Klassisk julklapp

Julgran, 1921

Alexander Viktorovich Moravov

Undrar om dagens små flickor syr lavendelpåsar till släktens äldre damer. Jag vet inte ens om man kan köpa lavendel på apoteket längre, men jag har sett att det finns flera ställen på nätet där det går att beställa lavendel. Fast det kostar nog mer än tjugofem öre, jag har ett svagt minne av att jag betalade minst tio kronor för en inte alltför stor burk för bortåt femton år sen.

När jag var sju år fick jag Ester Ringnér-Lundgrens bok “Tussi i skolan”, i påskpresent. Den var en av favoritböckerna under många år, i synnerhet kapitlet där Tussi och hennes bästis ska köpa lavendel för att sy lavendelpåsar.

Snö och lavendel

Vi hade gått så länge i skolan nu, att vi börjat tala om julen. Visserligen är det barmark ännu, men vinden pep så snålt och vasst om öronen på Kajsa-Lena och mig, när vi gick till skolan i morse, att snön säkert inte är långt borta.

— Ska vi börja sy julklappar i kväll? Undrade Kajsa-Lena. Vi kan köpa tyg i eftermiddag.

— Det vore hemskt kul, sa jag, men jag har inga pengar kvar.

— Ja, men din mamma har väl några söta tyglappar, som du kan få. Vi kunde göra små påsar och fylla dem med lavendel.

— Sådana där, som man har i byrålådor och linneskåp? Sa jag.

— Ja, sa Kajsa-Lena. Man köper lavendel på apoteket, det är inte dyrt. Nog har du väl 25 öre ändå?

Vi stannade, och jag drog upp portmonän. Den var ganska tom.

— Tjugonio öre, sa jag, sedan jag räknat ihop alla tvåöringar och femöringar.

— Det räcker, sa Kajsa-Lena förtjust. Vi går och köper lavendel på hemvägen i dag.

Vi kom på väldigt gott humör, Kajsa-Lena och jag, när vi tänkte på att vi skulle börja med julklappar. Och jag för min del funderade så mycket på det under första timmen, när vi hade geografi, att jag höll på att säga att i Skåne odlade man lavendel på stora fält. Men i sista minuten kom jag på att det var sockerbetor.

Nästa timme hade vi uppsatsskrivning, och vi plitade och stånkade och skrev. Det är förfärligt med uppsatsskrivning. Om vi fått skriva om vad vi ville, hade det väl gått an, för då skulle jag ha skrivit om Månse-Misse, men nej, vi skulle skriva om våra bostäder. ”Från grotta till stenhus.”

Rätt som det var hörde ett förtjust väsande från Jerka.

— Psst! Titta, va! Det snöar!

Hela klassen reste sig upp och bröt ut i ett enda stort jubeltjut. Snöflingorna föll stora och mjuka, hastigare och hastigare; den del av skolplanen, som vi kunde se, var redan alldeles vit.

Då tog Getingen till orda.

— Ja, det förstår jag ju, att det inte går att skriva om bostäder nu. Klassvakten kan dela ut teckningspapper i stället, så får ni rita en vintertavla.

Tänk en sån gubbe! Vem är det egentligen som hittat på att han skulle vara den värsta läraren i hela plugget? Han är bra!

Vi tog svängen bort till apoteket efter sista timmen, som vi sagt Kajsa-Lena och jag. Det var vitt på marken och vitt på taken, och vi tyckte, att allting var så skojigt, så vi kunde inte gå som vanligt, utan vi höll varandras händer och skuttade ”Saffransfläta framår på trottoaren, medan våra skolväskor dängde och slängde.

Då fick vi syn på en gammal, gammal tant, som med små försiktiga steg långsamt gick framför oss. Hon hade en stor fullproppad korg i ena handen, i den andra höll hon en stadig käpp, som hon stödde sig på.

Vi stannade mitt i vårt skuttande, för det såg så ängsligt ut med den lilla tanten, att vi inte tordes störta förbi henne.

— Just då halkade ho

— Tack, kära barn, tack, tack, sa den lilla tanten, när hon stod stadigt igen. Det är den här snön, se. Det blir lite för halkigt för mig.

— Vi kan följa tant hem, sa Kajsa-Lena och jag på samma gång.

— Vill ni verkligen det? Sa den lilla tanten. O, vad ni vore snälla då.

Jag tog hand om korgen, och Kajsa-Lena tog tanten under armen.

— Jag bor i apotekshuset, sa tanten, så det är inte så värst långt.

— Så lustigt, sa Kajsa-Lena. Vi ska just till apoteket.

— Ni är väl inte sju, barn små? Sa tanten.

— Nej då, sa jag. Vi ska bara köpa lavendel. Och så berättade vi om våra lavendelpåsar och om julen och om skolan och så där.

Vi hade det riktigt trevligt, och när vi kom fram till apotekshuset, bad den lilla tanten, att vi skulle följa med henne in och se, hur hon hade det.

Ja, vi följde med in, och där var så dockskåpsfint, så det kan ingen tro. Nu först förstod jag riktigt, varför mamma suckar, när hon kommer in till Annika mig eller till Bisse, och vi har slängt böcker och kläder lite här och var, så det är lagom rörigt och lätt att hitta saker och ting. Skulle vi ha det så här fint i våra rum, så vore det lika bra att stanna hemma från skolan för jämnan och bara städa och städa.

Den lilla tanten plockade fram både kakor och karameller, och så ringde hon till någon i telefon. Och efter en stund ringde det på dörren, och det kom in en springpojke med två påsar.

När han gått, fick vi var sin av de båda påsarna. De var proppfulla av lavendel! Och så gav tanten oss var sin enkrona och tackade oss så rysligt mycket för att vi varit så snälla. (Men det var ju inte något särskilt märkvärdigt vi gjort tycker jag.)

— Man blir så glad, när barn är så rara mot en gammal människa, sa hon och klappade oss på kinden, båda två. Och kom upp och hälsa på någon dag, små flickor.

När vi var på hemväg, pratade vi nästan i munnen på varandra. Vilken genomtrevlig dag! Och i kväll skulle vi sy julklappar.

Men när jag kommit hem och berättat allt det här, frågade Bisse, vad jag skulle ha lavendel till.

— Det är en hemlighet, sa jag. Ingen får veta det! Och absolut inte du!

—Tussi, sa Bisse förskräckt, du menar inte att du tänker ge mig lavendel till julklapp.

— Varför inte? Sa jag.

En passande sysselsättning så här års, att skutta saffransfläta. Någon som vet hur det går till?

Boken trycktes 1956, tjugofem öre då motsvarar 3:25 i dagens penningvärde.

Jag har skrivit om Ester Ringnér-Lundgren tidigare, du hittar länkar här.

laven´del subst. ~n

ORDLED: lav-endeln

• typ av låg, väldoftande (ofta odlad) halvbuske med blå eller violetta blommor bl.a. anv. inom parfymindustrin: lavendeldoft; lavendelolja

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; av medeltidslat. lavandula med samma bet., bildat till lat. lavare 'tvätta' (på grund av sin väldoft användes växten vid tvätt och bad)

"Lawändel. w. i söd. Eur. är resolwerande och nerfstärkande, i lamheter utwärtes nyttig: i synnerhet at gnida med spirit...

...I trädgårdar triwes Lawendel wäl, då den wintertid täckes med granris."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)