A Witch’s Chant

 

Fairytale Witch 

Paula Modersohn-Becker

A Witch’s Chant

    Thou art weary, weary, weary, 

        Thou art weary and far away,

    Hear me, gentle spirit, hear me,

        Come before the dawn of day.

I hear a small voice from the hill, 

The vapour is deadly, pale, and still— 

A murmuring sough is on the wood, 

And the witching star is red as blood.

And in the cleft of heaven I scan

The giant form of a naked man,

His eye is like the burning brand,

And he holds a sword in his right hand.

All is not well. By dint of spell,

Somewhere between the heaven and hell

There is this night a wild deray,

The spirits have wander’d from their way.

The purple drops shall tinge the moon

As she wanders through the midnight noon; 

And the dawning heaven shall all be red

With blood by guilty angels shed.

Be as it will, I have the skill 

To work by good or work by ill; 

Then here’s for pain, and here’s for thrall,

And here’s for conscience, worst of all.

Another chant, and then, and then, 

Spirits shall come or Christian men— 

Come from the earth, the air, or the sea, 

Great Gil-Moules, I cry to thee!

Sleep’st thou, wakest thou, lord of the wind, 

Mount thy steeds and gallop them blind; 

And the long-tailed fiery dragon outfly

The rocket of heaven, the bomb of the sky.

Over the dog-star, over the wain,

Over the cloud, and the rainbow’s mane,

Over the mountain, and over the sea,

    Haste—haste—haste to me!

Then here’s for trouble, and here’s for smart, 

And here’s for the pang that seeks the heart; 

Here’s for madness, and here’s for thrall, 

And here’s for conscience, the worst of all!

                               James Hogg

Grattis Lee!

 

Lee Krasner

27 oktober 1908 - 19 juni 1984

Det spökar

 

Spöket! Spöket! Nu är det här igen. Det glodde på mig genom farstufönstret.

Mitt hjärta började häftigt bulta. Jaså, friden blev inte långvarigare.

— Vad är det där för dumheter? sa far riktigt barskt. Lugna sig, Augusta!

Men Augusta sjönk ned på en stol och började att med osammanhängande ord berätta. Hon hade just bäddat kökssoffan och skulle till att lägga sig, men hon ville se efter att hon inte hade glömt att lägga på regeln på farstudörren. Därför öppnade hon köksdörren och kikade ut i farstun. Och just då stack det vita huvudet med de brinnande ögonen fram i farstufönstret och bligade på henne. Hon rusade som en galning upp i sängkammaren.

— — — men far hade slängt på sig rocken igen och rusade nedför trappan.

— — —

— Ja, så fick man tag i det spöket, sa han. Augusta kan lugnt gå och lägga sig. Spöket, det var bara ett busstreck av Evert.

—  —  —

Augusta och jag såg förfärligt flata ut.

— Men vad var huvudet för någonting?

Jo, far berättade. När han kom ut hade han inte sett något spöke. Men han hade anat att det var något rackartyg. Och han hörde steg bortåt drängarnas stuga och att någon gick in dit. Han kom just lagom för stötfångare se Evert blåsa ut ljuset i lyktan och ta upp den ur rovan. Evert hade nämligen grävt ur det inre på en stor rova, så att den var alldeles ihålig, och skurit ut ögon o den och satt in en lykta med ett brinnande ljus. Den hade han gått omkring med och stuckit fram för att skrämma oss med.

ur ”Elly från Kvarngården” av Ebba Edskog.

En bok som till stor del bygger på minnen från Ebba Edskogs (född 1903) egen barndom.

Tisdagsspökerier

Oh!—fruit loved of boyhood!—the old days recalling,

When wood-grapes were purpling and brown nuts were falling!

When wild, ugly faces we carved in its skin,

Glaring out through the dark with a candle within!

     ”The Pumpkin”

        av John Greenleaf Whittier

Wonderland

Adelaide Claxton

Det råder verkligen ingen brist på böcker som handlar om Halloween — men de är inte särskilt intressanta. Jag menar hur många böcker om halloweentraditioner, behöver man. Och ett par tre böcker med halloweenpyssel, räcker mer än väl, så dem lämnar jag därhän.

Jag är som bekant inte så mycket för varken deckare, sf eller annan spänningslitteratur — men Dame Agatha kan jag inte motstå. I all synnerhet som hennes bok ”Hallowe'en Party”, från 1969, var den första jag kom att tänka på.

