Grattis Arne!

Arne Tyrén (till vänster)

född 28 februri 1928

Jag misstänker att det vid det här laget är allom bekant att jag inte uppskattar vokalmusik — men det finns några undantag. Manskör i lagom dos och bassångare, hör till musik som jag kan njuta av. Det finns inte mycket om Arne Tyén på nätet men det här är vad NE skriver om honom:

Tyrén, Arne, f. 1928, operasångare (bas), hovsångare 1978. T. tillhörde Stockholmsoperan 1956-84. Stor mångsidighet utmärker hans ca 100 roller, bl.a. Gurnemanz i "Parsifal", Ochs i "Rosenkavaljeren" (gästspel i bl.a. Köln), Doktorn i "Wozzeck", Chefone i "Aniara" och Astramadors i "Den stora makabern". Han var 1977-84 rektor för nuv. Operahögskolan. T. har även framträtt som regissör.

Grattis John!

John Ernst Steinbeck, Jr.

27 februari 1902 – 20 december 1968

bilden tagen i Stockholm 1962, när han

var i Sverige för att ta' emot Nobelpriset.

Jag måste tillstå att jag aldrig varit lika förtjust i Steinbeck, som många av mina vänner är— fast jag har ju inte läst särskilt mycket av honom, så kanske borde jag inte yttra mig.

I morse kom vi att tala om honom, och insåg att mor inte läst hans "Travels with Charley, In Search of America", en bok om hur han reser runt i U.S.A. med sin pudel Charley. Så jag hämtade boken, och när vi slog upp Steinbeck för att bilda oss lite, upptäckte jag att han har födelsedag i dag.

En scone är en scone är en biscuit

Inte utan att jag ångrar att jag gav mig in i den här verbala trasselsudden. Jag har förstått att det bara är i U.S.A. och Kanada man använder ordet biscuit, om det som i resten av världen betraktas som scones. Men för att inte göra det för enkelt för oss, så finns det ett otal andra namn på bakverket. Ett bakverk som för övrigt alla tycks ha olika, men mycket bestämda uppfattningar om hur det ska se ut, smaka och tillverkas.

Det var länge se’n jag bakade “biscuits”, men häromsisten plockade jag fram “A Guide to Good Cooking”, en kanadensisk kokbok, utgiven av “Five Roses” (ett varumärke för mjöl). Där finns ett kapitel som heter “Tea Biscuits”, förutom några recept, finns där också goda råd för hur man ska lyckas med sina biscuits:

The secret of a Good Tea Biscuit is in the dough. It should be soft but not sticky. A little kneading improves not only the quality of biscuits but assures tall plump and tender biscuits. A hot oven (450°) is recommended.

Knead with a gentle touch as too much handling will produce tough biscuits.

Perfect Tea Biscuits should be golden brown with a fairly smooth, level top. They should be slightly moist, tender, light and flaky.

Serve immediately after bakin. Reheated biscuits are never as good but they may be wrapped in foil and heated in a hot oven (400°) 10 to 15 minutes.

(Skrivet före mikråvågsungnarnas tid!)

TEA BISCITS

2 cups Five Roses All-purpose Flour

4 teaspoons baking powder

1 teaspoon salt

¼ cup shortening (60g)

1 cup milk

Mix together Five Rose Flour, baking powder and salt. Cut in shortening with 2 knives or pastry blender, until mixture is the consistency of coarse cornmeal. Make a well in the centre of these ingredients; add liquid slowly. When all the liquid has been added, stir dough rather vigorously until it comes freely from the side of the bowl. Turn dough onto lightly floured board and knead lightly for a FEW MINUTES. Roll or pat out to desired thickness — about ½ inch. Cut dough with 2-inch floured biscuit cutter; place on ungreased baking sheet. Bake in hot oven (450°F, 230°C) 12-15 minutes.

Yield 15 - 18 biscuits.

Omvandlingstabell för den som inte äger en amerikansk måttsats.

Biscuit

A biscuit (pronounced /ˈbɪskɨt/) is a baked edible product. The term is used to apply to two distinctly different products in North America and the Commonwealth Nations.

In the United States it relates to a small soft leavened bread, somewhat similar to a scone.

In Commonwealth English, it commonly is used to refer to a small and hard, often sweetened, flour-based product, most akin in American English to a cookie, or sometimes in the case of cheese biscuits, a cracker.

Etymology

The modern-day confusion in the English language around the word biscuit is created by its etymology.

