Det spökar

Plötsligt dyker det upp ett Halloweenminne, jag tror inte jag skrivit om det tidigare — det enda jag hittar här på bloggen är ett svenskt minne.

Det här var en kväll i södra Kalifornien, jag hade hälsat på min kompis Karen och när jag skulle gå hem beslöt sig Karen för att följa med mig, den ljumma och sköna kvällen var perfekt för en promenad. Under de första minuterna, såg vi en del del utklädda barn som var ute på den sedvanliga tiggarrundan. Men se’n gick vi ned på stranden där det var helt folktomt eftersom det var privat mark, grannars tomter där jag hade lov att gå. Stjärnklart och nymåne över Stilla havet — det var så trolskt att vi satte oss på en bänk och bara njöt. Jag satt med ryggen mot husen, men Karen satt så hon såg några av husen, och rätt som det var sa’ hon: ”vilka stora spöken, jag undrar varför de tigger på den här sidan av huset”. Jag vände mig om och såg två stora spöken försvinna bakom några buskar. Det var skumt för jag visste att Drummonds som bodde i det huset var bortresta — och nog var det märkligt att två två-meters spöken höll till på baksidan av huset. Vi vågade inte fortsätta förbi huset, utan gick tillbaka en bit och gjorde en kringgående rörelse så att vi kom upp på gatan, och skyndade hem till mig. Där gick vi först runt huset för att se att ingen tagit sig in genom fönster eller altandörrar. Så skyndade vi oss in, jag tände alla ljus i vartenda rum och satte på radion på hög volym. Det skulle minsann märkas att det var folk hemma! Under tiden ringde Karen polisen, hon kom genast fram till någon som tog henne på största allvar, och se’n dröjde det inte länge innan polisen kom körande. Vi såg inget av vad som hände, men efteråt kom polisen och berättade att de tagit två tjuvar på bar gärning inne i Drummonds hus. Poliserna skrattade gott när de berättade att den ena hade försökt fly, men trasslat in sig i sin spökkostym, det var ett lättfångat spöke.

I dag för 494 år sedan

spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg.

Så sägs det i alla fall, det finns ingenting som styrker uppgiften, men det ses som troligt eftersom det var kutym vid universitetet i Wittenberg, där Martin var teologie doktor, att spika upp sin disputation på kyrkporten därstädes.

Om Martin, och hans intressanta och spännande liv, kan man läsa på många ställen, så det tänker jag inte fördjupa mig i. Men han är väl värd att läsa om, eftersom han inte var den moralistiska tungus vi gärna vill göra gällande i dag. Vad jag tycker är intressant att notera är hur man då, liksom nu, gärna såg att folket fick stå för fiolerna, medan de besuttna njöt av musiken. I tes 86 skrev Martin: ”Varför låter påven, som är rikare än Krösus själv, bygga Peterskyrkan med pengar från fattiga troende, snarare än med sina egna pengar?”

Väl så intressant som Martin, tycker jag att Katharina von Bora är — nunnan som Martin gifte sig med. Tyvärr vet man inte så värst mycket om henne, men lite får man veta om man läser Gerd Reimers utmärkta bok ”Maka och omaka, 20 porträtt av berömda mäns mindre kända hustrur”. Den finns att köpa hos Bokus — Gerd Reimers har skrivit flera intressanta böcker, men dem får man söka antikvariskt eller på bibliotek.

Ett filmminne

De av er som känner mig det allra minsta, vet att jag inte är någon filmfantast — långt därifrån, jag tycker att det är urtråkigt att passivt sitta och glo på en film. Nej, tacka vet jag böcker, där jag gör mina egna bilder allteftersom jag läser texten.

Nu betyder denna min filmaversion, inte att jag inte har sett några filmer— i så fall skulle jag ju inte veta hur tråkigt det är. Men det har varit artighetstit-tande — på samma sätt som jag artigt kan sitta av ett kafferep — vänner som har bjudit mig på bio, utan att veta att jag inte är intresserad. Vad jag senast såg har jag ingen aning om — men jag vet att senast jag själv valde att gå på bio, var när jag såg Aristocats — och det borde väl ha varit på 70-talet.

Under min tid i Kanada och U.S.A gick jag motvilligt på bio ibland, och jag tycker det är intressant att jämföra mottagandet av film här och där. Filmer som var stora över där, fick ofta ett mycket svalt mottagaande här.

I går när jag, som varje fredag, slog på TV:n för att låta den gå den stund som behövs för att den inte ska tappa sugen och känna sig helt försummad, kom jag rakt in i ett (larvigt) program, där Lulu var med. Med ens minns jag hur stor filmen “To Sir with Love” var i Kanada — i synnerhet titelmelodin, som spelades till leda. I Sverige har jag hört den ett par gånger, tror jag. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att att leta upp ett filmklipp, och för en stund blev jag riktigt nostalgisk. Men också full i skratt, för jag minns att jag inte förstod vem en kompis talade om, när hon talade om Sidney ”Pojter”. För övrigt tycker jag att Sidney Poitier är en god skådespelare, med ett intressant liv.