Du vet väl att alla Agathas böcker finns att läsa på nätet ‽

Inte en av Agathas allra bästa — men nu när jag läste om den, efter många år, så uppskattade jag den. Kanske upplevs den av en del som långrandig — men jag som gillar långsamma böcker, tyckte om transportsträckorna. Ariadne Oliver är här huvudpersonen, tillsammans med Hercule Poirot, som hon snart ber om hjälp att lösa ett otäckt mord.

https://archive.org/details/trickortreat00slob/page/7/mode/2up

Louis Slobodkin har jag talat om tidigare, bland annat i går — hans bok ”Trick or treat” är en charmig liten barnbok, där alla barn på Willow Street går på tiggarstråt en halloweenkväll. Hos den nya grannen händer det oväntade saker, och så har en ny halloweentradition skapats.

Mitt tredje val blir 

”At the Sign of the Jack O'Lantern” av Myrtle Reed

Ännu en bok jag inte läst på många år, och som jag nu tycker är rolig att återvända till.

Ett nygift par, Dorothy och Harlan, kommer sent en kväll till det hus de fått ärva av Uncle Ebeneezer, Harlans morbror. Ett jättestort fult kråkslott som ser ut som en pumpalykta, ”a jack-o-lantern”. Harlan, en författare in spe, har aldrig träffat sin morbror, som förefaller ha varit ett stort original. Nu när de flyttar in i hans märkliga hus blir deras liv fullt av förvecklingar — och släktingar, och släktingars släktingar, en återuppstånden katt och ett faktotum, som bakar världens godaste ”biscuits”.

Myrtle Reed hör till mina gutenbergfynd, ett av de första när jag i Project Gutenbergs barndom upptäckte vilka skatter som finns att hämta där.

Jag gillar hennes humor, och förmåga att med skenbart allvar säga de mest absurda saker.

Under pseudonymen Olive Green skrev hon kokböcker som fortfarande är användbara.

I found a yellow pumpkin in the barn.

And then I cut a slice off the top;

I scooped out the whole inside for nobody told me to stop.

I made round holes 

for his eyes and his nose was a

funny little square.

I cut a big mouth with two rows of teeth,

 and a handful of hay made his hair.

Vill du veta mer om ”jack-o-lantern-traditionen, så har Wikipedia en hel del att berätta.

Louis Slobodkin och hans böcker

från Eleanor Estes bok om familjen Moffat.

När jag som barn stötte på Louis Slobodkin första gången, gillade jag nog hans illustrationer, men var mycket mer intresserad av böckerna om ”Familjen Moffat”, som hans goda vän Eleanor Estes hade skrivit. Det är först nu de senaste åren som jag upptäckt att han även skrev böcker — och att han var skulptör.

Han förefaller ha varit en intressant person som, precis som Eleanor Estes, stod på barnens, i synnerhet de svaga barnens,sida.

från ”Evie and the Wonderful Kangaroo”

Under sin studietid på the Beaux-Arts Institute of Design i New York City, arbetade han som hisskonduktör (någon som minns dem?), och det sägs att han ibland lät hissen bli ”trasig” mellan våningarna, för att kunna läsa böcker av författare som Plato, Aquinas, Kant och Goethe.

Här har jag tidigare skrivit om Eleanor Estes bok ”The Hundred Dresses”.

Många av Louis Slobodkin böcker finns hos Internet Archive , ett fantastiskt ställe där du kan hitta såväl böcker som musik, film och alla slags artiklar.

För mig är det omöjligt att välja en enda favoritbok, så kvista över till Internet Archive, och välj ut några av hans böcker.

Nu när vintern nästan är över oss — om den inte redan är det — så tycker jag att en bok om bortslarvade vantar är passande läsning.

”Too many mittens” skrev Louis tillsammans med sin fru Florence, som även hon var barnboksförfattare.

Lördag med Gutenberg

 

SYSTER VID VAGGAN.

Mor hon spinner lin och blår,

Far är långt i skogen,

Solen skiner, vaggan går,

Syster sitter trogen.

Sof, du lilla slasketrut!

När du vext ur vaggan ut,

Får du vest och byxa,

Går till skogs med yxa.

Visst är slasketrut, ett roligt smeknamn — rätt passande för ett hungrigt spädbarn.

