Hårfint

På nätet läste jag nyligen om hur man löst ett par mordfall med hjälp av DNA från mördarens katt*. Det var lätt att få intrycket av det det är något nytt, men jag mindes att jag läst något liknande och plockade fram boken "100 katter som förändrade världen" av Sam Stall. I den kan man läsa om katten Snowball som avslöjade sin ägare — och detta redan 1994. Bokens övriga 99 historier är även de intressanta och nöjsamma att läsa.

Så nu räknar jag med att den bov som ger sig på mig eller min egendom ska kunna åka fast eftersom det är omöjligt att besöka mig utan att gå härifrån med massor av älsklingens DNA på kropp och kläder.

Älsklingen sover gärna middag på gästsängen, så senast jag gjorde i ordning gästrummet bredde jag ut en matta mitt på sängen, just där han alltid ligger, för att slippa plocka katthår inför nästa besök. Jag hann inte ens bädda färdigt innan älsklingen lägger sig tillrätta på sängen — nogsamt undvikande mattan.

*artiklarna hittar du här: 1 och 2.

Liv var är din tagg?

 frågar Olle Hedberg — vad han kommer fram till, om han kommer fram till något, minns jag inte. Men var mina taggar är vet jag. På händerna, i synnerhet på fingertopparna, och armarna. Det besvärliga är att som högerhänt fastnar de flesta taggar på höger hand, och det är inte alltid så lätt att avlägsna dem.

Jag tar det som en ursäkt att avbryta städningen — men det är inte helt smärtfritt att nyttja tangentbordet heller. En vanlig gammaldags bok är kanske det minst smärtsamma.

Hur kan man få taggar i fingrarna av att städa, undrar kanske någon. Jo det går så, eftersom jag äntligen insett att somliga taggiga krukväxter aldrig kommer att hämta sig från min vanvård, och jag inser att det är dags att slänga dem. Men man slänger inte en nästan två meter hög kristi törnekrona, utan att klippa den i småbitar — eller den över en meter höga pelarkaktusen, eller...

Det grämer mig enormt att växter som min mor höll vid liv i närmare 60 år, ta'r jag livet av på några år. Men fönstren ser fräschare ut!

Som om det inte vore nog med innomhustaggar, så har jag klippt ur ett antal hallonbestånd, och hallon är lömska, för man ser inte taggarna — men man blir snart varse att de finns där, i ljuv förening med nässlorna, som visserligen inte har taggar men som ändå gör sig påminda.

Kanske ska jag trots allt fortsätta att snygga till inne — även om jag inte kan påstå att jag är taggad. Varifrån nu det uttrycket kommer.

Te utan solur, cedrar och betjänter

går alldeles utmärkt.

The sun-dial pointed to half past four o'clock. The hour of silence appeared to be over. The birds commenced twittering; and a cuckoo, in an adjacent wood, sounded his note at intervals.

The house awoke to sudden life. There was an opening and shutting of doors. Two footmen, in the mulberry and silver of the Meldrum livery, hurried down from the terrace, carrying folding tea-tables, with which they supplemented those of rustic oak standing permanently under the cedar. One, promptly returned to the house; while the other remained behind, spreading snowy cloths over each table.

_ _ _

A few minutes later the tables were spread with the large variety of eatables considered necessary at an English afternoon tea; the massive silver urn and teapots gleamed on the buffet-table, behind which the old butler presided; muffins, crumpets, cakes, and every kind of sandwich supplemented the dainty little rolled slices of white and brown bread-and-butter, while heaped-up bowls of freshly gathered strawberries lent a touch of colour to the artistic effect of white and silver. When all was ready, the butler raised his hand and sounded an old Chinese gong hanging in the cedar tree. Before the penetrating boom had died away, voices were heard in the distance from all over the grounds.

                         ur "The Rosary" av Florence Barclay

 Jag har varken tjänstefolk eller cedrar — och jag har aldrig saknat någondera, fast i dag när jag var trött och varm var det inte utan att  jag skulle ha uppskattat en allt-i-allo. Betjänter, vita dukar, silveruppsatser och många sorters bröd kan jag avvara, men någon som bar ut ett bord, en skön stol, alla böcker och en tekopp, och placerade det under eken — det hade suttit bra. 

Nej, jag tycker det skulle vara besvärligt att ha tjänstefolk drällande kring fötterna — inte ens för att sköta den trista mathållningen skulle jag kunna tänka mig att ha en anställd. 