I radio syns man ju inte

så resonerade Karin nyligen, och jag minns en gång när jag också tänkte så.

Jag och en kompis skulle ha en utställning. Efter att ha jobbat i det närmaste dygnet runt i tre månader, inte hängt utställningen, men transporterat alla arbeten till utställningslokalen, var jag rätt slak och bestämde mig för att sova ut innan det var dags att åka till sta’n och hänga utställningen. Då, klockan åtta på morgonen när jag sover så gott — då ringer telefonen. En man presenterar sig, talar om varifrån han ringer och säger att han vill ha en intervju med mig inför utställningen. I mitt sömniga tillstånd uppfattade jag det som att det var det lokala annonsbladet som ville träffa mig. Min första tanke var att säga nej eftersom de skriver en så erbarmligt dålig svenska — men jag inser ju att man aldrig ska tacka nej till gratisreklam, så jag säger att de är välkomna. Han säger att han återkommer om några timmar, när han vet när teamet kan komma. Teamet! Jag tycker att det låter omåttligt roligt att vårt lilla annonsblad skickar ut ett team för att ställa några frågor till mig. Några timmar senare ringer han och talar om när de kommer — och det är nu jag inser att det inte alls är annonsbladet utan lokalradion. Men jag noterar tacksamt att jag i alla fall inte behöver tvätta håret och klä’ mig konstnärligt, när det bara är radion.

Vid avtalad tid går jag till verksta’n och ser till min fasa att det är ett TV-team jag stämt träff med.

Om att hushålla med orden

Om du liksom jag är trött på den verbala inflation, och missade “Tankar för dagen” i går, då Håkan Sandvik talade om superlativen i vårt språk, kan du lyssna i efterhand. Det var både roligt och tänkvärt.

I dag för 186 år sedan

öppnades Erie Canal

Erie Canal är den 584 km långa vattenväg som förbinder de Stora sjöarna med Atlanten via Buffalo, Rochester, Syracuse, Albany och New York City.

Wikipedia har fakta om kanalen och dess tillkomst.

Jag kan inte höra eller läsa om Erie Canal utan att tänka på sången om kanalen. Och med ett visst vemod tänker jag också på hur man inte längre använder sig av vattenvägarna på samma vis som förr i världen — men det blir kanske ett annat inlägg.

Grattis Sarah!

Sarah Josepha Buell Hale,

24 oktober 1788 - 30 april 1879

Kanske är Sarah mest känd för att hon skrev “Mary Had a Little Lamb”, men hon var mer litterät än så. Efter bara nio års äktenskap blev hon änka 1822, med fem barn att dra försorg om. Ett år senare gav hon ut ett urval av sina dikter under titeln “The Genius of Oblivion”.

Hennes roman “Northwood: Life North and South” kom ut 1827, och gjorde henne till en av de första kvinnliga amerikanska författarna — tillika en av de första författarna som tog upp slaveriet i en roman. I förordet till bokens andra upplaga skrev hon: “The great error of those who would sever the Union rather than see a slave within its borders, is, that they forget the master is their brother, as well as the servant; and that the spirit which seeks to do good to all and evil to none is the only true Christian philanthropy."

Boken togs mycket väl emot, och Sarah tillfrågades om hon kunde tänka sig att flytta till Boston och bli redaktör för “Ladies’ Magazine”. Hon accepterade erbjudandet och var tidskriftens redaktör mellan 1828 0ch 1836. Hennes förhoppning var att genom sitt arbete skulle kunna stärka kvinnans situation, en gång skrev hon: “ "not that they may usurp the situation, or encroach on the prerogatives of man; but that each individual may lend her aid to the intellectual and moral character of those within her sphere"

Tidskriften köptes upp och slogs ihop med “Godey's Lady's Book”, där blev Sarah kvar som redaktör i över fyrtio år — hon pensionerade sig inte förrän hon var i det närmaste 90 år.

Paralellt med sitt arbete som redaktör skrev hon närmare femtio romaner.

I sjutton år kämpade Sarah för att Amerika skulle införa en nationell Tacksägelsdag. Somliga stater firade dagen redan i oktober andra så sent som i januari medan en del stater inte alls firade dagen. I sin strävan att få en gemensam helgdag i hela landet uppvaktade Sarah fem presidenter med skrivelser — men inte förrän hon skrev till Abraham Lincoln fick hon gehör för sin sak, och 1863 proklamerades sista torsdagen i november som “Thanksgiving Day”. Inte förrän 1941 ändrade man tidpunkten till den fjärde torsdagen i november.

