Årsgång

The Story of the Youth Who Went Forth to

 Learn What Fear was The Boy Encounters a Ghost

 Karl Fahringer

Är du nyfiken på vad det kommande året bär i sitt sköte, är det bäst att du ger dig ut i vinternatten för att ta’ reda på det. Att gå årsgång är en urgammal sed som praktiserades en bit in på 1800-talet — somliga källor säger 1900-talet.
Det behövde inte nödvändigtvis ske på nyårsnatten — julnatten, lucianatten, tomasmässonatten, stefansmässonatten eller midsommar var även det nätter då seden praktiserades.
Jag inser nu att jag får vänta till midsommar, dels är det skönare att promenera en sommarnatt, men eftersom jag suttit vid brasan under dagen och dessutom ätit, så kommer jag ändå inte att få se något om jag går ut. Man ska nämligen vara fastande och helst inte ha sett eld under dagen. Under vandringen får man inte tala och skratta, inte ens hälsa på dem man möter.
Hur vandring ska gå till, får man olika uppgifter om, beroende på var man inhämtar sina kunskaper. På somliga ställen sägs att man skulle uppsöka tre, ibland sju, kyrkor - andra säger bara att vandringen ska avslutas vid en kyrka. Och den kyrkan ska man gå baklänges runt, tre varv, på hemvägen kommer man se’n att få se vad som kommer att hända under det kommande året. Ett bröllopsfölje betyder att det stundar bröllop, grävs det gravar på kyrkogården är en farsot att vänta. Möss som dra’r ett hölass, och små nissar som bär sädeskärvar tyder på en god årsväxt. Förhoppningsvis ska du inte möta väpnade ridande män, för det betyder krig — precis som det gör om man hör att det huggs i skogen.
Må du bara möta goda väsen på din vandring!

Grattis Henri

 Henri Émile Benoît Matisse

  31 december 1869 - 3 november 1954

Om denna fantastiska konstnär som arbetade från sängen in i det sista, finns mycket att läsa på nätet. Gör det!

 Woman Reading, 1894

 Fruit and Coffeepot, 1898

The Dinner Table, 1896-1897

 Study of a Nude, 1899

Still Life, 1900

Woman with a Parasol, 1905

 Woman in Green, 1909

Marguerite with a Black Cat, 1910

 Branch of Lillacs, 1914

Girl with a Green Dress, 1921

 The Persian, 1929

Blue Eyes, 1934

 Face of a Woman, 1935

 The Daisies, 1939

The Afternoon, 1941-1942

 Portrait of Lydia Delectorskaya, 1947

 Nude with Oranges, 1951

Study for the Illustration Project "Cantico Dei Cantici" , 1952

 The Snail, 1953

Menlös

är ännu ett ord som med åren getts en annan betydelse än den ursprungliga. 

Massacre of the Innocents (1304-1306)

Giotto di Bondone

Så här säger NE:

me`nlös adj. ~t 

ORDLED: men--lös

• oförmögen att skada: han är ~ som en duva

BET.NYANS: intetsägande (nedsätt.): hans historier var platta och ~a

IDIOM: ~a barns dag dag (den 28 december) som firas till åminnelse av de barnamord som enligt Nya testamentet utfördes i samband med Jesu födelse som allmän helgdag avskaffad i Sverige

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. menlös; till  men och lös i bet. 'som saknar förmåga att göra ngt'

och jag får tillstå att jag nästan sätter teet i vrångstrupen när jag läser att “menlösa barns dag firas till åminnelse av barnamorden”. Inte firar man minnet av mord! 

Om fira säger samma källa:

fi`ra verb ~de ~t 

ORDLED: fir-ar 

SUBST.: firande, firning

1 uppmärksamma (positiv händelse) genom att ordna festlighet e.d. {→2hylla 1}: ~ jul; ~ segern med en flaska champagne; ~ stadens 700-årsjubileum

BET.NYANSER: a) med konstruktionsväxling: ~ födelsedagsbarnet b) prisa (mest perf. part.): en ~d skönhet; landets mest ~de operettprimadonna c) om att festa (med alkohol) utan spec. anledning: vara ute och ~ d) utvidgat om att ta ledigt från arbetet utan lov: Är han sjuk? -- Nej, han ~r idag

KONSTR.: ~ (ngn el. ngt)

HIST.: sedan 1541; av lågty. firen med samma bet.; av lat. feriari 'hålla vilodag'; jfr ferie

2 komma (ngn) att få uppleva särsk. med avs. på framgång o.d.: hans metodiska spel ~de triumfer

KONSTR.: ~ ngt

HIST.: sedan 1820; se fira 1

Ja, ja, nu var ju inte min mening att märka ord när jag började tala om “Menlösa barns dag“, jag tänkte bara notera att dagen sedan 2001 kallas “Värnlösa barns dag”. Men huruvida man på något vis högtidlighåller dagen, eller samlar in medel till dessa värnlösa barn, står inget att läsa. För övrigt kallas dagen fortfarande “Menlösa barns dag” i Finland — mina finska vänner kan kanske berätta om ordet menlös har kvar sin ursprungliga betydelse i Finland.

Värnlös får mig att tänka på Hector Malots bok “Sans famille” ibland "En famille", som i en av flera översättningar till svenska, fått just titeln “Värnlös”. Bitvis en riktig snyftare till bok, som jag älskade som barn. Den nyfikne kan hitta den hos Gutenberg både på engelska, “Nobody’s Girl” och franska, den senare med titeln “En famille”.

