Vid Rita Streichs fötter

Jag tror jag gick i elvan eller tolvan första gången jag mötte Rita Streich. En av killarna i första klass behövde någon som följde honom hem efter skolan och kunde stanna hos honom tills hans mamma kom hem. Det var ett tillfälligt jobb medan hans pappa låg på sjukhus – ett jobb som det kanske kommer ett eget inlägg en annan gång.
För min första lön travade jag iväg till en skivaffär på Kungsgatan – vad jag köpte åt mig själv minns jag inte men åt min mamma köpte jag en skiva med Rita Streich.

Några år senare anordnades NBV en konstresa till London för sina studieledare. Vi besökte muséer på dagarna och teatrar och konserter på kvällarna. Jag var yngst i gruppen, och hade gott och väl kunnat vara barnbarn till de andra deltagarna.
Sista kvällen skulle vi på en konsert med Rita Streich – när vi alla var samlade för att gå in i konsertsalen visade sig att det hade blivit något fel och det saknades en biljett. En av arrangörerna gick iväg för att se om det gick att fixa en extra biljett. Det var inga problem, men det gick inte att få en plats i närheten av de andra platserna. Jag erbjöd mig att ta' den biljetten – vilket visade sig vara en vinstlott. Det var nämligen en plats vid Rita Streichs fötter – faktiskt så nära att jag hade kunnat sträcka fram handen och klappa henne på fötterna. Så nära att jag också såg att skorna hade decimetertjocka sulor – ändå verkade hon mycket kort.
Bredvid mig satt en "gammal" man – han var säkert närmare 40 år! – vilket jag som var i tjugoårsåldern såg som ointressant. Han inledde genast ett samtal, uttryckte sin glädje över att jag var ung och vacker (hans syn på saken) han hade sett gruppen med mina medresenärer och trott att han skulle få en gamling bredvid sig. Han pratade och pratade, föreslog att han skulle visa mig London by night och att han skulle skaffa mig Rita Streichs autograf. Ingendera blev verklighet eftersom jag i pausen föredrog mina gamlingars sällskap framför den okände "gubbens" tvivelaktiga sällskap. Det gick uppenbarligen hårt åt hans självkänsla och han bevärdigade mig inte med en blick när jag kom tillbaka till min plats.
Men konserten var fantastisk, jag som inte gillar vokalmusik – i all synnerhet inte sopraner – var tagen av konserten. En konsert som inte blev sämre av att vi fick 40 minuters extranummer.

Älsklingen gillar tydligen inte heller sopraner, han reagerar sällan på mänskliga ljud, men när jag spelade upp den här filmsnutten for han upp ur mitt knä gav sig av.

Önskelista

Jag vet inte riktigt hur det gick till – men i kommentarerna på ett tidigare inlägg kom tanken upp att vi kunde önska musik i Önska i P2. Det kom genast kommentarer och mejl från både bloggare och icke-bloggare som vill vara med och önska.
Jag föreslår att de som vill önska musik lämnar en kommentar så kan vi sammanställa en lista som Anne skickar in. Tagen med överrumpling, Anne? Men jag tror det var du som började, så jag tänkte lassa över det på dig!
Annkatrin är den ända som varit specifik i sin önskning och sagt att hon vill höra Rita Streich sjunga. Genast förflyttades jag hundra år (nästan) bakåt i tiden – men om de minnena skriver jag en annan gång.

Yom Kippur

Jews Praying in the Synagogue on Yom Kippur, 1878

Maurycy Gottlieb, 1856 – 1879
.

Läser att det är Yom Kippur i dag – så vi ägnar frukosten åt att lära oss mer om denna judarnas viktigaste helgdag. I jakten på information hittar jag ovanstående målning av den för mig okände Maurycy Gottlieb, som trots att han dog så ung lämnade efter sig mer än 300 målningar.

