Sally Lunn - med förklarande tillägg

Förmodligen har många av er stött på Sally Lunn i, i synnerhet äldre, böcker. Och de av er som brukar vistas i England har kanske smakat på Sally Lunn bullar.
Långt före datorernas tid, lyckades jag ta’ reda på vad det var för slags bullar, men lyckades också glömma bort vad jag lärt mig. Jo, jag mindes att de var uppkallade efter en fransyska vid namn Sally Lunn — men det var allt. Men så äntligen häromdagen kom jag mig för att söka på nätet efter information om denna Sally. 

Det sägs att Sally Lunn, som egentligen hette Solange Luyon  vilket var för svårt för engelsmännen att uttala, var en fransk hugenott som kom, som flykting, till England i slutet av 1600-talet. Hon etablerade sig i Bath, där hon försörjde sig genom att baka dessa bullar som hon sålde på gatorna.

Det ska sägas på en gång, att den som för en ojämn kamp mot kalorierna nog ska hålla sig ifrån den här kaloririka skapelsen. Jag använde mig av ett recept från Marguerite Pattens ”The Complete Book of Teas”. I inledningen till receptet säger hon:    
 Sally Lunn was famous for the cakes she sold in Bath in the eighteenth century. It is believed she gave her name to this teacake. A second theory is that the names comes from the French le soleil et la lune (the sun and the moon), presummably because they tasted good any time of day or night. Single cream is believed to have been used in the original recipe and it makes a very rich teabread, but milk is quite adequate. 

3 koppar vetemjöl

1½ tsk torrjäst

2/3 kopp tunn grädde

100 g smör

1/4 kopp socker

2 ägg

Receptet säger att bullarna ska bakas i tre runda formar, 12,5 cm stora. Jag använde mig av 15 cm stora aluminiumformar. Receptet föreskriver att ugnen ska vara 230°, som synes blev mina bullar en aning överexponerade, så jag rekommenderar 200°. Det står att bullarna ska gräddas i 15 - 20 minuter, jag tog ut dem ur formarna efter en kvart, vände dem upp och ned och gräddade dem drygt fem minuter ytterligare. Jag minskade sockermängden till hälften av vad receptet föreskriver.

På nätet hittar jag fler recept, alla tämligen lika, och ser att många använder sig av kransformade sockerkaksformar för att kunna skära skivor av brödet. Men eftersom det trots allt heter bullar, så valde jag den formen.

Glömde som vanligt att tala om att jag använder mig av amerikanska koppar, 1 kopp = 2,46 dl.
Och jag satte degen som vanligt, och lät den jäsa i ungefär en timme. Knådade och delade degen i tre delar, och lät jäsa ytterligare 30 minuter.
Degen är smidig och mjuk som en barnrumpa, men det var svårt att få den helt sprickfri.

Favoritgodis

Ja, det är sant, att knapra på en selleristjälk är bland det godaste jag vet. Ska det vara extra festligt, fyller jag rännan med jordnötssmör.

Ska man tro fabrikanterna av jordnötssmör, är det bland det nyttigaste som finns — och det är ju alltid trevligt att kunna förena nytta med nöje. Vad man än tror om jordnötssmöret så är det tämligen säkert att selleri är nyttigt, det har jag skrivit om tidigare.
Men säg mig den glädje som varar för evigt. I går läste jag att selleri är en av de grönsaker som man använder dussintals olika pesticider på, vid odlingen. I min by är inte ekologisk selleri ett alternativ, frågan är vad som händer när jag skär ned på selleriintaget — någon som hört talas om selleriabstinens?

Till flydda påskar

går min tanke än så gärna.

Hört på radion

Vi är väldigt kommittade till...

Pedanten och slarvern

The Pharmacist

Norman Rockwell

Vårt apotek tycks ha fått permanent personal, efter en lång tid av  tillfälligt folk. Två gossar som komplettera varandra. Pedanten, ser ut som jag tänker mig den numera utdöde pillertrillaren, förbindlig, lågmäld och extremt långsam. Slavern (som tack och lov nu har slutat tugga tuggummi) hälsar på dig som du var en sedan många år försvunnen barndomsvän, suckar och stönar, rycker på axlarna viftar med armarna och blir under stundom rätt högljudd.
Pedanten viker etiketterna och passar in dem, på förpackningen, med millimeterprecision, innan han efter noggrant övervägande har bestämt sig för var de ska sitta. Även om ett papper ska slängas, viker han prydligt ihop det. ih Slarvern pratar glatt medan han klistrar på etiketterna, på den sidan som råkar vara upp — en gång lyckades han få sitt finger under etiketten. Sådant som ska slängas knölas ihop till en skrynklig boll, som kanske hamnar i papperskorgen.
I går hade pedanten problem med att finna mina mediciner, datorn påstod att det skulle finnas tre förpackningar, men det var tomt i lådan. Efter att metodiskt ha gått igenom ett antal lådor i jakten på pillren, så kommer slarvern på att han lagt dem i fel låda.
Man bör avsätta en timme för varje apoteksbesök. 