Johannes hade mycket att erbjuda i dag — men som jag fann mig nödsakad att införskaffa nödiga viktualier, har bara hunnit gå kika på en charmig bilderbok:

av Zacharias Topelius

Finsk bilderbok med 10 teckningar av Rudolf Åkerblom.

Har man som jag vuxit upp på en veritabel pyttipanna av böcker inköpta på antikvariat av min mor, böcker som redan i hennes barndom kunde vara bortåt 50 år gamla, har det inte gått att undvika farbror Zacharis, som jag förstått att många finska barn kallade honom.

Det här är en bok med tio korta verser, var och en illustrerad med en bild.

Nu när jag läst in mig lite på Zacharias, är jag nöjd att tro att de idylliska bilderna, är som hämtade från författarens egen barndom.

SMULTRONRIFVAN.

Så röd af bär var sveden,

Och backen sken af gull;

Man kunde öst med skeden

Vår stora gryta full.

Med rifvan fylld och hjertat lätt

Jag hvilar på den gröna slätt,

Och nu skall lilla snåling

Också få efterrätt.

Hos SAOB lär jag mig att en riva är ett

” (mindre) kärl tillvärkat av ett stycke näver o. format ss. en strut l. (oftast) ss. en i hörnen med kvistar l. träpinnar hopfogad låda med kvadratisk l. rektangulär botten samt använt vid bärplockning l. ss. dryckeskärl l. för tillagning o. servering av maträtt l. för förvaring av beck o. d.; näverskäppa; stundom äv. om liknande skäppa l. ask av annat material än näver (t. ex. papp l. papper); äv. om skäppan osv. med dess innehåll.”

Ett stänk av blått

I vilket fall som helst må det vara tillåtet att drömma 

om en värld utan heliga lokaler, utan mystifikationer, 

utan utsmyckningar, utan subjektiva påståenden, utan 

rangskalor och börsnoteringar, utan ”utvalda föremål”, 

en värld där esteterna efter att ha fullgjort sitt historiska 

värv villigt eller motvilligt drar sig tillbaka. Saker har 

försvunnit förr från jordens yta: den mångomtalade ön 

Atlantis, de hängande trädgårdarna, de dvärgelefanter 

som en gång i tiden strövade omkring på Sicilien; få 

ägnar sig i våra dagar åt det gamla arabiska meisirspelet.

                   ur ”Motsägelser”, (1968)

              av Werner Aspenström

Mitt konstinlägg, som jag lyckades lägga ut på fel dag, står kvar — det är bara att gå tillbaka några dagar.

Den gångna veckan har jag, bland annat, ägnat åt blå litteratur, som det är gott om på nätet.

Atlantis

Friedenreich Hundertwasser

I ”On Something” har Hilaire Belloc en skizz (det är var han kallar sina korta noveller) som heter”A Blue Book”, där vi får hans version av hur Atlantis upptäcktes — och försvann. Hilaire var en gravallvarlig satiriker, som här berättar hur de tre minnen som beskrev ön, och planerade dess framtid i detalj:

Your Commissioners recommend the building of a stone harbour out to sea without encroaching on the already exiguous dimensions of the land. They propose two piers, each some mile and a half long, and built of Portland rock, an excellent quarry of which is to be discovered on the property of James Barber, Esq., of Maryville, Kent County, Conn. The stone could be brought to Atlantis at the lowest rates by the Wall Schreiner line of floats. In this harbour, if it be sufficiently deepened and its piers set wide enough apart, the navies of the world could be contained, and it would be a standing testimony to the energy of our race, "which maketh the desert to blossom like a rose" (Lev. XXII. 3, 2).

En stege som till översta hyllan bär

 

BOOKS

    The universe (which others call the Library)

Books which are stiched up the center with coarse white thread

Books on the beach with sunglass colored pages

Books about food with pictures of weeping grapefruits 

Books about baking bread with browned corners 

Books about long-haired frenchmen with uncut pages

Books of erotic engravings with pages that stick

Books about inns whose stars have sputtered out

Books with illuminations surrounded by darkness

Books with blank pages & printed margins 

Books with fanatical footnotes in no-point type 

Books with lice 

Books with rice paper pastings

Books with book fungus blooming over their pages 

Books with pages of skin with flesh colored bindings

 Books by men in love with the letter O

Books with smell of earth whose pages turn 

                                              Erica Jong

Det är med böcker, som med de flesta andra ägodelar — de står alltid för högt upp eller för långt ned, när man behöver dem.