Rostiga franska riddare

Så här piffig var inte jag i morse när jag gjorde french toast – och inte var jag lika munter heller.
Jenny skrev för inte så länge se'n om french toast, och jag insåg att det var många år se'n jag gjorde en om-gång. Så jag letade fram mitt gamla recept – men först tog jag en sväng ut på nätet och läste vad som fanns att läsa om rätten. Wikipedia har en lång ar-tikel, både med recept och om french toasts spridning i världen – och vad det heter på olika språk. De flesta av oss associerar nog till amerikanska frukostar när vi hör talas om french toast, men det tycks vara ett van-ligt sätt att tillaga gammalt bröd i hela världen.
Man översätter gärna french toast med fattiga ridda-re – och eftersom jag bara har hört talas om denna gammaldags efterrätt tog jag fram några äldre kok-böcker för att bilda mig. Till vår svenska variant har man gjort en pannkakassmet och doppat skivorna i.
Gustafva Björklunds recept är det enda jag hittar där man ska frittera brödskivorna.

Fattiga riddare

1 16-öres hvetebröd
1½ kopp mjölk
1 ägg
2 tsk socker
½ tsk salt
1½ kopp mjöl
1½ kopp mjölk (att doppa brödet i)
½ kg flottyr

Äggen och en del av mjölken vispas, mjölet blandadt med sockret och saltet, iröres litet i sänder, och därefter tillsättes resten av mjölken. Smeten får stå omkr. en timme. Brödet skäres i 1 cm tjocka skifvor, hvilka doppas i mjölk, därpå i smeten och sedan stekas gulbruna i het flottyr. De läggas på gråpapper att rinna af, innan de serveras öfverströdda med kanel och socker.

.

Ur Kerstin Wenström
Husmoderns Bok
NIO OLIKA AFDELNINGAR
HVARIBLAND
Gstafva Björklunds kokbok
1907
.

I Iduns kokbok utgiven av Elisabeth Östman, 1916, finns ett recept på

Rika riddare (f. 6 pers.).
24 tunna veteskivor
50 gr. sötmandel
50 gr. florsocker
½-1 msk. vatten
2 dcl. äppelmos ell. tutti-frutti
3 dcl. grädde
2 dcl. finstötta skorpor
4 msk. smör (80 gr.)

BEREDNING: Brödet bör vara gott, men kan gärna vara ett par dagar gammalt.

Mandeln skållas, torkas i ugnen, drives genom mandelkvarn och stötes i stenmortel tillsammans med sockret och vattnet till en fin massa. Mandelmassan bredes på en brödskiva och äppelmoset på den andra, varefter skivorna läggas tillsammans, doppas i grädden, vändas i stötta skorpor och stekas vackert gulbruna i smöret. Serveras varma med socker.

.

På nätet finns massor med recept både på fattiga riddare och french toast – fyllda och ofyllda, bakade i ugn eller stekta och med förslag på både möjliga och omöjliga tillbehör.
Jag använder apelsinjuice istället för mjölk, sedan panerar och steker jag dem innan jag fryser hela satsen. Se'n kan jag plocka fram så många jag behöver och stoppa dem i brödrosten.
De flesta recept säger att man ska ha vitt bröd – men vilket hembakt bröd som helst går bra att använda. Låt det inte ligga för länge i vätskan bara, jag släppte in älsklingen som krävde mat och glömde bort att fiska upp en skiva, så den var nästan i upplösningstillstånd. Men jag pusslade ihop den och i fryst tillstånd ser den ut som ny – förmodligen kommer jag att få fiska upp den ur brödrosten i ett antal bitar.
I receptet står det att man ska panera skivorna i smulor av grahamskex. Jag har tidigare använt Digestive – men använde Breton i dag för att slippa sötade kex.

Skivan till vänster är panerad i sesamfrö, eftersom det var enklare än att leta fram fler kex att smula sönder.

