
We sat the clean-winged hearth about,
Content to let the north-wind roar
In baffled rage at pane and door,
While the red logs before us beat
The frost-line back with tropic heat;
And ever, when a louder blast
Shook beam and rafter as it passed,
The merrier up its roaring draught
The great throat of the chimney laughed,
The house-dog on his paws outspread
Laid to the fire his drowsy head,
The cat’s dark silhouette on the wall
A couchant tiger’s seemed to fall;
And, for the winter fireside meet,
Between the andirons’ straddling feet,
The mug of cider simmered slow,
The apples sputtered in a row,
And, close at hand, the basket stood
With nuts from brown October’s wood.

        ur Snow-Bound, av John Greenleaf Whittier

Nej, jag har inte gjort någon brasa, istället kurade jag skymning här i köket där det är varmare. Men det blev ingen blå timme, den var snarare grålila — snudd på olycksbådande. Och plötsligt minns jag ett radioprogram från barndomen, jag tror det hette Lustiga huset. Någon som minns det? Det hörde nog till kategorin familjeunderhållning, och det försiggick i ett flerfamiljshus. De olika programinslagen tilldrog sig i olika lägenheter, hos familjerna som bodde där. Ett par barn vandrade runt i huset, och i ett av inslagen kurade man skymning hos en kvinna som berättade en saga. Undrar om inte Gunnel Lindes "Hemliga klubb" var med på ett hörn, dit kunde man skriva och bli medlem. Jag har letat på Sveriges radios hemsida i minnenas arkiv, men får inget napp.

Nu tänker jag avsluta kvällen med slutna ögon, medan jag lyssnar till The Vicar of Wakefield, av Oliver Goldsmith. För den som hellre läser än lyssnar, finns den även att läsa. Jag slutar med ett stycke ur boken, som man nog kan ha glädje av i det sociala livet:
As we lived near the road, we often had the traveller or stranger visit us to taste our gooseberry wine, for which we had great reputation; and I profess with the veracity of an historian, that I never knew one of them find fault with it. Our cousins too, even to the fortieth remove, all remembered their affinity, without any help from the Herald's office, and came very frequently to see us. Some of them did us no great honour by these claims of kindred; as we had the blind, the maimed, and the halt amongst the number. However, my wife always insisted that as they were the same flesh and blood, they should sit with us at the same table. So that if we had not, very rich, we generally had very happy friends about us; for this remark will hold good thro' life, that the poorer the guest, the better pleased he ever is with being treated: and as some men gaze with admiration at the colours of a tulip, or the wing of a butterfly, so I was by nature an admirer of happy human faces. However, when any one of our relations was found to be a person of very bad character, a troublesome guest, or one we desired to get rid of, upon his leaving my house, I ever took care to lend him a riding coat, or a pair of boots, or sometimes an horse of small value, and I always had the satisfaction of finding he never came back to return them. By this the house was cleared of such as we did not like; but never was the family of Wakefield known to turn the traveller or the poor dependent out of doors.

Kniv, bila, hyvel, strängaspel eller giljotin

Eftersom ett av Anne-Maries inlägg har genererat en del tankar kring bästa sättet att skära ost, passar jag på att plocka fram ett opublicerat inlägg, som jag skrev för en tid sedan.

Osthyveln uppfanns 1925 av den norske 

möbelsnickaren Thor Bjørklund (1889–1975)

 Vi var sju personer (av fem nationaliteter) kring köksbordet, en ruggig kväll i början av december. Samtalet svingade sig mellan "skor och skepp", vi löste världsproblem, vädrade våra fördomar och utbytte erfarenheter. Eftersom Monique kom raka vägen från Schweiz och Frankrike, hade vi en enastående läcker samling med ostar på bordet. Alla mina skärbräden, fat och skärverktyg (utom den jag inte hittade), kom till användning.

Snart nog diskuterade vi ostar, dess användningsområde och bästa sättet att angripa och förtära dem. Jag insåg snabbt att mina gäster var ostexperter — och blev inte förvånad över att ingen av dem nyttjade snåljåparna. Denna 90 år gamla uppfinning, som vi svenskar i vår självgodhet, inte bara anser överlägsen alla andra redskap — utan också ofta påstår att den är svensk. 