När det kommer till kläder så har jag börjat inse att man kan inte ha allting överst i resväskan eller byrålådorna, hur önskvärt det än vore. En gammal insikt som blev aktuell i morse när jag behövde en bok som stod ovanpå bokhyllan. Det stod också klart för mig att gamla tanter inte ska tro att hon är Tarzans barnbarn, och flänga runt på stegar — men vad gör man? Att sluta läsa är ju inte ett alternativ.

Bortsett från att en stege av det här slaget är ful, så ta’r den på tok för mycket plats, och kostar säkert en förmögenhet.

Den här ser alldeles för ranglig ut, och ett bord till har jag inte plats för.

En på hjul vore naturligtvis praktisk.

Kanske är den här bäst, där har jag något att hålla mig i, och faller andan på, skulle den även passa som predikstol.

Fåtöljer fanns det också, på de sidorna där jag for fram.

Jag tror att människor i alla tider varit fascinerade av kombinationsmöbler, helst med lönnlådor och falluckor.

Inte är de vackra, kanske inte ens bekväma.

Till flydda dagar

 

Inte hade jag tänkt tillbringa dagen med att resa i tiden — det bara blev så.

Jag behövde kolla ett citat, och lyckades med konststycket att plocka fram rätt anteckningsbok på en gång.

På den tiden jag reste brukade jag börja på en ny bok för varje resa, böcker som inte bara blev dagböcker utan där allt hamnade som jag ville komma ihåg, citat, boktitlar, adresser, recept och ibland de mest kryptiska krumelurer, felstavningar och förkortningar, som jag inte längre kan tyda.

Eftersom det här var en av de mest äventyrliga resor jag gjort, med ett bombhotat flygplan, en amöbainfektion, stängda flygplatser och möten med alla, precis alla, slags människor (större krav än så, har jag inte på äventyr), så vällde minnena över mig, och jag kunde inte sluta läsa.

Nu med hela internet i knäet kunde jag bara inte låta bli att se om några av mina antecknade böcker finns på nätet — den möjligheten hade jag ju inte då, för bortåt trettio år sedan.

Och si, de finns: ”Elinor Wylie : a life apart : a biography”, Stanly Olsons biografi om poeten Elinor Wylie.

Jag hittar också flera böcker av John Rowe Townsend, en specialist på litteratur för barn. Hans ”Written for children : an outline of English-language children's literature”, har jag länge velat ha tag på.

Och så en bok jag inte har en aning om varför jag skrivit upp som åtråvärd: ”Esther Waters” av George Moore — det ska bli spännande att läsa den!

Men det som tog längst tid var att i minnet vända tillbaka till Western Hills Garden i Occidental, Kalifornien. En fantastisk plantskola, med en uppvuxen trädgård, där man kan ströva runt, för att så småningom avsluta dagen i butiken där man kan förköpa sig på plantor av de de växter som väckt en habegär. 

Jag vet inte hur många timmar min kusin och jag vandrade runt i den 3 tunnland stora trädgården, som i mina ögon är otroligt exotisk. 

Occidental ligger vid kusten, och många av växterna klarar inte ens klimatet i min kusins trädgård i Santa Rosa, som ligger lite längre in i landet. 

Trädgården har fått nya ägare, men jag hittar en fin artikel om den, i ”Sunset” som skrevs medan den var till salu.

Jag tog många bilder, men tyvärr bara diabilder som jag inte har haft möjlighet att se på många år.

Blott ett misstag

 

Blue Horse I - Franz Marc   

Eftersom jag missat att blått var veckans korrekta tema, började jag grunna på om jag kunde dra mig till minnes några blå böcker. Den första jag kommer på är Hardys ”APair of Blue Eyes”, en bok som jag inte har för avsikt att rekommendera eller läsa om. Däremot rann det till en hel mängd sagor och noveller — så kanske blir det ett novellinlägg framöver. 

Tisdagens uppgift

Den här veckans uppgift är att presentera böcker om konst och fotografi.

            Evening Reading, 2019

           Karen Lederer 

En omöjlig uppgift att bara välja tre konstböcker! Jag kan inte rangordna mina favoriter, men vet att en av dem är Gwen John (1876-1939), en konstnär från Wales, som länge befunnit sig i skuggan av sin mer kände bror Augustus. Gwen bosatte sig tidigt i Frankrike, där hon förblev för återstoden av sitt liv.