Kastanjer

Blossoming Chestnut Branches

Vincent van Gogh

Åsa skrev för en tid se’n att hon inte kunde motstå de vackra blanka hästkastanjerna — naturligtvis började jag genast att associera till kastanje-händelser i mitt liv.

Jag känner bara till en sång som handlar om kastanjer, den kända julsången “Chestnuts Roasting On An Open Fire”, som naturligtvis ska sjungas av Nat King Cole.

När jag var barn, samlade vi på kastanjer — inte för att de var blanka och fina, utan för att om man gned dem mot marken, kunde man rugga upp ytan på dem och de blev som små sammetsbollar. Sammetsbollar som vi till våra mammors fasa förvarade i fickorna på våra kläder — där de lämnade outplånliga fläckar efter sig.

Chestnut Foal and Child "Friends", by Ginette

En annan sorts kastanj var Nutty, min kompis Pris häst — ett kastanjefärgat sto, som på engelska kallast chestnut eller ”sorrel”. En mindre trevlig kastanj, är den hårda utväxt, som kan uppstå på insidan av hästens ben. Hur den behandlas vet jag inte, men man kan säkert läsa om det någonstans på nätet.

Inte bara hästar är kastanjefärgade, jag känner till två nordamerikanska fåglar som är det. “Chestnut-sided warbler“, den söta lilla sångaren som på sommarhalvåret håller till i nordöstra U.S.A. — på vintern flyttar den söderut.

Och så den lika ljuvliga “Chestnut-backed warbler”, en mes som man finner i nordvästra U.S.A.

Jag tänker inte gå in på vad som är hästkastanj och ädel kastanj, och hur de används — om det kan man läsa på nätet.

Åsa undrad om någon hade tips på hur man lagade till kastanjer om man inte rostade dem. Själv har jag aldrig gjort annat än rostat dem, och så ätit bakelser med kastanjekräm. Kastanjemjöl har jag aldrig använt — bara hört talas om — men jag läser på nätet att det är ett bra alternativ till vanligt mjöl eftersom det inte innehåller gluten.

Kastanjesallad har jag inte hört talas om tidigare, här följer ett recept jag hittade i “The Myrtle Reed Cook Book” från 1916. (Boken hittade jag hos Gutenberg — var annars).

Mix boiled chestnuts with bananas and oranges, or English walnuts with cheese and celery, or with apples and figs, or with cream cheese and figs, or pecans with apples, celery, and cream cheese. Serve with French dressing made with wine or lemon-juice or with Mayonnaise made without mustard and whitened with whipped cream.

Nog låter det lite annorlunda — men gott.

Jag börjar inse att jag kastanjer är ett större ämne än jag först trodde, allteftersom jag skriver dyker det upp fler kastanjetankar — som när vi i tolvan spelade “Arms and the Man”, och använde kastanjevatten för att få mörkare hud. För min del hade det samma effekt som när jag färgade håret — jag var mycket brun, mycket länge.

Och så grunnar jag på vilka poeter som skrivit så vackert om kastanjer, som blommar. Just nu kommer jag bara på några rader som jag tror Ekelund har skrivit:

Kastanjeträden trötta luta

efter regnet sina tunga

vita spirors blom.

Och en vers av Magda Henning Andersson:

Kastanjen ritar svarta streck mot himlens blå.

Svällda knoppar glänsa.

Äro ej färg.

Men darrande punkter av ljus.

Ej materie längre, men kraft,

sjunga de vår i mitt öga.

Jag vet att det finns fler — någon som kommer på några?

Jo, Verner von Heidenstams memoarfragment förstås, "När kastanjerna blommade".

Eskapism och vänlighet

Jag fortsätter att sticka huvudet i sanden — i stället för att tackla problem flyr jag till Gutenbergs varma och välkomnande famn. Jag väljer med förkärlek moraliskt högtstående böcker, som får mig att fundera över hur enormt mycket världen förändrats på de senaste hundra åren. Om ”Hope Benham” från 1864 av Nora Perry, skrev jag häromdagen på tebloggen. En bok som till stor del handlar om klasskillnader, men också hur unga flickor skulle skicka sig. Det var till stor del den här sortens böcker jag växte upp med — kanske är det därför jag med förkärlek gömmer mig mellan pärmarna på slika böcker när jag inte orkar med den strulande tekniken.

Just nu har jag begravt mig i ”Cicely and Other Stories” från 1903, av Annie Fellows Johnston. Det är när jag läser några rader i titelberättelsen som jag minns en tid när jag var nitton år.

When her glance reached Cicely, the appealing little figure in the black gown, she could not help but notice the admiration that showed so plainly in the girl's face, and involuntarily she smiled in response, a bright, friendly smile.

As she turned away she did not see the sudden flush that rose to Cicely's cheeks, and did not know that her recognition had sent the blood surging warmly through the sad and discouraged heart.

It had been two months since Cicely Leeds had been left alone in the strange city, and this was the first time in all those weeks that any one had smiled at her.

