Ett minne utan knorr

Hittade den här fina bilden från Albany i staten New York, när jag rotade bland Gutenbergs böcker i dag, och kom att tänka på att jag för länge se’n lovat Wendy att berätta om en natt i sagda stad. Inte för att det är något särskilt med det minnet, men därför att Wendy gått på universitetet där.

Huset ovan är ett av fyra 22-våningars elevhem på universitetsområdet. Bilden har jag hittat på nätet, så jag vet inte om det var just i det huset min väninna bodde. Men i ett av dem bodde hon, på sextonde våningen, när jag hälsade på henne. Hon och två andra tjejer hade ett stort rum tillsmmans och två sovrum. I det ena sovrummet bodde Nancy ensam, eftersom hon var “ordningsman” — det andra rummet delade min kompis och Marcia. Det hör till saken att Nancy var väldigt kvällstrött, och alltid la’ sig långt före alla andra, men första kvällen jag var där, höll hon ut fast hon uppenbarligen var dödstrött. Vid ett tillfälle, strax efter midnatt, mumlade hon: “jag önskar att jag kunde gå och lägga mig”. Mary Ellen, min kompis, såg lite konfunderad ut, och skulle just säga något när en ilsken ring signal ljöd genom hela byggnaden. Jag fattade ingenting, men mina kompisar stönade (ja, inte Nancy som visste om det) och sa’ “brandövning”. Alla skulle grabba tag i en handduk och börja gå nedför trapporna. Halvvägs nere slog det mig att om det inte var en brandövning, skulle det nog ha varit smart om jag fått mig mig pass och pengar. Men det var bara en övning, och allt som hände var att vi var tvungna att stå och vänta i ungefär 20 minuter i oktobernatten innan vi fick gå in igen. Ryktet om brandövning hade spritt sig på universitetet — massor av killar hade kommit dit för att få se när 500 tjejer i pyjamas och papiljotter kom ut på gården.

Se’n återstod bara att klättra upp för alla sexton trappor igen.