Därför var jag så trött

Det här är fortsättningen på ett inlägg från november 2011. Ett inlägg som jag hittade när jag letade efter bilder på bloggen.

Jag skrev att jag kanske skulle förklara den stora tröttheten en annan gång — och i dag känns som en annan gång. Eller kanske som ett annat liv, för både 2011 och resan jag talar om känns oändligt avlägsna.

Varför jag for fram och tillbaka, som en yoyo, över U.S.A. berättade jag om i ett annat inlägg från 2011.

Jag kom alltså med flyg från Atlanta till Salt Lake City en junikväll. Jag skulle vidare med Greyhoundbuss upp till norra Idaho, där mina vänner skulle möte mig i Ashton för vidare transport till Island Park. Det är en stor, nästan cirkelrund, platå som ligger på närmare 2000 meters höjd, omgiven av berg på drygt 3000 meter. Floran och faunan är fantastisk, men mina diabilder och svartvita bilder låter sig inte visas här. Så jag sökte på nätet och fann ett blogginlägg om detta natursköna område så även om du inte kan besöka Island Park i levande livet, så titta in på Jeans blogg!

Nu var det inte naturen jag skulle berätta om (vilket skulle vara mer intressant än mitt minne), utan vad som kan hända när man kliver av planet och hittar sin resväska på bandet med en jättereva, tvärs över ena sidan. Så stor reva att väskans innehåll hängde utanför. Där stod jag med en trasig resväska, utan att veta var jag skulle tillbringa natten, och med en huvudvärk som gav synrubbningar. Allt jag visste var att jag redan hade missat sista bussen från flygfältet till sta’n. Det fanns en dörr med mitt flygbolags namn på, så jag knackade på och frågade vad jag skulle göra nu. Jo, jag skulle få väskan lagad, på den ort jag var på väg till, och så skicka räkningen till bolaget. Eftersom jag skulle bo i en nationalpark med mest björnar, älgar och bisonoxar så var det inte alltför svårt att räkna ut att jag inte skulle kunna få väskan lagad där. Tjejen jag talade med var rar, men det här var det enda alternativet hon hade att erbjuda, och jag var inte i stånd att diskutera saken för nu rann tårarna utför mina kinder, och allt jag ville vara att få tag på en säng.

Tjejen insåg mitt dilemma och erbjöd sig att beställa ett motellrum nära busshållplatsen åt mig, hon tejpade ihop väskan och beställde en taxi. 

Fortfarande hulkande och med stängda ögon satte jag mig i taxin, som visade sig ha en vänlig, men alldeles för talträngd chaufför. Han gav mig allsköns goda råd hur jag skulle bota min huvudvärk — det enda jag minns nu, är att han rekommenderade vitamintabletter.

Efter en natts sömn på ett rätt sjabbigt motell var huvudet bättre, men jag var mer än trött — och det var alltså i det skicket jag blev tvungen att tillbringa större delen av dagen på en stinkande överfull buss.

Efter en fantastisk vecka i den makalösa naturen i Island Park kom jag tillbaka till flygplatsen i Salt Lake City. När jag sitter och väntar på att få gå ombord på planet kommer det fram en tjej och frågar om jag mår bättre nu, och om jag haft en fin vecka. Jag tyckte att det var något bekant över henne, men kunde  inte placera henne. Hon såg det, och talade om att det var henne jag talat med för en vecka se’n — men nu hade hon ingen uniform, eftersom hon inte var i tjänst.

På tal om vegetarisk mat

okänd tysk stad på 60-talet, det är

jag som står längst till vänster i bild

I min barndom och under mina tonår, bilade familjen varje sommar till Schweiz och Österrike. Vi hade aldrig ett speciellt mål, eller en planerad rutt, utan tog dagen som den kom. Gillade vi en plats, stannade vi där, ibland rekommenderade någon ett ställe och vi for dit för att se om vi gillade orten. Vi återvände så gott som aldrig till en plats, utan valde att leta efter nya smultronställen. Det betydde naturligtvis att vi ibland villade bort oss, men hur vi löste det problemet, skrev jag om för ett år sedan.