Jag bodde några månader i en familj där man sällan sa’ något vänligt till varandra. Vem som var skyldig vem 1 cent kunde ge upphov till ett familjegräl.Husets herre gestikulerade vilt vid matbordet och viftade mer än en gång ner sin tekopp på golvet — på den nya heltäckningsmattan. Frun i huset flyttade koppen från bordskanten, herrn skrattade och flyttade tillbaks den — och viftade naturligtvis ned den igen. Frun rusade efter trasor och snyftande torkade upp från det hon kallade ”my carpet”. Och herrn bara skrattade.

Inte förrän jag reste därifrån, till min tant, insåg jag hur svältfödd jag var på vänlighet, när jag började gråta då att hon sa ”good night sweetie”.

Nu ska jag försöka att slita mig från Gutenberg, och ägna mig åt låneböcker jag varit på bibban och hämtat i dag, bland annat Ernst Spoléns ”Kvällens violiner”.

I dag för 52 år se'n

öppnades Solomon R. Guggenheim Museet.

Solomon R. Guggenheim började samla konst redan på 1880-talet, då var han mest intresserad av de gamla mästarna. Han lämnade familjeföretaget 1919 för att bli konstsamlare på heltid. Sju år senare träffade han konstnären Hilla Rebay och fick upp ögonen för den non-figurative konsten (Non-Objective Painting), och hon blev hans rådgivare.

Först visade Solomon Guggenheim sin konstsamling i sin lägenhet, men den blev snart för stor för lägenheten, så 1937 grundade han Solomon R. Guggenheim Foundation. Ett par år senare öppnade han och Hilla Rebay “the Museum of Non-Objective Painting” på 54:e gatan. Men inte heller de lokalerna räckte till, så 1943 fick Frank Lloyd Wright uppdraget att rita ett museum — vilket uppfördes mellan 1955 och 1959.

Fantasilöst ordmissbruk

The Giant and His Victims

Med risk för att vara tjatig, måste jag än en gång påpeka att det är en sanitär olägenhet att alltid ha radio eller TV, och ibland båda delarna, på i väntrum och andra offentliga platser. Eftersom jag ondgjort mig över det tidigare så lämnar jag snabbt ämnet för att som den surkärring jag är, gnälla över vad jag senast tvingades att lyssna till. Med anledning av att grisskärt är månadens solidariska färg, besökte reportern en utställning (tror jag) och man talade om cancer. Jag satt kanske tio minuter i väntrummet, och jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger ordet drabbad förekom. Fjorton gånger vet jag säkert, men se’n iddes jag inte räkna.

Anser man att man drabbats av lunginflamation, MS, cancer, motorstopp, strömavbrott eller vad det nu kan vara — då är det nästan givet att man betraktar sig som ett offer. Och att vara ett offer är nog sämsta tänkbara utgångsläge i alla besvärliga situationer. Jag säger inte att det är varken enkelt eller roligt att bli sjuk, rånad eller arbetslös — men offermentaliteten lägger sig som en våt filt över den kämpaglöd vi alla behöver när vi ska gå i närkamp med livet.

drabb`a verb ~de ~t

ORDLED: drabb-ar

SUBST.: drabbande

• (ofta pass.) plötsligt utsätta för den skadliga verkan av olycka, sjukdom, straff e.d.; ofta om ödet e.d. {→hända}: lytesdrabbad; hon ~des av sockersjuka vid 18 års ålder; partiet ~des av en svår förlust; anmärkningen ~r främst ledningen

BET.NYANS: försvagat och skämts.: när Beatles ~de Stockholm

KONSTR.: ~ ngn el. Ngt

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. drabba 'drabba; sammandrabba'; av äldre da. drabe med samma bet.; av lågty. drapen 'träffa; strida; åstadkomma'; jfr dråplig, dräpa

Ättestupan nästa?

Läste nyligen om en man med psoriasis, som inte längre får den medicin han behöver — den är för dyr. Får han sina injektioner, jag tror att det var två i månaden, då är han i det närmaste symtomfri och kan sköta sitt arbete, och leva ett normalt liv. Utan medicinen blir livet ett helvete och han måste vara sjukskriven.

En långt ifrån ovanlig situation — som dessutom tycks bli allt vanligare. Även om man ger blanka katten i att den här mannen, liksom många andra patienter, får en normal tillvaro och en relativt god livskvalitet, så länge han får sin medicin — så måste det rent krasst vara mer ekonomiskt för samhället om han kan arbeta.

Om den här utvecklingen, eller snarare avvecklingen, fortsätter — och jag tvivlar inte ett ögonblick på att tiderna kommer att bli ännu kärvare för de som behöver vård och medicin — så är frågan på vilka grunder man kommer att välja ut de lyckliga, som kommer att få behandling. Är det unga män med god utbildning och välavlönade arbeten som i första hand kommer att få ta’ del av statens allmosor. Vi äldre tanter som är dyra i drift, och aldrig någonsin kan tänkas bli lönsamma, vad händer med oss?