Grattis Marlene!

Marlene Dietrich
27 december 1901 – 6 maj 1992

En perfekt jul

Bilden ovan beskriver vår jul väl — det enda som saknas är brasan, musiken och teet.

Juligare än så har vi inte haft det, förutom att jag högg en liten gran da’n före julafton. Den är så liten och har så veka grenar, att med sju ljus, några kanelhjärtan och citronskivor är den belamrad.

Läsningen är högst blandad, gammalt, nytt (nåja, relativt — med nytt menar jag böcker tryckta efter 1950), tänkvärt och lätt gods. Om några av de ännu olästa böckerna är läsvärda (ur min synpunkt sett) så får jag återkomma till dem senare. Jag har de senaste dagarna rannsakat hjärnan (men inte hjärta och njurarna), för att komma på så många julböcker som möjligt. Som synes i mina inlägg, är det mest barn- och ungdomsböcker, jag dra‘r mig till minnes. Kanske är julen mer omskriven i litteratur för de unga, jag vet inte, eller kanske förhåller det sig så att jag missat de vuxna jularna. Upplys mig gärna!

“Silent Night: The Story of the World War I Christmas Truce” av Stanley Weintraub, är en bok jag gärna läser om (ånyo) i juletid. Den handlar om hur en del soldater, under julen 1914 helt enkelt lämnade sina skyttegravar och träffade sina fiender i ingenmansland. De spelade fotboll, sjöng och fraterniserade.

Det är hoppfull läsning, så tillvida att det visar att vi människor vill vara vänner — samtidigt sorgligt eftersom det inte upprepades i någon större skala, eftersom krigsherrarna förbjöd det. Och som vi alla vet är vi inte närmare världsfred i dag än 1914.

Jag hade egentligen tänkt tala om en fin liten barnbok som utspelar sig strax före jul i Tyskland. Men jag minns varken titel eller författare — och hittar därför inte boken. Jag har så många gånger tänkt sammanställa en lista över böcker med jultemata, men det har bara inte blivit av. Jo, jag vet det finns redan sådana listor — men där saknas de flesta av de äldre böcker som jag i första hand tänker på. 

Berätta! Vilka julböcker minns du — och då menar jag både böcker som handlar om julen, och böcker som du av någon anledning gärna läser under julen.

Goda vänner kommer ihåg mig med te lagom till jul. Tack och lov, bara de vännerna som vet att jag varken nyttjar påsar eller parfymerade teer. För några år se’n var jag med i en tebytargrupp på nätet, och fick de märkligaste teer. Bland annat fick jag rätt många av de förfärliga syntetpåsarna, ofta pyramidformade, som då var nya. Vad tänker fabrikanterna på som spottar ut millioner påsar som inte tidens tand rår på?

Väninnan i England gav mig ett par paket med Assam te. Jag läser på förpackningen:

HOW TO MAKE THE PERFECT CUP OF TEA

Warm the pot. Use one teaspoonful per person. Use only freshly drawn water, do not reboil. Pour water onto tea as soon as it boils. Stir immediately. Leave for 3-5 minutes, depending ufon preferred strength. Put milk into cup first if taken.

Jo men visst, gör jag så — nästan. Jag är kanske en aning mer generös med teet och eftersom jag brygger mitt te direkt i koppen kan jag inte hälla i mjölken first. Men faktum är att det smakar aningen annorlunda om man gör det. Jag tyckte nog att det var lite löjligt när brittiska tanter blev alldeles ifrån sig om man glömde att hälla i mjölken först. Så jag och ett par vänner anordnade ett blindtest. Susan och jag prickade rätt varje gång vi smakade, medan Susans syster Martha inte kände någon skillnad. Fast jag blir inte utom mig av att dricka te som är gjort i fel ordning!

I juletid


Det var annandag jul och snön yrde kring knutarna. Tvillingarna var ute och byggde en snöborg i trädgården, men Lisbeth hade sökt upp ett fint gömställe för att få läsa i fred. Hon hade tagit med sig en liten pall och krupit in mellan fönstret och julgranen. Där kunde hon se att läsa i den grå dagern, och det luktade så gott från granen. Genom de täta grenarna såg hon, hur brasan flammade i kakelugnen. Det knastrade så hemtrevligt, och ibland föll ett gnistregn ut på golvet. Men det gjorde ingenting, för framför kakelugnen låg en matta av plåt, på vilken var målat en pojke och en flicka i daladräkter. De stod på var sida om en klargrön björk och såg så glada ut, fast de under årens lopp fått svarta och bruna fläckar i ansiktet av nedfallna kol.
Lisbeth hade fått andra delen av “Anne på Grönkulla” till julklapp, och hon läste den med glödande kinder, Det var underbart att få träffa Anne igen och vara med om alla hennes nya spännande upplevelser. Måntro, om inte detta ändå var hennes käraste julklapp! Hon kände, att boken ännu luktade trycksvärta på det där särskilt julaktiga sättet, som också alla jultidningar gjorde.
Lisbeth kikade förstulet bort mot sin julklappshög på det långa salsbordet och tänkte med en smula vemod på att julaftonen, som hon längtat efter och förberett med sådan fröjd och spänning, redan var över. Hon önskade, att man kunde rulla tiden tillbaka ett tag, så att hon återigen fick vara med om allt underbart, som föregår julen — allt smussel och all brådska med julklapparna, som man så länge och ivrigt funderat på. Nu åt man av den korven som hon hjälpt till att stoppa och smakade på kakorna, som knådats och bakats ut med sådan omsorg. Och den roliga julfesten i gymnastiksalen — hon kände ännu rysningen efter ryggen, då julbocken bultade på dörren! Och sedan de gamla julpsalmerna. — Visst sjöng man dem också nu, men de hade ett särskilt skimmer över sig när man sjöng dem på julafton. 
_ _ _
— Är det en liten mus som knastrar bakom granen! skämtade mamma, när hon en stund senare kom in i salen.
— Nej, det är en liten ekorre, som sitter i granen och skalar kottar, skojar Lisbeth tillbaka och kröp fram ur sitt gömställe. Mamma, jag känner mig inte alls främmande för Anne i den nya delen. Jag var rädd för att hon skulle ha förändrats. Om jag bara kunde få träffa henne i verkligheten någon gång!
— Ja, det förtår jag så väl, att du önskar, sade mamma. Det har jag också så ofta velat, när jag läst om människor, som jag tyckt mycket om.
Ur “Barnen som aldrig hade tråkigt” av Birgitta de Vylder-Bellaner