Födelsedagstårta åt Benjamin

 Nog förtjänar han en tårta på sin födelsedag, den gode Sir Rumford. Eller också är det det han inte gör — det finns ju de som anser bakpulver skadligt, och inte nyttjar det. Läs själv, och ta’ ställning. Så här säger NE:
bakpulver, livsmedelstillsatser som används i stället för jäst då degen håller så mycket fett eller socker att jästen inte kan verka eller då kort produktionstid eftersträvas. De består dels av natriumvätekarbonat (bikarbonat) eller ammoniumvätekarbonat (hjorthornssalt), som vid våt kontakt med syra utvecklar deghävande koldioxidgas, dels av ett torrt surt ämne; vanligen ingår också ett utspädningsämne. Efter behov kan syran vara snabbt reagerande, t.ex. kaliumvätetartrat, eller långsamt reagerande, t.ex. glukonsyrans δ-lakton.

 Sir Benjamin Thompson, greve Rumford

26 mars 1753 - 14 augusti 1814 

målning av Thomas Gainsborough 1783

Denne amerikan hamnade i Tyskland och styrde och ställde under elva år i Bayern. Så här säger Wikipedia om den tiden:

1784 trädde han i tjänst hos kurfursten Karl Theodor av Pfalz och Bayern. Där blev han efter hand adjutant, statsråd, generallöjtnant, krigsminister och polisminister samt upphöjdes 1792 till greve, då han antog namnet Rumford, efter sin hustrus födelsestad (nu Concord, New Hampshire). Rumford styrde i 11 år Bayern nästan despotiskt, men med ypperlig förmåga. Han omskapade bayerska armén, undertryckte tiggeriet, skaffade stadig industriell sysselsättning åt de arbetslösa och förbättrade de fattigas levnadsvillkor genom införandet av potatisodling, besparingsugnar och den s. k. rumfordska soppan (kokt på ben jämte blod och andra billiga närande ämnen).

Kanske är det en Rumford vi behöver här i landet.
Nu undrar förstås vän av ordning var bakpulvret kommer in i bilden. Jo, eftersom greven var intresserad av kemi och diverse uppfinningar — och han dessutom hade gott om pengar — så donerade han pengar till professor Horsfords forskning, för att framställa bakpulver.

Råkar du i motsats till mig gilla kaffe (och tårta), så brygg dig kaffe i den sortens bryggare (perkolator) som Benjamin uppfann.

Födelsedagstårta

5 ägg
200 gr. strösocker
1½ msk. vatten
60 gr. vetemjöl
60 gr. potatismjöl
1 tsk. Rumford bakpulver
Fyllning: 3 gulor, 3 msk. strösocker, 2 dcl. gräddmjölk, 1 - 1½ msk. vaniljsocker.
Garnering: Mandelmaräng: 3 äggvitor, 150 gr. strösocker, 100 gr. sötmandel. 1 hg. druvor el. syltad frukt. Mandelmassa: 50 gr. sötmandel, 50 gr. pudersocker, vatten, grön och brun karamellfärg..

Äggulorna röras med sockret omkr. 20 min.; under tiden tillsättes vattnet litet i sänder. Mjölet siktas med bakpulvret och röres ned, sist nedskäras de till hårt skum slagna vitorna. Smeten slås i en väl smord och brödbeströdd stekpanna och gräddas i medelvarm ugn. Då tårtan kallnat, skäres den i 2 eller 3 bottnar och fylles med vaniljkräm. Till denna blandas alla ingredienserna utom vaniljsockret i en kastrull och sjudes över elden under kraftig vispning med trävisp, tills krämen är lagom tjock. Då den är kall. tillsättes vaniljsockret. Över den hoplagda tårtan bredes mandelmaräng. Till denna vispas äggvitorna till hårt skum, sockret och den skållade, malda mandeln blandas i. Marängen bredes över och runt kanterna av tårtan. Den sättes därefter in i svag ungsvärme, så att marängen torkar och blir vackert ljusgul. — Då tårtan är kall, garneras den med druvor eller syltad frukt och små blad och remsor av mandelmassa. Till mandelmassan skållas mandeln, males 2 ggr och stötes med pudersockret och några droppar vatten. Då massan är smidig, färgas ungefär 2/3 svagt grön och resten brun, kavlas tunt och skäres ut med kniv till små blad och stjälkar.

