Deckare

 ”Woman Reading" 

                         Jean Baptiste Armand Guillaumin

Hos Ugglan upptäcker jag att det är deckarmånad (i ytterligare en dag). Där har jag inte så mycket att komma med eftersom jag inte kan tillföra ämnet så mycket.

Men ibland trillar jag över tämligen moderna deckare — fast riktiga deckarfantaster skulle kanske inte kalla dem för deckare. Jag har aldrig lyckats lära mig de olika undergrupperna, möjligtvis skulle vad jag läser, räknas till snälla mysterieböcker.

Jag har skrivit om Veryl A. Grace några gånger (länkar nedan), hon är textilare, så när hon började skriva deckare, var det självklart att förlägga handlingarna i textila miljöer. Tre böcker om Martha, och hennes djur, har det blivit hitintills. Är du intresserad av textila fibrer, spånad, vävning och färgning kommer du att känna dig hemma i miljön — liksom man genast känner sig hemma i den amerikanska småstadsmiljön, med sitt sociala liv.

Visst förekommer det mord i böckerna, mord som Martha lyckas lösa, men bara som en del i det textila livet på Marthas gård.

En katt, en bok och så te förstås

Lagom lättsam läsning

Biverkningar 

Böckerna finns både hos Adlibris och Bokus.

Black life matters

 Once ridning in old Baltimore,

          Heart-filled, head-filled with glee,

I saw a Baltimorian 

          Keep looking straight at me.

 

Now I was eight and very small,

          And he was no whit bigger,

And so I smiled, but he poked out

          His tounge and called me ”Nigger”.

I saw the whole of Baltimore

          From May until December;

Of all the things that happened there

          That’s all that I remember. 

                             Countee Cullen

I ”Pass it on : African-American poetry for children” har poeten Eloise Greenfield samlat dikter för barn, av välkända poeter — de flesta afro-amerikanska (tror jag).

Tisdag — igen — och Ugglan tycker vi ska tipsa om läsning som knyter an till ”Black Life Matters”.

I lördags när jag började leta i mina filer efter de böcker jag tänkte prata om i dag, slog det mig att det var på dagen 64 år sedan de svarta elever som kallades ”Little Rock Nine”, under stor uppmärksamhet, och med nationalgardet närvarande, började sin första dag i den tidigare helvita skolan. Något jag skrev om för ett par år sedan 

— och insåg att jag redan då skrivit om boken "Mary Jane" av Dorothy Sterling.

Boken skrevs 1959, och jag har en känsla av att det var en tid då man i ungdomslitteraturen, så smått började uppmärksamma de svartas problem.

Redan i början på 50-talet kom Hope Newells böcker om Mary Ellis, en svart flicka som utbildar sig till sjuksköterska. Hon och en annan svart flicka är de första svarta på sjuksköterskeskolan, under utbildningen.

”Mary Ellis Student Nurse”

Black Boy är den första delen av

 Första delen av Richard Wrights självbiografi ”Black Boy ” kom ut 1945. 

Richard växte upp i Mississippi i början av förra seklet. En bok som gör ont att läsa.

Gutenberg har gott om böcker som på något vis berör dagens ämne, inte alltid på ett sätt som accepteras i dag.

Men jag finner ”A Voice from the South, By a Black Woman of the South”, synnerligen intressant. Den skrevs av Anna Julia Cooper

en mycket välutbildad kvinno som ofta kallas ”the Mother of Black Feminism".

Jag inser, till min stora glädje, att det finns mycket mer material i dagen ämne än vad som är möjligt att pressa in i ett enda inlägg. Förhoppningsvis ska jag kunna återkomma till det, när jag hunnit läsa in på aspekter som jag inte tagit upp här

En uggla i hyllan

 Att jag inte har prydnadssaker i bokhyllorna beror mer på att jag redan har svårt för att hitta plats till mina böcker, än att jag inte gillar prydnatsprylar — dessutom tycker jag att böcker pryder sin plats i hyllorna, mer än något annat. Men ett undantag har jag. 

Den här ugglan som mor fick i present av en klass hon hade på 50-talet, återfann jag för en tid sedan, och kunde inte motstå den. Men jag hittar inte sockeln, med en glödlampa, som den var monterad på. Minns från min barndom hur ögonen glödde på den, där den stod i en bokhylla. 