Lisbeth i boken, är tolv år när hon läser fortsättningen på “Anne på Grönkulla” ("Vår vän Anne" ), och tycker lika mycket om Anne, när hon möter henne igen. Det gjorde inte jag, kanske för att jag var något yngre än Lisbeth när jag läste böckerna. Redan i “Anne på Grönkulla” tappade jag nog intresset för Anne i slutet av boken, därför att hon växte ifrån mig. Några år senare hade jag hunnit ikapp och läste hela serien oräkneliga gånger.
Och precis som Lisbeth, fantiserade jag om att få träffa litterära favoriter — fast jag visste att de bara fanns i böckernas värld.


Riktigt exklusiva böcker har fortfarande en speciell bokdoft — men trycksvärtedoft var det nog många år sedan jag kände. Eller har jag fel?


Om Birgitta de Vylder-Bellander, har jag helt kort skrivit tidigare.

Apotek Hjärtlösa, något i hästväg

Interior of a Pharmacy  

Att gå till apoteket har blivit ett nödvändigt ont. Det tar i regel omkring en timme innan man kommer därifrån. Det sägs att det är det nya datorprogram-met som är orsaken till den långsamma expedieringen — men så värst nytt är ju inte systemet längre. Om det inte fungerar, så vore det kanske anledning att se över det, förbättra det eller skaffa ett nytt. En timme är en orimligt lång tid att tillbringa på ett apotek — i all synnerhet som man sällan kommer därifrån med sina mediciner. Förr, hade apoteket de mediciner hemma som kunderna regelbundet efterfrågade, så är det inte längre. Dessutom har de beställda medicinerna inte alltid kommit till det utlovade datumet.
Nu vill jag på en gång säga, att med enstaka undantag är personalen trevlig och hjälpsam — problemet ligger säkert inte på butiksnivå. 
Den långa väntetiden gör ju att vi kunder hinner utbyta våra åsikter med varandra, medan vi står där och stampar — alla utan undantag, saknar det gamla trevliga effektiva apoteket.
För lite sen fick jag betala hundra kronor i receptavgift, när jag hämtade ut min medicin — se’n tog det väl bara en vecka så kom en räkning från landstinget, en räkning som krävde hundra kronor för att en läkare skrivit ut just det receptet som jag redan betalat för på apoteket. Så jag ringer upp telefonnumret som jag hittar på räkningen, och den mycket trevliga personen jag talar med, berättar att apoteket ska inte ta’ ut den avgiften längre!
Nu hade det ju hunnit gå en tid sedan jag var på apoteket, så det var rena turen att det kvittot smugit sig emellan några papper och inte blivit bortslängt. På kvittot läser jag:
VETERINÄRARVODE! 
Kanske tyckte receptarien att jag såg hundlik ut, för någon veterinärmedicin var det inte frågan om.
På apoteket, förstod man ingenting, den receptarien, som tog ut den avgiften, hade bara ryckt in tillfälligt och var inte där nu. Jag fick mina hundra kronor tillbaka, utan att bli ifrågasatt. Men utan kvittot hade ingen trott på mig. Jag undrar bara hur ofta det händer — och vart de pengarna tar vägen.
Och vad det var för avgift jag fick betala en gång för länge sen, har jag fortfarande inte förstått.

Juldagen

"Christmas won't be Christmas without any presents," grumbled Jo, lying on the rug.

"It's so dreadful to be poor!" sighed Meg, looking down at her old dress.

"I don't think it's fair for some girls to have plenty of pretty things, and other girls nothing at all," added little Amy, with an injured sniff.

"We've got Father and Mother, and each other," said Beth contentedly from her corner.

The four young faces on which the firelight shone brightened at the cheerful words, but darkened again as Jo said sadly, "We haven't got Father, and shall not have him for a long time." She didn't say "perhaps never," but each silently added it, thinking of Father far away, where the fighting was.

Nobody spoke for a minute; then Meg said in an altered tone, "You know the reason Mother proposed not having any presents this Christmas was because it is going to be a hard winter for everyone; and she thinks we ought not to spend money for pleasure, when our men are suffering so in the army. We can't do much, but we can make our little sacrifices, and ought to do it gladly. But I am afraid I don't," and Meg shook her head, as she thought regretfully of all the pretty things she wanted.