Hade det inte varit för att jag har rätt många gamla reklamhäften för Rumford, och att jag och en väninna de senaste två dagarna frossat i de underbara illustrationerna, hade jag knappast tänkt på sambandet mellan greven och bakpulvret, nu när jag såg att det är hans födelsedag.

”DÅ HAR JAG KOMMIT FEL”

sa rösten i telefon, kvart i sex i morse. Sällan, gosse lilla, tänkte jag, du har slagit fel nummer — men det var ingen idé att säga något ity tölpen hade redan lagt på luren. (Lagt på? Vad säger man nu för tiden? Tryckt av?).
Älsklingen tyckte inte att det var någon idé att ligga kvar, när han blivit väckt, och han försökte högljutt övertyga mig om att vi skulle börja dagen. Inte går det att somna om med en älskling som ligger på magen (min mage) och som har båda tassarna runt min hals. Jag ger mig efter en stund, och avundas älsklingen som inte bara går från djupsömn till klarvaken på nolltid, han har varenda muskel och led under kontroll när han rusar före mig, tvärvänder och rusar tillbaka, för att skynda på sin stela människa som sömndrucken vacklar fram, och undrar vad som hänt med den förr i världen så lydiga kroppen.

Har jag missat något? — med tillägg

diagnos [-gnå´s]  subst. ~en ~er 
ORDLED: dia-gnos-en
• bestämning av vilken sjukdom eller vilket fel som föreligger i visst fall: personlighetsdiagnos; röntgendiagnos; läkaren var osäker på ~en; ställa ~
KONSTR.: en ~ (på ngn el. ngt), ~en (att+SATS)
HIST.: sedan 1813; av grek. diagnasis 'undersökning', till dia 'genom; grundligt' och gignaskein 'lära känna'; jfr prognos


Plötsligt slår det mig att människor inte längre är sjuka — de har en diagnos. Och jag grunnar på om det är samma sak, om det bara är ett tjusigare uttryck, eller om man lägger in något annat i det. Det tycks vara särskilt populärt när det kommer till psykisk ohälsa och bokstavsåkommor.
Man kan förstås vara ruskigt sjuk utan att ha en diagnos, om det är det man vill framhålla — jag har minsann en diagnos, det här är inget jag bara inbillar mig.
Upplys mig någon!

*****

å`komma subst. ~n åkommor 
ORDLED: å--komm-an
• besvärande, inte alltför allvarlig, sjukdom eller skada som dock ingriper i den normala livsföringen: magåkomma; banala åkommor som snuva, hosta och ont i halsen
BET.NYANS: utvidgat om ngt själsligt: missunnsamhet är en vanlig mänsklig ~
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. akomma, till komma a 'komma på, komma över (ngn)'; jfr ankommen

kräm`pa subst. ~n krämpor 
ORDLED: krämp-an
• (ofta plur.) lindrig sjukdom el. annan kroppslig åkomma som ger sig till känna ofta: ålderskrämpor; de satt mest och pratade om sina krämpor på hennes åttioårskalas
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. krämpa 'krämpa; kramp'; besl. med kramp, krympa


Jag satt just och funderade på synonymer, när Renées kommentar trillade in. Tänkte att någon med en bokstavssjukdom, kanske skulle ta' illa upp att få sin sjukdom klassificerad som åkomma. 
Förmodligen beror det på hur vi ser på våra personliga krämpor, hur vi benämner dem. 

Kan konstatera att min dator inte har någon diagnos — men sjuk är den!

Också ett förkläde

Lördag med Gutenberg — och Rosa

A LITTLE GIRL WHO LOVED ANIMALS
chubby amused wandered proper
Bonheur eldest firelight passers
France sewing landscape auburn

A little four-year-old girl stood in her room making pictures upon the white walls. On every side could be seen drawings of horses and dogs, cows, rabbits, and sheep. The walls were covered with pictures as high as the chubby hand could reach.

In the doorway stood the father, watching his little daughter. So wonderful were her drawings for a little child that the neighbors often came into the tiny room to look at the pictures on the walls.

