Ett blommigt ord med doft och minnen

Nasturtiums

E. Phillips Fox

Det började med att jag skrev till Karin för att visa henne min krasse — nu barnbarnsbarn till de frön hon skickade mig för flera år sedan. Jag började fundera över om man kan säga "dina krassar, eller ska det vara krassear? (båda varianter får stavningskontrollen att se rött), så istället för att vara huslig, begav jag mig ut på nätet (jo, jag rörde om äppelhonungen varje kvart).

NE anger ingen pluralform alls, men talar om att ordet har ett fornsvenskt ursprung:

fornsv. krasse; av lågty. karse med samma bet.

 SAOB breder ut sig lite mer:

[fsv. krasse; jfr dan. o. nor. karse, holl. kers, mnt. karse, kerse, motsv. mht. kresse, fht. kresso, kressa, t. kresse; jfr eng. cress, feng. cærse; i nord. lån fr. vgerm. spr.]

KRASSE kras3e2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (numera bl. i Finl.) KRASSA, sbst.1, r. l. f. (l. m.); best. -an; pl. -ar; äv. (numera bl. i Finl.) KRASS, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar.

Hela plantan kan ätas, och den har använts som medicinalväxt — mot förstoppning, hosta, bronkit och urinvägsbesvär.  Dessutom har den uppskattats för sina föryngrande och kärleksbefrämjande egenskaper. Det ni!

Och doften, hur ska man beskriva den speciella doften? Varken otäck eller speciellt god.

För mig är både doften och blomman en snabbtur till barndomen, en sommargranne kom alltid med en krassebukett både till min namnsdag och födelsedag.

Regn, regn, regn

som vanligt på 17 maj — det är i alla fall vad mina norska vänner säger. Eller är det kanske så att de gånger man frusen och våt vandrat i barntåget, är de gånger man bäst minns.

Och den enda gången jag varit i Norge på just 17 maj, så regnade det. Varför jag tog en så sällsynt trist bild, har jag funderat över — förmodligen därför att det var just i detta trista hörn som vår skolklass stod och såg på hur skolklasserna tågade förbi.

För skolresa var det — i åttonde klass  tror jag — och jag hittar en dagboksanteckning från avresan på Stockholm central. Tyvärr var det det enda jag skrev under den resan:

Måndag kväll träffades klassen på centralen vid 9-tiden. Tåget avgick 9.35 Siv, Gittan och jag delade kupé. Ingen av oss hade åkt sovvagn förut så vi rusade in allihopa med pick och pack och stängde dörren efter oss, sen stod vi där och kom varken fram eller tillbaka.

I Amerika

har jag läst många böcker.

 Det hände att gäster höjde på ögonbrynen när de besökte oss, och någon i familjen frågade var ett ytterplagg befann sig — och svaret blev "i Amerika".

I det hus jag bodde under stor del av min uppväxt fanns det en smatt under den svängda källartrappan. Där hängde vi de ytterplagg som det inte var säsong för, och framför klädhyllan hängde ett draperi. Exakt var och när det tyget inhandlades vet jag inte — för mina ögon ser det ut som ett 40- eller 50-tals tryck. Eftersom namnet på många av Amerikas stater är uppräknade på tyget, så kom vi att kalla det här utrymmet för Amerika, och jag insåg att om jag trängde mig bakom jackor och kappor, längst in under trappen, så hade jag ett perfekt gömställe. Med en pall, en ficklampa och en trave böcker kunde jag hålla mig undan timtal.

Det fanns ett blått tyg med likadant tryck, men i dag var det, det röda jag hittade — och medan jag strök det översköljdes jag av minnen.

Ett ljust minne

Ficklampa är ett bärbart belysningssverktyg där ljuskällan består av en eller flera elektriska lampor. Den första ficklampan uppfanns 1898. 

från Wikipedia

 Fullt så gammal är nu inte min ficklampa, som jag återfann i en låda häromdagen. Det var ett kärt återseende, jag skulle tro att jag var i femårsåldern när jag fick den. Det som gjorde den så åtråvärd var att jag kunde ändra ljusets färg.
Minnet är, som jag så ofta talat om, något fantastiskt — trots alla år som passerat, känner jag glädjen över min ficklampa i hela kroppen, precis på samma vis som när jag fick den!

 Batteriet som jag förtänksamt lagt bredvid ficklampan, har laddat ur, och jag undrar om slika batterier fortfarande finns att köpa.