"But I don't think the little we should spend would do any good. We've each got a dollar, and the army wouldn't be much helped by our giving that. I agree not to expect anything from Mother or you, but I do want to buy Undine and Sintran for myself. I've wanted it so long," said Jo, who was a bookworm.

"I planned to spend mine in new music," said Beth, with a little sigh, which no one heard but the hearth brush and kettle-holder.

"I shall get a nice box of Faber's drawing pencils; I really need them," said Amy decidedly.

"Mother didn't say anything about our money, and she won't wish us to give up everything. Let's each buy what we want, and have a little fun; I'm sure we work hard enough to earn it," cried Jo, examining the heels of her shoes in a gentlemanly manner.

Ut “Little Women” (“Unga kvinnor” på svenska) av Louisa M. Alcott, med illustrationer av Frank T. Merrill

Minns ni hur systrarna March nästa dag avstår från sin julfrukost för att en fattig familj ska få något att äta. Se’n går de hem och äter bröd och dricker mjölk.

Visserligen är boken moraliskt oförvitlig, men den utspelas i miljö, långt ifrån det herresäte och överflöd, som var gårdagens kuliss, i boken om Sylvia och hennes julhelgsfamilj.

Vetskapen om att boken har en verklighetsbakgrund, gör den intressant att läsa. Familjen Alcott levde ju långt ifrån sin tids borgerliga ideal, så kanske ger boken oss inte en bild av hur familjer levde på 1870-talet, utan snarare en bild från en idealistisk och progressiv familj. 

Dags att klä granen

En stor, vacker hemlockgran hade ställts i biblioteket mittför det utbyggda fönstret. Fastän den var både stor och vacker, hade den inte skilt sig på något särskilt sätt från andra tusentals andra träd, medan den stod därute i skogen.

Men så hade trolleriet begynt, och granen, som förut varit lik alla andra, hade förvandlats till en sagolik syn. Inom en kort stund skimrade den i skrud av silver och guld och små blänkande klockor och stjärnor och glimmande ispiggar och regnbågsskiftande kulor och kedjor av uppträdda majskorn och guldpapper. Men det fanns inga vaxljus i den, fast Sylvia gärna skulle ha velat ha det, därför att man i forna tider brukade pryda julgranar med sådana. Julgransljusen försvinna ju mer och mer på grund av sin eldfarlighet, och julhelgsmamman, som hade en verklig skräck för att elden skulle komma lös, hade bett att man inte skulle sätta några ljus i granen.

Filip hade emellertid försett den med anordningar, som utgjorde en ersättning ehuru de icke vore så poetiskt stämningsfulla som vaxljus. Han hade nämligen här och där emellan de mörka grenarna hängt upp små lätta, näpna elektriska kulor.

Ur “Sylvias julferier” (“Sylvia's Experiment“) av Margaret R. Piper, i översättning av Elisabeth Liljebjörn. 

Boken kom ut 1914 i U.S.A., men i svensk översättning först 1926. Det är lite lustigt att läsa hur man talar om elektriskt ljus som elektriska lågor.

Jag har inte lyckats hitta någon information om författaren, men det skulle vara intressant att veta mer om henne. Det finns två böcker till om “Sylvia på Arden Hall” (“Sylvia of the Hill Top“) och “Sylvia Arden Decides”, som jag inte vet om den är översatt till svenska. Böckerna har den vanliga blandningen av föräldralös rik flicka, hemtrevnad och romans. Men dessutom anar jag ett kvinnosaksengagemang — inte mer än det kan sväljas av familjeflickor i början av förra seklet — men dock ett antydningar i den vägen.

Och julen varar intill påska

 I början av november försökte jag organisera lite trädgårdsprylar och bytte plats med gräsklipparna och snöslungan. Då, precis när jag var på väg in, upptäckte jag fyra små plastkrukor med några lökväxter i — krukor som jag ställt bredvid garaget, för att genast glömma bort vad det var för lökar, och vad jag egentligen tänkt göra med dem. Antydningar till blad stack upp från flera av lökarna — sådan företagsamhet måste ju premieras, jag tog krukorna med till köksingången, ställde dem på en bänk under köksfönstret, och glömde genast bort dem. Några veckor senare återupptäckte jag de tappra lökväxterna som nu var gott och väl fem centimeter höga, och fick följa med in. Se’n har de stått på köksbordet, och vi har sett hur de blivit högre och högre — och undrat om de tänkte blomma. Och så för några dagar sen började det spruta ut små gula, gulliga blommor.

Förutom adventsljusstake, hyacinter och ett luciatåg, har vi nu fyra krukor med rikligt blommande påskliljor! Eftersom jag fortfarande inte har någon kamera, så får ni tro mig på mitt ord — eller komma hit för att försäkra er om att jag talar sanning.

Lille Vigg

Jag har inte en bok som jag måste läsa varje jul — jag har ett antal böcker och berättelser som jag ibland plockar fram till jul. En del av dem har egentligen ingenting med julen att göra, men till exempel  E. Phillips Oppenheims “The Amazing Quest of Mr Ernest Bliss“, läste jag första gången en jul, och har sedan dess kommit att förknippa boken med det perfekta julfirandet. Så med jämna mellanrum letar jag fram den i jultid för en omläsning. Många barn- och ungdomsböcker handlar om julen — ofta i ett traditionellt och glättat sken, och många av dem  (i synnerhet de äldre) i en högreståndsmiljö, men trots allt kan de vara trevliga. 