En gång tänkte vi passa på att äta när vi var i en relativt stor stad, minns inte vilken, men har för mig att det var i Sydtyskland. Vi hade hört att det skulle finnas en bra vegetarisk restaurang i staden, men var visste vi inte. Så när vi såg en polisstation, stegade mor och jag in där och frågade om de kände till var den var belägen. Det satt fyra eller fem poliser i rummet — killar av det maffiga grabbiga slaget — en av dem tittade på mig, som av en knubbig tös, och sa’: "kan man bli så välfödd på grönsaker”? Alla utom mor och jag skrattade. En vegetarisk restaurang hade de aldrig hört talas om.

Den som gör en resa

har som bekant en del att berätta när resan är avslutad, och bara minnena återstår. Kanske inte alltid något av vikt — ofta är det väl så att det är roligare för resenären att minnas sin resa, än för de stackars åhörarna att lyssna på dammiga minnen. Fördelen med att skriva ned sina minnen är ju den, att läsaren väljer själv om han ska “lyssna” färdigt, eller gå därifrån.

Gårdagens minne genererade fler flygminnen. Som den gången jag skulle besöka vänner lite varstans i Staterna. Bokade man hela resan i Sverige och flög med samma bolag kunde man resa till överkomliga priser — kruxet var att ofta var det märkliga förbehåll kopplade till den sortens biljetter. Ibland var man tvungen att stanna ett visst antal timmar på en flygplats innan man flög vidare, andra gånger måste man mellanlanda någonstans även om det gick att flyga direkt.

Den här gången flög jag med ett Atlantabaserat bolag — och resrutten blev minst sagt märklig — och tröttsam. Från New Hampshire skulle jag till Utah, och då var det väl inte så stor omväg att flyga till Atlanta och där byta till ett plan till Salt Lake City. Men se’n började konstigheterna, efter besöket där skulle jag vidare till San Francisco, och blev då tvungen att flyga tillbaka till Atlanta för att kliva på ett plan till San Francisco. Från San Francisco är det inte så långt till Dallas i Texas, men — ni har väl redan räknat ut hur det blev — jag flög tvärs över hela kontinenten till Atlanta för att byta till ett flyg tillbaka till Texas. Därifrån skulle jag faktiskt till Georgia, så då var det helt naturligt att landa där igen.

Med alla dessa uppehåll i Atlanta, har jag ingen aning om vilken av gångerna en man som klev av flyget samtidigt som jag frågade om jag var svenska. Han kom framifrån första klass och jag bakifrån den mer anspråkslösa avdelningen när vi möttes i kabindörren. Han var inte berusad — men inte heller helt nykter. Varför han frågade just mig av alla blonda blåögda passagerare, om jag kom från Sverige, förstår jag inte — kanske var det mina flätor. Jag erkände på en gång och då frågade han mig om jag kände Lars Johansson i Bandhagen. Helt sanningsenligt kunde jag säga att jag inte gjorde det — då föreslog han att jag skulle äta middag med honom. Jag hade flera timmar på mig, och skulle mycket väl ha kunnat göra det, men sa’ att jag inte hade tid. Det är märkligt hur automatiskt, åtminstone jag, avböjer den sortens erbjudande. Efteråt tänkte jag att det skulle ha varit roligt att ha tackat ja — och få se hans min när han upptäckte att han bjudit en människa som varken åt kött eller nyttjade alkohol.

Två tanter på vift — utan Packard och hälsa

Här sitter jag och funderar över om brevet tarvar några förklaringar. Och jag kommer fram till att den som undrar över något får fråga vad jag menar. Brevet är skrivet till en väninna, vid en tidpunkt då ingen av oss var i stånd att resa — så det rör sig om dagdrömmar.
Jag vet fortfarande inte vem som bad mig lägga ut brevet här, men med uppmuntrande tillrop från ett par vänner så kommer det nu i tämligen obearbetat skick.