1906 användes det svenska ordet 'ficklampa' för första gången.

från Wikipedia

Knappologi?

knapp subst. ~en ~ar 
ORDLED: knapp-en

1 liten skiva eller kula eller pinne med hål i eller ögla på, avsedd för sammanhållande av vissa delar av klädesplagg el. för prydnad: knappask; gylfknapp; pärlemorknapp; tennknapp; tryckknapp; träknapp; tröjknapp; sy i ~ar; överklädda ~ar; en vit jacka med gyllene ~ar och axelklaffar; det fattas en ~ i skjortan; knäpp ~en!
BET.NYANSER: a) utvidgat om föremål med likn. form: knappnål; sadelknapp; ståndarknapp b) spec. liten rund platta med text att fästa på kläder för pol. budskap etc.
IDIOM: en ~ i västen en sup
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. knapper 'knapp; rund knopp på tältstång, torn m.m.'; gemens. germ. ord, besl. med knopp

The Button Seller 

John George Brown, 1865

Vad är det som är så lockande med knappar? Så många människor samlar på dem — särskilt gamla knappar kan ju vara som små konstverk, så visst förstår jag lockelsen. Jag har aldrig samlat på knappar, men när jag ser mina rör, burkar, askar, kartonger och påsar med knappar, så slår det mig att för att inte samla på knappar så har jag en enorm samling med knappar. I dag kom jag att titta på några av dem, i jakt på andra sytillbehör. Det var mest ärvda knappar, somliga fortfarande fästa vid sin kartongskiva — och vilka skivor!

 Betydligt yngre är knapparna jag köpte för 29 cent kartan i Winnipeg — då var kanadadollarn värd knappt 5 kronor. Jackan som knapparna skulle sitta i, syddes, men varför jag inte använde knapparna minns jag inte. Vad jag minns är att när jag kom med de här knapparna och en trådrulle, till kassan sa expediten "cash or charge", det var första gången jag blev tillfrågad om det för en sådan liten summa, att jag först inte fattade frågan.

 Det var en gång i tiden som vi alltid köpte ullgarn vid norska gränsen (och socker, margarin och mjöl), Varför dessa knappar inte används till några lussetröjor, vet jag inte — ligger månne garnet oanvänt någonstans.

 Jag stod vid dörrn, jag hade lånat fracken,

den var för lång, för vid, för hög i nacken,

mitt skjortveck, styft och stärkt och brynt i tvätten,

stack prydligt af mot hvita halsrosetten,

en knapp var borta, ena klacken sned,

min själ i olag, mitt humör ur led.
                            ur Frödings "Balen"

När jag ville veta hur länge vi nyttjat knappar, fick jag vända mig till engelska Wikipedia. Jag lär mig att knappar av olika slag fanns långt före vår tideräkning, men att använda dem som vi gör i kläder, blev vanligt först på 1200-talet.
Den som söker på buttons får många intressanta napp.

Cigarrlådor och magnecylaskar är utmärkta förvaringsplatser.

 I en av askarna hittar jag ögonen till en av mina beresta nallar — kanske borde jag ägna kvällen åt att ge honom synen åter.

Reklam

Läser nummer 9 av Hertha från 1935 — där finns mycket intressant att begrunda, och när jag gjort det, övergår jag till de nästan lika intressanta annonserna. Annonser som väcker många minnen till liv.

Jag förflyttas till den tiden då det var självklart att träffa sina vänner på kondis — och jag känner mig uråldrig som minns Filips konditori på Regeringsgatan. Visserligen var jag nog rätt ung, när det stängdes, men min mamma träffade ofta vänner där, så visst har jag varit där. Och jag minns inte enbart konditorierna, utan kanske ännu mer vännerna — personligheter allesamman. Bitar av samtalen kommer för mig, och som alltid med minnen är det både roligt och vemodigt.

Tillbringar mer tid på nätet än vad som är rimligt, utan att hitta varken bilder eller någon slags historia om Filips. Och jag blir lite förvirrad när det nämns ett konditori Filips på Nortullsgatan — stängde det tidigare än det på Regeringsgatan, minns inte att jag någonsin hört talas om mer än ett Filip konditori

Fullt så vemodigt är det inte att tänka tillbaka på alla besök på Vete-Katten och Sture-Katten, eftersom de konditorierna fortfarande finns kvar — även om inte alla vänner längre är i livet.
Visst går vi fortfarande ut och fikar med våra vänner — men utbudet av konditorier är inte lika stort. Jag läser att omkring 600 konditorier stängdes under 60-talet, bara i Stockholm! 

Den här annonsen sätter lite myror i huvudet på mig — tunna lunchpepparkakor —jag trodde att kriteriet för en pepparkaka att få kallas lunchpepparkaka, är att den är tjock och mjuk. En sväng på nätet stärker mig i den tron. Kan någon reda ut begreppen? 

