"Jätte, fyra bokstäver", sa mannen i väntrummet, och tittade uppfordrande på mig. "Har du några bokstäver" frågade jag.
"Ja, det börjar på R", svarade han.
Rese?"
"JA!, och då blir det skruvmejsel där — mmmm, och så tjallare" och så plitade han dit orden i sitt korsord, tittade upp med ett stort snusigt leende och fortsatte, "du är skolfröken va?".
Varpå jag genmälde att jag råkade veta det fast jag inte är lärare. Nu blandar sig en annan man i samtalet, "jag tror att du är konstnär jag" säger han.
Jag blir rätt förvånad eftersom jag just denna dag dragit på mig alldeles vanliga städade kläder, och känner mig både välvårdad och utklädd. Så istället för att svara dra'r jag igång en diskussion om huruvida man kan se på utanskriften, varifrån människor kommer och vad de gör. Det blir en rolig stund när förslagen på nästans yrke och födelseort haglar, det ena mer absurt än det andra.
På väg ut från sjukhuset stannar jag bara för att organisera mig, stoppa undan en del papper och fiska upp bilnycklarna. Den korta stunden använder en för mig främmande karl i 70-års åldern till att berätta att han varje år åker till Sharm el-Sheikh, han talade hänfört om sandstränderna, det klara vattnet, fiskarna och alla trevliga människor som han alltid träffade där. Utan att lämna en paus där jag kunde slita mig ifrån honom, övergick han till att berätta om sina krämpor och hur mycket kryare han blev varje gång han fick resa till Egypten.
Som jag sa' i en kommentar till Christina så blir jag upprymd av den här sortens möten. Jag tycker om det förutsättningslösa mötet — vi vet inget om varandra (fast en del vräker ur sig sitt livs historia förstås) och samtalen kan ta' de mest fantastiska vändningar. Eftersom de flesta människor ändrar sitt beteende beroende på hur mycket det vet om motpartens bakgrund, är dessa kravlösa möten roliga och givande avbrott i vardagen.
Inte är svenskar tråkiga, stela och blyga!
Det är bara fördomar att tro så...
SvaraRaderajag tycker att svenskar är hur pratsjuka och pratsamma som helst. Vi träffar åtskilliga glada pratkvarnar här i vårt café under sommartid och vi diskuterar precis allting mellan himmel och hav, helt förutsättningslöst och så skall det vara!
Karin
Karin,
SvaraRaderaVisst är det fördomar - men väl etablerade och spridda!
Lika galet som att påstå att svenskan är ett fattigt språk. Det är ju inte svenskan som är det - snarare vissa personers ordförråd.
Margaretha
hehe, visst är det så att vi börjar prata med varandra när vi väntar. i väntrum, i kön på ica, i väntan på spårvagnen osv. Själv möts jag allt som ofta av levande frågetecken när jag kommenterar något eller börjar prata med främmande människor. De verkar iaf tråkiga, stela och blyga men det finns absolut de som hänger på. Så är det såklart tvärtom. När man inte vill varken höra, synas eller ens lyssna på andra som prompt ska fram.
SvaraRaderaIbland är det ju bara tom "utfyllnad" pga av att situationen i sig är just väntandet på något som ska komma men ibland är det trevligt, givande och jag kan i de stunder faktiskt känna hopp om mänskligheten.
Satt för en del år sedan på ett kafé och hade ett par mandelskorpor på ett fat. En äldre herre satt också ensam vid bordet bredvid. jag frågade om han ville ha en skorpa och sen följde ett varmt samtal om Frankrike, espresso, resor och mycket annat. Han hade varit i Frankrike många gånger med sin nu bortgångna fru och jag hade väskan packad för min första resa dit dagen efter vårt möte.
Kan inte riktigt ta på det men det är iaf ett möte som hänger kvar. jag kan inte minnas hur mannen såg ut men tillfället, jag gillar tillfällen som det. Att vi liksom helt förutsättningslöst vågar mötas och faktiskt ömsesidigt är intresserade av varandras liv i stunden.
Fast på kafét var det väl lite annorlunda än i väntans tider. Vi båda tog ju en slags mikropaus från bruset runtomkring och var inte där i något annat ärende än att just sitta ner en stund. Förutsättningarna var lite annorlunda än i ett väntrum...
Åsa,
SvaraRaderaHoppas att du mår bättre nu!
Jag minns också en del möten mer än andra - möten som jag blir glad av att tänka tillbaka på, utan att riktigt kunna säga varför.
Visst finns det dagar då man helst vill vara ifred för pratglada människor - i synnerhet om de bara vill berätta om hur eländigt allt är. Så är det för oss alla - det är väl då vi vänder oss bort eller låtsas läsa för att slippa ögonkontakt.
Margaretha