Vi är många

som undrar, varför i all världen man envisas med att bygga kärnkraftverk — och i all synnerhet varför man bygger dem i områden där man vet att det inträffar stora jordbävningar med jämna mellanrum. Vi människor — eller åtminstone en del av oss, och tyvärr de i beslutsfattande ställning — har uppenbarligen drabbats av hybris när vi tror att vi kan bemästra naturkrafterna.

Mina tankar går till augusti -45, för jag ser ingen skillnad mellan så kallad fredlig kärnkaraft och atombomber, så länge en endaste människa kommer till skada på grund av helt onödiga strålskador.

Den österikiske författaren Karl Bruckner, skrev 1961 boken “Sadako will leben”, på svenska “Sadako vill leva” (“The Day of the Bomb”). Jag har en känsla av att den kommit ut med en annan titel i en senare översättning, men minns inte vilken. Det är en barnbok, och som alla goda barnböcker, lika lämpad för vuxna som för barn. Den handlar om Sadakos kamp för att överleva sina svåra skador, efter bomben — hon viker tranor men hinner aldrig vika tusen tranor. (Fast jag har en känsla av att de i boken bara rör sig om 100 tranor). För i Japan, där tranan är nationalfågeln, säger legenden att om man viker tusen tranor slår ens innersta önskningar in.

Bilden hittade jag hos Wikipedia, eftersom jag inte orkade trava iväg till verkstaden där jag har en korg full med tranor — i mitt försök att komma till tusen.

Jag är rädd för att det behövs många tusen tranor om det här ska gå vägen.