Tankar i konsumkön

Står i kassakön på konsum när en omisskännlig lukt överfaller mig. Jag inser att barnet bakom mig är upphovet till den. En solig unge på kanske dryga året, som inte verkar lida av att hon uppenbarligen presterat en rejäl hög i blöjan.

Odören får mig att minnas en mycket varm dag, när jag var mycket trött (varför kanske jag kommer ihåg att berätta en annan gång) och reste med Greyhoundbuss från Salt Lake City till Ashton, Idaho, flera timmars resa rakt norrut. Bussen var fylld till sista plats, bredvid mig hade jag en ung mamma med sin telning i knäet — en unge som gissningsvis var omkring fem år.

Jag lutade huvudet mot fönstret och försökte sova, mycket snart nådde en icke angenäm doft min näsa, en doft som tydligt talade om vad ungen gjort. Just som jag dåsade till och drömde om vackra svarta fåglar med röda vingar, börjar ungen fråga ut sin mor om mig:

”Where is the lady going?”

”Ssch, the lady is tired”, viskar modern. Men ungen viskar inte:

”Why is she tired?”

”Ssch, I don’t know, she’s trying to sleep so we have to whisper”.

”Why is she tired?”.

Och så fortsatte det. Hur länge vet jag inte, för jag somnade av ren utmattning.

På tal om resor

Travellers on the Way

Jan Brueghel d.ä.

.
Det ser ju pittoreskt ut, men att resa på 1600-talet var säkert inget för veklingar. Den bussresa som jag minns som förfärlig var säkert ingenting emot hur det var då.
Min väninna Lynn körde mig till flygplatsen i Atlanta varifrån jag flög till Washington DC. Så långt var det inga problem — inte ens att ta' sig från flygplatsen till bussterminalen var särskilt besvärligt. Och första delen av bussresan gick utan problem, minns jag rätt slumrade jag större delen av tiden. Jag var på väg till min väninna Naomi som då bodde strax utanför Lancaster i Pennsylavania. Problemen började när jag skulle byta buss i York. Vi var fler som klev av och skulle vidare med samma buss — kruxet var att bussen inte kom. Vi väntade en timme och vi väntade två timmar — på busstationen visste de inget annat än att bussen var försenad. Det känns ju försmädligt att vara flera timmar försenad när man ska hälsa på en människa första gången — en väninna som ska möta vid bussen med häst och vagn. Inte kunde jag ringa heller eftersom Amishfolket inte har telefon. Så det var bara att vänta — jag tror att bussen kom efter närmare tre timmar. Det hade småregnat i York, men bussen hade kört igenom flera oväder — och taket läckte. För att suga upp allt vatten hade man vräkt på prol. (Minns ni när man städade med prol, jag tror att det stavades så, sågspån indränkt med en petrolium produkt). Den starka lukten som framkallade både huvudvärk och astma var nästan outhärdlig. Och nu började det regna igen, och vi passagerare fick flytta på oss för att inte bli våta. Nu talar jag om skyfall — den sortens skyfall som jag aldrig upplevt i Sverige. Visserligen körde vi på motorvägen, men regnet och mörkret gjorde att det gick långsamt — ända tills det stod helt stilla. En trafikolycka gjorde att vi stod där vi stod, efter en halvtimme suckade chauffören och sa' att hade han vetat hur dagen skulle bli skulle han inte ha lämnat sin säng på morgonen. Vi stod rätt nära en avfart, så med lite trixande körde chauffören av motorvägen för att leta sig fram på småvägar. Det var nu han körde vilse.
Jag minns inte längre hur många timmar försenade vi var, men vi kom ju fram så småningom.

Och när jag berättar det här så minns jag ännu en bok "The wayward bus" av John Steinbeck — som jag inte läst på så länge att det kanske är dags för en omläsning. Den boken var min reselektyr på en resa i Polen — men det är en annan historia.
På tal om böcker som handlar om resor, så bad någon mig att lägga ut en text, egentligen ett brev, jag skrivit för länge se'n. En text om boken "En flicka får åka med". Nu har jag hittat brevet på en diskett och undrar vem som ville läsa den. Hör av dig och jag kan mejla det direkt till dig.

Tidigare inlägg om resor med Greyhoundbuss:
Konsten att ta' sig in i U.S.A. utan visum
Hands up!
Minnen från en bussresa
Ressällskap

Fler som fått problem med att klistra in text? Nu måste jag ändra till "Redigera HTML" för att göra det.

Ressällskap

Någonstans i Nevada får jag sällskap av Diana med stort burrigt hår – hon är Vietnamänka med tre barn. Det är trevligt att bryta monotonin och tala med en något så när jämnårig resenär – och vi har mycket att tala om. Vid en av pauserna som bussen gör för att man ska kunna fika så stoppar Diana pengar i en jukebox och spelar något jag aldrig hört förut – samtida musik har jag aldrig haft några nämnvärda kunskaper om – hon lyssnar med tårar i ögonen och säger att det är hennes bror som sjunger, han har gjort låten och tillägnat henne den. Han heter Bob Dylan. Då sa mig namnet inte mycket – efteråt har jag grunnat på om det var sant, jag har ingen aning om huruvida han har en syster vid namn Diana.
Vi byter adresser, ”to keep in touch” som Diana sa’. Nu har jag lärt mig att för de flesta amerikaner är det en tom fras – jag hörde aldrig ifrån henne.