En berättelse jag gärna återkommer till är “Lille Viggs äventyr på julafton” (ja, jag har nämnt den tidigare) av Viktor Rydberg. Den är i längsta laget för att lägga ut på bloggen, men jag rekommenderar den som har en stund över att läsa (om) den. Har du inte boken själv så står Runeberg gärna till tjänst.

Ljusstöperskan

Bilden från Save Ohio History

Ljusstöperskan

Stilla tindrar stjärnan. 

Tärnan står vid tjärnan, 

doppar de drypande vekar 

i oxars och vädrars talg. 

Brasan på fönstret lyser, 

lockar vandrarn som fryser: 

Kom till julens lekar 

och ljuvliga rus och svalg! 

Ljus, o ljus, du tecknar din stig 

på drivorna vårlöksgul. 

Ljus, o ljus, du blommar för mig 

som kommer ur mörksens skjul.

Tag mig till nåder, tärna 

Dig vill jag tjäna gärna, 

dig vill min tro jag bjuda 

som ärlig och rask ung dräng. 

Makt har jag ej och medel, 

klen är min orlovssedel, 

dock kan jag ister sjuda 

och lysa en mö i säng. 

Städ mig till ljusknekt och låt mig gå 

med ditt bloss i den mörka helg! 

Tänd för mig dina ögon två, 

och lys som en vårfrusälg!

Rör i din kittel, häxa! 

Låt dina vekar växa, 

växa till träd med grenar 

och ensliga liljespön. 

Snart skola ställ och krona 

stå som i kör ocb tona 

hymnen om sol som lenar 

himmelskt på vintersnön. 

Jordisk och grov jag föga förstår 

din skära ljusmelodi, 

känner blott sus av ditt ljusa hår, 

din ljusa vår däri.

Ljusen skall jag snyta. 

Doppa skall jag i gryta, 

stora vörtbrödsskivor 

och skummande, mäktigt flott. 

Bägarn skall glimma på skänken 

folket skall stimma på bänken. 

Här inom höga drivor 

velom vi jula gott. 

Troll och ulvar nalkas vår by 

och ärna oss harm och sorg. 

Stöper du ljus, så stöper jag bly 

att värna vår glädjes borg.

Stilla tindrar stjärnan. 

Svennen sitter hos tärnan. 

Liver är ljusa tankar 

och honung och njuratalg. 

Väsen ur vita sagor 

dansa i eld och flagor, 

dansa tills kol och dankar 

slockna i nattens svalg. 

Julevind och julepsalm 

ljuda i stilla kväll. 

Drängen somnar på julehalm 

och tärnan i killingsfäll. 

Erik Axel Karlfeldt

Juleljus

Så här i juletider finns det många ord och företeelser att begrunda — frukostdiskussionen kom att handla om ljus. Ett ord som hängt med se’ n runspråkligtid — då hette det lius, hur man nu uttalade det. (Skulle det inte vara spännande att veta hur det lät när vikingarna talade med varandra — men vi skulle väl inte förstå dem.) Som vanligt ledde det ena ordet till det andra — har man väl börjat med ljusfunderingar så kommer man snabbt till veken:

ve`ke subst. ~n vekar 

ORDLED: vek-en

• anordning av garn som suger upp (flytande) bränsle till låga i stearinljus, fotogenlampa m.m.: vek(e)garn; lampveke; ljusvekegarn; hon förde tändstickan till ~n; skruva ner ~n i lampan

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. veke; av lågty. weke med samma bet.; besl. med veckla

Och varför i all världen heter det plån? (och plånbok och outplånlig?)

plån subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en 

ORDLED: plån-et

1 sträv (sido)yta på tändsticksask, mot vilken man stryker eld: ~et är belagt med röd fosfor

HIST.: sedan 1844; samma ord som fornsv. plan 'yta; plan'; jfr plan

2 typ av skiva eller blad för anteckningar, som är sådan att det skrivna lätt kan raderas ut: skrivplån

HIST.: sedan 1762; se plån 1

plå`nbok subst. ~en plånböcker 

ORDLED: plån--bok-en

• mjukt, tunt, på mitten hopvikbart (läder)fodral med flera fack för förvaring av sedlar (och mynt) och äv. identitetskort, kvitton, biljetter m.m. {→portmonnä}: plånboksficka; han hade ~en i innerfickan; han fiskade upp ~en och betalade

BET.NYANS: ofta mer el. mindre bildligt, med tanke på pengar: plånboksfrågor; det blev inte mycket kvar i ~en när skattmasen tagit sitt

HIST.: sedan 1807 i sin nuv. bet.; före ca 1850 (oftast) 'liten bok med inhäftade plån för anteckningar (möjliga att utplåna)'; jfr plån

u`tplåna verb ~de ~t 

ORDLED: ut--plån-ar 

SUBST.: utplånande, utplåning

• (äv. lös förb.) helt förstöra så att ingenting återstår {→förinta, ödelägga}: vid jordbävningen ~des 14 byar; kärnvapen som kan ~ allt liv på jorden

BET.NYANS: mer abstrakt: minnet av händelsen ~s aldrig

KONSTR.: ~ ngn el. ngt

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. ut plana

o`utplånlig adj. ~t 

ORDLED: o--ut-plån-lig

• omöjlig att utplåna särsk. om ngt abstrakt {?oförglömlig}: en upplevelse som satt ~a spår; han hade gjort ett ~t intryck på henne

HIST.: sedan 1761

För 168 år sedan

gavs Dickens "A Christmas Carol ut".