Däremot skulle jag gärna ta emot det där lilla oansenliga träbordet som bröderna Grimm skrev om i "Lilla bord, duka dig". Minns ni det?

"När man ställde ned det och sade: "Bord lilla, duka dig!" så stod det helt plötsligt dukat med en fin vit duk, och ovanpå stod en tallrik med kniv och gaffel bredvid och fat med både kokad och stekt mat, så mycket som någonsin kunde få rum där, och ett stort glas rött vin därjämte lyste en till mötes, så att man strax blev munter till sinnes."

Fast jag vill ju förstås ha ett bord som dukar upp en vegetarisk och alkoholfri måltid.

I väntan på att någon ska skänka mig ett sådant bord, så går jag in och diskar.

Hur många potatisskalare behöver man?

 Det frågade jag mig när jag inventerade skåp och lådor i min stuga. En för varje person i stugan.  Då skulle jag inte behöva mer än en, och möjligtvis en i reserv. Så värst ofta äter jag inte potatis, och om jag gör det kokar jag för det mesta den med skalet på, varför namnet potatisskalare inte känns adekvat — rotfruktsskalare skulle vara mer träffande.

Potatistankarna för mig till alla de tillfällen då jag varit kökshandräckning tillsammans med kvinnor från olika delar av världen. Amerikanska husmödrar är ofta ena hejare på att skala kokt potatis, men att skala rå potatis vållar dem stora problem — många har aldrig sett en potatisskalare tidigare.

Wikipedia vet att berätta att det inte var Jonas Alströmer som introducerade potatisen i Sverige. Förmodligen hade svenska soldater med sig potatis, när de återvände från trettioåriga kriget.

 Om den populära knölen har skrivits mycket (googlar man på potatis får man 4 630 000 träffar)  — det finns receptsamlingar som ägnar sig helt åt den, och varje kokbok med självaktning ägnar den stor plats. Som i "The Myrtle Reed Cook Book" av Myrtle Reed, hon har ett kapitel med tjugo olika sätt att tillaga potatis. Potatoes and cheese är ett av recepten:

Peel and chop raw potatoes and cook, covered, very slowly in seasoned butter. When they are soft, drain and put into a baking-dish in layers, alternating with grated Parmesan cheese. Pour over a little melted butter and bake for half an hour in a slow oven. Serve in the same dish.

I en annan skrift, även den hos Gutenberg, kan man läsa hur man odlar och tillagar potatis. Det här receptet tycker jag verkar intressant:

In Cakes.—Prepare and cook by steam a quart and a half of potatoes, peel and mash them; mix with them the yolks of five eggs, half a lemon-rind grated, and four ounces of fine white sugar. Put four ounces of butter in a stewpan and set it on the fire; when melted, put the mixture in, stirring it with a wooden spoon continually; as soon as it is in the stewpan, add the whites of the five eggs, well beaten; leave on the fire only the time necessary to mix the whole well together, and take off; when nearly cold, add, if handy, and while stirring, a few drops of orange-flower water; it gives a very good flavor; then put the whole in a tin mould greased a little with butter; place in a quick oven for about thirty-five minutes, and serve.

från"The $100 Prize Essay on the Cultivation of the Potato; and How to Cook the Potato", av D. H. Compton and Pierre Blot

Skörd av potatis 1885. Målning av

Vincent Van Gogh.

Pisshästar

 Jag tog en sväng på nätet för att se om jag kunde hitta något om när de första pisshästarna debuterade. Etymologiskt är det väl inga konstigheter — bara fyndigt — ett par avskurna stövlar som är enkla att kliva i när nöden gör sig påmind, får väl mest betraktas som ett par manliga fotbeklädnader, från den tiden då inomhusfaciliteter inte hörde till vanligheterna. Så har i alla fall jag uppfattat det hela, så jag blev en gnutta förvånad när jag upptäckte att det tillverkas nya stiliga gummiskodon för kvinnor — som kallas pisshästar. För mitt kritiska öga ser det mest ut som vilka galoscher som helst.

Nyligen lärde jag mig att man kan förlänga livet på sina gummistövlar om man årligen smörjer in dem med silikon. Hade jag gjort det så skulle jag inte stå inför valet att slänga eller skära av mina stövlar nu.