Konststoppningens ädla konst är inte helt död, jag får lära mig (på nätet naturligtvis) att det fortfarande finns några få personer som behärskar konsten. Och jag minns mina promenader norrut på Södermannagatan, när jag gick till Medis för att simma eller gå till Vår Teater.  Strax innan jag kom fram till Folkungagatan fanns det två affärer som jag alltid dröjde vid; det ena var en butik där man sålde dragspel, och där spelades det ofta på instrumenten, och så var det en verkstad, där man kunde lämna in kläder för konststoppning. Alldeles vid fönstret satt det en kvinna och stoppade. Jag kunde stå långa stunder och betrakta henne, och så vitt jag minns låtsades hon aldrig om att hon var iakttagen.

Det har nog hänt otroligt mycket på ögonfronten på de 81 år som förflutit sedan den här tidskriften gavs ut — vilket vi förmodligen ska vara tacksamma för. 

Då, 1935 fick man tydligen betala för sitt emaljöga själv — 30 SEK år 1935 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 941.4 SEK år 2016 mätt med konsumentprisindex — vad en ögonprotes kostar i dag, har jag ingen aning om, men vi ska förmodligen vara glada över att landstinget betalar det. För de gör de väl‽

Annat var det i min barndom

Om det var bättre eller sämre är en helt annan femma — men alla som hunnit bli torra bakom öronen vet att tillvaron är föränderlig. Det roar mig att höra att valpar födda på 80-talet kan, med vemod i rösten, tala om sin barndom på 90-talet, som om vore den oändligt avlägsen.

Tänker inte heller ge mig in i diskussionen om huruvida det är bra eller ej, att ha det lite tråkigt — men tråkighet var sällan ett problem. Vi visste så innerligt väl att om vi frågade vad vi skulle göra, så svarade förmodligen en äldre kusin att vi skulle ta katten i rumpan och köra, eller en förälder föreslog att man skulle städa eller läsa läxor — nej, då var det bättre att hitta på något själv. 

 Härförleden gjorde jag en djupdykning i en låda och hittade några egenhändigt tillverkade saker, som jag hade glömt bort. I en gammal chokladask hittade jag "löjliga familjen", eller rättare sagt en version som kanske borde kallas "löjliga jyckarna". 

 Jag minns aldrig att vi spelade med den, förmodligen var tillverkningen den roliga (och mest tidsödande) biten.

 Det var ju inte så att vi inte hade köpeleksaker — ett antal liknande kortlekar finns i min ägo.  

 Somliga med blommor, andra med djur och så finns ju de lärorika "Sveriges städer". 

Pappersdockor var populära, både ark med köpedockor, och slaskiga veckotidningsvarianter — förutom de rätt taffliga hemmagjorda.

 Som enda barnet, gällde de ju ofta att roa sig på egen hand, pappersdockor kunde jag ju pilla med utan någon kompis, men då var det roligare att läsa — men ibland plockade jag fram 5-öresgolfen. 

Tack och lov ligger det ett par femöringar i spelet, så jag fortfarande kan spela stilenligt. Läser på nätet att det finns de som nuförtiden spelar med femkronor.

Mormors nothylla

Notsorteringen fortsätter, liksom mapptillverkning, så att jag ska ha någon stans att göra av noterna. Somliga melodier känner jag till, en del finns att lyssna till, på nätet — andra känner jag inte till, och hittar ingen information om dem.

The Times and The New York Times both express the opinion that the film, and the singing voices of Gaynor and Farrell, are all tolerable if not exactly worthy of praise. Despite the sugary sentimentality, the film is engaging, while the cinematography and special effects are impressive.  

Dagens sång "(I'm a Dreamer) Aren't We All" ur filmen "Sunny Side Up" från 1929, kände jag inte till, även om många av filmens andra melodier hörde till mors standardrepertoar.

Hittar några filmklipp, och förstår den något ljumma recensionen filmen fick — i dag är det väl mest lustigt att titta på den, och förundras över vad man förväntades skratta och gråta åt, på den tiden.

Slutar med ett supersmörigt klipp av en sång som mor och jag ofta sjöng.

 Mormors nothylla 1

Mormors nothylla    2

Mormors nothylla    3

Mormors nothylla    4

Mormors nothylla    5

Mormors nothylla     6

Mormors nothylla     7

Mormors nothylla     8

Mormors nothylla     9

Grattis John!

