Nyårsnoja, återbruk & barnarbete

Varenda radiopratare jag hört i dag, och det är rätt många, har inlett sitt program med att tala om att det är årets sista dag, varenda kotte som springer här, och det är många kottar, liksom de flesta texter jag läser — i tidningar eller på nätet — tjatar om samma sak. Inte ens jag som för det mesta är mer än veckvill, har lyckats missa det.

Jag har till och med tagit ned en del almanackor, för att kunna hänga upp några av alla man dränks under, denna tid på året.
Jag börjar, ack så långsamt, inse att jag nog aldrig fattat det stora med ett nytt år — varje dag är ju början på ett nytt år, och bjuder på all världens möjligheter. För mig känns det mer hanterligt att ta en dag i taget, snarare än ett helt år.
Och som varje år undrar jag nu igen var folk har förvarat det gamla 2013, kanske är det så att de ägnar sig åt återbruk, bara dammar av ett gammalt 2013 — eller heter det uppgraderar kanske?
Sedan rätt många år, har varje kommun med självaktning en miljökalender, ofta med mycket fina bilder och bra information om sopsortering och miljötänkande.
En av de kalendrar jag tagit ned ger goda råd inför julhelgen:
— köp färre men finare saker
— köp upplevelser istället för saker
— lägg till en vegetarisk rätt på julbordet
— kultur är hållbart — ge bort, böcker, musik, teaterbiljetter m.m.  (ja tack, gärna ett paket m.m.)
— låt barnen sortera alla julklappsförpackningar mot en extra veckopeng.
Inget fel på de råden, men det där med att ge barnen i uppgift att sortera skräpet får mig att minnas hur man i min barndom diskuterade huruvida barn skulle får ersättning (mutas) för att utföra arbeten i familjen. Jag har ingen aning om hur det är i dag, annat än jag hört rätt små barn förhandla om ersättningen för att utföra vissa jobb.

I vår familj var det aldrig tal om ersättning för att få vardagen att fungera — jag tror inte ens att det föll oss in att jag skulle få betalt för att plocka undan, gå och handla eller stryka (som jag gillade). Kanske är det därför som jag är så urbota efterbliven, och ointresserad av affärsliv. 

Fast det vete hundan om det bara är fostran — jag saknar förmodligen rockefellergenen.

Fråsseriets lovsång

Ursäkta att jag framhärdar med felstavandet, som en gång var rätt, men jag tycker att å är en så trevlig bokstav.

Så snart jag skrivit om dödssynderna så skakar Johannes fram en bok bok av Elizabeth Robins Pennell från 1896, som heter ”The Feasts of Autolycus, The Diary of a Greedy Woman”. Eftersom jag inte är lika allmänbildad, som Elizabeth, och hennes generation, fick jag både googla och slå i uppslagsverk för att lära mig vem Autolycus var. Det tycks finnas rätt många vid detta namn, och jag är fortfarande inte helt säker på vilken av dem Elizabeth hade i tankarna — men jag gissar att det var en kille från den grekiska mytologin, son till Deimachus. Vet du inte vem han var, så är du i gott sällskap — NE vet det inte heller.

Nu spelar det ingen som helst roll, vem han var — den roliga och välskrivna boken står på egna ben. Det är inte en receptsamling, utan författarens egna tankar kring mat och måltider. Som här om frukost:

Upon rising—and why not let the hour vary according to mood and inclination?—forswear all but the petit déjeuner: the little breakfast of coffee and rolls and butter. But the coffee must be of the best, no chicory as you hope for salvation; the rolls must be crisp and light and fresh, as they always are in Paris and Vienna; the butter must be pure and sweet. And if you possess a fragment of self-respect, enjoy this petit déjeuner alone, in the solitude of your chamber. Upon the early family breakfast many and many a happy marriage has been wrecked; and so be warned in time.

At noon once more is man fit to meet his fellow-man and woman. Appetite has revived. The day is at its prime. By every law of nature and of art, this, of all others, is the hour that calls to breakfast.