2 vispade ägg
1 kopp apelsinjuice
10 skivor bröd
1½ kopp krossade grahamskex (23)
smör

Blanda ägg och juice. Doppa snabbt brödet i smeten, vänd i kexsmulorna. Stek på båda sidor.

När nu blir då

Gutenberg hade inte så mycket att komma med i dag – en diktsamling från 1911, en barnbok som jag tittade närmare på bara för att Tony Sarg gjort illustrationer-na till den och en bok om ett bilmärke jag aldrig hört talas om – Duryea.
Tony Sarg upptäckte jag förra lördagen, men dagens bok var jag inte så imponerad av. Har bara hunnit kika på några av dikterna, men de gav mersmak så jag kommer att återvända. Kanske är verser ett bättre ord – det är tämligen lätt gods.
Och så boken om det för mig okända bilmärket. Jag är ingen bilfantast, och har inte några större kun-skaper om några fordon. Men min far var ingenjör och arbetade med bilar och trafiksäkerhet i hela sitt liv – och jag har inte kunnat undgå att bli lite nyfiken på även sån't som jag inte är bra på.

Det som slår mig är hur mycket kunskaper som för-svinner när en människa dör. En del skriver avhand-lingar och memoarer – men de allra flesta av oss ta'r med sig alla specialkunskaper vi har skaffat oss under livets gång. Kunskaper som vi kanske inte ens värde-rar särskilt högt, när vi är mitt i vardagen. Kunskaper som vi tycker är självklara.

Workmen in the Duryea factory in Springfield, Mass.,

working on some of the thirteen 1896 motor wagons.

(Smithsonian photo 44062.)

.

Det hade varit så roligt att visa far bilderna från den här bilfabriken, och fråga honom om han kände till märket. Det är jag förresten säker på att han gjorde, när jag läser att bröderna Duryea konstruerade den första bensindrivna bilen. Sån't kunde han.

Christina skrev för lite se'n om allt man inte frågat, om alla undringar man står med när man inte längre kan fråga. Jag har burit med mig de tankarna. Ibland tycker jag att det är viktigt att notera att fråga och försöka lagra och minnas. Men andra gånger tycker jag att det allra viktigaste är att vara tillsammans nu. Det är ju alla nu man kommer att bära med sig när föräldrarna, livskamraten eller vännerna inte längre finns. Men förmodligen utesluter inte det ena det andra.

Fruktansvärt gott

Original book source: Prof. Dr. Otto Wilhelm Thomé

Flora von Deutschland, Österreich

und der Schweiz 1885, Gera, Germany

Eftersom jag ännu inte har fixat minskanner,

har jag snott en bild från Wikipedia.

Äppelträden vid min verkstad har tappat sugen – och i sanningens namn gör det mig inte så ledsen. Jag vill gärna ha lite frukt att torka och göra några efter-rätter, men att ta' hand om jätteskördar från flera träd är jobbigt – och i ett litet hushåll hinner man oftast inte igenom förrådet innan det är dags för en ny skörd.
Men mitt päronträd med de goda päronen, är jag tacksam för. När jag köpte huset i mars 1986 hade trädet aldrig burit frukt, trots att det sattes när huset byggdes 1949. De föregående ägarna, tillika de som byggt huset och planterat fruktträden, hade nämligen inte kläm på, att även för päronträd, gäller att man måste vara två om man vill förmera sig.
Hösten 1986 så bär trädet plötsligt frukt – någon i närheten har uppenbarligen satt ett lämpligt träd. Sedan dess har jag fått stora skördar varje år. Vad det är för sort har jag ingen aning om, men de är goda både att äta direkt och att använda i matlagningen.

Och nu är det dags att ta' hand om den läckra frukten. Tog hem en korg i dag, så nu kommer torkapparaten att vara igång ett tag framöver.

Några efterrätter blir det väl, och ett par burkar "pear butter". Om jag bara kunde lära mig att skriva ned hur jag har gjort, när jag får till något gott – hittade nyligen den sista burken päronsmör i frysen, men hur jag fick till det kan jag bara gissa mig till.