Mor har berättat att hon först inte visste hur hon skulle tacka för den (inte heller hon var så mycket för pynt), men hon fann sig snabbt, tackade och frågade hur de hade kommit på idén att köpa en så bra present. Det blev tyst en stund, så upphov en av gossarna sin stämma och sa’ ”den glor precis likadant som fröken”.

Det hör till saken att mor hade starka glasögon, som förstorade hennes ögon rejält, och när hon talade allvar med någon stökig unge, spände hon ögon i denne.

                Owl - Albrecht Dürer

Upptäcker att det finns gott om ugglor både i konsten och litteraturen — och att de ofta har betraktats som ett dåligt omen. Läser också att i motsats till många andra fåglar, är de omöjliga att tämja — om det är att vara klok som en uggla, eller ej, funderar jag över nu.

Men jag undrar över hur man kan få en del ugglor till att medverka i filmer.

Är du sugen på att läsa om ugglor kan du börja med ”Owls in the Family” av   Farley Mowat(Han som skrev "Never Cry Wolf" . En läsvärd, om än kontroversiell bok, som jag gärna rekommenderar.

Lördag med Gutenberg

 

BRAIDED FAWN CLOTH GOWN FOR AUTUMN.

”Our illustration of a braided gown of fawn-coloured cloth shows the last new style for autumn wear. The braiding is done in a darker shade of fawn; or, in some cases, in black, or in white; but the dark shade of the same hue is more fashionable. The hat is a lace straw, trimmed with ostrich feathers and shaded roses of a dark hue, and strings of black gauze.”

Gutenberg är i sanning mångsidig — i dag lär han mig hur jag ska klä mig i höst. Eller för att vara korrekt så kan jag läsa det i ”The Girl's Own Paper”, Vol. XX, No. 1026, August 26, 1899

Där finns artikeln ”FROCKS FOR TO-MORROW. By THE LADY DRESSMAKER.”

En pedagogisk artikel som börjar med att förespråka ett sunt leverne:

 ”Of course, now we know that the best way to avoid fat and keep the slender figure of youth is to walk regularly and constantly, and that any dietary or starving process is unsafe, it is easy to decide the matter for ourselves.”

Så kommer några rader om engelskornas förkärlek till hattar med flor, vilket amerikanskorna har slutat med.

Gutenberg har många årgångar av tidskrifter av alla de slag.  ”Girls Own Paper” var en brittisk tidskrift som existerade från 1880 till 1956. Naturligtvis var innehållet oförvitligt — men det måste ha varit lite av en balansgång, för man uppmanar flickorna att skaffa sig en utbildning, även högre utbildning, vilket ofta framgår av svaren i frågespalten:

”Training in Housewifery.—“As a regular and appreciative reader of The Girl’s Own Paper, I have become much interested in the question of higher grade housekeeping. I have obtained the consent of my parents to enter a home to be trained. Would you kindly furnish me with the addresses of some establishments where training is given?—Kate.”

“Kate’s” determination to equip herself thoroughly for the duties of housekeeping, is a most wise one. The girl who is trained in all departments of domestic work can turn her knowledge to account in every situation in life in which she may be placed, and is never likely to find the problem of earning her bread a difficult one.”

Oftast är bara svaren publicerade, som här där en ung flicka kanske velat få någon berättelse publicerad:

”Louisa Gregory.—You need to study writing and spelling before you attempt to compose stories. We advise you daily to copy some extract for the sake of learning to spell, and also to practise writing in a copy-book, to teach you to form your letters correctly.”

Och så finns i varje nummer praktiska råd, av olika slag:

”The register of a bedroom fireplace should never be closed, but left open for free ventilation from above.”