För många hör det till att läsa, eller lyssna till, berättelsen om Ebenezer Scrooge, varje jul. Själv nöjer jag mig med att läsa om den med några års mellanrum.
Visst är det fantastisk med en bok som under alla dessa 168 år alltid funnits i tryck. Och även om många andra skrivit om julen, så lyckades nog Dickens med att forma en idealbild av julen — en bild som fortfarande är i högsta grad eftersträvansvärd för många.

Har du inte boken i hyllan, men vill få dig lite dickensk julstämning till livs, hittar du boken hos Gutenberg. Den finns i flera upplagor, med olika illustrationer — och även som talbok.

FARBROR EDWARDS TRÄFFAR JULTOMTEN

  

FARBROR EDWARDS TRÄFFAR JULTOMTEN


Dagarna var korta och och kyliga och vinden visslade gällt, men det fanns ingen snö. Kallt regn föll. Dag efter dag föll regnet, det smattrade på taket och forsade från takfoten.
Mary och Laura höll sig i närheten av brasan, de sydde på sina lapptäcksrutor eller klippte pappersdockor av omslagspppersbitar och lyssnade till regnets blöta ljud. Varje kväll var det så kallt att de väntade sig att få se snö nästa morgon, men på morgonen såg det bara dystert, vått gräs.
De tryckte näsan mot rutorna i fönstren som pappa hade gjort, och de tyckte det var roligt att de kunde titta ut. Men de önskade att de hade fått se snö.
Laura var orolig för att det var så nära jul och jultomten och hans renar inte kunde komma fram utan snö. Mary var rädd att jultomten inte skulle kunna hitta dem även om det var snö — de bodde ju så långt borta i indianterritoriet. När de frågade mamma om detta sade hon att hon inte visste.
— Vad är det för dag i dag ? frågade de henne ängsligt. — Hur många dar är det kvar till jul? Och de räknade dagarna på fingrarna tills det bara var en dag kvar.
Den morgonen regnade det fortfarande. Inte en rämna syntes på den grå himlen. Det var nästan säkra på att det inte skulle bli någon jul. Och ‘ndå fortsatte de att hoppas.
Strax före middag förändrades dagen. Molnen rämnade och drev undan och blev skinande vita på en blå himmel. Solen sken, fåglarna sjöng och tusen vattendroppar glimmade i gräset. Men när mamma öppnade för att släppa in den friska, kalla luften hörde de floden dåna.
De hade inte tänkt på floden. Nu visste de att de inte skulle få någon jul, eftersom jultomten inte kunde komma över den dånande floden.
Pappa kom in med en stor tjock kalkon. Om den vägde mindre än tjugo pund skulle han äta upp den hel och hållen med fjädrar och allt, sa han. Han frågade Laura: — Hur tror du att den blir till julmiddag? Tror du att du kan klara ett vingben?
Hon sa att det trodde hon. Men hon var allvarlig. Så frågade Mary honom om floden höll på att sjunka undan, men han sade att den fortfarande steg.
Mamma sade att det var illa. Hon tyckte att det var hemskt tråkigt att herr Edwards skulle behöva sitta ensam och äta ungkarlsmat på juldagen. Han var bjuden på julmiddag hos dem, men pappa skakade på huvudet och sade att den som försökte ta sig över floden nu riskerade livet.
— Nej, sade han. Strömmen är för strid. Vi får helt enkelt finna oss i att Edwards inte kommer i morgon.
Det innebar naturligtvis att inte heller jultomten kunde komma.
Laura och Mary försökte att inte bry sig om det alltför mycket. De såg på när mamma plockade kalkonen. Det var en mycket fet kalkon. De var lyckliga små flickor som hade ett bra hus att bo i och fick en sån kalkon till julmiddag. Mamma sade så,och det var sant. Mamma sade att det var väldigt synd att jultomten inte kunde komma i år, men de var såna snälla flickor att han inte kunde ha glömt dem; säkert skulle han komma nästa år.
Ändå var de inte glada.
Efter maten den kvällen tvättade de händerna och ansikte, knäppte sina röda flanellnattlinnen, knöt banden på nattmössan och läste allvarligt sin aftonbön. De lade sig ner i sängen och drog upp täcket. Det verkade inte alls som det vore jul.
Pappa och mamma satt tysta vid brasan. Efter en stund frågade mamma varför pappa inte spelade fiol, och han svarade: — Jag känner mig inte upplagd, Caroline.
Efter en lång stund reste sig mamma plötsligt.
— Jag ska hänga upp era strumpor, flickor, sade hon. Kanske det händer något.
Lauras hjärta hoppade till. Men sen tänkte hon på floden igen och förstod att ingenting kunde hända.
Mamma tog en av Marys rena strumpor och en av Lauras, och hon hängde upp dem på spiselhyllan, på varsin sida om eldstaden. Laura och Mary kikade på henne över kanten av täcket.
— Sov nu, sade mamma och kysste dem god natt. Det blir fortare morgon om ni sover.
Hon satte sig vid spisen igen, och Laura somnade nästan. Hon vaknade lite när pappa sade: — Du har bara gjort det värre, Caroline. Och hon tyckte att hon hörde mamma säga: — Nej, Charles. Vi har ju det vita sockret. Men kanske Laura drömde.
Så hörde hon att Jack morrade vilt. Dörrklinkan skramlade och någon sade: — Ingalls! Pappa höll på att röra om i brasan, och när han öppnade dörren såg Laura att det var morgon. Ute var det grått.
— För hundra gubbar, är det inte Edwards! Kom in karl! Vad har hänt? utbrast pappa.
Laura såg strumporna hänga tomma och dingla, och hon pressade sina slutna ögon mot kudden. Hon hörde pappa  stapla ved i spisen och hörde farbror Edwards säga att han burit sina kläder på huvudet när han simmade över floden. Tänderna skallrade på honom, och rösten darrade. Men så fort han blev varm skulle han piggna till, sade han.
— Det var en alltför stor risk, Edwards, sa pappa. Vi är glada att du är här, men det var att våga för mycket för en julmiddag.
— Dina små måste få sin jul, svarade Edwards. Ingen flod kunde hejda mig när jag väl hämtat julklapparna åt dem från Independence.
Laura satte sig rakt upp i sängen. — Träffade farbror jultomten? skrek hon.
— Ja visst, sade farbror Edwards.
— Var då? När? Hur såg han ut? Vad sade han? Skickade han verkligen med något åt oss? skrek Mary och Laura.
— Vänta. Vänta ett ögonblick, skrattade farbror Edwards. Och mamma sade att hon skulle lägga julklapparna i strumporna, som jultomten ville. Hon sade att de inte fick titta.
Farbror Edwards kom och satte sig på golvet bredvid deras säng, och svarade på alla deras frågor. De försökte allvarligt att låta bli att titta på mamma, och de såg inte riktigt vad
hon gjorde.
Farbror Edwards berättade att när han såg floden stiga hade han förstått att jultomten inte kunde komma över den. (— Men du kunde det, sade Laura. — Ja, svarade farbror Edwards, men jultomten är för gammal och tjock. Inte han, men en lång mager stake som jag rådde med det.) Och farbror Edwards tänkte att om jultomten inte kunde ta sig över floden så kom han troligen inte längre än till Independence. Varför skulle han komma sex mil över prärien bara för att få vända om igen? Det var klart att han inte skulle göra det!