Hört, sett & tänkt

med andra ord, ett pratigt inlägg om ditten och datten
.

Music

William Michael Harnett (1848-1892

.

Planeterna av Gustav Holst, spelas rätt ofta på radio – musik som jag inte är särskilt förtjust i, så jag har dra-git den förhastade slutsatsen att jag inte tycker om hans musik. Så spelades hans "A somerset Rhapsody" på radion i morse, och jag upptäcker att jag visst tyc-ker om hans musik. Dessutom verkar han ha varit en intressant människa. (En märklig kommentar – ef-tersom de flesta människor är intressanta bara man ger sig tid att se dem). Men jag blir imponerad av en ung man som vill sätta musik till texter från Veda – och då lär sig sanskrit! Nu måste jag se till att jag får höra mer musik av Gustav Holst.

.

Jag upphör aldrig att förundras över musikens kraft – och vad det är som får oss att tycka om eller inte tycka om viss musik. Jag har skrivit om det tidigare, men det blir aktuellt med jämna mellanrum. I går var det någon som i Önska i P2 ville höra vacker och rofylld musik – det stycke som de flesta föreslog var Spiegel im Spiegel av Arvo Pärt. Ett stycke som får mig att yla och klättra på väggarna!

Vädret är minst sagt ombytligt – alla sorts väder passerar revy – alla sorter utom varmt väder.

Vem behöver en vindstrut när det finns utblommade tovsippor i rabatten. Blåst är inte mitt favoritväder, men i går fönade det gräset nästan klipptorrt. Nu hop-pas jag att jag inte behöver klippa den stora nedre gräsmattan mer i år. Gräsklipparen tuggade sig tap-pert igenom det alldeles för höga gräset och jag kom på mig med att tänka de vanliga gräsklippartankarna.

Än har vi inte haft någon frost, så några tappra växter håller ut in i det sista. Kaprifolen, som har blommat så rikligt i sommar, ser lätt bedagad ut – men ger fortfarande ifrån sig den ljuvligaste doft. Och vi rabiata friluftsgalningar, som forfarande sitter ute så mycket vi kan, njuter i fulla drag av kaprifolens gåva till oss.

Älsklingens midja har förlorat sig i den vadderade vinterkostymen han alltid dra'r på sig så här års – och jag har fått lätta på halsbandet.

Men ingen ska tro att den extra rondören hindrar honom i hans framfart – det är en fröjd att se med vilken spänst han rör sig och hur mycket energi han har.

Tre månader till julafton, sa någon i morse. Det var ju nyss julafton!

Något att ta efter?

Ska man berätta en historia ur levande livet, kan det tyckas självklart att man, för det första kommer ihåg hela historien, och för det andra vet om den är sann.
Men det ger jag katten i. Det vill säga, jag vet inte exakt när historien utspelade sig och jag vet inte om mor Kajsa hette Kajsa. Men jag vet att hon var från norra Uppland, och att hon bodde ensam i sin stuga. Förmodligen hade hon det rätt knapert, för när man efter hennes död skulle ta hand om hennes kvar-låtenskaper, visade sig att hon bara hade en kjol. En mörk yllekjol, som mitt fram hade en rund stenhård fläck. Man kunde först inte förstå vad det var för slags fläck – men så småningom kom förklaringen från någon som hade känt Mor Kajsa. När hon åt, la' hon maten direkt i knäet. Jag kan tänka mig att efter några år hade tyget blivit så inpregnerat att hon kunde servera soppa direkt i kjolen.
Om man så tänker sig att man låter sin hund eller katt göra ren grytorna så blir det ju inte mycket att diska.

Att diska efter en person är väl inte hela världen, men i stora familjer är nog alla diskbesparande metoder välkomna. Hos mina Amishvänner äter man till exempel förrätt och efterrätt på samma tallrik – oavsett om det varit en slaskig stuvning före pajen med vaniljsås. Är man mellan 10 och 20 personer vid bordet, så blir det en avsevärd skillnad både i arbetsinsats och tid.