Skaparvånda

 

The Torments of Creative Work 

Leonid Osipovic Pasternak

En författares studier bli oftast ytliga och ofruktbara: af den grund att han icke har tid att höra efter. Han spejar ständigt efter hvad som duger för honom i hans kamp om att göra sig gällande. Han studerar samvetslöst; för en liten kombinations, en fattig vitsighets skull, som kan ta sig ut, är han strax färdig att gilla eller förkasta. Men först när man bragt vinstbegär och fåfänga till tystnad, har man tid, är man i stånd att lyssna. Därför är en scholar en så stor sällsynthet. Det är ett stort spörsmål om det ännu finns goda läsare. ”Affär är affär” har ju för längesedan blifvit alla anständiga författares valspråk. Men den nobla devisen vajar nog i all stillhet äfven öfver läsarens hufvud.

  ur ”Attiskt i fågelperspektiv”, 1919

     av Vilhelm Ekelund

Tisdagstrion

 Ugglan uppmanar oss att i dag berätta vilka böcker vi ser fram emot att läsa.

Knepig fråga eftersom jag inte ser fram emot några speciella böcker — jag ser istället fram emot att hitta nya (det vill säga gamla) okända böcker på nätet. Varje lördag går jag igenom vilka nya böcker som lagts ut på de olika ställena där man kan läsa gamla böcker, som bokälskare gjort sig besvär att skanna, för andra likasinnade. 

Jag får erkänna att jag är barnsligt förväntansfull varje lördagmorgon. Veckornas skörd kan variera mycket — men jag gör alltid några fynd, och att-läsa-listan blir allt längre.

Högt upp på läslistan står ”Memoirs of Bertha von Suttner (Vol. 1 of 2) the records of an eventful life.”

Ända sedan jag i de tidiga tonåren läst ”Ned med vapnen” har jag beundrar Bertha von Suttner.

En annan bok som jag ser fram emot att läsa är Phebe Earl Gibbons bok ”Pennsylvania Dutch, and other essays”. Ja, jag har skrivit om både Amish och Mennoniter tidigare, men den här boken ser ut att vara mycket systematisk, och behandlar olika delar av deras liv en bit i taget.

Till slut väljer jag en bok från listan, som jag inte hade känt till om inte en engelsk bloggvän skickat mig ett par böcker av den skotska författaren Dorothy Emily Stevenson — ja, hennes far var kusin till Robert Louis — ”Miss Buncle” var den ena. En nöjsam lättläst bok, eller för att använda Wendys (författarens barnbarn) ord: ”the novels are ‘a soothing balm’ at times of stress and exhaustion.”

Nu har jag upptäckt att fortsättningen finns, (”Miss Buncle Married”) hos internet archive (ett fantastiskt ställe för bokvänner), och ser fram emot att få mig en dos av denna lindrande balsam ( blir jag balsamerad då?).

Det börjar med en brödbit och slutar med ett slott

för outgrundliga äro Gutenbergs vägar.

Jag upptäcker Carl Jonas Love Almkqvists historiska roman ”Herrarne på Ekolsund”

Hur korrekt den är har jag inte lyckats lista ut — mest därför att mina kunskaper i historia inte är överväldigande, men också därför att en dag inte är nog för historisk forskning — i synnerhet inte om man startar med minimala kunskaper.

Jag kommer in i handlingen där fyra bröder Tott smider planer för hur de ska kunna återfå slottet Ekolsund.

Och uppriktigt sagt är det språket som fascinerar mig mer än handlingen.

Still life with plums, figs, bread and jug 

Luis Egidio Melendez

Jag kan tänka det. Men en sak, Robert, begriper jag icke hos dig: du har intet smör?”

Vänta bara –

”Hvar står det då? Jag ser ej till det inom hela din ekonomi?”

Smör, som står öppet, blir enfaldigt och härsket. Se här skall du få bli varse en den allranättaste lilla marmorask. Deri håller man sig frisk och färsk: kän på bara!

”Öfvernaturligt!”

Ja, jag tror det.

”Aldrig hade jag ett sådant begrepp om dig, Robert.”

Här är hvitt bröd, af den der nya sorten, som Tessin infört modet af och låtit oss smaka på, från Frankrike. Nu duger icke Svensk limpa mera; det skall vara ”Franskt bröd”, gudbevars! Nå ja, det är godt. Det är i sanning ypperligt. Du känner väl Franska bagaren i Clara Vattugränd, som Tessin inkallat?

”Jag tycker mera om våra Tyska bagare; och skulle också kung Fredrik aldrig hafva skaffat Stockholm något mera, så vill jag ändå prisa honom. Gif mig en bit surlimpa. Så grefve jag är, tycker jag mest om snut, när jag är hungrig.”

