Jag tror vi alla bär på en minnesskatt, av vackra, sorgliga och roliga episoder i våra liv. En del av dessa minnen passar kanske inte ens in i någon av ovan nämnda kategorier, jag förstår inte själv varför vissa ögonblick har bitit sig fast. Dessvärre faller de flesta av dessa minnen platt till marken när jag försöker att verbalisera dem — det kan vara svårt att förmedla känslor, känslor som jag inte ens själv förstår alla gånger.
Jag vet att jag flera gånger talat om hur fascinerad jag är av vad som utlöser dessa minnen — ofta vet jag det inte — men dagens minne vet jag med säkerhet att det är kopplat till dagens datum.
Exakt vilket år det var, vet jag inte, kanske var det när jag gick i tolvan och alltså var sjutton år. Mina föräldrar var på sammanträde i sta’n, och jag var ensam hemma. Vintern hade redan anlänt men det var inga större snömängder, men så började det snöa — den där sortens overkliga julesnö som jag trodde bara hörde hemma i böcker och på bio. Det snöade ymnigt och vid midnatt var hela landskapet vitt, mjukt och vansinnigt inbjudande. Jag beslöt mig för att möta föräldrarna — vilket inte alls var en omöjlighet eftersom det på den tiden, i det lilla samhället, praktiskt taget var tomt på vägarna.
Hur kallt det var minns jag inte — men förmodligen rätt kallt, för jag minns att jag drog på mig mina skidbyxor (mörkblå elastabyxor med hälla under foten) och ovanpå en skjorta, den ofattbart varma tröjan jag stickat av ullen från min pudel. På fötterna valde jag lapptussar (varken salt eller sand på vägarna) och till ytterplagg, fars brandgula anorak — så stor att jag nästan gick vilse i den. Det var en magisk natt och jag var helt ensam i den. Efter ungefär en kilometer blev jag allvarligt orolig för att jag var svårt sjuk — en hjärnskada med synrubbningar — hela världen började nämligen skifta mellan rosa, ljusblått och ljusgrönt. Men snart insåg jag att det var norrsken. Visst hade jag sett norrsken förr, men aldrig utanför Stockholm och aldrig så grant. Jag hann gå ytterligare en dryg kilometer innan det upphörde, och när så äntligen mina föräldrar kom — den enda bilen jag såg den natten — hade det upphört helt. Mina föräldrar hade inte sett något av det praktfulla skådespelet.
Så vill jag påminna om att det är Åskars namnsdag i dag. Han har öppet hus mellan åtta och nio i kväll, vid den södra jordkällaren.
"Åh vilken natt, vilken underbar natt som vi kallar Bella Notte"......kom för mig av någon anledning. Det skulle vara intressant att få se norrsken en gång i livet men här på mina breddgrader lär det väl inte ske.
SvaraRaderaJag har aldrig sett norrsken i Sverige, men när vi bodde i Alaska var det vanligt, ändå var det lika fantastiskt varje gång.
SvaraRaderaGratulera Älsklingen från mig med en puss på nosen. Hälsa honom att jag skulle komma om jag kunde, jag vill verkligen träffa den charmiga mannen, men det är en aaaaaning för långt bort.
kram från Mette
Åh, vilken natt...vilken underbar natt..
SvaraRaderaNorrsken kan vara så oerhört vackert fastän det är sällan vi får se de riktigt sprakande färgrika här...
Något liknande som du beskriver har jag bara sett på film, knappt det.
En stor varm och våt puss på nos och svansände, måste levereras till namnsdagsbarnet Åskar innan hans bjudning börjar. Grattis Åskar!
Renée,
SvaraRaderaDet lär ju hända någon enstaka gång att mer spektakulära norrsken syns längre söderut - men det gäller ju att man ska vara vaken och helst ute just då.
Flette-Mette,
Nej, jag kan tänka mig att man alltid blir lika hänförd varje gång man ser norrsken.
Älsklingen är pussad och hälsar att han nog tycker att du kunde masa dig hit - han har hört så mycket om dig att han vill se om allt är sant!
Karin,
På våra breddgrader får nog de färggranna norrskenen betraktas som relativt ovanliga - här har jag bara sett den tamare varianten några gånger.
Pussarna levererades nyss, innan namnsdagsbarnet gick ut för att fixa några mullsorkar till buffén.
Margaretha
Min mamma var född i Malmberget så hon och mormor berättade ibland om fantastiska norrsken. Mormor hade en kudde med broderat sicksackmönster som hon sa visade hur norrsken kan se ut.
SvaraRaderaDet kom att dröja tills jag blev vuxen innan jag själv första gången fick se ett. Det var här i Kungsängen strax norr om Stockholm för sådär femton år sedan. Mycket mäktigt och märkligt. Jag förstår att du blev orolig.
Storstadsområdena är så ljusförorenade att norrskenen sällan syns.
Jag har sett norrsken vid ett par tillfällen men det mest spektakulära var en augustinatt på en ö vid norska kusten under en historisk utomhusoperaföreställning när hela publiken plötsligt började stirra uppåt istället för scenen. Ett makalöst grönt norrsken sprakade över himlen. Det höll på i minst en och halv timme, långt efter att operan slutat. Jag måste lägga mig baklänges mot bilen för att inte bryta nacken av mig för att se uppåt. Vi var tre damer som bara inte kunde krypa in i bilen och köra hem förrän det började avta. Magigst var ordet!
SvaraRaderaÅskars dag är visserligen slut vid det här laget men grattis ändå, kära Åskar! Sonja och Olga hälsar, förstås.
Karin,
SvaraRaderaVisst är det mäktigt, det här var ju så länge se'n att det inte var fullt så förorenat i luften, några mil utanför Stockholm, som det är nu.
Träffade en gång en tjej från nordnorge, hon älskade vintrarna, som hon inte alls upplevde som mörka tack vare all snö och och norrskenet - hon tyckte enbart att det var mysigt. Kanske är det så.
Olgakatt,
Vilken kombination, musik och norrsken! Kunde artisterna koncentrera sig på sina roller?
Åskar hälsar till dina damer och tackar för hälsningen - han saknade dem på mottagningen!
Margaretha
Som jag minns det skötte sig artisterna finfint men publiken var väldigt splittrad i slutscenerna. Man går till fots över en lång träbro till den här ön och alla krockade med varandra på väg till fastlandet för ingen hade tid att se sig för.
SvaraRaderaOlgakatt,
SvaraRaderaArtisterna hade kanske upplevt det tidigare.
Hoppas bara att ingen drullade av bron!
Margaretha