Utflykt i rymden

Alltid snavar man över något trevligt när man söker information på nätet. Så klickar jag mig fram genom sajber-rymden – timmarna går och jag minns inte längre vad jag sökte från början. Men vad gör väl det när man hittar trevliga bilder.
På den här sidan finns flera intressanta länkar. Jag har inte hunnit utforska dem alla men här kommer tre av mina favoriter.
.

The Most Interesting Libraries of the World

The Most Interesting Bookstores of the World

Amazing Bookmarks - a picture gallery
,

Den roliga lampan här ovan, och andra fiffiga bokmärken kan man hitta här.

Yrkesbortval

den korta varianten
.
Trots att jag har större delen av mitt yrkesverksamma liv bakom mig, händer det med jämna mellanrum att någon frågar "du som är så bra på xxx varför blev du inte XXX?" Här kanske du hittar svaret Annika, du som frågade senast.

Som så många andra barn som tyckte att det var roligt att skriva uppsats tänkte jag bli författare. Jag och min kompis bestämde till och med att vi skulle ge ut våra böcker på Rabén & Sjögren, för då fick man sin bild på baksidan av boken.
Numer är jag full av beundran inför alla som klarar av att skriva en läsvärd bok, vilken disciplin och uthållighet!

Något senare i livet tänkte jag om, och bestämde mig för att bli bibliotekarie – tänk att få läsa böcker hela dagarna. Ja, så småningom insåg jag att man gjorde annat också. Men jag tycker nog fortfarande att det är ett attraktivt yrke.

Nå'n gång i yngre tonåren gjorde jag hål i en klass-kamrats öron – det tyckte jag var jättekul och tänkte mig genast en framtid som kirurg. De patienter som sluppit mig kan nog vara tacksamma – jag hade tre hål att välja på på baksidan av örat, så det var nog bra att det inte var ett större ingrepp.

När jag var något äldre och hade börjat utforska olika textila tekniker tyckte jag att arbetsterapeut lät som ett trevligt yrke. Kanske hade jag otur och råkade på mindre goda institutioner, men jag slog det snart ur hågen eftersom jag tyckte att det mest gick ut på att tvinga tanter att virka grytlappar. Dessutom insåg jag ju också att det var inte jag som skulle få väva – jag skulle i bästa fall få sätta upp trista vävar åt andra människor.

Nu fortsatte mitt planlösa läsan-de och inte fullt så planlösa ar-betande inom områden jag var intresserad av. Vid det här laget visste jag nog vad jag ville men tyckte ändå inte att det kunde skada att tala med en yrkesväg-ledare. Så jag stegade iväg till arbetsförmedlingen och fick tala med en ung man. Han förhörde sig om mina intressen och utbildningar. De förslag han kom med var ytterst vaga och mot slutet av vårt samtal talade jag om att jag tänkt mig att söka till den "ettåriga utbildningen i vävning för personal till institutioner och företag" (maffigt namn på en utbildning!). Då tittade han på mig och frågade:
"Har du inte tänkt på att gifta dig?"
"Om det är ett frieri, så är svaret nej", sa' jag och gick min väg.

Jag åt inte tårta hela da'n

.
Är man över 90 år så finns det inte så många vänner kvar som minns ens födelsedag – och än mindre kan komma och hälsa på. Men en gäst tog sig hit och vi hade en trevlig lunch.
Solen sken på eftermmiddagen och jag kunde umgås med både mor och Gutenberg i solen på trappen.
Mina Gutenbergsfynd var rena födelsedagskalaset de också. Se bara:

.
.
Två japanska sagoböcker, "The Matsuyama Mirror" i översättning av Kate James och "The Fisher-Boy Urashima" i översättning av B. H. Chamberlain. Båda böckerna av anonym författare och illustratör.