Men du skall få erfara, Tage, att våra Tyska bagare en dag blifva förviste till Ladugårdslandsbergen, och förbjudne att baka annorstädes än i trakten af sin Väderqvarn der. Det är likväl hårdt! Men dit går det, om Franska systemet får behålla öfvertaget.

”Lappri: det rör knaperborgare, och vi skola ej bekymra oss derom. Nu, Robert Thott! vet du hvad som har inträffat under tiden medan vi pratat?”

Har någonting händt? utropade Robert Augustin häpen.

”Ja, det har det,” svarade Tage, med säker röst, och aflägsnade sig från hörnskåpet. ”Jag har blifvit mätt.”

Aha, ingen värre händelse? Men hörpå, Tage Thott! du är icke mätt. Du skall smaka på mina Ostindiska fikon till efterrätt. För sådant måste man vara tacksam mot König & kompani.

”Hvad ser jag? insyltade? från Canton? – Robert! den, som nånsin kallar dig bornerad, skall möta mig i Carlbergs park, på stilett eller lodbössa.”

Ät ett par fikon till, så är du min bror!

”Jag säger, att jag skjuter den, som förtalar dig, min bror. Det sista och bästa, som alla dessa sockersöta fikon ändå fordrade ofvanpå – ty de äro horribelt sliskiga – skulle vara ett glas tallstrunt.”

Men jag har icke öl. Jag brukar det icke. Här ett desertglas fin ratafia! det är vida bättre.

”Hå ja; så här dags. Hvad har du der? Det ser också kinesiskt ut?”

Det är syltad ingefära. Den är ännu sötare.

”Ousch! den öfvergår allt begrepp. Jag förstår icke Kineserne, som älska så hiskeligt sött. De äro i alla fall några skurkar, som narra på Europeerna dylika kramsrätter.”

Vill du ej hafva ett glas mumma ofvanpå?

”Mumma? sådant de brygga i norra backen utanför St. Olofs kyrkoherdehage? Ack, om du viste huru jag brukar gå dit! Det är ett gudaställe.”

Nej, min mumma är icke från Norrbacka. Ja, dess värre! den är slut, ser jag. Tag då till valet ett halft glas osquebad af det här slaget, som är kung Fredriks mest älskade, när han reser ut på jagt. Vi kunna anse oss som på jagt i natt, Tage Thott, haha! icke sant?

En aning förvirrande att det förekommer både Thottar och Tottar.

Och såvitt jag förstår är det Nicodemus Tessin man talar om.

Att snut, bland mycket annat, kunde vara en brödbit, en snibb, visste jag inte:

SNUT d) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om ett slags spetsigt l. snibbformat (vete)bröd. Sahlstedt(1773). Hamnbusen .. framtog en qvartersbutelj bränvin, tvenne snutar, mellan hvilka en half sill låg inklämd, och spisade med den friskaste appetit i verlden. Blanche Våln. 122 (1847). (Pojkarna) sprang till bagarboden .. för att köpa snutar med sirap i. Blomberg JosephsonLiv 36 (1951).

Och vad beträffar alkoholhaltiga drycker är jag totalt okunnig om såväl dagens som gårdagens utbud:

OSQUEBAD stavas nu för tiden ASKVEBAD, sbst.

Ordformer

(asquebad Förordn. ang. consumtionsafgift 8 Maj 1739, s. A 3 a, Publ. handl. 9: 518 (1771); asquebade Förordn. ang. öfverflödsvaror 4 Nov. 1756, s. A 4 b. — oskvebad Bellman Skr. Ny saml. 1: 19 (c. 1770). oskobad Därs. 2: 125 (1781). — usquebagh Publ. handl. 9: 631 (1771). usquebah G. Dalin (1871). usquebaugh Dens.)

Etymologi

[af ä. eng. usquebath (nyeng. usquebaugh), af gael. uisgebeatha, eg. lifsvatten (jfr AKVAVIT), af uisge, vatten, som möjl. är besläktadt med VÄTSKA (jfr Fick 2: 269 (1894), Macbain Etym. dict. of the gael. language (1896)), o. beatha, lif, hvilket sistnämnda ord etym. sammanhänger med lat. vita (jfr VITAL) o. gr. βίος, lif (jfr BIOLOGI); jfr VISKY. Jfr Century dictionary (under usquebaugh)]

(†) benämning på ett slags skotskt l. irländskt brännvin; jfr VISKY. 