Det är dyrt att ta’ fram nya läkemedel, men bolagens hela vinst går inte till mer forskning. För ungefär 20 år se’n räknade en person ut att om läkemedelsbolagen slutade att dela ut presenter till höger och vänster, och i stället sparade de pengarna, så skulle det räcka till att ge varje läkare i Sverige en ny bil vart sjunde år.

Jag kan på rak arm komma med en mängd förslag på hur läkemedelsbolagen skulle kunna investera delar av sina vinster så att det kommer behövande patienter till goda. Inte minst patienter i utvecklingsländer. Det skulle dessutom säkerligen medföra att bolagen fick ett bättre rykte.

Och när jag ändå är inne på kapitlet medicin, kan jag inte låta bli att undra varför vi apotekskunder nu måste betala extra för att man ta’r hem den medicin vi behöver — en avgift som alltså inte täcks av högkostnadsskyddet. Min tuggumituggande receptarie försökte förklara det för mig — men hans svenska räckte inte till, efter tredje försöket gav jag upp.

Som man är klädd

För inte så länge se’n skrev B på sin blogg att hon blev bättre bemött när hon handlade, om hon hade kjol eller klänning på sig. Nu är B en prydlig person, som även när hon bär långbyxor, har varje hårstrå under kontroll, en diskret doft av parfym och inte en fläck eller ett dammkorn vågar sig i närheten av henne. Det var mest ett konstaterande från hennes sida, jag fick nog uppfattningen att hon inte tyckte att det var så konstigt.

Först blev jag nog lite förvånad, men i Amerika är ju utanverket väl så viktigt som människan bakom fasaden. Och jag, som gick i en skola där klädseln var minst sagt blandad, minns hur märkligt jag tyckte det var att mina amerikanska släktingar och vänner inte kunde tänka sig att ha samma kläder två da’r i rad i skolan.

Min första tanke var att jag aldrig, mig veterligt, blivit dömd efter min klädsel — och jag är inte känd för att vara välklädd. Men så mindes jag plötsligt en episod från mina tonår. Det var vinter, och eftersom vi bodde en bit utanför sta’n och hade några kilometer att gå från tåget till hemmet, var både jag och min mamma praktiskt klädda, i lodenrockar, varma stövlar och stickade mössor och vantar. Det var julklappstider, men vad vi egentligen hade för ärende till en guldsmedsaffär på Odengatan, minns jag inte längre. När det egentliga ärendet var avklarat, frågade jag om de hade några örhängen med rubiner. Expediten lyssnade knappast till mig, bara vände sig bort och mumlade något. Jag blev så himla irriterad att jag slet av mig min hemstickade vante, sträckte fram handen och sa’ att jag ville ha något som matchade ringen. Det var skrattretande att se effekten, både “min” expedit och två till kom rusande — trots att det var chockfull med andra kunder i affären. Jo, men kanske fanns något, plötsligt fanns ett överflöd av örhängen framför oss på disken. Både mor och jag hade svårt att hålla oss för skratt, men vi tittade artigt på vad som fanns och sa’ att det inte riktigt var vad vi tänkt oss.

Någon vecka senare hade mor ett ärende till samma affär, och väl hemkommen berättade hon att expediterna hade nästan slagits om vem som skulle få expediera henne, och få visa ett par nyinkomna örhängen med rubiner.

hä`da verb ~de ~t, perf. part. ibl. Hädd

ORDLED: häd-ar

SUBST.: hädande; hädelse

• uttrycka en upprörande ringaktning för ngt som hålls heligt (av många), spec. relig. företeelse {skymfa}: ~ Gud genom att skrika förbannelser; att skämta med nattvarden är att ~

BET.NYANS: försvagat och skämts.: han ~de genom att ifrågasätta den svenska neutraliteten

IDIOM: som man är klädd blir man hädd man blir bedömd efter sitt yttre t.ex. sättet att klä sig

KONSTR.: ~ (ngn el. ngt)

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. hädha 'håna; häda', till haþ 'hån, skymf'; jfr hån

Grattis Dag!

Dag Ivar Wirén

18 oktober 1905 - 19 april 1986

Hos Dag Wirén stiftelsen, kan man både läsa om Dag Wirén och se en liten film där hans dotter talar om sin far.

På förekommen anledning

och förkomna mejl.

Jag har ännu inte fått ändan ur vagnen och gjort vad som måste göras, för att få futt på datorn — och därmed även på telias e-postkonto.

Jag vet att minst två mejl kommit bort, men det var innan jag fick datorproblem, så vad det berodde på kan jag inte räkna ut. Mejlboxen var inte full.

