Om du liksom jag är trött på den verbala inflation, och missade “Tankar för dagen” i går, då Håkan Sandvik talade om superlativen i vårt språk, kan du lyssna i efterhand. Det var både roligt och tänkvärt.
Favorit sökes!
4 timmar sedan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jättebra!
SvaraRaderaoch
Roligt!
just det
SvaraRaderaLigget mycket i detta! Ofta lyssnar man mer på tonfallet än på orden och har man tillgång till kroppsspråket, så då får man även utnyttja det.
SvaraRaderaMen vi lever i en hetsig tid där det inte finns utrymme för något medelmåttigt. Det gäller alltså även orden.
Har du också lagt märke till att det ofta blir väldigt många superlativer på olika bloggkommentarer? Ibland skall man "ta i" men det behövs ju inte alltid. Verbal inflation är ett bra uttryck.
SvaraRaderaAila,
SvaraRaderaDet finns säkert många faktorer som spelar in - "alla andra gör det alltså gör jag det också" - för tyvärr talar många utan att tänka på vad de egentligen säger.
Det blir en svartvit värld, där man antingen "gillar" eller "inte gillar".
Anne-Marie,
Oh ja, även på många bloggar. Men de bloggarna har jag slutat att besöka. Och även om bloggen är bra så har jag på många ställen slutat läsa kommentarerna.
Kanske är det ett desperat försök (för somliga) att visa hur positiva och trevliga de är. Jag uppfattar det bara som att de egentligen inte har något att säga.
Margaretha
Intressant tanke. Själv tycker jag det är oerhört svårt att få fram de olika nyanserna och vad jag egentligen avser, i skrift som man annars använder just tonfallet, blicken och andra ansiktsuttryck och gester till i talad from. Kanske därför man tar till allt starkare superlativ... (och såklart ligger säkert idén om att vara ständigt "happy happy" bakom. Ingen får ha problem, ingen får vara ledsen, ingen får längre vara olycklig. Då ska man isf rensas bort som det envetnaste ogräs och bekämpas med totalt utanförskap)
SvaraRaderaProblemet tar dock nya vägar om man istället väljer att skriva lite längre och försöka undvika skriva allt för käckt och klatschig för då väjer allt fler att alls läsa texten. Allt ska vara kort och koncist. Har varit med om att folk inte svara på mail för de tycker de varit för långa. Får även kommentarer om att jag skriver för långa blogginlägg.
Fast ibland är jag faktiskt väldigt väldigt glad över just bloggandet, bloggarna och särskilt då jag fått möjlighet att träffas på riktigt. Nätkontakten har många gånger hindrat mig från att helt gå ner mig och det kan vara mycket svårt att i ord beskriva på ett rättvist sätt.
SvaraRaderaÅsa,
SvaraRaderaOm någon låter bli att svara på mejl för att det varit för långt, så är det ju närmast att betrakta som "good riddance", inte mycket att ha som vän.
Jag tror att det är en generationsfråga, vi som är uppväxta med brevskrivning, gillar långa texter - och har inga behov av att fylla ut med smajlisar "hihi" eller *ler*, (och jag kan för mitt liv inte förstå varför man skriver ut asterisker istället för citationstecken).
Egentligen tror jag inte att de flesta människor är så kallsinniga som det verkar - men många vet inte hur de ska bemöta en människa som är ledsen eller har problem. Då låter man hellre bli att säga något alls.
Mycket av det du skriver här talade jag om i morse med en bekant och hennes vän. Den senare hade jag inte träffat förr, men det visade sig att hon länge läst min (och din) blogg - men aldrig kommenterat. Hon kom med rätt många beska och roliga sanningar om blogglivet, varav några som vi berört här.
Det var roligt att träffa henne, och visst finns det bloggare som skulle vara roligt att träffa (precis som det är skönt att man inte måste träffa andra), men jag ser det inte som nödvändigt.
Så har jag väl skrivit en av dessa förkastligt långa kommentarer här.
Just nu händer det saker runt mig, så jag är inte säker på att jag sagt allt jag tänkte säga...
Margaretha