Jo, så här är det. Jag har köpt böcker. Kunde inte motstå "Charlston a Bloomsbury House & Garden" av Quentin Bell & Virgina Nicholson — en son och sondotter till Vanessa. En härlig bok!
Och som alla bokklubbar så väl vet, kan man (läs jag) ju inte motstå en eller ett par böcker till — frakten är ju densamma även om jag köper 73 böcker. Nåväl, 73 böcker köpte jag inte, men tre till "The Essence of Italian/French/Scandinavian Country". Små söta böcker med lite text och många bilder.

Börjar du ana inspirationen till vår Italienresa? Fast fullt så enkelt är det inte.
Jag har väl talat om Barbros farbror Axel? Axel var, redaktör, författare, spökskrivare och översättare — han skrev mest under pseudonymen Anders Eje. Boken "En flicka får åka med" skrev han under namnet Felix Fedga.
Var inte otålig, snart kommer jag till saken. Den boken skrev han 1939, jag läste om den idag — det är evigheter se'n jag läste den senast. Nu kan man ju läsa om eller läsa om — jag läste den alltså ånyo. Axel skrev för brödfödan och det gick undan — ändå är jag förvånad över att boken inte havererar. Den har den tidens tempo och jargong, jag kommer att tänka på Gunnar Widegren och Blenda Nordström (då närmast Amerikanskt) — men medan de tappar greppet så tycker jag att Axel lyckas behålla det. Kanske för att han inte flyter ut lika mycket som de gjorde (begränsningens konst är uppenbarligen inte genetisk).
Och vad har nu detta med vår Italienresa att göra, frågar sig vän av ordning. För du är väl vän av ordning?

.

Jo, när jag tittar på dessa bilder fick jag en vådlig lust att röra på mig. Kom också att tänka på Axels bok, som handlar om en resa från Florens till Avignon (så får du nytta av din franska också — och jag med, av din alltså).

Jag har blivit så fruktansvärt allmänbildad det senaste dygnet eftersom jag blev tvungen att plocka fram både karta och de flesta delarna av hojen. Han var kunnig och berest, Axel. Redan på sidan 12 besöker de San Gimignano (San Gimignano lär vara förebilden till Monteriano i E. M. Forsters "Where Angels Fear to Tread) och beser freskerna till Dantes Divina Comedia och Pardiset i kyrkan där Savanarola predikade. På sidan 26 nämns Bernhard Berenson och hans utredning om förhållandet mellan arki-tekturens och musikens njutningsirritament. Jag har försökt att få hans böcker via vår bibba — men det är en av de få saker de gått bet på.

I boken färdas de i en röd Packard, tror du vi kan få tag på en dylik? I så fall får du köra, jag har vant mig av med stora bilar, en liten röd Fiat är nog mer min melodi.
Så plocka nu fram en karta så ska du få vår resrutt.
Florens — San Gimignano — Siena — Pisa — Viareggio — Massa — Spezia — Rapallo — Genua. Det var första dagen det. Se'n kommer Genua — San Remo — Ospedaletti — Bordighera — Ventimigla och så gränsen. I Frankrike ta'r de en snabbis på casinot i Monte Carlo, övernattar i Monte, far så vidare, Nissa — Cannes — St Raphael — Hyères — Toulon — Marseille. I Marseille stannar de några da'r innan resan slutar i Avignon. Allt detta på en vecka — vi kan väl åtminstone dra ut på det till två veckor, med alla sevärdheter förefaller även två veckor som en kort tid. I all synnerhet för två damer med vår kapacitet.

Kommer också att tänka på en bok av Fallada (han hette egentligen Rudolph Ditzen, visste du det?)- "Flickan från ingenstans". Tror i alla fall att den heter så — det finns en barnbok med samma titel, men det är inte den jag tänker på. Har inte läst Fallada se'n jag var i tonåren och minns inte om även den är så detaljerad att man kan ha den som resplan. I så fall kan vi ta Tyskland efter Italien. Kommer just nu på ännu en som man nog kan resa efter, en engelsk historia av Denise Robins som heter "Kärleken och livet". Den går från London till Comosjön. Som bok betraktat är det ingen höjdare och översättaren har inte gjort saken bättre.