 Alla schweizare jag känner, fnyser föraktfullt när hyveln kommer fram, och säger att de vill ha anständiga ostskivor.
Vi konstaterade att skandinaverna (möjligtvis somliga danskar undantagna) tycks vara de som köper de största ostbitarna — oftast mesiga sorter,  var det samlade omdömet. I de flesta andra länder köper man mindre bitar av flera sorter.

 Min bila, passar bäst till halvhårda ostar, men det var vanliga knivar som användes mest kring bordet — jag fick plocka fram ett par till.

 

 Strängaspelen, eller trådskärare som de visst heter, är nog bäst till en del relativt mjuka och smuliga ostar.

 Jag plockar bara fram osthyveln, när jag har gäster eftersom även jag hör till den gruppen som vill ha anständiga skivor. Däremot tycker jag att "ryveln" är bra när jag vill ha små mängder riven ost.

Rostad majs

sa man ända in på 50-talet. (Precis som vi sa majsflingor, om cornflakes, långt in på 30- och 40-talet). Fullt så gammal är nog inte den här burken, jag skulle tro att den är från 60-talet. Eftersom opoppade majskorn håller hur länge som helst, om de förvaras rätt, så kan jag nog spara burken i 50 år till.

popcorn [påp´kårn långt å] subst., ingen böjning 
ORDLED: pop-corn
• (mängd av) majskorn som uppvärmts tillsammans med matolja och därvid sprängtsoch äts tillsammans med salt som ett slags snask: barnen satt framför TV-n och åt ~ och drack cocacola
HIST.: sedan början av 1950-talet; av eng. pop corn med samma bet., till pop 'smälla' och corn 'majs'

Vi har väl alla hört hur pilgrimsfäderna lärde sig att poppa majskorn av indianerna, hur de åt tre sega kalla majskorn vid den första tacksägelsemiddagen. Det lär vara en myt. Redan för bortåt 9000 år sedan (uppgifterna variera, somliga säger att det bara är 5000 år) poppade man majskorn i Mexiko och Peru.

Hur det än förhåller sig så har poppade majskorn ätits som godis rätt länge i Staterna. Så här beskriver Laura Ingalls Wilder en vinterkväll i sin bok "Farmarpojken" ("Farmer Boy).

When the work was done, Father came up the cellar stairs, bringing a big pitcher of sweet cider and a panful of apples. Royal took the corn-popper and a pannikin of popcorn...

They all settled down cosily by the big stove in the dining-room wall.

...Royal opened its iron door, and with a poker he broke the charred logs into a shimmering bed of coals. He put three handfulls of popcorn into the big wire popper, and shook the popper over the coals. In a little while a kernel popped, then another, then three or four at once, and all at once furiously the hundreds of little pointed kernels exploded.

When the big dishpan was heaping full of fluffy white popcorn, Alice poured melted butter over it, and stirred and salted it. It was hot and crackling crisp, and deliciously buttery and salty, and everyone could eat all he wanted to.

Som den goda översättare Britt G. Hallqvist var, översätter hon första halvan av den sista meningen med "Det  var hett och knaprigt sött,..."

 Vidare beskrivs hur Mamma stickar medan Pappa skrapar ett nytt yxskaft, Royal täljer en kedja, Alice broderar, Eliza Jane läser högt ur New Yorks veckoblad och Almanzo äter sina popcorn och tänker på hur mjölk och popcorn kan samsas om utrymmet:

Almanzo looked at every kernel before he ate it. They were all different shapes. He had eaten thousand of handfuls of popcorn, and never found two kernels alike. Then he thought that if he had some milk, he would have popcorn and milk.

You can fill a glass full to the brim with milk, and fill another glass of the same size brim full of popcorn, and then you can put all the popcorn kernel by kernel into the milk, and the  milk will not run over. You can not do this with bread. Popcorn and milk are the only two things that will go into the same place.