Krusbär

And his imagination pictured the garden-paths, flowers and fruit, starling cotes, the carp in the pond, and all that sort of thing, you know. These imaginary pictures were of different kinds according to the advertisements which he came across, but for some reason in every one of them he had always to have gooseberries. He could not imagine a homestead, he could not picture an idyllic nook, without gooseberries.

"'Country life has its conveniences,' he would sometimes say. 'You sit on the verandah and you drink tea, while your ducks swim on the pond, there is a delicious smell everywhere, and... and the gooseberries are growing.'

ur The Wife and Other Stories, av Anton Chekhov

Kom just att tänka på att vi inte sa något om Sverige och våra svenska krusbär när vi talade om olika bäruttryck häromdagen.

Och så var det krusbärets mindre salongsfähiga betydelser, ett område som Karin inte behärskar, men gärna vill veta mer om.
Old Gooseberry är en eufemism för djävulen, belagt 1796.
Som alternativ till storken och kållandet hände det understundom att man lät barn förstå att spädbarn hämtade man under en krusbärsbuske. (Snacka om att vara född under en buske).

Både gäss och krusbär tycks ha varit vanligt förekommande uttryck på diverse sexuella aktiviteter: goose and duck was rhyming slang for "fuck;" Farmer identifies Winchester goose as "a woman; whence, by implication, the sexual favor," and goose as a verb "to go wenching, to womanize, also to possess a woman." He also has goose-grease for a woman's sexual juices, while gooser and goose's neck meant "the penis." Gooseberries (they are hairy) was "testicles," and gooseberry pudding "a woman."

Att spökskriva kan knappast betraktas som ekivokt, men också där figurerar krusbäret: used from c. 1902 for secret writing using lemon juice, etc. A late 19c. term for "one whose work is credited to another" was gooseberry-picker.

 "Gooseberry fool" är kanske en passande efterrätt för den som råkar ha några krusbär kvar.

Serves 6
450g sharp cooking gooseberries
3-4 heaped tbsp sugar
300ml double cream

Top and tail 450g of sharp cooking gooseberries. Tip them in a pan with 3 or 4 heaped tbsp of sugar and one or two of water, then bring to the boil. Simmer for 10 minutes until the fruit has burst. Cool then chill. Crush with a fork. Whip 300ml double cream till thick, but stop before it will stand in peaks. It should sit in soft folds.

The trick Use sharp cooking gooseberries, not the sweeter, fat dessert varieties. Other than that, it is all in the whipping of the cream. Put the bowl in the fridge to chill for 30 minutes before you pour the cream in. Whip slowly, with a hand whisk. Stop once the cream starts to feel heavy on the whisk and will lie in soft, undulating folds. Fold in the fruit only when it is cool. It will curdle if still warm. Don't leave it uncovered in the fridge for long, otherwise it will absorb all the other flavours in there. Parmesan fool, anyone?

Så här säger Wikipedia om desserten "foole":

Foole is first mentioned as a dessert in 1598 (together with trifle), although the origins of gooseberry fool may date back to the 15th century. The earliest recipe for fruit fool dates to the mid 17th century. Why the word "fool" is used as the name of this fruit dessert is not clear. Several authors derive it from the French verb fouler meaning "to crush" or "to press" (in the context of pressing grapes for wine) but this derivation is dismissed by the Oxford English Dictionary as baseless and inconsistent with the early use of the word.

Grattis John!

Nobelpriset 1932 tilldelas John Galsworthy 

för den förnäma skildringskonst, som i 

"The Forsyte Saga" uppnått sitt högsta uttryck."

John Galsworthy

14 augusti 1867 – 31 januari 1933

"Inte en enda av dessa Forsytear är en levande varelse, de är bara sociala." skriver D. H. Lawrence i en essä, och Helmer Lång håller med, och anser att Lawrence var långt mer värd ett nobelpris än John Galsworthy. 

Det är evigheter sedan jag läste något av den gode John, och jag har långt ifrån läst allt — och inte sett en endaste filmatisering av någon av hans böcker — men jag har ett svagt minne av att jag gillade en hel del av det jag läste. Kanske är det dags för en omläsning — och eftersom många av hans böcker, romaner såväl som essäer och skådespel, finns hos Gutenberg är det inga problem att hitta böckerna. Det ska bli intressant att se om jag håller med Helmer Lång:

"Året därefter samlades hela serien i "The Forsyte Sags", en familjekrönika som betraktas som en motsvarighet til Zolas "Rougon-Macquart". Men Galsworthy saknar Zolas förmåga att skildra människor. Han är en teoretiker och genomför sin romansvit som om intrigen vore ett korsord som ska lösas"

Det låter som om jag även blir tvungen att friska upp min uppfattning om Zola...