8877

Ruth Stiles Gannett och hennes styvmor Ruth Chrisman Gannett är båda nya för mig, men efter att ha sökt på nätet inser jag att båda är välkända. "My Father's Dragon" från 1948 och ytterligare ett par böcker i samma serie har funnits i tryck alltsedan de först kom ut.

8877

"The Cock, The Mouse and the Little Red Hen – an old tale retold" av Félicité Lefèvre med illustrationer av Tony Sarg, saknar tryckår men med vetskap om att Tony Sarg levde mellan 1880 och 1942 så kan jag tänka mig att det är en bok som kom till i slutet av hans liv.

8877

Det sista fyndet var "Rugs: Oriental and Occidental, Antique & Modern, A Handbook for Ready Reference" av Rosa Belle Holt. Just den här upplagan är från 1908.

.

ORIENTAL RUGS DECORATING A BALCONY

From a painting of the fifteenth century by Carpaccio Vittore, who was born in Istria, 1450, and died in Venice, 1522. The original painting is in the Correr Museum at Venice. On the balcony are several Oriental rugs in shades of rich red and rose color.

I boken är den här målningen återgiven i svart-vitt, så jag begav mig ut på nätet och hittade den här i stället. Även om man inte ser mattorna så tydligt så är det roligt att se färgerna. (Dessutom fick jag lära mig en del om Carpaccio Vittore).

Förutom en del tekniskt prat finns bilder på antika mattor.

ANTIQUE PERSIAN RUG
Size, 15.3 × 6.7
The tree design in its best and strongest elements is typified in this wonderful and most interesting Persian fabrication of olden time. The harmony of design and color is most impressive, and the size of the rug enhances this effect. It was evidently woven by one weaver, and years of patient labor and the greatest skill must have been bestowed on it. The richness of coloring, the velvet-like texture, the repose of design, are all unusual. The foundation is of a deep rich blue, and the exquisite rose and sapphire blues and ivory tones are in the softest and richest of permanent dyes. The border is wide, the main stripe of the rose shade, and the coloring all so blended that the continuity of the rug is complete. It is doubtless a product of Kurdistan.
Owned by Mrs. Potter Palmer, Chicago.

.

Den här persiska mattan för osökt tankarna till Märta Måås-Fjetterström.

Svarta Trädgårdsmattan
Finflossa, komponerad 1923

av Märta Måås-Fjetterström.

Efter ungefär 92 år

är min mamma lika söt.

Sammanträffanden

en lång historia

”Konvalescenten ”

Jenny Nyström (1854– 1946)

.

Jag hade vikt en en hel dag åt "De drogo till Paris" på Liljevalchs konsthall – jag var ensam och kunde gå i min egen takt. När jag kom till Jenny Nyströms tav-la "Konvalescenten" blev jag så inspirerad av filten på tavlan att jag satte mig ned och fiskade upp rutigt papper och började göra en vävnota. Efter en stund blev jag medveten om att någon iakttog mig – bredvid mig satt en kvinna i min ålder och följde mitt arbete. När hon såg att jag lagt märke till henne, presentera-de hon sig och talade om att hon också var textilare. Liz från Skottland var på tillfälligt besök i Stockholm. Vi fortsatte samtalet på Blå Porten i ett par timmar. Se'n tog vi färjan och fortsatte till Mosebacke torg där hon skulle träffa sina vänner, som inte var intressera-de av att gå på "trista museer". Vi strövade runt på Söder, och innan vi skildes åt gjorde vi upp att jag skulle vinka av henne vid bussen till Arlanda nästa dag.

Men när hennes buss skulle gå så låg jag på KS och hade ingen aning om hur jag skulle kunna meddela mig med henne. Jag visste inte ens hennes efternamn bara att hon bodde i Edingburgh.

.

Jag har en känsla av att man kan se vem som besöker Salt

Lake City för första gången – för precis som i Saltzburg går

man som i trans och tittar på bergen som omger staden.

