Från det ena till det andra

 Jag önskar att jag hade ett par snöskor. Större än de på bilden alltså, för de är mer dockstorlek än människostorlek. Hade jag ytterligare ett par, skulle kanske Åskar kunna använda dem. Kan hästar gå med snöskor, borde väl även katter kunna det — men jag tvivlar på att han skulle vilja försöka. 

 Jag är inte insnöad längre, inte lika mycket som de senaste dagarna i alla fall. Till min stora glädje kunde jag i morse notera att min snögubbe varit här. Men glädjen var inte långvarig, han hade inte plogat framför garaget, bara lagt upp en vall där, liksom framför gången som leder till huset. Det kan inte ha varit den ordinarie gubben. 

Medan  brödet gräddades fick jag bege mig ut för att flytta på nederbörden — det var tungt, och jag önskade att jag hade några raska bondgrabbar "te stärs".

 A prompt, decisive man, no breath
Our father wasted: “Boys, a path!”
Well pleased, (for when did farmer boy
Count such a summons less than joy?)
Our buskins on our feet we drew;
With mittened hands, and caps drawn low,
To guard our necks and ears from snow,
We cut the solid whiteness through.

 

Shut in from all the world without,
We sat the clean-winged hearth about,
Content to let the north-wind roar
In baffled rage at pane and door,
While the red logs before us beat
The frost-line back with tropic heat;
And ever, when a louder blast
Shook beam and rafter as it passed,
The merrier up its roaring draught
The great throat of the chimney laughed,
The house-dog on his paws outspread
Laid to the fire his drowsy head,
The cat’s dark silhouette on the wall
A couchant tiger’s seemed to fall;
And, for the winter fireside meet,
Between the andirons’ straddling feet,
The mug of cider simmered slow,
The apples sputtered in a row,
And, close at hand, the basket stood
With nuts from brown October’s wood.

        ur Snow-Bound, av John Greenleaf Whittier

Nej, jag har inte gjort någon brasa, istället kurade jag skymning här i köket där det är varmare. Men det blev ingen blå timme, den var snarare grålila — snudd på olycksbådande. Och plötsligt minns jag ett radioprogram från barndomen, jag tror det hette Lustiga huset. Någon som minns det? Det hörde nog till kategorin familjeunderhållning, och det försiggick i ett flerfamiljshus. De olika programinslagen tilldrog sig i olika lägenheter, hos familjerna som bodde där. Ett par barn vandrade runt i huset, och i ett av inslagen kurade man skymning hos en kvinna som berättade en saga. Undrar om inte Gunnel Lindes "Hemliga klubb" var med på ett hörn, dit kunde man skriva och bli medlem. Jag har letat på Sveriges radios hemsida i minnenas arkiv, men får inget napp.

Nu tänker jag avsluta kvällen med slutna ögon, medan jag lyssnar till The Vicar of Wakefield, av Oliver Goldsmith. För den som hellre läser än lyssnar, finns den även att läsa. Jag slutar med ett stycke ur boken, som man nog kan ha glädje av i det sociala livet:
As we lived near the road, we often had the traveller or stranger visit us to taste our gooseberry wine, for which we had great reputation; and I profess with the veracity of an historian, that I never knew one of them find fault with it. Our cousins too, even to the fortieth remove, all remembered their affinity, without any help from the Herald's office, and came very frequently to see us. Some of them did us no great honour by these claims of kindred; as we had the blind, the maimed, and the halt amongst the number. However, my wife always insisted that as they were the same flesh and blood, they should sit with us at the same table. So that if we had not, very rich, we generally had very happy friends about us; for this remark will hold good thro' life, that the poorer the guest, the better pleased he ever is with being treated: and as some men gaze with admiration at the colours of a tulip, or the wing of a butterfly, so I was by nature an admirer of happy human faces. However, when any one of our relations was found to be a person of very bad character, a troublesome guest, or one we desired to get rid of, upon his leaving my house, I ever took care to lend him a riding coat, or a pair of boots, or sometimes an horse of small value, and I always had the satisfaction of finding he never came back to return them. By this the house was cleared of such as we did not like; but never was the family of Wakefield known to turn the traveller or the poor dependent out of doors.