Minnen från en bussresa

Blir avvinkad av släkten vid busshållplatsen i San Francisco.
Det är monotont att resa dag och natt med buss och jag tappar snart orienteringen. Vi passerar ställen där jag önskar att jag kunde gå av och se mig omkring, medan jag är tacksam att inte behöva gå av på andra orter. Det är de sista dagarna i november och långa sträckor är det bara brunt och trist – och kallt märker jag när det är matpaus.
Någonstans mitt i Ingenstans står en klunga av unga pojkar i uniform. Det är fortfarande krig i Vietnam och jag förstår snart att det är dit de är på väg. En av gossarna sätter sig bredvid mig, vi nickar åt varandra men det blir inget samtal. Han är förmodligen obetydligt äldre än jag – och varken snygg eller ful – bara så ohyggligt ung och ledsen. Han sitter och kämpar mot gråten – jag tittar diskret ut genom fönstret. Jag känner att han rör sig och tittar försiktigt åt hans håll, nu har han börjat skriva och jag läser helt fräckt vad han skriver. Så här långt efteråt minns jag det inte ord för ord – men jag blir tårögd varje gång jag tänker tillbaka på episoden. Han skriver till en flicka och berättar han är kär i henne, men att han inte vågade säga det dagen dessförinnan när de hade träffats. Tårarna rinner nedför hans kinder och han skriver och skriver – och jag inser att jag inte har med hans kärleksbrev att göra utan ägnar mig åt min egen bok.

Hands up!

0
Efter att ha tillbringat flera timmar i en ödslig väntsal i Las Vegas mitt i natten, medan bussen städades, gick resan vidare mot San Diego. Jag fick en bra fönsterplats långt fram på vänster sida av bussen, och försökte sova så gott det gick. När vi passerat Kaliforniska gränsen gjorde bussen ett uppehåll för frukost. Alla gick av utom jag som var alldeles för trött. Jag lutar mig mot fönstret och slumrar till. Så hör jag att någon kommer in i bussen och öppnar ögonen — och stirrar rakt in i mynningen på ett skjutvapen.
Tror jag var för sömndrucken för att bli annat än förvånad — och jag ser ju snart att det är en polis bakom vapnet. Jag får ingen förklaring, polisen fortsätter bakåt och söker igenom hela bussen innan han går av.
Passagerarna återvänder och en äldre man slår sig ned bredvid mig. Han berättade att han först blivit så orolig för han trodde att de var ute efter mig — att jag var en förrymd hippie. Men han hade fått reda på att polisen var ute efter ett par farliga förbrytare som hade stigit på i Las Vegas men tydligen stigit av vid förra hållplatsen.
Det var en vänlig och mycket pratsugen herre som berättade att han var 79 år och hade en frånskild dotter. Se'n forsade hans livs historia ur honom och hans oro för dottern och barnbarnet. Jag satt som en korkskruv och försökte se vaken och intresserad ut. Det är inte lätt att titta på den man pratar med när denne sitter på sätet bredvid, om man som jag är rejält översynt. Jag fick hans adress för han ville veta hur det gick för mig, och skrev när jag kom hem men hörde aldrig ifrån honom.

Om böcker och minnen

0
Två intressanta böcker hos Runeberg får mig att sitta uppe och läsa långt efter det att jag förstår vad jag läser. Rätt korkat egentligen — läser två meningar, undrar vad jag läste och går tillbaka, läser tre meningar men inser att meningarna kommer att finnas kvar i morgon, så till slut packar jag ihop och letar rätt på Herr Blund.
Den ena boken "I JÄMTEBYGD. STUDIER OCH SKILDRINGAR (1888 )af JOHAN LINDSTRÖM (SAXON)" Den har en del tidstypiska illustrationer.
0
Den andra boken saknar illustrationer — förutom en karta över Nordamerika — men genererar otaliga inre bilder av svenskar som söker lyckan i det stora landet i väster.
"AMERIKA-BOKEN, HJÄLPREDA FÖR UTVANDRARE. Riktiga och pålitliga upplysningar om resan till Amerika, arbets- och naturförhållandena i de olika staterna m.m. AF K. ZILLIACUS jämte en Kort vägledning till engelska språkets talande. Med en karta öfver Förenta Staterna" heter boken som är från 1893. Den borde ha varit en oumbärlig informationskälla för de svenskar som emigrerade utan förkunskaper om språket och förhållandena i U.S.A.

Jag kommer naturligtvis att tänka på mina förfäder, men det väcker även minnen av mina resor i U.S.A. och jag undrar var jag har min dagbok från den första resan. En resa då jag reste med Greyhoundbuss över stora delar av kontinenten. Så här efteråt kan jag beundra mina föräldrar som släppte iväg sin tonåriga dotter på egen hand. Tiderna var visserligen annorlunda men också då gick det stundtals rätt vilt till i "drömlandet". Något som varken mina föräldrar eller jag visste då var att busstationerna nästan alltid var belägna i skumma och nedgångna kvarter- "downtown" i de flesta städer. Och av någon anledning så gjordes alltid timslånga uppehåll för städning av bussarna mitt i natten. Då var alla passagerare tvungna att stiga av bussen och jag försökte hålla mig så nära biljettluckan som möjligt när jag sömnigt väntade på att resan skulle fortsätta.
Återkommer med reseminnen.
För den som vill veta mer om böckerna har jag skrivit om det på bokbloggen.