.

Ungefär ett år senare hälsade jag på min väninna Marsha i Salt Lake City. En dag var vi var på konsert i Tabernaklet – Marsha hade glömt en väska i bilen, medan hon sprang för att hämta den väntade jag utanför i det vackra höstvädret. Jag känner att någon tittar på mig och vänder på huvudet. Där står ett par och betraktar mig medan de talar lågt med varandra. Mannen kommer fram och ber om ursäkt för att de glor på mig, men han tyckte att han kände igen mig fast han inte kunde placera mig. Jag är säker på att jag aldrig sett honom, så vi enas om att jag måste ha en dubbelgångare.

Nästa dag får Marsha ett telefonsamtal från sin syster – deras mamma är allvarligt sjuk och ligger på sjukhus. Marsha packar en väska och jag kör henne till flygplatsen. När jag kommer hem och har kört in bilen kommer en granne springande och frågar efter Marsha. Jag förklarar, och hon frågar om jag inte vill tillbringa kvällen med dem. Klart jag vill, att sitta ensam i ett främmande hus är ingen höjdare. Grannen hade besök från Kalifornien – det visade sig vara paret från Tabernaklet som tyckte att de kände igen mig, Janet och Alistair!
När vi sitter där och smaskar i oss en citron paj (jag fick receptet, får bestämt leta fram det) kommer yngsta dottern i huset och talar om att fröken har sagt att hon måste ha omslag på alla skolböckerna i morgon. Det fattas omslag till två böcker. Istället för att ta bilen till shopping centret så erbjuder jag mig att hjälpa henne att göra omslagen. Stor sensation, kan man göra egna omslag!!! Vi hittar "butcher paper" (liknar spännpapper) i ett skåp, som vi förser med potatistryck innan vi slår in böckerna. De äldre syskonen blir så tagna av denna, för dem, nya teknik att vi tillbringar tiden ända fram till läggdags med att trycka och göra bokomslag.
När jag återvänder till de vuxna för att få nytt varmt te, kommer en av döttrarna vandrande i pyjamas. Tårarna rinner, för hon har just nu kommit ihåg att hon nästa dag ska presentera en bok av en utländsk författare. En uppgift hon har vetat om i tre månader eftersom det var meningen att hon skulle läsa boken under sommarlovet.
Jag frågar om hon har läst något av Astrid Lindgren – ingen i sällskapet vet vem jag talar om! Pippi Långstrump säger jag, och några av de vuxna känner till Pippi.
Jag kvistar över gatan och hämtar Madicken som var avsedd som present i nästa familj jag skulle besöka.
Klockan är mycket innan jag berättat innehållet och Lisa skrivit ned vad hon ska berätta.
Nytt varmt te, alla barnen har somnat och jag kan för första gången börja umgås med de vuxna. Kathy, mamman i familjen frågar hur det kommer sig att jag känner till utländska böcker. Jag hade ju inte hunnit berätta att jag var svenska.
Alistair lutar sig fram och säger: "men då vet jag vem du är". Du träffade min syster Liz på ett museum i Stockholm förra året!
Han hade sett bilderna från vår promenad på Söder.
Så roligt att hitta Liz – och så skönt att få förklara varför jag inte kunde komma till bussen.

P.S.
Fick en ny Madicken hemifrån att ge till mina Amish vänner. Jag hade varit lite osäker på vad som lämpade sig i familjen och kom fram till att Madicken kanske var bättre än Pippi. När Naomi får syn på boken säger hon på en gång: "det är väl samma författare som skrivit Pippi Långstrump?"
Så finns det de som säger att Amishfolket är obildade därför att de inte ser på TV och läser de vanliga dagliga tidningarna. Jag kan inte tala för alla i sekten – men jag vet att mina vänner är mer allmänbildade än genomsnittsamerikanen.

Brevlådan tur och retur