Alltså hade farbror Edwards gått till Independence. (— I det regnet? frågade Mary? Farbror Edwards sade att han haft sin regnrock på sig.) Och där hade han mött jultomten som kom gatan fram. (På dagen? frågade Laura. Hon hade inte trott att någon kunde se jultomten på dagen. Nej, sade farbror Edwards, det var på kvällen, men från värdshuset lyste det ut på gatan.)
Nå, det första jultomten sade var: — God dag, Edwards! (— Känner han farbror? frågade Mary, och Laura frågade: — Hur visste du att det var jultomten? Farbror Edwards sade att jultomten känner alla. Och han hade genast känt igen jultomten på hans polisonger. Jultomten hade de längsta, tjockaste, vitaste polisongerna väster om Mississippi.)
Så sade jultomten: — Hör du Edwards! Sista gången jag såg dig låg du och sov på en bädd av majshylsor i Tennessee. Och farbror Edwards kom väl ihåg de små röda yllevantarna jultomten hade gett honom då.
Sedan sade jultomten: — Jag förstår att du bor vid Verdigris nu för tiden. Har du någonsin träffat två små flickor där nere som heter Mary och Laura?
— Ja, dem känner jag väl, hade farbror Edwards svarat.
— Jag har bekymmer för deras skull, sade jultomten. De är bägge två såna söta, snälla, rara små ungar, och jag vet att de går och väntar på mig. Jag tycker det är väldigt tråkigt att göra två såna rara flickor besvikna. Men så mycket vatten som det är kan jag omöjligt ta mig till deras stuga i år. Edwards, skulle du vilja göra mig den tjänsten och ta med julklappar åt dem för den här gångens skull?
— Det ska jag göra, med nöje, hade farbror Edwards svarat.
Så klev jultomten och farbror Edwards över gatan till pålen där packåsnan stod bunden. (Hade han inte renarna undrade Laura. — Det förstår du väl att han inte kunde, sade Mary. Det finns ju ingen snö. — Ja, just det, sade farbror Edwards. Jultomten färdades med packåsna nere i sydväst.)
Och jultomten spände av packen och såg igenom den och tog fram julklapparna till Mary och Laura.
— O, vad är det för något?  skrek Laura, men Mary frågade: — Vad gjorde han sen?
Sen skakade han hand med farbror Edwards och svingade sig upp på sin fina fux. Jultomten red bra, för att vara en man med hans vikt och gestalt. Och han stoppade in sina långa vita polisonger under silkeshalsduken. — Adjö då, Edwards, sade han, och så red han visslande bort på vägen mot Fort Dodge, ledande sin packåsna.
Laura och Mary teg ett ögonblick och funderade över detta.
Sen sade mamma: — Nu kan ni få titta flickor.
Någonting blänkte grant överst i Lauras strumpa. Hon skrek och hoppade upp ur sängen. Det gjorde Mary med, men Laura hann först till spisen. Och den blänkande saken var en skinande ny bleckmugg.
Mary fick en precis likadan.
Dessa nya bleckmuggar var deras egna. Nu hade de en mugg var att dricka ur. Laura hoppade upp och ner och skrek och skrattade, men Mary stod stilla och såg med strålande ögon på sin egen bleckmugg.
Så dök de ner med näven i strumpan igen. Och de halade upp varsin lång slickepinne. Det var röd- och vitrandiga polkagrispinnar. De stirrade på den goda polkagrisen, och Laura slickade på sin, en enda slick. Men Mary var inte så glupsk. Hon slickade inte en enda gång på sin.
Strumporna var inte tomma än. Mary och Laura drog fram varsitt litet paket. De öppnade det, och var och en fann de en liten hjärtformad kaka inuti! På den läckra bruna översidan var det strött vitt socker. De gnistrande sockerkornen låg som i små, små snödrivor.
Kakorna var för fina för att äta upp. Mary och Laura bara tittade på dem. Men till sist vände Laura på sin och gnagde av en liten bit på undersidan, där det inte syntes. Och inuti var den lilla kakan vit!
Den var gjord av fint vetemjöl och sötad med vitt socker.
Laura och Mary tänkte inte alls på att titta i strumporna igen. Muggarna och kakorna och slickepinnarna var nästan för mycket. De var alltför glada för att kunna säga något. Men mamma frågade om de var säkra på att strumporna var tömda.
Då stack de ned armen för att förvissa sig om det.
Och ytterst i tån på strumpan låg en blänkande ny pennyslant!
De hade aldrig tänkt sig att de skulle kunna få en penny. Tänk att ha en hel penny alldeles för sig själv! Tänk att ha en mugg och en kaka och en slickepinne och en penny!
De hade aldrig haft en sådan jul förut.
Nu skulle förstås Laura och Mary genast ha tackat farbror Edwards för att han kommit med de här fina julklapparna hela vägen från Independence. Men de hade alldeles glömt av farbror Edwards. De hade till och med glömt jultomten. Efter någon minut skulle de ha kommit ihåg, men innan de gjorde det sade mamma vänligt: — Ska ni inte tacka herr Edwards? 
— O, tack så hemskt mycket, farbror Edwards! Tack! sade de, och menade det av hela hjärtat. Pappa skakade hand med farbror Edwards om och om igen. Pappa och mamma och farbror Edwards såg nästan ut som de grät, varför visste inte Laura. Så stirrade hon igen på de fina julklapparna.
Hon såg upp igen när mamma gav till ett utrop. Farbror Edwards höll på att plocka fram sötpotatis ur sina fickor. Han sade att de hade hjälpt till att balansera knytet på hans huvud när han sam över floden. Han trodde att pappa och mamma skulle tycka om dem,till julkalkonen.
Där fanns nio sötpotatisar. Farbror Edwards hade haft med sig dem också hela vägen från staden. Det var verkligen alldeles för mycket. Pappa sade: — Det är för mycket , Edwards, sade han. De kunde aldrig tacka honom nog.
Mary och Laura var för uppskärrade för att kunna äta frukost. De drack mjölk ur sina blänkande nya muggar, men de kunde inte få ner kaninstuvningen och majsgröten.
— Låt dem slippa, Charles, sade mamma. Det blir ju snart middag.
Till julmiddagen fick de den möra, saftiga stekta kalkonen. De fick sötpotatis, stekt i askan och omsorgsfullt avtorkad så att man kunde äta det goda skalet också. De fick en limpa bakad av det sista vetemjölet.
Och efter allt detta serverads det kräm på torkad björnbär och små kakor. Men i dessa små kakor var det brunt socker, och det fanns inget vitt socker på översidan.
Sedan satt föräldrarna och farbror Edwards vid brasan och pratade om jular i Tennessee och uppe i norr i Stora Skogen. Men Mary och Laura tittade på sina fina kakor och lekte med sina slantar och drack vatten ur sina nya muggar. Och så småningom slickade de mer och mer på sina slickepinnar, tills de blev spetsiga i ena änden.
Det var en glad jul. 
Ur "Det lilla huset på prärien" av Laura Ingalls Wilder