John Philip Sousa 

6 november 1854 - 6 mars 1932

Sorteringen fortsätter

I ett kuvert hittar jag barnens lappar från en förslagslåda. (Den här gången från en annan tvåa — en tvåa som betraktades som skolans värsta klass. I dag skulle de barnen nog framstå som änglabarn.)

De flesta vill att de stora barnen ska hålla sig borta från deras skolgård, och låta deras stångboll vara i fred. Många vill ha en finare skolgård med gräs och klätterställning. Flickorna anger namnet på en eller flera pojkar och önskar att de vore tystare under lektionerna. Och så är det den eviga frågan om skolmaten, där det i synnerhet klagas på potatisen.

 "Jag vill att vi ska få ett trä fort indiankläder och uniformer och ett gammalt båt vrak att leka pirater på och piratkläder och träsvärd pistoler" står det i ett osignerat förslag. Bortsett från särskrivningen och avsaknad av kommatecken är det rättstavat, vilket får mig att tro att det var en av klassens fantasifulla bokmal, som stod för förslaget.

 

På en pytteliten lapp har Per skrivit: "att Katarina ska tyka om Per".

 

Jag går vidare och läser uppsatser.

Lars Åke har skrivit "En Saga

Det var en gång ett toll som bode i ett berg en dag kom en liten pojke nej sa trolet det komer främende. Å nej jag som inte har städat."

En av flickorna valde ämnet "Om jag hade tusen kronor".

"ja ska skicka till biafra

och jag skulle köpa en hund och jag skulle köpa ett marsvin och jag skulle köpa en häst och jag skulle köpa en guldhamster och resten skulle jag skicka in på banken."

Christer väljer "Mitt sommarminne", och får med det väsentliga:

"Vi va ute och tältade. De regna så mycke att vi åkte hem. Då vi kom hem åkte vi bort."

Läser i min egen dagbok

Jag berättade om lapporörelsen, och hur operan kommit till. Jag spelade några av bitarna. Juha som har finska föräldrar är den enda som förstår texten, han fnissar åt alla svordomar.

Sedan berättar jag lite om Beethoven och spelar Allegro con brio. Vi diskuterade skillnaderna mellan skivorna, och jag frågade vilken av skivorna de tyckte bäst om, svarade alla på en gång: Beethoven!

När jag frågade varför, svarade Alexander för hela klassen: "Jo, Beethoven är mycket mera musik på nå't vis".

Skolminnen

 Jag ägnar en rätt stor del av dagarna åt att sortera, och slänga, papper. I dag kom turen till en intressant låda — den innehöll förutom teaterprogram (hade ingen aning om att jag gick så mycket på teatern i min ungdom), och dagbok och planering av lektioner i en skolmognadstvåa jag hade en gång. Det var bara fem pojkar och en flicka — men de höll mig fullt sysselsatta! Jag försökte skriva ned deras samtal när jag fick tid.

Kent: Är det nå'n som har sett poliostjärnan?

Nils:  Ja, den går jättefort.

Kent:  Ja man hinner knappt se den. Ibland går jag ut på balkongen och tittar på stjärnorna.

Kent: Alla i vår klass kommer att gifta sig med nå'n.

Nils:  Jaa.

Per:   Nej det är inte säkert!

Kent:  Jo, det är bara nu vi säger så, när  vi blir vuxna kommer vi alla att gifta oss.

Johan: Nehej, för min pappa känner en farbror som inte är det. Han vill gifta sig, men han har ingen att gifta sig med, så han jobbar även på lördagar.

Nils:  Han går väl hem och äter?

Kent:  Man kan väl äta på jobbet.

Johan:  Ja, det gör han. Men dom flesta gifter sig nog, det är bara nu man säger att man inte ska det, men se'n så gör man det. Så enkelt är det.

Nils:  Om man fick gifta sig med killar skulle jag göra det.

Per: Jag ska bli helikopterförare.

Kent: Jag ska bli raketförare.

Per:  Det har Sverige inte råd med.

Johan: Jag ska skriva snyggt och ordentligt, inte fort alls.

Joakim: Ja, då kan man bli millionär.

Johan:  Millionär!?

Joakim:  Ja för om man jobbar och är duktig och får bra betyg så får man bra jobb när man slutar skolan. Och kan man inget så får man inget jobb alls.

Per:  Va' bra då slipper jag jobba!

Johan: Får inte jag nå't jobb så gör jag självmord.

Kent: Då kommer du i fängelse.

Joakim:  Och kanske inte får nå't att äta på en månad eller så.

Per:  Kanske bara lite vatten.

Nils:  Då borrar jag ett hål i golvet och får vatten.