 

Inte heller visste jag att bornerad inte bara används om drycker:

BORNERA, v.1 -ade; jfr BORNERAD. vbalsbst. -ING.

Etymologi

[liksom holl. borneeren, t. bornieren, af fr. borner, afl. af fr. borne, rå- l. gränsmärke, ffr. bodne, af vulgärlat. bodina, af ovisst urspr.]

(†) begränsa, inskränka. Jordbrukaren (måste) .. bornera sitt arbete. Fennia XVI. 3: 41 (i handl. fr. 1761). En afsigtlig bornering till det enskilta. Boström 3: 466 (1856). — refl. Huru bornerar sig den inom .. stadgade gräntsor, som på Tryckfrihetens öpna fält qväljer något Stånds lagliga rättigheter, och välfångna Privilegier. SP 1780, s. 791. Boström 3: 467 (1856).

TALLSTRUNT är inte bara tallens årsskott:

om öl berett av l. kryddat med tallstrunt, tallstruntöl. Blodet tjocknar af den styrka, / Som vårt tallstrunt åt oss ger. 

Och till sist (äntligen) ratafia

RATAFIA rataf4ia l. –a4fia, l. 0302 (-áfia Dalin; rimmande med litania, Maria o. Uria

Etymologi

[jfr t. o. eng. ratafia; av fr. ratafia, av västindiskt urspr. — Jfr TAFFIA]

(i sht förr) ett slags (kryddad, ofta av rom framställd) likör smaksatt med fruktsafter (ofta av körsbär l. aprikoser) l. fruktkärnor; förr särsk. ss. generell benämning på likör erhållen gm extrahering av kryddor o. dyl. o. gm tillsats av fruktextrakt (utan destillation). 

Lördag & söndag med Gutenberg

och en av böckerna får mig att spåra ur, nästan omgående.

Zinaida Serebriakova

”Take then such a quantity of meal, in a perfectly clean and sweet bread trough, as is necessary for the quantity of bread desired, and having made a hollow in the centre, turn in as much yeast as a judgment matured by sound experience shall deem requisite; then add such a quantity of water, milk and water, or clear milk, as is necessary to form the meal into a dough of proper consistency. Some prefer bread mixed with water alone; others prefer that which is mixed with milk and water; and others think that bread mixed with good milk is much richer and better; while others dislike the animal odor and taste of bread mixed with milk. Perhaps the very best and most wholesome bread is that which is mixed with pure soft water, when such bread is made perfect. But whether water, milk and water, or milk alone is employed, it should be used at a temperature of about blood heat.”

  ur ”A Treatise on Bread, and Bread-making”

       av Sylvester Graham

Visst kände jag till Sylvester Graham, så där i allmänhet, som de flesta av oss gör, men boken har så många stickspår, så jag kom inte så långt i den.

Jag hade inte ens kommit till brödet innan jag snubblade på jästen. Tack vare Gutenberg har jag stött på många olika sätt att tillverka sin jäst, till exempel med potatis eller humle, men just det här sättet med vetemjöl och mjölk, har jag inte sett. Det är ju en vanlig surdeg på vete:

”The milk yeast is greatly preferred by many; and when it is well managed, it certainly makes very handsome bread. The way of making it is simple. Take a quart of milk fresh from the cow, (more or less according to the quantity of bread desired,)—a little salt is generally added, and some add about half a pint of water blood warm, but this is not essential;—then stir wheat flour or meal into the milk till it forms a moderately thick batter; and then cover it over, and place it where it will remain at a temperature of from 60° to 70° F. till it becomes perfectly light. It should then be used immediately: and let it be remembered that dough made with this yeast will sour sooner than that made with other yeast; and also that the bread after it is baked will become extremely dry and crumbly much sooner than bread made with other yeast. Yet this bread, when a day old, is exceedingly light and beautiful: albeit some dislike the animal smell and taste which it derives from the milk.”