When soft rains fall, and winds blow milder, and bushes in park or garden are sprouting and spring is at hand, grace your table with this 19 same sweet promise of spring. Let rosy radish give the touch of colour to satisfy the eye, as chairs are drawn in close about the spotless cloth: the tiny, round radish, pulled in the early hours of the morning, still in its first virginal purity, tender, sweet, yet peppery, with all the piquancy of the young girl not quite a child, not yet a woman. In great bunches, it enlivens every stall at Covent Garden, and every greengrocer's window; on the breakfast-table it is the gayest poem that uncertain March can sing. Do not spoil it by adding other hors d'œuvres; nothing must be allowed to destroy its fragrance and its savour. Bread and butter, however, will serve as sympathetic background, and enhance rather than lessen its charm.

Eller om den oundgängliga osten:

With bread and cheese and kisses for daily fare, life is held to be perfect by the poet. But love may grow bitter before cheese loses its savour. Therefore the wise, who value the pleasures of the table above tender dalliance, put their faith in strong Limburger or fragrant Brie, rather than in empty kisses. If only this lesson of wisdom could be mastered by all men and women, how much less cruel life might be!

Nor is cheese without its poetry to comfort the hater of pure prose. Once the "glory of fair Sicily," there must ever linger about it sweet echoes of Sicilian song sung under the wild olives and beneath the elms, where Theocritus "watched the visionary flocks." Did not "a great white cream-cheese" buy that wondrous bowl—the "miracle of varied work"—for which Thyrsis sang the pastoral song? Cheese-fed were the shepherds who piped in the shadow of the ilex tree, while the calves were dancing 224 in the soft green grass; cheese-scented was the breath of the fair maidens and beautiful youths they loved. Is there a woman with soul so dead, who, when in a little country inn fresh cheese is laid before her, cannot fancy that she sees the goats and kids among the tamarisks of the sun-kissed Sicilian hills, and hears the perfect voices of Daphnis and Menalcas, the two herdsmen "skilled in song"?

Of what avail the morning's conference with the greengrocer's boy, or even the conscientious visit to the greengrocer's shop or the ramble through the market—unless, perhaps, and happily, her pockets be lined with gold, when hothouse vegetables, and out-of-season delicacies, must be paid for with the alacrity of a Crœsus? Otherwise, dark, hopeless despair seizes upon her? Must she not brood in abject melancholy 180 when the hideous truth is revealed to her that earth's resources are limited to turnip-tops and Brussels sprouts, with, it may be, a few Jerusalem artichokes thrown in? Celery, the lordly, is frozen. Cauliflower, the fragrant, frost-bitten irretrievably, will not yield to the most urgent inducements of hot water. Lettuce is a thing of the past and of the future. Sad and drear indeed is the immediate prospect. For surely turnip-tops are a delusion, and against the monotony of sprouts the aspiring soul rebels.

Dags att skriva önskelista

När vi gick i första klass, hade Eva och jag en diskussion om huruvida man skulle skicka in sina tävlingssvar tidigt eller sent.  Eva ansåg att man borde skicka in svaren så sent som möjligt, för då skulle brevet med svaret komma överst i säcken och således borde chansen att just det brevet drogs, vara större. Jag, å andra sidan, trodde att man vände upp och ned på säcken, och då skulle det vara en fördel om mitt svar låg i botten.
Håller den teorin streck, borde det vara smart att skicka önskelistan för nästa år, nu. I fall tomten får mycket post, kanske han inte läser alla önskelistor, utan bara drar några ur säcken.
Eftersom jag hittat ytterligare en bok som jag vill ha, tänker jag skriva till tomten i dag och berätta att jag vill ha "Speaking American", en tämligen nyutkommen bok av lingvisten Richard Bailey. 
Så här skriver Rob Kyff, om boken:

"Speaking American," a recent book by the late linguist Richard Bailey, demonstrates that the regional speech patterns Kennedy used began in New England as early as the 1600s. 

How did Bailey know? Examining old New England town records, he discovered misspellings that reveal how certain words were pronounced. (Linguists call such nonstandard spellings "eye dialect" because the reader's eye sees what the ear hears, e.g., "enuff" for "enough," "offen" for "often.") 

In some 17th-century New England eye dialect, the "r" was omitted: "fouth" for "fourth," "bud" (bird), "pasneg" (parsonage), "Geoge" (George) and "Mos" (Morse). And today most Boston natives, including the "achtahs" Ben Affleck and Matt Damon, still drop the "r" in many words. 

