Tre uppväxtskildringar

 

I dag blir det en rätt fantasilös trio med klassiker. Alla tre har en självbiografisk grund, även om de är romaner.

Kanske är Tora Dahl i dag mest känd för att hon umgicks med de ”stora pojkarna” som 

Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Artur Lundkvist.

Åtta självbiografiska romaner om Gunborg blev det. Nån gång i yngre tonåren läste jag första delen, ”Fosterbarn”, och blev så nyfiken på vad som hände sen, att jag genast önskade mig nästa del i serien.

 

Agnes von Krusenstiernas tre böcker om Tony publicerades mellan 1922 och 1926.

Tony växer upp, 1922, Tonys läroår, 1924 och Tonys sista läroår, 1926. 

Alla tre finns hos litteraturbanken

 

 

Lycko-Per (Lykke-Per) heter egentligen Andreas Sidenius, och är inte särskilt lycklig.  

Det kanske är lite knepigt att få tag i alla böckerna om Lycko-Per (ibland två, andra gånger tre delar). Hos Gutenberg finns första delen på danska.

Lykke-Per. Første Del

Och att köpa hos Adlibris.

Henrik Pontoppidan tilldelades Nobelpriset 1917 — ett pris som han delade med sin landsman Jarl Gjellerup.

Radiotjänst

 

 Beryl on the Radio 

Rita Duffy

Ännu har ingenting återgått till det normala.. I mina mörka stunder tror jag att det  kommer att ta minst nio månader till innan livet kommer att komma i närheten av något som liknar det normala. 

Så värst mycket nytta kan jag inte göra, annat än att försöka slänga, och ge bort så mycket som möjligt. Även sådant jag inte vill ha kvar är intressant, och jag passar på att fördjupa mig i märkliga böcker, esoteriska skrifter och skrämmande pamfletter.

Just nu ägnar jag mig åt nedslag i boken ”Radiotjänst, en bok om programmet och lyssnarna” från 1929, en rätt tjock bok, trots att företaget bara funnits i fem år då.

Det är nöjsam läsning, inte minst för att språket är så underbart:

”Att en uppfinning som radion, den där slår alla rekord ifråga om ilsnabb kommunikation, skulle få en utomordentlig betydelse för alla slag av nyhetsförmedling blev omedelbart erkänt, och Radiotjänst tövade icke att handla därefter.”

”I själva verket var brottet en arvssynd, ty det bestod i underlåtenhet att erlägga avgift för radiolicens och det var hennes föräldrar som hade börjat. Radio hade de haft sedan 1927, men licens — aldrig. Visserligen hade de hela tiden en sträng om än tyst kritiker i sin dotter, som var fast besluten att betala licensen ur sin egen kassa då den dag kom när hon själv bestämde. Men nu, när dagen kommit, måste hon ju ändå klart inse att hur hett hon än önskade så hade hon inte råd. Om hon nämligen väl gav sig tillkänna så skulle det ögonblickligen uppdagas hur länge radion verkligen funnits i huset, det fordrades ju bara en blick på årsmodellen, och summan skulle bli av astronomisk storlek. Sådan var åtminstone hennes uppfattning av skuldfrågan. Därför höll hon sin dörr låst, sin lampa släckt, sin varelse gömd.

Allt detta gjorde att det snarast kändes som en lättnad för Inga Eriksson när hennes radio tystnade. Hon hade varit en flitig lyssnare och hört praktiskt taget alla radioprogram det senaste decenniet. Men nu kunde hon äntligen sluta lyssna efter Licenskontrollantens steg. 

   ur ”Drömboken” av Arne Sand

Jag vet att jag skrivit om radiominnen tidigare, då mest om familjeprogrammen — under dagens morgonpromenad slog det mig att jag faktiskt lyssnade rätt mycket på radio under sommaren.

På söndagsmornarna klättrade jag upp till far i överslafen, och vi lyssnade tillsammans på sommarlovsföljetongen (tror det hette så), och vi fikade ofta, på balkongen, till ”riksronden” som under många år leddes av Lennart Swahn. 

Googlade på ”Riksronden” och upptäcker att det nu finns en podd med samma namn — en som jag inte har för avsikt att lyssna till ity jag inte delar dess värderingar.

songs on the radio 
started to deafen me 
they call it music 
auto-tuned, insane beats 
where did the meaning 
of music go? 
where is the love 
that songs once made? E
this is not music, no 
just rhythmic garbage 
the empty lyrics, voices 
are nothing but noise

          Janine Alyssa Navarro

Bannlysta böcker

Listan på förbjudna böcker är milslång — och obegriplig.
För nog är det svårt att förstå att ”Bröderna Lejonhjärta” var förbjuden i det som var Tjeckoslovakien, därför att regimen fruktade att den kunde inspirera folket till att göra uppror mot de styrande!
Tilläggas bör att efter kommunistregimens fall kunde boken säljas i Tjeckoslovakien.

Många är barnböckerna som under åren blivit förbjudna, som böckerna om ”Bad Kitty” av Nick Bruel. Kitty är en liten svart katt som ställer till med en hel del oreda, förutom att hon är kinkig med maten — och vilken katt är inte det? — dessutom svär hon!

Sex, ras och historia anses av många amerikaner som olämplig läsning för barn, och som föräldraorganisationer har en hel del att säga till om, så plockas ofta böcker med sådant innehåll bort från skolbiblioteken. Så när en mellanstadielärare i Texas berättade om Anne Frank, och visade hennes dagbok, fick han sparken.

