Reklam

Läser nummer 9 av Hertha från 1935 — där finns mycket intressant att begrunda, och när jag gjort det, övergår jag till de nästan lika intressanta annonserna. Annonser som väcker många minnen till liv.

Jag förflyttas till den tiden då det var självklart att träffa sina vänner på kondis — och jag känner mig uråldrig som minns Filips konditori på Regeringsgatan. Visserligen var jag nog rätt ung, när det stängdes, men min mamma träffade ofta vänner där, så visst har jag varit där. Och jag minns inte enbart konditorierna, utan kanske ännu mer vännerna — personligheter allesamman. Bitar av samtalen kommer för mig, och som alltid med minnen är det både roligt och vemodigt.

Tillbringar mer tid på nätet än vad som är rimligt, utan att hitta varken bilder eller någon slags historia om Filips. Och jag blir lite förvirrad när det nämns ett konditori Filips på Nortullsgatan — stängde det tidigare än det på Regeringsgatan, minns inte att jag någonsin hört talas om mer än ett Filip konditori

Fullt så vemodigt är det inte att tänka tillbaka på alla besök på Vete-Katten och Sture-Katten, eftersom de konditorierna fortfarande finns kvar — även om inte alla vänner längre är i livet.
Visst går vi fortfarande ut och fikar med våra vänner — men utbudet av konditorier är inte lika stort. Jag läser att omkring 600 konditorier stängdes under 60-talet, bara i Stockholm! 

Den här annonsen sätter lite myror i huvudet på mig — tunna lunchpepparkakor —jag trodde att kriteriet för en pepparkaka att få kallas lunchpepparkaka, är att den är tjock och mjuk. En sväng på nätet stärker mig i den tron. Kan någon reda ut begreppen? 

Konststoppningens ädla konst är inte helt död, jag får lära mig (på nätet naturligtvis) att det fortfarande finns några få personer som behärskar konsten. Och jag minns mina promenader norrut på Södermannagatan, när jag gick till Medis för att simma eller gå till Vår Teater.  Strax innan jag kom fram till Folkungagatan fanns det två affärer som jag alltid dröjde vid; det ena var en butik där man sålde dragspel, och där spelades det ofta på instrumenten, och så var det en verkstad, där man kunde lämna in kläder för konststoppning. Alldeles vid fönstret satt det en kvinna och stoppade. Jag kunde stå långa stunder och betrakta henne, och så vitt jag minns låtsades hon aldrig om att hon var iakttagen.

Det har nog hänt otroligt mycket på ögonfronten på de 81 år som förflutit sedan den här tidskriften gavs ut — vilket vi förmodligen ska vara tacksamma för. 

Då, 1935 fick man tydligen betala för sitt emaljöga själv — 30 SEK år 1935 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 941.4 SEK år 2016 mätt med konsumentprisindex — vad en ögonprotes kostar i dag, har jag ingen aning om, men vi ska förmodligen vara glada över att landstinget betalar det. För de gör de väl‽