Bas Relief of a Hairdresser, Roman, circa 2nd Century
En av frågorna som följde med utmärkelsen från
Pia — den jag fick för lääääänge se'n, och har lyckats tappa bort — hade med hårfärgen att göra. Ja, egentligen tror jag att det bara var en del av frågan, men jag minns att man skulle berätta hur många olika hårfärger man provat på. Enkelt tänkte jag: bara en, den naturen skänkt mig.
Att jag inte experimenterat med olika färger beror nog på flera saker, den främsta är kanske den att en av mina kamrater bytte hårfärg ofta i tonåren. En gång skulle jag hjälpa henne, så jag läste bruksanvisningen, blandade pulver med vätskor och applicerade. Det var så krångligt att jag var helt koncentrerad på vad jag gjorde utan att tänka på något annat. Men rätt som det är säger kompisen, vad är det med dig, har du astma. Då märkte jag att jag andades tungt och väste — när vi se'n läste det finstilta på bruksanvisningen stod det att om man var allergisk mot gullvivor skulle man inte använda preparatet. Nu har jag förstås aldrig märkt att jag varit allergisk mot gullvivor, men tyckte att det var säkrast att hålla mig ifrån onödiga kemikalier.
En annan tjej, som också bytte hårfärg nästan varje vecka, tappade plötsligt allt hår. Jag har ingen aning om, huruvida det berodde på alla kemikalier hon utsatte sig för, eller om det var någon sjukdom, men det viskades om att det hade med hårfärgningen att göra.
Så när jag nyligen talade med en väninna, och hon skrattande frågade om jag mindes när jag färgade håret blev jag ställd. Hade jag färgat håret?
Men så mindes jag, att när jag gick i åttan ordnade skolan en maskerad med temat "Vid Nilens stränder". Vad gör en blond och blåögd tjej då. Ja, inte var jag så smart som en av lärarna som helt enkelt lyfte ut skolans ena dammsugare ur en städskrubb och gick runt med sin Nilfisk. Jag beslöt mig för att bli en svarthårig skönhet. Jag hittade ett preparat som skulle borsts in i håret — och som garanterat skulle gå att tvätta ur. Grejen var att jag borstade och borstade, men inte blev håret svart — jag blev bara gråhårig! Och inte gick det att tvätta bort färgen heller. I flera veckor gick jag omkring med grått hår. När jag gick på sta'n tittade folk lite undrande på mig, gråhåriga trettonåringar är väl inte så vanligt.
Och när vi var i tagen med "minns du", steg ytterligare ett färgarminne fram. Det var några år senare, och en kompis som hälsat på mig en helg hade tänkt bli rödhårig, men glömde, medlet hos mig när hon åkte hem. När jag frågade om jag skulle skicka det, tyckte hon att jag skulle använda det i stället. Jag läste noga på paketet, om det fanns några förbehåll, och kom fram till att det fanns det inte — dessutom stod det att det skulle gå ur i nästa tvätt. Varför jag nu trodde på det.
Ända se'n jag var liten har jag tyckt att rött hår varit vackert, och det bidrog nog till att jag tog steget. Jag var i alla fall smart nog att vänta till påsklovet. Och tur var det, för jag fick brandgult hår! Som inte gick bort i tvätten.