I boken ”Gwen John, a life”, ger Sue Roe en god inblick i denna tillbakadragna konstnärs liv.

Mitt andra val blir ”Mary Cassatt A Life” av Nancy Mowll Mathews, en biografi där man får lära sig det mesta om Mary, hennes famil och hennes förfäder. Hon kom från en välbärgad familj — den sortens familj som ibland kvistade över till Europa, där man stannade långa perioder.

Boken med sina 383 sidor ger en utmärkt bild av denna konstnär som också hon kom att bo i Frankrike under större delen av sitt liv. 

Frankrike är den enda gemensamma nämnare jag kan komma på för dessa två kvinnor — både vad beträffar deras bakgrund och uttryck. Gwens färgskala är mörk och  dov, medan Marys målningar är ljusa och lätta.

Det finns gott om konstböcker att läsa på nätet, mitt tredje val kommer från Litteraturbanken, ”Om konst och annat”, en essäsamling av Richard Bergh.

Som överintendent på Nationalmuseum, kända han naturligtvis de flesta av samtidens kändisar, som han målade många porträtt av — en av de mer kända är bilden av Gustav Fröding sittandes i sin säng.

Men han hade även en period med romantiskt måleri, då bland annat ”Riddaren och jungfrun” kom till.

En relativt ny biografi om honom är ”Richard Bergh - ett konstnärskall av Hans Henrik”.

Boken gavs ut i samband med utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde 2002. 

Mer att läsa:

Gwen blev så småningom August Rodins modell och älskarinna. Om honom finns det ett flertal biografier, några hittar du hos Gutenberg. Rodins sekreterare Rainer Maria Rilke skrev en ”August Rodin”. Vill du hellre läsa Rilkes dikter så finns en diktsamling översatt till engelska där.

Vanligtvis undviker jag att läsa romaner som framstår som biografier, men tycker att Harriet Scott Chessman har lyckats väl i boken ” Lydia Cassatt Reading the Morning Paper”. Förmodligen får du köpa den antikvariskt, eller låna den på biblioteket, om du vill ha tag på den läsvärda lilla boken.

En relativt ny biografi om Richard Bergh är ”Richard Bergh - ett konstnärskall” av

Hans Henrik.

Boken gavs ut i samband med utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde 2002. 

Lördag med Gutenberg

 

foto Max Dupain 1950-51

Om jag stod på stolen med böjd rygg kunde jag nå

strömbrytaren. De lät mig, och iakttog mig.

Att vidröra den lilla knappen satte fart på magin.

Att vrida på ratten på deras radio fick stationsskalan

att börja lysa. De lät mig, och iakttog mig

när jag strövade runt bland världens stationer som jag ville.

    Electric Light  

Seamus Heaney

Har du stött på ”Aunt Sammy”, uncle Sams fru?

Hon debuterade den 4:de oktober 1926 i det nya radioprogrammet ”Housekeeper’s Chat”, ett program som riktade sig till kvinnor (som förväntades sköta hushållet), och behandlade allt som rörde hemmet och hushållet. 

Programmet, och i synnerhet ”Aunt Sammy” blev snabbt mycket populärt — och recepten som presenterades blev så efterfrågade att man började trycka dem, något som snart resulterade i en inbunden receptsamling: ”Selections from Aunt Sammy's Radio Recipes and USDA Favorites”

Jag har inte provat något av recepten, men de förefaller vara klassisk amerikansk husmanskost.

Egentligen är det inte recepten som intresserar mig, fastmer fenomenet radio. Eftersom jag är tillräckligt gammal för att minnas livet innan televisionen gjorde sitt intåg, ramlar en mängd radiominnen över mig. Hur familjeprogrammen nästan fick Sverige att stanna — praktiskt taget alla satt som klistrade vid sina radioapparater. Själv minns jag kanske bäst Gunnel Lindes program, som ”Lustiga huset” och ”Osynliga klubben”, ”Räkna med bråk” och naturligtvis ”Frukostklubben”.

Och skolradion — den speciella stämningen som rådde i klassrummet när vi fick lägga undan de vanliga skolböckerna och lyssna till allvarliga herrar, och en och annan dam, men vad de talade om har jag i dag ingen aning om.