In other colonial New England misspellings, however, an "r" was inserted: "hawsers" was spelled "horsers" and "Boston" was spelled "Borston," as in Kennedy's "idear" and "Cubar." 

Bailey also discovered that many other regional speech patterns are much older than you might think. 

Several terms still heard in western Pennsylvania, for instance, were imported by Scots-Irish immigrants during the 1700s: "poke" (a bag or sack), "redd" (tidy, as in "Please redd up your room"), "youns" (a second-person plural pronoun equivalent to the southern "ya'll"), "till" (to, as in "quarter till three") and "all" (as in "What all did she want?). 

Likewise, slaves who arrived in South Carolina during the 1600s and 1700s brought with them many West African terms still used today: "yam" (sweet potato), "okra" (plant), "gumbo" (soup) and "goober" (peanut). "Moco," which meant "magic, witchcraft" in the West African language Fula, eventually morphed into our word "mojo" (magical power). 

And, by examining eye dialect in Abraham Cahan's 1896 novella "Yekl: A Tale of the New York Ghetto," Bailey discovered that today's New "Yoik" accent was thriving well before 1900. Chahan rendered "girl" as "goil" (girl), "furniture" as "foiniture," "though" as "dough" and "think" as "t'ink." 

So, to paraphrase JFK, the "wahhds" (or "woids") have indeed gone forth — from earlier centuries to our own. 

Visst låter den intressant! 
Jag vet inte vad “intrusive R” heter på svenska — men jag vet att vi har det. Min far som var från Gästrikland lade till ett r på många ord, till exempel skar och portmonär.

Dödssynder

Såvitt jag förstår, är det ingen större skillnad mellan att vara glupsk och att fråssa. Om ordet fråssa har jag skrivit tidigare, så det lämnar jag därhän nu.

Om den lilla jordekorren begår en dödssynd eller ej, kan jag inte uttala mig om — men jag hoppas att ni, kära läsare, inte begått dylika synder under helgen. Att ni varken överkonsumerat mat eller något annat, inte avundats nästans julklappar eller blivit ursinniga. 
Dödssynderna äro:
Högmod 
Girighet 
Vällust — vilket kallades kättja, när jag lärde mig att rabbla synderna i min ungdom
Avund 
Frosseri 
Vrede 
Lättja 

Den som vill, kan läsa mer på Wikipedia, där man också kan lära sig vilka förfärliga straff som utdöms för de olika synderna.

Till och med Vatikanen tycker att dessa synder är omoderna — eller åtminstone att det finns andra synder som är väl så allvarliga. Så 2008 presenterade Vatikanen en ny lista.
Samtidens sju dödssynder är enligt denna: 
miljöförstöring
genmanipulering 
att samla på sig alltför stor rikedom 
orsaka fattigdom 
narkotikahandel och narkotikaanvändning 
moraliskt tveksamma experiment
kränkningar av den mänskliga naturens grundläggande rättigheter

En omvänd kattfobiker

Den kinesiska konstnären Kwong Kuen Shan, led av ailurofobi, när grannens katt, Healey, beslöt sig för att hon skulle bli hans nya ägare. Han gick metodiskt tillväga, när han bott i trädgården i ett år, vågade hon röra honom.
Det var också Healey som ingav henne tanken att börja måla katter. Målningar som så småningom blev till böcker, där varje målning beledsagades av en kinesisk dikt eller ordspråk.
Så vitt jag förstår är de svenska upplagorna slut på förlaget, men Bokus har några på engelska — bland annat upptäcker jag en ny bok ”The Cat Who Loved Me — And Made Me Love”. Undrar om jag kan intala tomten att komma med försenade klappar. 
Annars kan man nog få tag på alla hennes böcker, och målningar om man går in på hennes hemsida.

Grattis Staffan!

väv av Märta Måås-Fjetterström

 Den arme Staffan har ju blivit detroniserad av Lucia, och är numera bara en stjärngosse på tampen i hennes följe. Så låtom oss fira honom i dag genom att nynna på staffansvisan — staffanssjungningen ägde ju ursprungligen rum den 26 december.

Historiska museet har en läsvärd text om Staffan Stalledräng.