"My little Rosa will be an artist some day," said the father, "but she can never be a great artist because she is a girl. How I wish she were a boy!"

In those days it was not thought proper for a girl to do anything that would take her away from home. "A girl should stay in the house," people said. "She should spend her time in sewing and in helping her mother."
                                                                        läs resten i läseboken
Jag gillar läseböcker, de säger mycket om tiden då de skrevs — och de har ofta fina illustrationer. Men att jag skulle hitta Rosa Bonheur i en läsebok för tredje klass, från 1906, det var lite oväntat — i synnerhet som det är hennes födelsedag i dag.

Grattis Rosa!

 Rosa Bonheur

16 mars 1822 - 25 maj 1899
(snygg jacka!)

Jag är övertygad om att jag skrivit om Rosa tidigare, men jag hittar det inte — och blogger påstår envist att jag aldrig nämnt hennes namn.
Men om det nu är så att blogger, mot förmodan, har rätt, så är det på tiden att hon får ställa ut här på bloggen — och har jag rätt, så tål hon att presenteras flera gånger.

Ett väl begagnat förkläde

 Ett förkläde som jag inte är säker på varifrån det kommer. Förmodligen från min mors mostrar, husliga, arbetsamma kvinnor, som aldrig skulle ha kommit på tanken att pensionera ett plagg, bara för att det hade fått sig en reva.

 Det här förklädet ser nästan ut som en kjol, eftersom det knäpps bak. Tyget var ursprungligen rutigt, men de mörka trådarna har blivit sköra och försvunnit efter ett antal tvättar. Något som är rätt vanligt om garnet blivit utsatt för starka kemikalier vid färgningen. Jag har berättat om att det hänt mina köksgardiner. Det har hänt en ikatfärgad favoritklänning också. När man färgar med indigo så att det nästan ser svart ut frestar det på garnet — så den här klänningen får rätt som det är tvärgående revor. Jag har lappat den men vågar inte använda klänningen annat än hemma. 

Det här förklädet är lappat med originaltyget, vilket innebär att lapparna fortfarande är rutiga medan resten av förklädet ser nästan vitt ut.

Ett oanvänt förkläde

Något med en pudel, måtte väl vara en lämplig present, till en pudelägare, tänkte den som gav mig detta förkläde. Tyvärr är det väldigt oklädsamt, eftersom det inte har en endaste liten förvillande rynka framhäver det putmagen. Men jag har inte hjärta att slänga det. Kanske kunde jag sy en kudde av det, eller något annat — som jag inte heller vet vad jag ska göra med.

Det skaver och gnisslar i mina öron

Jag har accepterat att man använder ordet skräller i sportvärlden. Dit förirrar jag mig så sällan, så jag kan visa mig storsint. Men jag har förstått att man även använder ordet i alla möjliga andra sammanhang, då är det svårare att inte stegra sig, men jag intalar att jag inte kan göra något åt det, och gör mitt bästa för att acceptera att vem som helst kan skrälla. 
Men jag medger att jag har svårt att förlika mig med rubriken i dagens tidning:

”76-årig argentinare skrällde i påveval”.

Ännu ett förkläde

Anne related their experience at the Blair place to Marilla that evening.
"We tied the horse and then rapped at the kitchen door. Nobody came but the door was open and we could hear somebody in the pantry, going on dreadfully. We couldn't make out the words but Diana says she knows they were swearing by the sound of them. I can't believe that of Mr. Blair, for he is always so quiet and meek; but at least he had great provocation, for Marilla, when that poor man came to the door, red as a beet, with perspiration streaming down his face, he had on one of his wife's big gingham aprons. 'I can't get this durned thing off,' he said, 'for the strings are tied in a hard knot and I can't bust 'em, so you'll have to excuse me, ladies.' We begged him not to mention it and went in and sat down. Mr. Blair sat down too; he twisted the apron around to his back and rolled it up, but he did look so ashamed and worried that I felt sorry for him, and Diana said she feared we had called at an inconvenient time. 'Oh, not at all,' said Mr. Blair, trying to smile . . . you know he is always very polite . . . 'I'm a little busy . . . getting ready to bake a cake as it were. My wife got a telegram today that her sister from Montreal is coming tonight and she's gone to the train to meet her and left orders for me to make a cake for tea. She writ out the recipe and told me what to do but I've clean forgot half the directions already. And it says, 'flavor according to taste.' What does that mean? How can you tell? And what if my taste doesn't happen to be other people's taste? Would a tablespoon of vanilla be enough for a small layer cake?"
"I felt sorrier than ever for the poor man. He didn't seem to be in his proper sphere at all. I had heard of henpecked husbands and now I felt that I saw one. It was on my lips to say, 'Mr. Blair, if you'll give us a subscription for the hall I'll mix up your cake for you.' But I suddenly thought it wouldn't be neighborly to drive too sharp a bargain with a fellow creature in distress. So I offered to mix the cake for him without any conditions at all. He just jumped at my offer. He said he'd been used to making his own bread before he was married but he feared cake was beyond him, and yet he hated to disappoint his wife. He got me another apron, and Diana beat the eggs and I mixed the cake. Mr. Blair ran about and got us the materials. He had forgotten all about his apron and when he ran it streamed out behind him and Diana said she thought she would die to see it. He said he could bake the cake all right . . . he was used to that . . . and then he asked for our list and he put down four dollars. So you see we were rewarded. But even if he hadn't given a cent I'd always feel that we had done a truly Christian act in helping him."
    kapitel 6 i "Anne Of Avonlea", av Lucy Maud Montgomery