Then, too, they are good to eat. But Almanzo was not very hungry, and he knew Mother would not want the milkpans disturbed. If you disturb milk when the cream is rising, the cream will not be so thick. So Almanzo ate another apple and drank cider with his popcorn and did not say anything about popcorn and milk.

Många gånger har jag tänkt att det vore roligt att prova om det verkligen är sant — och om det går med andra vätskor än mjölk. men varje gång jag har haft popcorn till hands (vilket inte är ofta), så har jag glömt bort det.

Det finns en del annat man kan använda den rostade majsen till. Som miljövänlig stötdämpare i paket till exempel, eller att trä på en tråd och hänga i julgranen — helst ska man varva popcornen med tranbär — aztekerna lär ha tillverkat halsband och huvudbonader av dem. Och sist men inte minst kan man ha krossade popcorn i bröd. Det låter märkligt, men jag har provat, och fått bröd som lämpar sig utmärkt att rosta.

Nej,

julen varar inte till påska!

 Jag har insett att det krävs mer än en sovande katt, och dennes människa, om man vill dansa långdans. Så i dag nöjer jag mig med att tänka tillbaka på långdanserna i mitt liv, njuta av musik och en god bok.

Grötrimmet som beledsagar Jenny Nyströms teckning bespar jag er.

Om knutgubbar och julgransplundring har jag skrivit tidigare, vill någon veta ännu mer om denna tradition, kan jag rekommendera Wikipedia, där man kan få reda på vem Knut var.

Nu grönskar det

i julriset — lagom till trettonhelgen. Än har jag inte tagit ställning till om Åskar och jag ska dansa kring riset, och plundra det.

 Men luciorna (utbrända, så här här efter helgerna) och lite småplock har återvänt till sin garderob — ur vilken de kommer ut en gång om året, utan att det förefaller vara alltför traumatiskt för dem.

Vår himmel

en vårhimmel

Jag hör till de där lättpåverkade människorna som tycker mig ana ett annat slags ljus, så snart trettonhelgen är över. 

Men i morse var det sällsynt jämngrått och man behövde inte vara lättpåverkad för att märka att vägarna var slaskiga, moddiga och hala om vartannat. Det var inte lättgånget, min vanliga halvtimmespromenad tog fyrtiofem minuter. Dessutom kändes det dystert och trist — ända tills jag vände mig om och upptäckte att norrhimlen var ett enda stort vårlöfte.

Ordbok ordineras

Etten - Scheveningen Woman Sewing 

Van Gogh

 

Läste för en tid sedan, i det lokala bladet, en artikel om en ung kvinna som hade startat ett företag, där hon sydde kläder på beställning. Kvinnan berättade att hon inte var så förtjust i förarbetet, att klippa till och tråckla, nej, det var syningen hon gillade. 

Nu återstår det att se om hennes nysvenska kommer att få fäste. Det är nog rätt många ord, som tämligen omärkligt går i graven, när ordbrukarna säger vad de tror är korrekt. Nu för tiden anordnas inte längre spånadskurser, nej, spinnkurser heter det. Man får bara hoppas att den presumtive kursdeltagaren inte tror att det det ska bli spinning av.

Jag har förresten sett liknande nykonstruktioner på engelska. I ett nyhetsbrev jag nyligen fick stod det "

Become a Better Sewist". Jag har slagit i otaliga ordböcker — både digitala och äldre, men hittar inte ordet någonstans.

 

Kanske får jag vara glad så länge ordet ordet inte avlägsnar sig alltför långt från källan — vilket, som bekant, inte är helt ovanligt.

Talar man fritt, kan det  hända att tanken ändrar riktnig mitt i en mening, och syftningen, eller några ord blir fel. Men när det gäller i förväg uttänkta tal, tycker jag nog att man kan begära att folk slår upp ord som de inte är helt säkra på.

För inte länge sedan hörde jag en journalist på radio berätta (helt uppenbart från ett manuskript) om en man som gick med bastanta steg.

Armstickning är arm stickning

 Jag blir inte förolämpad om du inte förstår vad fotot föreställer — och varför i all världen jag visar det.