Hur många mejl, liksom vanlig snigelpost, som aldrig kommer fram vet jag ju inte, eftersom jag oftast inte vet när mejl och brev är på väg. Ibland undrar man kanske varför någon inte svarar på ett mejl eller brev, men är för finkänslig för att fråga om de skrivit — om det inte skulle råka vara något viktigt man väntar på.

För ögonblicket (möjligtvis ett långt ögonblick) är det alltså yahoo-adressen, här i högerspalten, eller gmail-adressen som gäller.

Grattis Oscar!

Oscar Fingal O’Flahertie Wills Wilde

16 oktober 1854 - 30 november 1900

Det finns massor att läsa om Oscar på nätet — bland annat hos Oscar Wild Society.

Hans böcker är både roliga och lättlästa — och många av dem finns hos Gutenberg. Som “The Canterville Ghost”, som förutom att den bjuder nöjsam läsning, är illustrerad av Wallace Goldsmith.

"'POOR, POOR GHOST,' SHE MURMURED; 'HAVE YOU NO PLACE WHERE YOU CAN SLEEP?'"

För inte så länge se’n talade Anne-Marie om en film hon sett där man föds gammal och blir yngre med åren. (Smart, då vet man hur lång tid man har på sig att göra vad man föresatt sig!) Jag kom genast att tänka på “The Picture of Dorian Gray”, även om det jag inte tror att det finns några som helst likheter mellan dessa berättelser. Det var den första av Oscar Wilds böcker som jag läste, nå’n gång i tidiga tonåren — och jag minns att jag knappt gav mig tid att äta eller göra läxor förrän jag läst ut boken. Även den finns hos Gutenberg — i tre olika utgåvor och en talbok.

Tankar en alldeles vanlig höstdag

när jag är ovanligt grinig, (eller möjligtvis lika grinig som vanligt) och märker ord.

Inte bara ord förresten — jag lyssnar på nyheterna, där man redogör för giriga politikers förehavanden. Kanske är de bara slarviga, men frågan är hur man kan låta bli att märka att det ramlar in flera tusen för mycket varje månad, pengar som politikern i fråga, inte skulle ha. Jag är totalt ointresserad av penningaffärer, och jag har ingen vidare koll på mina så kallade affärer — men nog 17 skulle jag märka om jag fick sjutusen kronor för mycket varje månad. Till och med en tusenlapp för mycket skulle jag lägga märke till. Min slutsats är den att om man har så gott om pengar att sjutusen spänn hit eller dit, inte märks — då har man för stor lön.

“Det väcker frågetecken” för att citera en av radions journalister, som tydligen skolkade, eller sov när det stod modersmål på schemat.

Så grunnar jag över när man började uttala Petersson som det stavas, och inte Petterson, som man gjorde förr. Är det bara på radion man gör det? Jag känner bara en Petersson, med ett t, och han uttalar sitt namn som om det skulle stavas med två t.

Ett annat nytt fenomen (nytt för mig) är att man säger Göran dubbel v Andersson. Jag har känt ett par personer som använt initialen W. men båda har uttalat det som ve — Erik W. och Conny W. Eftersom vi inte skiljer på V och W när det kommer till alfabetisk ordning känns det rätt logiskt. Men förmodligen har vi blivit så anglifierade att vi snart ger dessa bokstäver varsitt hemvist. Det är bara att hoppas att vi inte kommer att följa efter när det kommer till alfabetisk ordning i övrigt. Att länder utan å, ä och ö, placerar Öman, bland de som börjar på O, kan jag förstå — men den här sortens bokstavsordning (från Gutenberg) tycker jag är kufisk:

Bain, Alexander, 1818-1903

Baine, Rodney M.

Baines, Thomas

Baines, William, 1899-1922

Bain, F. W. (Francis William), 1863-1940

Bain, George Washington, 1840-

Bain, R. Nisbet (Robert Nisbet), 1854-1909

Tomt batteri

No Battery Required

by Linda Lane

Dags igen — för nästa datorstrul.

Den har varit lite kinkig ett tag, datorn, och inte alltid velat ladda som den ska. Men nu på eftermiddagen slutade den ladda helt, och jag stängde av datorn. Då sprakade det till i den där klumpen på sladden till datorn. Jag drog ur sladden fortare än kvickt, så datorn tog ingen skada — men det är inte mycket jag kan använda en oladdad dator till, annat än möjligen till skrivunderlag.

Jag köpte ju en så’n där svindyr sladd (ja, jag vet, den heter något mycket tjusigare än sladd) för ett år se’n — och då fick jag vänta flera månader innan de kunde skaka fram en. Så bered er på att jag kommer att ligga lågt länge. För jag känner mig lika tom som batteriet.

Har någon skrivit till min telia-adress under eftermiddagen har jag inte fått det mejlet — nu är det gmail eller yahoo som gäller tills jag och datorn laddat batterierna.

Nu tänker jag fly den moderna världen och hänge mig åt en sliskig bok från 1918.