En bok som varje ung människa bör läsa!

”Adventures of Huckleberry Finn”  kom ut i februari 1885, och redan i mars samma år, förbjöds den första gången — men långt ifrån den sista.

Anledningarna har varierat under åren:

”trash” and “suitable only for the slums,” skrev en recensent när boken först kom ut.

Senare har andra fallit in i protestkören, kallat boken ”racist, coarse, trashy, inelegant, irreligious, obsolete, inaccurate, and mindless.”

(Ordet ”nigger” förekommer 213 gånger).

Adventures of Huckleberry Finn

Mark Twain

Huvudsaken

 Det är svårt att inte fascineras av en fascinator — en huvudbonad som nämns i äldre böcker, men aldrig har en så framträdande roll att jag med gott samvete kan rekommendera en bok med en sådan i huvudrollen.

Vill du själv sticka en finns en beskrivning i "The self-instructor in silk knitting, crocheting and embroidery" av Belding Bros. & Co från 1884.

Fascinator

A lightweight scarf, usually knitted or crocheted out of lace, and used as a lady’s headgear.

Madame Guillaumin Reading in the Garden

Jean Baptiste Armand Guillaumin, 1895

Plommonstop, slurka, bahytt, huckle, keps, stormhatt, toppluva, bonnett, skolmössa, chapeau-claque, basker, hilka och så vidare i närapå det oändliga.

Sannerligen ett gigantiskt tema — det finns oräkneliga sorters huvudbonader, och skulle varje modell få ett eget inslag, skulle temat räcka bra länge.

”Plain Girl” är titeln på Virginia Sorensens bok, som i svensk översättning heter ”Flicka i vit kråka”. Boken handlar om amishflickan Esther som när hon blir tvungen att börja en ny skola, oroar sig för hur hon ska bli mottagen av kamraterna.

I dag skulle vi kanske säga solhätta istället för kråka. Fredrika Bremer beskriver den 1845, i sin bok ”Nya teckningar utur hvardagslifvet 7. I Dalarna” som ”en slags hufvudbonad midt emellan hatt och hufva , som liknar Dalkullornas ”flax”, och som allmänt nyttjas av unga flickor i Dalarna”.

Så värst mycket klokare blir man väl inte av den beskrivningen, om man inte vet hur en flax ser ut. Den enda beskrivningen jag hittar av en flax är att det är en ”vit, bred o. löst sittande fruntimmershuvudbonad av linne med nedhängande snibbar. 

I Selma Lagerlöfs ”Mårbacka” framgår det att Selma som barn bar en kråka:

”Johan hade blus och byxor av svart sammet, och Anna hade en hårdstärkt, blåprickig kattunsklänning och 

hatt och parasoll och krinolin, och Selma hade en likadan blåprickig, hårdstärkt kattunsklänning, men hon hade ingen hatt, utan en vit, hemsydd kråka på huvudet och varken parasoll eller krinolin.”

En helt annan sorts huvudbonad handlar det om i Arnold Bennetts novell ”The paper hat”, som ingår i novellsamlingen ”Elsie and the Child: A Tale of Riceyman Steps and Other Stories”

Och så en av barndomens favoriter: ”Anders nya mössa” av Anna Wahlenberg. Den finns i ”Min skattkammaren, del 2”, och jag har en känsla av att far var ganska trött på den, innan jag insåg att det var mycket trevligare att läsa själv, än att bli läst för.

Och nu har jag insett att berättelsen finns hos Litteraturbanken — men där som ett sagospel

 

Samtal med datorer

 

Björn Berg har fångat Alf Henrikson vid ordbehandlaren.  Alf var en både tidig och flitig datoranvändare.

Samtal med datorer

Medan datorn och människan talas vid

flyger timmarna spårlöst bort.

Att sitta och prata med datorn tar tid.

Livet är kort.

Elektronerna dunstar sin kos utan spår 

och livet går verkligen fort.

Datorn pratar och timmarna går

och inget blir gjort.

                          Tittut 1992

Från medlemsbladet för Alf Henrikson-sällskapet maj 2013

Mansnamn

 Ska det handla om i dag — titta in hos Ugglan & boken så får du veta mer.

Jag börjar, som alltid, med att välja bort de mest uppenbara böckerna — och de mest långsökta.

Bland biografier och barn & ungdomsböcker hittar man många personnamn, så dem rensar jag också bort.

Jag är glad för allt jag kan sålla bort  innan jag blir tvungen att ta ställning — så Selma, Dickens och Shakespeare blir jag snabbt av med.

Men en klassiker bör jag väl ta med, det blir ”Den unge Werthers lidande”, av J. W. von Goethe.

 

I sanningens namn minns jag inte mycket av den här brevromanen som jag läste i tonåren. Tror att vi läste valda delar av den i skolan också — på tyska — det minns jag ännu mindre av!

Är rätt säker på att jag talat om Saroyan tidigare, eftersom jag tycker om vad han skrev.

 Mustiga och färgstarka böcker som alla handlar om armeniska familjer som utvandrat till Kalifornien.

”My Name is Aram” av William Saroyan 

Sa jag att jag rensat bort de självklara böckerna? — riktigt sant var det nog inte, för jag kunde inte motstå Oscar Wildes bok om Dorian Gray ”The Picture of Dorian Gray”. Den har fascinerat mig ända sedan vår svensklärare gav oss en kort sammanfattning av boken, och jag gick raka vägen hem och läste den.