Det var så att i höstas skrev en ung väninna och berättade att senaste flugan på hennes elevhem, var "arm knitting". Det fick mig naturligtvis att vilja prova. Garnet måste vara mycket grovt, det enda jag hade till hands var inte tillräckligt grovt, men jag dubblade (och trublade). Eftersom min nystkrona befinner sig i ett annat hus, och älsklingen vägrar att hålla härvan, fick jag först tvungen uppfinna en "hållanordning".

Inte världens bästa, men den dög för ändamålet.

Nu är det inte helt enkelt, att fotografera sina båda armarna, när de är upptagna. Så den som vill veta exakt hur denna stickning går till kan söka på nätet efter "arm knitting"

Fast egentligen behövs ingen bruksanvisning, man använder helt enkelt sina båda armar som stickor — enkelt, ända tills något som kräver båda armarna inträffar.

Eftersom jag inte med bästa vilja i världen, kan påstå att resultatet blev snyggt, tänker jag inte göra mer än den här lilla provlappen. Men hade jag ungar omkring mig, som inte visste vad de skulle göra, skulle jag kanske ta till armstickning. 

Gråare än grått

 Priset vi betalar för plusgrader är ett sällsynt trist gråluddigt väder — det känns som en jätte stjälpt sin våta yllemössa över mig. Det krävs dådkraft för att kravla sig fram under mösskanten och vidtaga humörhöjande åtgärder.

Jag provar så smått med en kombination av nyårskonserten, te, choklad och gutenberg.

"Manners and Rules of Good Society", av en anonym författare ger mig en hel del att vara tacksam över. Att slippa hålla reda på hur mina visitkort ska se ut, och reglerna för hur, när och var de ska överlämnas. 

Solid Silver Art Deco Card Case

snodd från nätet

 "It should not be a thin card, and should be three inches and five eighths in width, and slightly under two and a half in depth." (Bara vetskapen om att vi här på våra breddgrader, slipper räkna ut hur mycket fem åttondels tum är, ör uppmuntrande). Kom ihåg att en gift kvinna aldrig får sätta ut sitt förnamn på sitt kort - nej minsann, det ska synas vem du tillhör: Fru Carl Svensson! men vad makens far och äldre bröder har med saken att göra, blir jag inte riktigt klok över: A married lady should never use her christian name on a card, but she should use her husband's christian name before her surname if his father or elder brother is living.

Har du en stor bekantskapskrets, så behöver du en "visitbok", där du kan skriva in alla dina bekanta, när de har lämnat kort hos dig, och när du lämnar ett kort hos dem. 

Det måste ha  varit lönsamt att ha ett tryckeri på den tiden, eftersom man var ytterst generös med att dela ut sin kort, hör bara: When driving, a lady should desire her footman to inquire if the mistress of the house at which she is calling is "at home." If not "at home," and it is a first call, she should hand him three cards—one of her own, and two of her husband's. Her card is left for the mistress of the house, and her husband's cards for both master and mistress.

Ja, det är i sanning en konst att veta hur och när man ska lämna sina kort, och till vem. Ett helt kapitel ägnas detta viktiga och intrikata ämne.

When a lady intends making a call she should ask if "Mrs. —— is at home?" And if the answer is in the affirmative, she should, after making the call, leave two of her husband's cards on the hall table, and neither put them in the card-basket nor leave them on the drawing-room table, nor offer them to her hostess, all of which would be very incorrect; but she might on reaching the hall hand them to the man-servant silently, or she might send them in by her own servant when seated in her carriage, saying, "For Mr. and Mrs. Smith." She should not leave her own card on the hall table, as, having seen the lady of the house, the reason for doing so no longer exists.

Det ser ut som om det regnar ute, men jag tror ändå att jag ska lämna dåtiden och medelst en uppfriskande (?) promenad återvända till nuet.

Vill du försäkra dig om att det kommande året kommer att bli lyckosamt, så ska du i dag äta svartögda bönor. Så varför inte laga till en gryta med Hoppin' John, en rätt med bönor och ris.