Högläsning för kattdyrkare

Bilden har jag snott hos Expressen

Här hemma läser vi just nu “Gubbe och katt” av Nils Uddenberg och illustrationer av Ane Gustavsson. Eftersom alla våra katter varit och är löskekatter, ler vi igenkännande efter var och varannan mening.

Ut i skogen

ska vi gå. I alla fall om vi har planer på att tillverka rustika möbler och prydnadssaker.
För jag lär mig i ”Rustic Carpentry”, från 1907, av Paul N. Hasluck, att: 
”For light rustic work, sticks of hazel, cherry, yew, blackthorn, birch, larch, fir, and the prunings of many varieties of shrubs may be used; but it is necessary that the material should be cut at the proper season, and thoroughly dried before being worked up. The sticks should be cut in mid-winter, as at that time the sap is at rest; if cut in the summer time the bark will peel off. If peeled sticks are required, they should be cut in the spring, when the sap is rising, as at that time the rind will come off easily. In some districts the copses are cleared of undergrowth periodically, and the sticks (generally hazel) sold to hurdle and spar makers. A selection of these sticks would be very suitable for the purpose here described.”

Fig. 8.—Rustic Flower Holder Complete, 

with Cocoanut Vase in Position.

Har vi inte alla drömt om en rustik ställning att arrangera blommorna i, när vi ska ha en middagsbjudning? Det är hur enkelt som helst — allt som behövs är några pinnar och en kokosnöt. Rena scoutarbetet, fast vi dekorerade aldrig våra bord med blomsterarrangemang.  Bord, spisar och handukshållare var mer användbart på ett scoutläger.

Fig. 43.—Hexagonal Table.

Fast så här tjusiga var aldrig våra bord. Det var i regel så stora glipor mellan pinnarna som bildade bordsskivorna, att bortskämda ungar kunde släppa ned mat som inte föll dem i smaken, mellan pinnarna.

Fig. 46.—Armchair.

Varför köpa dyra trädgårdsmöbler, när man i en handvändning kan svänga ihop en grupp själv. De här möblerna, får mig att tänka på en möbel som grannen hade när jag var barn.

Fig. 49.—General View of Garden Seat.

Fast den var nog ännu rustikare än de här möblerna. Jag kan tänka mig att de var populära på 40- och 50-talet.

Fig. 142.—Garden Snuggery.

Jag skulle nästan kunna tänka mig att bygga ”a garden snuggery” bara för det trevliga namnet skull — vad har vi att komma med i den vägen — friggebod, ack så präktigt svenskt.
En bro måste jag ju ha — frågan är om jag ska bygga den över den rätt bred älven, eller den ynkliga lilla bäckfåra, som går i tomtgränsen. Kanske får jag leja bävrarna till att fälla lämpliga träd.

Fig. 121.—Rustic Foot-bridge.

Nej, nu får jag bestämt stänga grinden om mina fantasier, innan jag byggt gungor, lusthus och pergolor och redogjort för hela boken.

Fig. 86.—Alternative Design for Gate.

Det kommer fler jular

Om du av ren slöhet, tidsbrist eller i avvaktan på om jorden skulle bestå, inte fixat alla årets klappar, så har jag tips för kommande år. Eller rättare sagt, Johannes har goda råd. 

Riktigt roligt blir det om du kan göra leksakerna tillsammans med den tilltänkta mottagaren av klappen.

I bokens förord står det att en del av leksakerna är av särskilt intresse för gossar — men att de säkerligen roar de flickor som är intresserade av vad pojkarna gör. 

Flickor som klättrar i träd och leker med bilar har (nästan) alltid varit OK — men aldrig en pojke som drar en dockvagn. 

En vagn borde väl passa både för pojkar och flickor. Nu är väl varken cigarrlådor eller trådrullar av trä, så vanligt förekommande längre — här gäller det att använda fantasin och hitta nya material. 

Skulle ovanstående vagn inte tilltala husets moderliga dotter, så finns möjligheten att tillverka en dockvagn istället.

 Eller varför inte bygga ett dockskåp — något som jag har en känsla av intresserar vuxna i minst lika stor utsträckning som barnen. I boken föreslås att bröderna ska hjälpa sina systrar med bygget.

 Det finns till och med beskrivning på hur man installerar hiss i huset — och naturligtvis hur man gör möbler och inreder sitt nya drömhem.