"The Enchanted Barn" av Grace Livingstone Hill Lutz.

SHE WAS ALMOST BREATHLESS WHEN SHE REACHED THE BOTTOM OF THE HILL AND STOOD IN FRONT OF THE GREAT BARN

Ems matvrå

Jag gillar reklamhäften med recept — ju äldre desto bättre. En del av dem har jag nog redan skrivit om, medan jag bara tror att jag skrivit om andra. Det här häftet med recept på olika slags smörgåsar, var jag säker på att jag skrivit om — och det hade jag, men inte på den här bloggen. Det var när jag läste Anne-Maries inlägg om varma ostmackor, som jag plockade fram det tunna lilla häftet från 1950, utgivet av "Braun's Town Talk". Efter en stunds sökande på nätet har jag lärt mig att företaget har svalts av "Wonder Bread".

Även om bröddet är läskigt så gillar jag verkligen recepthäftet, ända se'n jag var liten har jag bläddrat i det och bara njutit av bilderna. Recepten har jag aldrig provat.

Och budskapet får man verkligen fram — längst ned på varje sida, bredvid en bild av ett par brödskivor, talar man om hur nyttigt, billig och bra brödet är.

mack`a subst. ~n mackor

ORDLED: mack-an

• (enklare) smörgås (vard.): korvmacka

BET.NYANS: överfört, bl.a. god passning (i bollspel) (vard.)

HIST.: sedan 1910; slangord av ovisst urspr.; ev. till sv. dial. macka 'arbeta; förfärdiga', samma ord som ty. machen 'göra'

Man kan ibland frestas att tro att amerikanarna har monopol på den här sortens smörgåsar — men jag tror att man i de flesta länder, där man bakar bröd, serverar brödrätter av olika slag.

På Allrecipes förekommer alla tänkbara recept på både varma och kalla smörgåsar. Ibland så löjligt enkla att man undrar hur någon kommer på tanken att lägga ut dem — men av responsen att döma är även de uppskattade. Där finns också demonstrationsfilmer på allt från grillad ostmacka till hur man tärnar en avocado eller gör en äppelpaj.

ost subst. ~en ~ar

ORDLED: ost-en

• typ av livsmedel framställt genom koagulering av mjölk och avskiljning av vassla: osthyvel; ostkant; ostskiva; ostsmörgås; ostvassla; dessertost; fårost; färskost; gräddost; ädelost; äta bröd, ~ och sill; en skiva ~; lagrad ~; stark ~

IDIOM: en lyckans ~ en person som har (haft) tur; få betalt för gammal ~ bli utsatt för hämnd; ge betalt för gammal ~ el. betala för gammal ~ hämnas

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. oster; nord. ord, besl. med bl.a. lat. jus 'sås; soppa'; jfr juice; ysta; idiomet en lyckans ost (1824) trol. med tanke på en äldre, bildlig bet. av ost, 'klump; dumbom', med en antydan om att lyckan fallit oförtjänt över ngn

bröd subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en

ORDLED: bröd-et

• ett grundläggande livsmedel bakat av mjöl från säd o.d., vanl. tillsammans med jäst; vanl. föga sötat: brödburk; brödkant; formbröd; knäckebröd; rågbröd; tunnbröd; vi äter ~ även till middagen; hårt ~; mjukt ~; vitt ~; rostat ~; hembakat ~; fyra skivor ~; sitta i fängelse på vatten och ~

BET.NYANSER: a) om enstaka limpa el. kaka el. skiva därav: kan jag få ett vitt ~ b) överfört uppehälle {→brödföda}: levebröd; vårt dagliga ~; ~ och skådespel; strukturomvandlingen tog ~et ur munnen på många anställda; tjäna sitt ~; den enes död är den andres ~ c) om sötare bröd, kaka e.d. till kaffe: kaffebröd; småbröd; wienerbröd

IDIOM: den enes ~ (är) den andres död det som är bra för ngn är dåligt för ngn annan; i brist på ~ äter man limpa har man inte det ena får man ta det andra antingen sämre el. bättre

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. bröþ; gemens. germ. ord, trol. urspr. 'ngt jäst'

Tacksägelsedag

I dag är det den kanadensiska tacksägelsedagen. Se'n 1957 firar man den, den andra måndagen i oktober.

Jag hade inte mer än publicerat det här inlägget, och stängt av datorn, när det slog mig att det är tisdag i dag. Jag är bestämt efter min tid!

Tvåtassad, vänstertassad eller högertassad?

Jag läser att mer än 40% av alla katter är antingen höger- eller vänster tassad — och att något fler tycks vara vänstertassade än högertassade. Min älskling förefaller höra till den största gruppen som kan öppna burkar med båda tassarna.

Jag, som ibland måste fundera över åt vilket håll jag ska dra i skruvar, är stum av beundran inför katter som vet åt vilket håll de ska vrida burkens lock.