Så'na bagateller som pengar och hälsa kan vi väl bortse ifrån. Tror knappast att dessa pittoreska städer är särskilt gåvänliga — och restauranterna, vet du om doggie bags accepteras i Italien? Annars får vi väl åka till USA
I boken picknickar man på sniglar i rödvinssås — vi kan ju också picknicka bara jag slipper både sniglar och rödvinssås. Då slipper vi resturangerna menar jag.

På tal om resor

Travellers on the Way

Jan Brueghel d.ä.

.
Det ser ju pittoreskt ut, men att resa på 1600-talet var säkert inget för veklingar. Den bussresa som jag minns som förfärlig var säkert ingenting emot hur det var då.
Min väninna Lynn körde mig till flygplatsen i Atlanta varifrån jag flög till Washington DC. Så långt var det inga problem — inte ens att ta' sig från flygplatsen till bussterminalen var särskilt besvärligt. Och första delen av bussresan gick utan problem, minns jag rätt slumrade jag större delen av tiden. Jag var på väg till min väninna Naomi som då bodde strax utanför Lancaster i Pennsylavania. Problemen började när jag skulle byta buss i York. Vi var fler som klev av och skulle vidare med samma buss — kruxet var att bussen inte kom. Vi väntade en timme och vi väntade två timmar — på busstationen visste de inget annat än att bussen var försenad. Det känns ju försmädligt att vara flera timmar försenad när man ska hälsa på en människa första gången — en väninna som ska möta vid bussen med häst och vagn. Inte kunde jag ringa heller eftersom Amishfolket inte har telefon. Så det var bara att vänta — jag tror att bussen kom efter närmare tre timmar. Det hade småregnat i York, men bussen hade kört igenom flera oväder — och taket läckte. För att suga upp allt vatten hade man vräkt på prol. (Minns ni när man städade med prol, jag tror att det stavades så, sågspån indränkt med en petrolium produkt). Den starka lukten som framkallade både huvudvärk och astma var nästan outhärdlig. Och nu började det regna igen, och vi passagerare fick flytta på oss för att inte bli våta. Nu talar jag om skyfall — den sortens skyfall som jag aldrig upplevt i Sverige. Visserligen körde vi på motorvägen, men regnet och mörkret gjorde att det gick långsamt — ända tills det stod helt stilla. En trafikolycka gjorde att vi stod där vi stod, efter en halvtimme suckade chauffören och sa' att hade han vetat hur dagen skulle bli skulle han inte ha lämnat sin säng på morgonen. Vi stod rätt nära en avfart, så med lite trixande körde chauffören av motorvägen för att leta sig fram på småvägar. Det var nu han körde vilse.
Jag minns inte längre hur många timmar försenade vi var, men vi kom ju fram så småningom.

Och när jag berättar det här så minns jag ännu en bok "The wayward bus" av John Steinbeck — som jag inte läst på så länge att det kanske är dags för en omläsning. Den boken var min reselektyr på en resa i Polen — men det är en annan historia.
På tal om böcker som handlar om resor, så bad någon mig att lägga ut en text, egentligen ett brev, jag skrivit för länge se'n. En text om boken "En flicka får åka med". Nu har jag hittat brevet på en diskett och undrar vem som ville läsa den. Hör av dig och jag kan mejla det direkt till dig.

Tidigare inlägg om resor med Greyhoundbuss:
Konsten att ta' sig in i U.S.A. utan visum
Hands up!
Minnen från en bussresa
Ressällskap

Fler som fått problem med att klistra in text? Nu måste jag ändra till "Redigera HTML" för att göra det.

Den som gör en resa

Världen är en bok, och de som inte reser läser bara en sida. .................................................Saint Augustine (354-430)

Att läsa bloggar sätter alltid sprätt på tankeverk-samheten – jag börjar alltid associera och så ger det ena minnet det andra. Det är som att slå upp något i en uppslagsbok, efter fem minuter minns man inte varför man tog fram boken, men man hittar ideligen nya saker att läsa om.
Christina gav oss häromdagen en glimt från sin vistelse på Tobago. Och när jag läser kommentarerna märks det tydligt att läsningen får många att minnas sina egna resor.
En av mina kompisar påstod en gång att vi tillhörde den första generationen som for ut i världen. Det tror jag inte ett ögonblick på. Att resa har man alltid gjort, och många har skrivit böcker om det.

