Ett filmminne

De av er som känner mig det allra minsta, vet att jag inte är någon filmfantast — långt därifrån, jag tycker att det är urtråkigt att passivt sitta och glo på en film. Nej, tacka vet jag böcker, där jag gör mina egna bilder allteftersom jag läser texten.

Nu betyder denna min filmaversion, inte att jag inte har sett några filmer— i så fall skulle jag ju inte veta hur tråkigt det är. Men det har varit artighetstit-tande — på samma sätt som jag artigt kan sitta av ett kafferep — vänner som har bjudit mig på bio, utan att veta att jag inte är intresserad. Vad jag senast såg har jag ingen aning om — men jag vet att senast jag själv valde att gå på bio, var när jag såg Aristocats — och det borde väl ha varit på 70-talet.

Under min tid i Kanada och U.S.A gick jag motvilligt på bio ibland, och jag tycker det är intressant att jämföra mottagandet av film här och där. Filmer som var stora över där, fick ofta ett mycket svalt mottagaande här.

I går när jag, som varje fredag, slog på TV:n för att låta den gå den stund som behövs för att den inte ska tappa sugen och känna sig helt försummad, kom jag rakt in i ett (larvigt) program, där Lulu var med. Med ens minns jag hur stor filmen “To Sir with Love” var i Kanada — i synnerhet titelmelodin, som spelades till leda. I Sverige har jag hört den ett par gånger, tror jag. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att att leta upp ett filmklipp, och för en stund blev jag riktigt nostalgisk. Men också full i skratt, för jag minns att jag inte förstod vem en kompis talade om, när hon talade om Sidney ”Pojter”. För övrigt tycker jag att Sidney Poitier är en god skådespelare, med ett intressant liv.