Vill man hellre bygga ett stall eller ett flerfamiljshus, så finns beskrivningar på sådana.

Kanske borde alla familjer ha en brevlåda i huset, för att nästa generation ska förstå hur det gick till innan vi alla skaffade en dator och började mejla till varandra.

Allt detta, och mycket mer, hittar du i "Home-made Toys for Girls and Boys",  en bok från 1915 av A. Neely Hall.

Grattis Cicely!

Cicely Isabel Fairfield

21 December 1892 – 15 March 1983

Bättre känd som Rebecca West, ett namn hon valde efter huvudpersonen i Ibsens pjäs Rosmersholm.
Kvinnosakskvinna, journalist, författare, resenär och politiskt kunnig — och mycket mer, som jag inte fått med här. En spännande person, som jag nog tycker oförtjänt har fallit i glömska.
På nätet hittar du både böcker av henne och artiklar om henne. Läs!

Att synas till varje pris

Nyss när jag skrev ett inlägg, lade sig ett meddelande tvärs över skrivytan. Nu får jag erkänna att sådant gör mig alltid så irriterad, att jag automatiskt klickar bort det innan jag läst det ordentligt — men det handlade nog om hur man skulle länka till Google (?) för att synas bättre. Liknande meddelanden har jag  sett förr, utan att sätta mig in i vad de innebär.
Det får mig att fundera över bloggoversum. Måste man synas till varje pris? Jag får många gånger en känsla av att innehållet är av underordnad betydelse — det enda som räknas, är att man syns. 

Godnattsaga

Jag tror inte att man använder ordet “bimbo” lika flitigt nu, som för några år sedan. Ett ord, som varje gång jag hör det, förflyttar mig till barndomens sovrum. Det var på den tiden man fortfarande kunde använda ordet neger, utan att bli betraktad som rasist. Eftersom Paul, en av mina jämnåriga kusiner, bodde i Belgiska Kongo, var jag mycket intresserad av landet och dess svarta invånare. 
Följaktligen kom en av godnattsagorna att handla om Paul, negerpojken Bimbo och mig. Så värst mycket av alla våra äventyr minns jag inte, förutom att vi tre var ute i en eka (i Stockholms skärgård) där vi genom att mata en gädda med gräddtårta fick firren att dra vår båt.
Jag vet att delar av sagorna skrevs ned, och min mamma illustrerade dem. Förmodligen finns de kvar — men var?
Medan jag funderar på det tänkte jag tubba jultomten (eller födelsedagsfen, eller namnsdagsnågon)  till att ge mig boken "The Unexpected Evolution of Language" av Justin Cord Hayes. Där talas bland annat om ursprunget till ordet bimbo, som från början användes om män!

Grattis Jane!

Jane Austen

16 december 1775 - 18 juli 1817 

A watercolour and pencil sketch of Austen, believed 

to have been drawn from life by her sister Cassandra 

Vidbränt språk

The Witches in Their Cavern Gathered 

Around the Boiling Caulderon,

Macbeth, act IV scene I

J. Thompson

Påfallande många har på sista tiden börjat säga (om det mesta) att saker och ting har ”kokat ned till”. 
Tänk om ett fantasifullt och rikt språk vore lika smittsamt.

Vad är motsatsen

till mesallians?

Misalliance

Vasili Vladimirovits Pukirev

Det har jag grunnat på i många år nu. Vad som är en mesallians för den ena parten måste rimligtvis vara något annat för den andra parten — en uppgift?

Gratts Nelly!

Nelly Sachs 

(eg. Leonie Sachs)

10 december 1891 - 12 maj 1970

Än hyllar döden

livet i dig

du narr i brådskans spiral

vart steg allt längre från de barnsliga uren

och närmare och närmare greppet av vinden

rånaren av din längtan -

I vördnad häva sig stolar och sängar

ty oron har blivit som havet

och dörrar -

nyckeln inställd på motvärn

ändrar riktningen till ingång utåt -

De vita systrarna stjärnbadade

efter beröring av de främmande tecknen

från honom som här fyller ådrorna

ur sin underjordiska källa av törst

där visionerna måste dricka sitt lystmäte - 

Än hyllar döden livet, av Nelly Sachs i tolkning av Erik Lindegren

Censurera bort???