Det låter ju onekligen som det har sina nackdelar, i synnerhet på den tiden då man inte kunde frysa sitt bröd. Och nog skulle jag dra’ mig för att starta en ny surdeg, varje gång jag behövde bröd, för det låter ju inte som man kan hålla liv i den mellan varje bak. I synnerhet inte som man måste ha sådan framförhållning att vetet hinner torka innan man mal det:

”The best way, therefore, is, for every family to raise or purchase a sufficient quantity of the best new wheat that can be produced by proper tillage in a good soil, and put that away in clean casks or bins, where it will be kept perfectly dry and sweet; and, according to the size of the family, take, from time to time, as they need it, one or two bushels, and wash it thoroughly but briskly in two or three waters, and then spread it out on a drying sheet or table, made for the purpose, and which is considerably inclined, so that the water remaining with the wheat will easily run off.

The skin or bran of the wheat is so well protected by its own oily property, that little or no water will penetrate it, unless it be suffered to remain in the water much longer than is necessary. Being thinly spread out upon the sheet or table in a good drying day, it will be sufficiently dry in a few hours for grinding. And I say again, let any one who loves good bread, wash his grain a few times in this manner, and he will be very reluctant to return to the use of bread made of unwashed grain.”

Bodde man inte på en gård med egen kvarn var man tvungen att traska iväg till byns kvarn.

Och tänk hur stora familjerna var, därtill kom tjänstefolket — och som här 30 gäster:

Framför hvarje talrik lågo knif och gaffel med hornskaft och matsked af silfver. Riktiga jättar till brödkorgar, på hvilka voro , upplagda: hårdt bröd, framugnsbröd, tunnbröd, limpa, vörtbröd och jäst kakor, stodo på brickor färdiga att kringbjudas. »Smör tårtan» middagens förnämsta rätt, kockmors stolthet och nämndemansmors fröjd, stod för sig sjelf på ett bord. »Den hade lyckats alldeles obegripligt. »Öfver fem qvarter i fyrkant, var den två tum vidare än någon dittills i byn åstadkommen tårta, och

»sviskonfyIlningen var så stadig, att den höll att gå på.»

    ur ”Från land och stad” (1884) av Alfhild Agrell

https://litteraturbanken.se/författare/AgrellA/titlar/FrånLandOchStad/sida/7/faksimil

Framugnsbröd har jag aldrig hört talas om — var det bröd bakat i den svagare värmen, längst fram i ugnen?

Bakers kneading dough to the sound of a flute, found at Thebes, Boeotia, 6th century BC (terracotta)

Och nu har jag ett antal stickspår att utforska — blir jag inte fast på någon bibana, kanske jag återkommer med en rapport.

A box of National Biscuit Company graham crackers, c. 1915, which was priced at ten cents.

Läsglädje & bloggstrul

 Reading-Table, Catherine Imhof-Cardinal

Häromdagen blev jag påmind om Olle Hedberg — en författare som jag inte läst på mången år.

Nu plockar jag fram ”Dan före dan” första delen av fyra, i serien om Blenda.

Vilket språk — en ren njutning att läsa, jag anar en subtil satir, och dessutom är den rolig på ett lågmält vis. Träffande meningar, som gjorda att citera, trängs på sidorna:

”Något skall väl en döende in spe ha rätt att fordra av livet?!”

Boken kom ut 1948, och trots att det var före min tid, är det mycket i tidsandan jag känner igen.

Blogger har återgått till att avkräva mig adress och lösenord, vareviga gång jag rör mig på blogger — på samma vis som fejsbok misstror mig.

Det må väl vara hänt, men det retar mig att många av mina gamla läsare inte längre kan kommentera här, och att jag inte längre får meddelanden om när någon lämnat en kommentar. Jag ska försöka hålla reda på inkommande kommentarer, men det är inte ovilja från min sida om jag inte besvarar era kommentarer.

Tisdagstips: kroppen

Greta Gerell

Jag är nog som Povels ”kommisarie Larsen” är jag rädd (minus mustasch), jag ”tänker mycket när jag tänker, men jag tänker långsamt”.