När min älskling hade väckt mig i natt började jag i minnet gå igenom de böcker om resor jag kunde komma på. Det blev inte så många innan jag somnade – kanske kan ni hjälpa mig att fylla på listan.

"Gullivers resor" 1726 av Jonathan Swift.

Jules Verne skrev massor av böcker, många, kanske de flesta, hade något med resor att göra. Just nu kommer jag bara på: "Fem veckor i en ballong"
"Jorden runt på 80 dagar"
"Till jordens medelpunkt"
"En världsomsegling under havet"

På 60-talet skrev John Steinbeck sin "Travels with Charley: In Search of America".

"Caroline — ett kvinnoöde från romantikens dagar" av Beatrice Zade har jag nämnt tidigare, liksom om "Vivis resa" av Vivi Täckholm Laurant och "Amerikanskt" av Ester Blenda Nordström.

Mozart auf der reise nach Prag av Eduard Mörike, en av dessa små böcker som har kommit från ingenstans, ligger i högen med olästa böcker.

Förmodligen hörde vi, och kanske generationen före oss, till dem som reste relativt bekvämt. Tågluffa och flyga kan vara tröttsamt, men jag tror inte att vi kan föreställa oss hur det var på hästskjutsarnas tid. Ändå for folk land och rike omkring. Tror för den delen inte att det var alldeles enkelt i tågens barndom heller, sotigt och tröttsamt — om man inte hade råd att resa i första klass och ta' in på förstklassiga hotell efter vägen.
Så finns det ju böcker där resandet finns med, utan att det rör sig om reseskildringar.
För drygt hundra år se'n tillbringade skandinaver gärna vintern i Italien, och många romaner skrevs i den miljön. Så här rakt av kan jag bara komma på Sigrid Undsets Jenny. (Om det är den enda av Undsets böcker man läst, undrar man nog hur hon kunde få nobelpriset — ända var det med den boken hon fick sitt genombrott 1911.) Och så har vi Marie Correllis (miss)romaner, jag har bara läst några få men tycker mig minnas att även de utspelar sig i Italien. Och jag häpnar när jag läser om hur mycket och långt man reste i början av förra seklet. Selma Lagerlöf med vänner flängde omkring i Europa och hann med att skriva många och långa brev till dem som var kvar här hemma. Hur bar de sig åt?

Sammanträffanden

en lång historia

”Konvalescenten ”

Jenny Nyström (1854– 1946)

.

Jag hade vikt en en hel dag åt "De drogo till Paris" på Liljevalchs konsthall – jag var ensam och kunde gå i min egen takt. När jag kom till Jenny Nyströms tav-la "Konvalescenten" blev jag så inspirerad av filten på tavlan att jag satte mig ned och fiskade upp rutigt papper och började göra en vävnota. Efter en stund blev jag medveten om att någon iakttog mig – bredvid mig satt en kvinna i min ålder och följde mitt arbete. När hon såg att jag lagt märke till henne, presentera-de hon sig och talade om att hon också var textilare. Liz från Skottland var på tillfälligt besök i Stockholm. Vi fortsatte samtalet på Blå Porten i ett par timmar. Se'n tog vi färjan och fortsatte till Mosebacke torg där hon skulle träffa sina vänner, som inte var intressera-de av att gå på "trista museer". Vi strövade runt på Söder, och innan vi skildes åt gjorde vi upp att jag skulle vinka av henne vid bussen till Arlanda nästa dag.

Men när hennes buss skulle gå så låg jag på KS och hade ingen aning om hur jag skulle kunna meddela mig med henne. Jag visste inte ens hennes efternamn bara att hon bodde i Edingburgh.

.

Jag har en känsla av att man kan se vem som besöker Salt

Lake City för första gången – för precis som i Saltzburg går

man som i trans och tittar på bergen som omger staden.

.