Bort det!!!

På sistone har jag hört det på radions nyheter mest varje dag. När började detta oskick?


censure´ra verb ~de ~t 
ORDLED: cens-ur-er-ar 
SUBST.: censurerande, censurering; censur
• förbjuda publicering eller visning av (del av) tryckt el. inspelat alster: när filmen frisläpptes var det i en hårt ~d version; flera av hans politiska satirer ~des
BET.NYANSER: a) utöva granskande verksamhet b) utvidgat: han gav uttryck för tankar som han annars ~de
KONSTR.: ~ ngt
HIST.: sedan 1896; ca 1750 i bet. 'kritiskt granska'

Må ingen skugga falla över Johannes

 Skyll inte på Johannes om du inte får till skuggbilden — det är faktiskt inte fullt så enkelt som det ser ut.

Ägnar man sig åt så här enkla nöjen nu för tiden? Jag hade några äldre släktingar som gjorde skuggbilder ibland, men jag kan inte påstå att det var en vanlig sysselsättning  min barndom.

Men jag minns ett skuggspel som några killar i klassen framförde på en rolig timme. De hängde upp ett lakan på kartställningen, riggade en lampa och utförde en blindtarmsoperation. De använde sig av en cykelslang, som inälvor och nyttjade både cykelpump och häcksax för att rädda livet på patienten (som hämtade sig snabbt efter ingreppet).
Bilderna här ovan är hämtade från "Hand Shadows To Be Thrown Upon The Wall", av Henry Bursill. Där finns totalt tjugo figurer.

Mer intuitivt än vad?

Så här står det på en sida som ofta fladdrar förbi:

Gmail bygger på tanken att e-post kan vara mer intuitivt, effektivare och mer användbart – och kanske till och med roligt. 

Naturligtvis undrar jag vad de jämför med — gammaldags handskrivna brev, 

eller gamla hederliga skrivmaskiner, där det behövdes kraft i arm, för att slå an rätt ton och tangent.

Det är säkert effektivare än röksignaler — men kanske inte roligare, 

utan tvekan är mejl mer användbart än brevduvor, men vilket som är roligast kan diskuteras.

Ockupanterna är här,

uppenbarligen själaglada över att ha funnit en vinterbostad. Men frågan är om det inte rådde en viss förstämning i muskolonin i natt, när deras, förmodligen yngstaste, minstste och gulligaste medlem, blev till nattmat åt älsklingen.

När det är -20° ute, är det gott att krypa ned i sin varma säng med en katt på kudden, som spinner mig till sömns — och som garanterar att inga söta små möss kommer på tanken att dela säng med oss.

Att veta varken ut eller in

The Kitchen, 1948

Pablo Picasso

När min mamma och jag ska förflytta oss till köket, säger vi att vi går ut i köket. Min far sa’ alltid att han gick in i köket. 
Beror det på i vilken del av landet vi bor, vilket av orden vi använder?
Jag hade en mycket långsökt teori en gång, om att ut i köket kom sig av att man en gång i tiden för länge sedan hade fristående kök på gården. Men jag tror inte på allvar att den teorin håller streck.

Så kommer jag att tänka på en rolig historia som jag hörde på radion, för ett tag sen (den ska egentligen höras).
En norrlänning som varit på semester i England, blev vid hemkomsten tillfrågad om vad han tyckte om landet. Jo, han tyckte nog att det var trevligt, men det var så svårt att ta’ sig ut från vissa lokaler för även om det fanns två dörrar, så stod det ju IN på den ena dörren — och på den andra stod det O-UT.

Varför läsa —

 och varför i all världen läsa gamla böcker?

Ja, inte läser man gamla böcker för att kunna hänga med i diskussionen, med dem som läser vad man ska läsa — om man vill visa att man hänger med. Ibland visar sig förstås de udda läsupp-levelserna vara en nyckel till en likasinnade inre. Men för det mesta får jag räkna med totalt ointresse när jag berättar vad jag har läst. Här kommer bloggen väl till pass, jag kan skriva vad jag vill om vad jag vill — och ingen (eller få) mopsar sig. Att somliga inte läser vad jag skriver, märker jag ju inte, liksom jag inte har något ont av deras tankar.

