I radio syns man ju inte

så resonerade Karin nyligen, och jag minns en gång när jag också tänkte så.

Jag och en kompis skulle ha en utställning. Efter att ha jobbat i det närmaste dygnet runt i tre månader, inte hängt utställningen, men transporterat alla arbeten till utställningslokalen, var jag rätt slak och bestämde mig för att sova ut innan det var dags att åka till sta’n och hänga utställningen. Då, klockan åtta på morgonen när jag sover så gott — då ringer telefonen. En man presenterar sig, talar om varifrån han ringer och säger att han vill ha en intervju med mig inför utställningen. I mitt sömniga tillstånd uppfattade jag det som att det var det lokala annonsbladet som ville träffa mig. Min första tanke var att säga nej eftersom de skriver en så erbarmligt dålig svenska — men jag inser ju att man aldrig ska tacka nej till gratisreklam, så jag säger att de är välkomna. Han säger att han återkommer om några timmar, när han vet när teamet kan komma. Teamet! Jag tycker att det låter omåttligt roligt att vårt lilla annonsblad skickar ut ett team för att ställa några frågor till mig. Några timmar senare ringer han och talar om när de kommer — och det är nu jag inser att det inte alls är annonsbladet utan lokalradion. Men jag noterar tacksamt att jag i alla fall inte behöver tvätta håret och klä’ mig konstnärligt, när det bara är radion.

Vid avtalad tid går jag till verksta’n och ser till min fasa att det är ett TV-team jag stämt träff med.