Ungefär ett år senare hälsade jag på min väninna Marsha i Salt Lake City. En dag var vi var på konsert i Tabernaklet – Marsha hade glömt en väska i bilen, medan hon sprang för att hämta den väntade jag utanför i det vackra höstvädret. Jag känner att någon tittar på mig och vänder på huvudet. Där står ett par och betraktar mig medan de talar lågt med varandra. Mannen kommer fram och ber om ursäkt för att de glor på mig, men han tyckte att han kände igen mig fast han inte kunde placera mig. Jag är säker på att jag aldrig sett honom, så vi enas om att jag måste ha en dubbelgångare.

Nästa dag får Marsha ett telefonsamtal från sin syster – deras mamma är allvarligt sjuk och ligger på sjukhus. Marsha packar en väska och jag kör henne till flygplatsen. När jag kommer hem och har kört in bilen kommer en granne springande och frågar efter Marsha. Jag förklarar, och hon frågar om jag inte vill tillbringa kvällen med dem. Klart jag vill, att sitta ensam i ett främmande hus är ingen höjdare. Grannen hade besök från Kalifornien – det visade sig vara paret från Tabernaklet som tyckte att de kände igen mig, Janet och Alistair!
När vi sitter där och smaskar i oss en citron paj (jag fick receptet, får bestämt leta fram det) kommer yngsta dottern i huset och talar om att fröken har sagt att hon måste ha omslag på alla skolböckerna i morgon. Det fattas omslag till två böcker. Istället för att ta bilen till shopping centret så erbjuder jag mig att hjälpa henne att göra omslagen. Stor sensation, kan man göra egna omslag!!! Vi hittar "butcher paper" (liknar spännpapper) i ett skåp, som vi förser med potatistryck innan vi slår in böckerna. De äldre syskonen blir så tagna av denna, för dem, nya teknik att vi tillbringar tiden ända fram till läggdags med att trycka och göra bokomslag.
När jag återvänder till de vuxna för att få nytt varmt te, kommer en av döttrarna vandrande i pyjamas. Tårarna rinner, för hon har just nu kommit ihåg att hon nästa dag ska presentera en bok av en utländsk författare. En uppgift hon har vetat om i tre månader eftersom det var meningen att hon skulle läsa boken under sommarlovet.
Jag frågar om hon har läst något av Astrid Lindgren – ingen i sällskapet vet vem jag talar om! Pippi Långstrump säger jag, och några av de vuxna känner till Pippi.
Jag kvistar över gatan och hämtar Madicken som var avsedd som present i nästa familj jag skulle besöka.
Klockan är mycket innan jag berättat innehållet och Lisa skrivit ned vad hon ska berätta.
Nytt varmt te, alla barnen har somnat och jag kan för första gången börja umgås med de vuxna. Kathy, mamman i familjen frågar hur det kommer sig att jag känner till utländska böcker. Jag hade ju inte hunnit berätta att jag var svenska.
Alistair lutar sig fram och säger: "men då vet jag vem du är". Du träffade min syster Liz på ett museum i Stockholm förra året!
Han hade sett bilderna från vår promenad på Söder.
Så roligt att hitta Liz – och så skönt att få förklara varför jag inte kunde komma till bussen.

P.S.
Fick en ny Madicken hemifrån att ge till mina Amish vänner. Jag hade varit lite osäker på vad som lämpade sig i familjen och kom fram till att Madicken kanske var bättre än Pippi. När Naomi får syn på boken säger hon på en gång: "det är väl samma författare som skrivit Pippi Långstrump?"
Så finns det de som säger att Amishfolket är obildade därför att de inte ser på TV och läser de vanliga dagliga tidningarna. Jag kan inte tala för alla i sekten – men jag vet att mina vänner är mer allmänbildade än genomsnittsamerikanen.