i texten till den här illustrationen

står det att pennan raspade mot

papperet — ingenstans i boken

framgår det att May använder

skrivmaskin

Så är jag då tillbaka till rubriken — varför jag läser (som jag tror att jag skrivit om tidigare). Nöjesläsningen är väl i viss mån en flykt från här och nu, för många av oss — men räcker det?
Nej, jag tycker inte det, jag vill lära mig något på köpet — om andra kulturer, om männskor som levt intressanta liv eller tankegångar som ställer mina värderingar på huvudet. Allt detta kan jag hitta i gamla böcker, där jag dessutom får intressanta inblickar  hur man levde förr och hur man använde språket.
Hur ord får en annan betydelse med åren, tycker jag är intressant — jag tror att jag skrivit om ordet lunch tidigare, och nu stötte jag på ett annat ord som förvånade mig: lingerie.
She wore a gray dress with a very narrow skirt, and a wide, plain lace collar on the jacket. The suit had a discouraged air, as if it had started out to be smart and knew it had failed. Her hat was a cheap straw with a quill on it that had once been stiff but was now limp as an unstarched collar, and the coil of hair under it was neat and brown and wavy. Her plain lingerie blouse was cut low at the neck and fastened with a big black bow, and when I was closer to her I saw that both her shoes were broken at the sides. 
Jag har bara hört och använt ordet i betydelse underkläder eller nattkläder, men det kan tydligen vara ett linneplagg.
lingerie
1. (Clothing & Fashion) women's underwear and nightwear
2. Archaic linen goods collectively
[from French, from linge, from Latin lineus linen, from linum flax]
Jaha, hör jag någon sucka, vad är det för särskilt med det då? Samma slags djupa suck som jag kan göra mig skyldig till när någon berättar om en bok som inte intresserar mig. 

“May Iverson's Career” heter den senaste av böcker, som gett mig gott om tankestoff. Den är skriven av Elizabeth Garver Jordan (1867-1947). Tyvärr framgår det inte när boken är skriven, men det förekommer både hästdroskor och bilar — så min gissning är att den är skriven på tidigt 1900-tal. 
Kanske hör den till första generationen av böcker för flickor, som handlar om yrkesval. En genre som var tämligen vanlig på 30-talet och ända in på 50-talet.
Jag vet, jag tenderar att bli odrägligt långrandig, när jag börjar berätta om gamla böcker — och som vanligt är det så mycket mer än språket som fångade mig i den här boken. Så jag slutar med ännu en språklig reflektion. Men tro för den skull inte att jag talat färdigt om May — å nej, jag återkommer med allt det andra som fascinerat mig.

Ett annat språkligt fenomen som jag talat om tidigare, är hur man överför gamla uttryck och begrepp när det kommer nya uppfinningar. Jag tror att jag talat om det tidigare i samband med elektricitet, här är ett exempel på vad man kunde säga när man fick punka: 
…the car swerved. A series of oaths poured from Dillon's lips as he stopped the car and got out in the mud to inspect the damage.
"Cast a shoe, dash her," he snarled. 

En snabb titt i bloggen visar att jag nog skrivit en hel del om att läsa, det här är några av inläggen:

Böckers betydelse

Varför läsa

Böcker, så mycket mer än en läsupplevelse

Läsning

Böcker för välbefinnandet

Jag kurar gryning

denna första dag på årets sista månad. Tittar på det tända stearinljuset och minns hur vi, i små-klasserna började lördagsmorgnarna, i advent, med att var och en tände sitt medhavda ljus, som vi hade på bänken. Förmodligen höll vår pensionsmässiga, djupt religiösa, lärare en passande (från hennes synpunkt sett) morgonbön. Men den gick mig obemärkt förbi — vad jag minns, är den förtrollade stämningen i klassrummet, med ett trettiotal tända ljus.
Jag tror alltså inte att vi behöver oroa oss för att någon tar obotlig skada av att utsättas för en religiös betraktelse. Däremot förstår jag inte varför inte alla religioner släpps in i skolorna. Kunde inte alla trosinriktnngar som finns representerade i en skola få bjuda in eleverna till sina högtider. De elever som inte vill deltaga, eller vars föräldrar tror att en välsignelse är en trollformel som suger in barnet i en sekt, kan ju få sitta i klassrummet och pyssla med något annat.