Så fel det kan bli

Både Karin och Lisette kom till undsättning och berättade att den söta växten jag stal på byn, heter svartöga. Tack!

Till vår stora glädje blommar den fortfarande i ett glas med vatten på köksbordet. I morse tittade mor på den och frågade: "you said it's called black eye?"

Vi hörde båda samtidigt hur galet det blev — och vi fick dagens första skratt.

black eye n.

1. A bruised discoloration of the flesh surrounding the eye, often resulting from a blow.

2. A dishonored reputation; a bad name.

"Shiner" or "Outside the Principal's Office", May 23,1953

Norman Rockwell

Jag har förresten inte hört ordet blåtira på flera evigheter — är det för att ordet inte används längre, eller för att jag inte rör mig i de kretsar där man utdelar dylika?

Alla goda ting äro tre

Det är inte bara mina lönnar jag kommer att fortsätta att tjata om — ni kan vara övertygade om att jag låter min språkliga käpphäst galoppera fram här med jämna mellanrum — och så kommer jag att med förundran tala om det mirakel som alltid sker när jag och livet är på kollisionskurs. För då, då när jag börjar tycka synd om mig själv, och inte har en tanke på mirakler — då händer alltid något roligt. Som nu senast när jag bara på några da'r fick precis den dos uppmuntran jag behövde.

Ett brev med frön.

Ett annat brev med småprat, nyheter från avsändarens familj och massor med snälla ord.

Och så ett telefonsamtal som gjorde mig så innerligt glad — en god vän ringde för att berätta att hans fru som varit mycket sjuk är på bättringsvägen.

På tal om diken

så började mor nynna den här sången

Grattis Harriet

Harriet Taylor Mill

8 oktober 1807 - 3 november 1858

Du kan läsa mer om denna intressanta kvinnosakskvinna här. Tycker du att den artikeln är för lång så är den här kortare.

Ha-ha

Och nu talar jag om ett dike, "sunken fence" — inte det moderna oskicket att skriva haha i var och varannan mening i sina texter.

I och för sig har jag alltid tyckt att "ha-ha" är ett lustigt ord som framkallar, om inte ett skratt, ett leende. Min trogna lilla bil är ett utmärkt fortskaffningsmedel — men att hoppa över diken kan den inte. Det vill säga, jag tror inte att den kan det, och jag har inte för avsikt att låta den försöka. Så jag får erkänna att jag skrattade inte i går när jag körde nedför vår uppfart och upptäckte att den slutade i ett dike. Helt oväntat var det inte, för just nu håller man på att avlägsna alla elektriska luftledningar till förmån för jordade ledningar. Något som jag tycker är jättebra. Och jag visste att ledningen skulle jordas under vår väg, men hade blivit sagd att jag skulle få reda på när. Nu var det inte så farligt som jag först trodde, gubbarna lovade mig att jag skulle kunna åka ut om en kvart. Så jag tog en tur i trädgården, i det gudomligt vackra höstvädret, och tittade på höstfärgade blad och blommor som fortfarande blommade.

Efter en kvart kunde jag, utan fara för bilens hälsa fara iväg till byn — där jag missade apoteket med en minut. Förutom att apoteket har blivit så outsägligt trist se'n det blev Apoteket Hjärtat, så har man ökat lunchstängningen med en halvtimme. Hur det går ihop med försäkringarna på deras hemsida att tillgängligheten blivit bättre se'n de tog över, är mer än jag kan räkna ut.

Wikipedias syn på saken

Det finns en hel del på nätet om ordet "ha-ha", men jag får en känsla av att det är Wikipedia som ligger till grund för den mesta informationen — utom i ett avseende, hur gammalt uttrycket är. Där skiljer uppgifterna med flera hundra år. Men med tanke på hur rasande fort tiden går så är väl hundra år hit eller dit, inte så mycket att haka upp sig på.

Så här säger Wikipedia:

The etymology of the term is generally given as being an expression of surprise — “ha ha” or “ah! ah!” is exclaimed on encountering such a feature. This is the explanation given in French, where it is traditionally attributed to Louis, Grand Dauphin, on encountering such features at Meudon, by d'Argenville (trans. James), above, and by Walpole, who surmised that the name is derived from the response of ordinary folk on encountering them and that they were, "...then deemed so astonishing, that the common people called them Ha! Has! to express their surprise at finding a sudden and unperceived check to their walk."

Eftersom Wikipedia inte alltid håller sig nära sanningen, gick jag till bokyllan och plockade fram "An Etymological Dictionary of Modern English" av Ernest Weekley. Där kunde jag läsa:

Ha-ha, haw-haw

Sunk fence. F. haha. The suggestion that this is from the exclamation of surprised caused by the obstacle is not very convincing; but it may be from the OF. hunting hahai, to rally the dogs. A playful elaboration of haie, hedge, seems more likely than either.