Som i en dålig film

0
När jag läser om Annas besök på ortopeden minns jag ett av mina mer minnesvärda besök på en akutmot-tagning i New York. Det här var i mitten av 90-talet, alltså långt senare än min ungdoms bussresor i det stora landet.
Efter en tröttsam flygresa med flera byten landade jag på La Guardia Airport. Jag hade gjort upp med min väninna Lisa att jag skulle ringa när jag väl var där. På väg till telefonhytten blev jag dålig och mitt nästa minne är att jag lastades på en bår. Trots protester bars jag ut i ambulansen där man tog ett EKG och se'n bar det av till sjukhuset.
Under årens lopp har jag fått en del erfarenhet av ambulanssjukvård i U.S.A. och jag är alltid lika imponerad av effektiviteten och vänligheten. De här gossarna var inget undantag, när jag rullades in på akuten, med resväskan bredvid båren, sa' den ena killen till mig att jag skulle hålla ett öga på väskan hela tiden — hela tiden! För en blåögd svenska kändes det lite märkligt, men jag förstod snart varför.
Nu går jag aldrig på bio och tittar ytterst sällan på film — men jag har inte kunnat undvika en och annan snutt på TV. Det här såg ut precis som i filmens värld — en disk i mitten av ett stort rum, bås med draperier runt väggarna och smockfullt med patienter. Och mitt bland sjukvårdspersonal och patienter patrullerade poliser — stora maffiga killar med skjutvapen. Det här var ett sjukhus i Queens vilket inte hör till de tryggaste delarna av New York.
Bårarna stod tätt och ingen brydde sig om att dra' för draperierna - inga hemligheter här inte! På båren till höger om mig låg en svårt misshandlad kvinna och kved. Till vänster om mig låg en man med hand- och fotfängsel.
Efter några timmar hade jag lyckats prata mig därifrån och skulle bara vänta på taxin som Lisa skickat. Satte mig ned och väntade en stund innan jag tänkte gå till ytterdörren för att se om bilen hade kommit. Då visar det sig att det står ytterligare en välväxt polis vid utgången — och om jag gick ut kunde jag inte komma in igen. En vänlig sköterska löste problemet genom att med jämna mellanrum titta efter bilen trots att hon egentligen inte hade tid.

Ressällskap

Någonstans i Nevada får jag sällskap av Diana med stort burrigt hår – hon är Vietnamänka med tre barn. Det är trevligt att bryta monotonin och tala med en något så när jämnårig resenär – och vi har mycket att tala om. Vid en av pauserna som bussen gör för att man ska kunna fika så stoppar Diana pengar i en jukebox och spelar något jag aldrig hört förut – samtida musik har jag aldrig haft några nämnvärda kunskaper om – hon lyssnar med tårar i ögonen och säger att det är hennes bror som sjunger, han har gjort låten och tillägnat henne den. Han heter Bob Dylan. Då sa mig namnet inte mycket – efteråt har jag grunnat på om det var sant, jag har ingen aning om huruvida han har en syster vid namn Diana.
Vi byter adresser, ”to keep in touch” som Diana sa’. Nu har jag lärt mig att för de flesta amerikaner är det en tom fras – jag hörde aldrig ifrån henne.

Minnen från en bussresa

Blir avvinkad av släkten vid busshållplatsen i San Francisco.
Det är monotont att resa dag och natt med buss och jag tappar snart orienteringen. Vi passerar ställen där jag önskar att jag kunde gå av och se mig omkring, medan jag är tacksam att inte behöva gå av på andra orter. Det är de sista dagarna i november och långa sträckor är det bara brunt och trist – och kallt märker jag när det är matpaus.
Någonstans mitt i Ingenstans står en klunga av unga pojkar i uniform. Det är fortfarande krig i Vietnam och jag förstår snart att det är dit de är på väg. En av gossarna sätter sig bredvid mig, vi nickar åt varandra men det blir inget samtal. Han är förmodligen obetydligt äldre än jag – och varken snygg eller ful – bara så ohyggligt ung och ledsen. Han sitter och kämpar mot gråten – jag tittar diskret ut genom fönstret. Jag känner att han rör sig och tittar försiktigt åt hans håll, nu har han börjat skriva och jag läser helt fräckt vad han skriver. Så här långt efteråt minns jag det inte ord för ord – men jag blir tårögd varje gång jag tänker tillbaka på episoden. Han skriver till en flicka och berättar han är kär i henne, men att han inte vågade säga det dagen dessförinnan när de hade träffats. Tårarna rinner nedför hans kinder och han skriver och skriver – och jag inser att jag inte har med hans kärleksbrev att göra utan ägnar mig åt min egen bok.