I Barbara M. Walkers bok “The Little House Cookbook, Frontier Foods from Laura Ingalls Wilder’s Classic Stories”, finns det ett avsnitt som handlar om just den ovan skildrade julaftonen.


With so many kinds of cookies and cakes available today we can’t help but be moved by the thrill Laura and Mary felt at receiving one white sugar cake apiece.
What Ma must have made, without eggs or baking powder, was something between sugar cookies and shortbread. Although there was milk on , we’ve assumed that lard, rater than butter, would have been used for baking. (You can substitute butter for lard in the ingrediens below if you prefer.) We have also increased the quantity to our customary six servnings and substituted a baking sheet and range oven for a bake-oven and fireplace.


For six heartshaped cakes you will need:
White flour, 1½ cups unbleached all-purpose, plus extra for dusting.
Granulated sugar, 1/3 cup plus extra for dusting
Baking soda, ½ teaspoon
Ground nutmeg, a pinch
Lard, ¼ cup chillad plus extra for pan
Cultured buttermilk, 1/3 cup


Bowl, 2-quart: pastry surface and rolling pin; baking sheet; blue tissue paper (optional. In the bowl mix flour, sugar, baking soda, and nutmeg. With cold fingers (dipped in cold water and dried) rub the cold lard into the dry ingrediens. Make a well in the center, add buttermilk, and work with one hand into a dough that can be rolled out.
Dust rolling surface with flour. Shape the dough into a ball and roll it out into an 8-inch circle. With a table knife dipped in flour cut the circle in half, then the halfes in thirds, to produce six equal wedges. Shape Esch wedge into a heart.
Grease baking sheet and place hearts on it so they do not touch. Bake for abort 15 minutes, until cakes are puffy and nicely browned. Remove from oven and sprinkler tops immediately with sugar (the crystals will melt slightly and stick). When cool, eat or wrap with blue tissue paper, the traditional wrapping of white sugar crystals, for gift giving.