The Middle French word bescuit is derived from the Latin words bis (twice) and coquere (to cook), and, hence, means "twice-cooked. This is because biscuits were originally cooked in a twofold process: first baked, and then dried out in a slow oven. Hence:

Biscotti in Medieval Italian

Biscuit in Modern French

Zwieback in German

Beschuit in Dutch

Bizcocho in Spanish

This term was then adapted into English in the 14th century during the Middle Ages, in the Middle English word bisquite, to represent a hard twice-baked product.

However, the Dutch language from around 1703 had adopted the word koekje, a language diminutive of cake, to have a similar meaning for a similar hard, baked product. This may be related to the Russian or Ukrainian translation, where biscuit has come to mean sponge cake.

The difference between the secondary Dutch word and that of the Latin origin is that, whereas the koekje as a cake rose during baking, the biscuit, which had no rising agent, in general did not, except for the expansion of heated air during the baking process.

When peoples from Europe began to emigrate to the United States, the two words and their "same but different" meanings began to clash. After the American War of Independence against the British, the word cookie became the word of choice to mean a hard, twice-baked product.

Further confusion has been added by the adoption of the word biscuit for a small leaven bread popular in Southern American cooking.

Today, according to American English dictionary Merriam-Webster:

A cookie is a "small flat or slightly raised cake."

A biscuit is "any of various hard or crisp dry baked product" similar to the American English terms cracker or cookie.

A biscuit can also mean "a small quick bread made from dough that has been rolled out and cut or dropped from a spoon."

Today, throughout most of the world, the term biscuit still means a hard, crisp, brittle bread, except in the United States, where it now denotes a softer bread product baked only once. In modern Italian usage, the term biscotto is used to refer to any type of hard twice-baked biscuit.

Fler biscones:

Snabbmat

Lingonscones och blåbärsmarmelad

Tacksägelsedagen

Afternoon Tea

Med tankens kraft

In the Firelight, 1900

Walter Langley

fast inte vid mitt arbetsbord. Jo förresten, datorn är nog mitt arbetsbord nu för tiden — också när jag sitter bekvämt vid brasan i min blå stol.

Men nu var det en resa i tiden det skulle handla om. I dag var det Gutenberg som förorsakade förflyttningen i tid och rum.

Det börjde med en bild i “Curious Creatures” av anonym författare. Redan innan jag läst texten började jag småle, och befann mig plötsligen i Edingburgh en grå aprildag. Mina vänner som jag hälsade på, var på sina arbetsplatser så jag hade bestämt mig för att besöka “Museum of Childhood” och därefter “The People's Story Museum”.

När jag hade tittat på dockor från nära nog vart enda land i hela världen, pedagogiska leksaker, spel, nallar och andra stoppade djur var jag rätt slak. En bänk i entrén såg inbjudande ut, jag slog mig ned och lutade mig mot väggen. Jag såg i ögonvrån hur två damer betraktade mig, och när jag rätade på mig ryckte det till och den ena damen kom fram och bad om ursäkt för att de hade stirrat på mig — de hade trott att jag var en docka!

På “The People's Story Museum” visar man hur stadens vanliga medborgare hade det, där finns fullskalemiljöer uppbyggda, från både arbetsplatser och hem.

Jag stannade vid en av de stora glasmontrarna som inrymde dockor i naturlig storlek, iklädda olika tidsepokers kläder. Jag stod säkert rätt länge, för jag grunnade på hur en del av kläderna var skurna. När jag vänder mig om, hoppar en dam bredvid mig högt — och ber om ursäkt, men hon trode att jag var en en docka.

Förmodligen såg jag ut ungefär som den här dockan, iklädd som jag var hemvävd klut om huvudet, lång kjol och och hemstickad tröja i rosengångsmönster. Säkert var jag blek som en vaxdocka, för nästa dag konstaterades att jag hade lunginflammation.

Trött vandrade jag vidare, ett avlångt rum inrett som en gammal tvättstuga hade något som såg ut som garderobsdörrar utefter ena långväggen. Men det intresserade mig inte nämnvärt just då, jag tänkte bara gå igenom för att komma till utgången. Men damen som tjänstgjorde i tvättstugan hade helt andra planer, med sin ena hand högg hon tag i min arm, och med den andra tog hon tag i ett handtag på en “gardeobsdörr” och drog ut en ställning, gott och väl en dryg meter i rummet. “Vet du vad det här är?”, frågade hon. Jag hade visserligen inte sett en liknande ställning, eller ens tänkt på en, se’n jag var fyra eller fem år, men jag kände mycket väl igen torkställningen från barndomes tvättstuga. Jag kunde alltså sanningsenligt säga att jag visste att det var en torkställning (clotheshorse) — vilket gjorde henne väldigt besviken. Kanske tyckte hon att det var roligt att få under visa unga människor om hur man torkade kläder förr i tiden — och nu berövade jag henne den möjligheten.