Hands up!

0
Efter att ha tillbringat flera timmar i en ödslig väntsal i Las Vegas mitt i natten, medan bussen städades, gick resan vidare mot San Diego. Jag fick en bra fönsterplats långt fram på vänster sida av bussen, och försökte sova så gott det gick. När vi passerat Kaliforniska gränsen gjorde bussen ett uppehåll för frukost. Alla gick av utom jag som var alldeles för trött. Jag lutar mig mot fönstret och slumrar till. Så hör jag att någon kommer in i bussen och öppnar ögonen — och stirrar rakt in i mynningen på ett skjutvapen.
Tror jag var för sömndrucken för att bli annat än förvånad — och jag ser ju snart att det är en polis bakom vapnet. Jag får ingen förklaring, polisen fortsätter bakåt och söker igenom hela bussen innan han går av.
Passagerarna återvänder och en äldre man slår sig ned bredvid mig. Han berättade att han först blivit så orolig för han trodde att de var ute efter mig — att jag var en förrymd hippie. Men han hade fått reda på att polisen var ute efter ett par farliga förbrytare som hade stigit på i Las Vegas men tydligen stigit av vid förra hållplatsen.
Det var en vänlig och mycket pratsugen herre som berättade att han var 79 år och hade en frånskild dotter. Se'n forsade hans livs historia ur honom och hans oro för dottern och barnbarnet. Jag satt som en korkskruv och försökte se vaken och intresserad ut. Det är inte lätt att titta på den man pratar med när denne sitter på sätet bredvid, om man som jag är rejält översynt. Jag fick hans adress för han ville veta hur det gick för mig, och skrev när jag kom hem men hörde aldrig ifrån honom.

Om böcker och minnen

0
Två intressanta böcker hos Runeberg får mig att sitta uppe och läsa långt efter det att jag förstår vad jag läser. Rätt korkat egentligen — läser två meningar, undrar vad jag läste och går tillbaka, läser tre meningar men inser att meningarna kommer att finnas kvar i morgon, så till slut packar jag ihop och letar rätt på Herr Blund.
Den ena boken "I JÄMTEBYGD. STUDIER OCH SKILDRINGAR (1888 )af JOHAN LINDSTRÖM (SAXON)" Den har en del tidstypiska illustrationer.
0
Den andra boken saknar illustrationer — förutom en karta över Nordamerika — men genererar otaliga inre bilder av svenskar som söker lyckan i det stora landet i väster.
"AMERIKA-BOKEN, HJÄLPREDA FÖR UTVANDRARE. Riktiga och pålitliga upplysningar om resan till Amerika, arbets- och naturförhållandena i de olika staterna m.m. AF K. ZILLIACUS jämte en Kort vägledning till engelska språkets talande. Med en karta öfver Förenta Staterna" heter boken som är från 1893. Den borde ha varit en oumbärlig informationskälla för de svenskar som emigrerade utan förkunskaper om språket och förhållandena i U.S.A.

Jag kommer naturligtvis att tänka på mina förfäder, men det väcker även minnen av mina resor i U.S.A. och jag undrar var jag har min dagbok från den första resan. En resa då jag reste med Greyhoundbuss över stora delar av kontinenten. Så här efteråt kan jag beundra mina föräldrar som släppte iväg sin tonåriga dotter på egen hand. Tiderna var visserligen annorlunda men också då gick det stundtals rätt vilt till i "drömlandet". Något som varken mina föräldrar eller jag visste då var att busstationerna nästan alltid var belägna i skumma och nedgångna kvarter- "downtown" i de flesta städer. Och av någon anledning så gjordes alltid timslånga uppehåll för städning av bussarna mitt i natten. Då var alla passagerare tvungna att stiga av bussen och jag försökte hålla mig så nära biljettluckan som möjligt när jag sömnigt väntade på att resan skulle fortsätta.
Återkommer med reseminnen.
För den som vill veta mer om böckerna har jag skrivit om det på bokbloggen.