gingham - från franskans guingan, som

kommer från malajiska ginggang

Ett slitet förkläde, med förvånansvärt få fläckar. Jag vet varifrån det kommer, även om jag inte har dess hela livshistoria. Men för mig är det många goda minnen förknippade med det, eftersom det har tillhört en numera död väninna. Jag tycker modellen är så fin, att jag har kopierat den, och sytt upp ett likadant.

Ett förkläde för puddingar och pajer

 'Mercy, how shocking! and will she wear a white apron and make pies and puddings?'

'I don't know about the white apron, but I dare say she will make pies and puddings now and then; but that will be no great hardship, as she has done it before.'
 ur ”Agnes Grey” av Anne Brontë 

 Jag tror att avsikten var att vi skulle använda förklädena vi sydde i slöjden i skolköket. Men jag bytte skola just när förklädet var färdigt, och fick aldrig uppleva någon hemkunskap, som väl ämnet egentligen hette.
Men förklädet har jag kvar, tämligen oanvänt.  

Maskinsöm, handsöm och märkning, lärde vi oss när vi sydde våra förkläden på mellanstadiet. Småprat var tillåtet
och jag minns slöjdtimmarna som rofyllda och trevliga. Men så var vi bara halvklass — bara flickor. Annat var det när jag senare i livet undervisade i textilslöjd — det var full rulle, med helklass, varav säkert en god tredjedel av eleverna inte var ett dugg intresserade av ämnet.

Förklädestankar

Bästa platsen för ett recept, är väl knappast på förklädet — möjligtvis om det vore vänt så att man kunde läsa det uppifrån, vilket skulle kännas som upp och ned för alla som betraktar förklädes-bäraren. 

Förklädesfynden häromdagen, fick mig att undra var alla andra förkläden finns. Jag styrde mina steg mot den byrå, där jag visste att jag förvarade några av dem. I en av lådorna hittade jag 28 stycken — mest midjeförkläden — men inte de barnförkläden som jag hade hoppats finna.
När jag gick igenom dem, önskade jag att jag visste mer om deras historia, för det var ytterst få, som jag med säkerhet visste varifrån de kom, och hur de hamnat i vår ägo. Det försvinner så mycket kunskap med varje familjemedlem som dör, både praktiska kunskaper, men också familjehistoria. Nästa generation har kanske vaga begrepp om vad som varit — eller hur man utför olika arbeten — men det spädes hela tiden ut, för att till sist vara helt bortglömt. 
Jag har läst någonstans att man i en avlägsen by i Kina, broderade in familjehistorien i sina nyttotextilier. Känner att jag är ute på svag is här — ska se om jag kan hitta artikeln. Men visst är idén god, för det räcker inte att fråga, man måste minnas svaren. Skriv ned, eller ännu hellre brodera din familjehistoria!
Förklädet ovan är en amerikapresent — jag minns att min mor använde det rätt ofta på 60-talet. Förutom receptet på äppelpaj finns ett recept på ”Fruit Cup” och ett för ”Welsh Rarebit”. Det senare sitter så högt upp bland rynkorna att det är svårläst.

Grattis Kate!

Katherine Wilson Sheppard 

10 mars 1847 – 13 juli 1934

"All that separates, whether of race, class, creed, or sex, is inhuman, and must be overcome." 

Mycket tack vare Kates arbete, kom Nya Zeeland att 1893 bli det första landet som tillät alla landets kvinnor att rösta.