Vänstersnablad

 eller högersnablad — spelar ingen roll, elefanterna måste skyddas!

 Det är inte enbart de vänsterhänta som har anledning att fira i dag.

Ja, det blir jag

Nyss var himlen mörk och grå 

nu den åter lyser blå 

solens strålar leka i varje prång 

Nyss var jag så sur och trist 

kände mig som pessimist 

men nu glad som lärkan jag sjunger min sång 

Jag blir så glad när solen skiner 

jag glömmer snön som föll i fjol 

och alla trumpna sura miner 

de smälta bort som smör i sol 

Och vart jag kring mig ser 

och alla kvinnor ler 

man nynnar glad och fri 

på denna melodi 

Jag blir så glad när solen skiner 

och värmer hela Sveriges land! 

Jag blir så glad när solen skiner 

jag glömmer snön som föll i fjol 

och alla trumpna sura miner 

de smälta bort som smör i sol 

Och vart jag kring mig ser 

och alla kvinnor ler 

man nynnar glad och fri 

på denna melodi 

Jag blir så glad när solen skiner 

och värmer hela Sveriges land!

                    text Sven-Olof Sandberg

Hallonrött

 läskig färg

blev det inte — och det borde jag väl ha förstått. Är mängden hallon homeopatisk, kan slutresultatet inte  bli hallonrött. Men på bilden var hallonsmöret ("raspberry curd") så vackert rött att jag nu misstänker att man tillsatt karamellfärg. Inte smakade det hallon heller, vilket jag inte borde ha förväntat mig, med tanke på ovanstående skäl.

Receptet var ett vanligt citronsmörrecept, med en gnutta hallon i, och smakade som vanligt citronsmör. 

Medan jag stod där och rörde, och rörde och rörde ännu mer, kom jag att tänka på att bär ingår i flera uttryck. Att bli kallad ett blåbär är väl inte så kul — men ännu mindre kul är kanske att vara  en jordgubbe, även om vi alla blir det, förr eller senare.

Gooseberry kan ju betyda flera saker, men om vi håller oss till en av de anständiga betydelserna så är inte heller det så lustigt alla gånger "to play goosberry" (att vara femte hjulet).

To "blow a raspberry", kan man lära sig hos Wikipedia, liksom betydelsen och varifrån det kommer.

Använder man bär i fler liknelser av det här slaget?

Tankar till teet

 At the St. Louis World's Fair in 1904, Richard Blechyden, an Englishman, had a tea concession. On a very hot day, none of the fairgoers were interested in drinking hot tea. Blechyden served the tea cold and invented iced tea.

There's nothing new under the sun, but 

there are lots of old things we don't know.

                         Ambrose Bierce

och jag tänker att det är då för väl att så många människor skrivit om hur det var, då för länge sedan

och att människor fortsätter att skriva om hur det är nu  

och att de förklarar varför det var så då 

och hur saker och ting fungerar 

och hur man kommit på hur det fungerar 

och om dem som kom på hur det fungerar

Vad kålfjärilarna lärt oss

Läs om hur de som forskar om solenergi vid universitetet i Exeter lärde sig vilken vinkel på solpanelerna som är mest effektiv!

Flying Crooked

.

 The butterfly, the cabbage white,

(His honest idiocy of flight)

Will never now, it is too late,

Master the art of flying straight,

Yet has — who knows so well as I?

-A just sense of how not to fly:

He lurches here and here by guess

And God and hope and hopelessness.

Even the aerobatic swift

Has not his flying-crooked gift. 

                        Robert Graves

                                 1895-1985

Lättstädat

The Housekeeper The frugal snail, with forecast of repose,
Carries his house with him where’er he goes;
Peeps out,—and if there comes a shower of rain,
Retreats to his small domicile again.
Touch but a tip of him, a horn,—’t is well,—
He curls up in his sanctuary shell.
He ’s his own landlord, his own tenant; stay
Long as he will, he dreads no Quarter Day. .
Himself he boards and lodges; both invites
And feasts himself; sleeps with himself o’ nights.
He spares the upholsterer trouble to procure
Chattels; himself is his own furniture,
And his sole riches. Wheresoe’er he roam,—
Knock when you will,—he ’s sure to be at home.                                                   Charles Lamb                                                                       1775-1834