”Ugglan & boken” har gjort en lista med temata, ett för varje vecka, sedan kommer det an på oss bloggande läsare att utifrån den listan ge förslag på böcker som behandlar veckans ämne:

”Den här veckan har tisdagstrion tema "Kroppen." Det kan säkert tolkas på många sätt - kanske finns ett ord från kroppen eller en kroppsdel med i titeln, kanske handlar boken om kroppen och dess styrkor och svagheter, eller någonting helt annat...”

Kruxet för mig är att innan jag kommit till skott och lagt fram mina läsförslag så är det dags för ett nytt tema.

Veckans tema är KROPP, jag kommer genast på ett antal, läsvärda böcker som på olika vis behandlar kroppen, men minns varken korrekt titel eller vem som skrivit boken.

Men en handfull minns jag:

I ”Mitt liv i mina händer”, (2006) berättar Alison Lapper hur det är att vara född utan armar och med mycket korta ben. Och hur hon trots alla motgångar och problem utbildar sig till konstnär.

Eva Malmströms bok ”Kent på Himmelsgatan” kom 1958, och är förmodligen inte helt enkel att få tag på. Den handlar om när Kent som är blind, och hans seende kompis (vars namn jag inte minns), börjar i första klass.

Förutom det kroppsliga temat, så är det en bok där många av oss äldre uvar känner igen oss i skolmiljön på den tiden.

Hos Gutenberg finns "Elizabeth Gilbert and Her Work for the Blind" av Frances Martin. Elizabeth föddes 1826 och blev blind när hon vid tre års ålder fick sharlakansfeber. Intressant läsning!

”My Left Foot” är en självbiografisk bok av Christer Brown. Född med en svår CP-skada, som gjorde att han inte kunde tala, tog det lång tid innan hans omgivning insåg att han var en högt begåvad pojke med stora möjligheter att utvecklas. Det är hjärtskärande att läsa om hans vanmakt, när han inte kunde uttrycka sina känslor och önskemål. Den enda kroppsdel som han kan styra är den vänstra foton — den lyckas han så småningom tämja, och till allas förvåning visar han att han kan skriva.

Tankar på rymmen

 Tänk om kroppen kunde hålla samma takt som tankarna.   Vid närmare eftertanke är jag förstås inte säker på att det skulle vara så lyckat. Med tanke på att mina tankar far runt lika oberäkneligt som en exalterad loppande rymmen, så skulle nog mitt, redan märkliga, rörelsemönster te sig rätt underligt.

För ögonblicket är det naturen som styr innehållet i mina dagar — det gäller att ta reda på de goda päronen innan de blir dåliga. 

Jag inser plötsligen att min hålpipa förmodligen kärnat ur mer frukt än jag sett i hela mitt liv. När slutade man göra köksredskap med träskaft? 60-talet?

Ger mig ut på nätet och hittar massor med hålpipor för att göra hål i allt utom i frukt. Hur gör alla som inte lever med ärvda köksredskap — låter bli att kärna ur sin frukt?

Min utflykt på nätet var inte helt fruktlös, jag tror att jag fått ett namn på mitt päronträd. Förmodligen är det ett Pyrus communis 'Clapp's Favourite. 

Det var 47 år gammalt när jag köpte min verkstad, och hade då aldrig burit frukt. Året därpå började det bära överdådiga mängder päron, har har fortsatt så.

Jag ta’r en snabbis till de svarta vinbärsbuskarna (stor Klas), som jag inte hunnit avbära. Svarta vinbär och päron, är en god kombination. 

För att kunna plocka obehindrat knyter jag fast en liten hink kring livet — till det ändamålet använder jag ett hopprep som en tysk kille glömde kvar på ön. 

Så gör tankarna en gir och landar på ön en sommar när jag var elva år. Ett par tyska ynglingar och två schweiziska flickor råkade hamna på ön, och kunde inte ta sig därifrån — så fick vi nya vänner. 

Tankarna låter sig inte styras utan

 fortsätter sin självständiga vandring, trots att jag gör allvarliga försök att tämja dem och hitta tillbaka till något av de många inlägg jag påbörjat de senaste veckorna.

Och nu har det blivit dags att förbereda middagen — denna tidsödande sysselsättning som själ tid från roligare, och viktigare, sysslor.

Konstaterar att när torkmaskinen går, värmen den upp köket, vilket är tacknämligt nu när kylan tycks ha slagit läger, här på min kulle.