Så här dagen efter gårdagen

är det väl lämpligt att låta kvinnorna breda ut sig. Minnie Mouse lär i tidernas begynnelse, på tal om mors dag, ha sagt: ”make every day mother’s day”. Varför inte göra varje dag till en kvinnodag. (Hörde just på radion att någon föreslår en mansdag — varför inte varannan damernas). Eftersom min garderob har ett överväldigande kvinnligt innehåll, så fortsätter jag att gå på upptäcktsfärd där.

 Förkläden har kommit att betraktas som ett kvinnligt attribut, men de flesta hantverkare — manliga såväl som kvinnliga — har burit förkläden. Må så vara att kvinnornas förkläden har en tendens att vara mer flärdfulla än praktiska. 
Förkläden finns nog utspridda i hela huset, här kommer några av dages garderobsfynd. Är det förresten bara i vår familj som arbetsförkläden går under namnet slabbat (med betoning på andra stavelsen)? 

 Jag stack ned handen i en låda och fiskade upp två räknehäften och två skrivböcker. Den ena visade sig innehålla krior — de två första med så passande ämnen som ”Hur skall den moderna kvinnan lösa problemet yrke — hushåll” och ”Flykten från husligt arbete och dess verkningar” med mitt eget tillägg ”(mest dess verkningar)”.
Som jag nämnt tidigare, förde min lärare i svenska en tämligen fruktlös kamp för att få mig att hämta andan och sätt punkt, åtminstone en gång per sida.

Jag är böjd att hålla med Birgitta, vår lärare, om att det var en mastig mening — den började mitt på föregående sida!
Upptäcker nu, när bilden är på plats, att ordet förkläde finns med i min text — så passande!

Inga lik i garderoben

men väl en brownie.

Min mammas gamla brownie från 1920-talet. Nu tänker jag inte kasta mig in i en browniediskussion, jag skrev flera inlägg om olika sorters — ja, olika sorters vadå, hur skriver man det på svenska? browniesar eller bruningar eller…? För ungefär ett år sedan. Såvitt jag vet har det inte framkommit något nytt på den fronten sedan dess.

På det sluttande planet med Gutenberg

 This uphill work is slow, indeed,

But down the slant—ah! note the speed!

 Where Bobby lives there is a hill—

A hill so steep and high,

'Twould fill the bill for Jack and Jill

Their famous act to try

 

Once Bobby's Go-cart broke away

And down this hill it kited.

The careless Nurse screamed in dismay

But Bobby was delighted

 

He clapped his hands, in manner rude,

And laughed in high elation—

While, close behind, the Nurse pursued

In hopeless consternation

The longest night must have an end
As well as a beginning;
And so this Cart, you may depend,
Was bound to cease its spinning 
It crashed into a hemlock Stump
That chanced to block its way,
And Bobby made a flying jump
And landed in the hay!

från "The Slant Book", 1910 av Peter Newell

Så snart jag ser illustrationerna i den här boken, är jag säker på att det är samma illustratör, och även författare, som skrivit och illustrerat ”hålboken”. En av min mammas första böcker. Som därmed också torde ha varit en av mina första böcker, snarare än boken om”Den bortsprungna kattungen”.

 Tom Potts was fooling with a gun

(Such follies should not be),

When — bang! the pesky thing went off

Most unexectedly!

Tom didn't know 'twas loaded, and

It scared him 'most to death — 

He tumbled flat upon the floor

And fairly gasped for breath.

The bullet smashed a fine French clock

The clock had just struck three),

Then made a hole clean through the wall,

As you can plainly see.

 A pear-tree, seen above the wall,

With fruit was laden down,

And Ned, below, appeared to be

The saddest boy in town;

Just then the restless bullet passed,

And clipped a branching limb

Which bore a doezen pears or more

And passed it down to him!

Mis* Newlywed had made a cake,

With icing good and stout — 

The bullet struck its armor belt,

And meekly flattened out.

And this was lucky for Tom Potts,

The boy who fired the shot — 

It might have gone clean round the world

And killed him on the spot.

från "The Hole Book", 1908 av Peter Newell

Det är alltså ett riktigt hål, som går igenom nästan hela boken. Och jag upptäcker i dag att jag borde ha skrivit om Peter Newell (1862 - 1924) för ett par dagar sedan — han hade nämligen födelsedag den 5 mars. Han var en välkänd konstnär och författare, som illustrerade många kända författares böcker, författare som till exempel Mark Twain, Stephen Crane, John Kendrick Bangs, och Lewis Carroll