Och vad har nu Gutenberg med detta att göra hör jag hur någon undrar. Jo, det var den här bilden jag såg.

Here's a Horse that is no shirker,

But a busy, willing worker,

For at the steaming washing-tub

All day, like this, 'twill stand and rub.

A Horse so good at washing clothes,

A clothes-horse might be called, I s'pose.

Dessutom börjar nästa bok jag tittar på, även den i en tvätt- eller kanske mangelbod:

Creak—creak—creak! went the old mangle—one of the box sort, weighted with stones.

"Are you dreadfully busy, Mrs. Colston?" called out a clear, young voice.

"Bless me, is that you, Miss Phebe?" and the mangle was suddenly silent. "No, I'm not dreadfully busy, and in two minutes I was going to make myself some tea; and if you——"

"Oh, won't I, rather! I should just think I will, you dearie; and I'll get it ready, too, while you play your last tune on your old organ."

Creak, creak, went the mangle, clatter went the cups, and in less than ten minutes the two were seated at a little round three-legged table enjoying tea and talk.

Ur "The Little Missis" av Charlotte Skinner

På tal om ägg

När jag läser hur man kokar ägg minns jag den gången jag hörde hur min kompis Marianne talade i telefon med sin sjuåriga dotter som var hemma från skolan med en förkylning. Först lät hon förvånad, se’n kom några frågor och jag såg hur hon kämpade för att inte brista ut i skratt. Därpå följde en lektion i hur man kokar ägg — och när hon väl lagt på luren skrattade Marianne så hon grät. Det tog en bra stund innan hon hämtat sig så mycket att jag kunde få historien till livs.

Dottern skulle koka ett ägg till lunch, det visste hon ju hur det gick till — trodde hon. När hon ringde till Marianne, inledde hon samtalet med att säga att nu hade hon haft sönder tre ägg, hur gör man egentligen.

Tydligen hade hon hos en granne sett hur de la’ ägget i en sked för vidarebefordran till kastrullen. Kruxet var att Eva la’ ägget i skeden, redan vid kylskåpet, och innan hon kom till spisen låg ägget på golvet.

Grattis Victor!

Victor Marie Hugo

26 februari 1802 – 22 maj 1885

Ems matvrå

“Novisen vid spisen”, från 1950, av Pernilla Tunberger, var kursbok till radioserien med samma namn. Det är en rätt liten bok, 16 cm x 17 cm, med vaxdukspärmar. Boken kostade 5:50, vilket i dagens penningvärde uppgår till närmare 75:-.

Boken är rikligt illustrerad med svartvita fotografier av Kerstin Bernhard.

Den är som, titeln säger, en bok för nybörjaren — första receptet beskriver hur man kokar ägg. Se’n följer tio sidor med olika sätt att anrätta ägg. Och så betar den av ett födoämne i taget — kanske en gnutta tråkigt, men förmodligen är det omöjligt att misslyckas, bara man gör som det står.

Mot slutet av boken finns kapitlet “Bakning” som bara har två recept, scones och sockerkaka. Lite torftigt, kan jag tycka.

Baka scones går som en dans

även för en så här ung dam.

Scones

2½ hg (5 dl) mjöl

2 rågade tsk bakpulver

2-2½ dl mjölk (gärna sur)

½ tsk salt

½ tsk socker

2 msk smör eller margarin

Blanda mjöl, salt, socker, bakpulver i ett fat och lägg i smöret som hackas sönder med en kniv. Mjölken hälles i sist och så arbetas degen ihop så hastigt som möjligt tills den blir slät. Den får inte vara för hård. Arbeta om så behövs in litet mera mjölk eller ännu hellre en skvätt sur grädde.

Delas i tre lika stora delar. Av varje del kavlar man en rund kaka, ungefär 1 cm tjock. Varje kaka delas i fyra delar och läggs på smord plåt och gräddas i riktigt varm ugn ungefär 15 minuter.

Scones ska serveras nygräddade och varma, klyvs vid bordet. Smör och marmelad hör till.

Jag avser att återkomma inom en inte alltför avlägsen framtid för att diskutera vad det är för skillnad— om någon — mellan scones och biscuits.

Grattis Adelle!

Daisie Adelle Davis

25 februari 1904 - 31 maj 1974

Adelle, uppvuxen på en bondgård, vägrade att bli kallad Daisie eftersom var och varannan ko och gris heter det.

Hon är en av U.S.A. förgrundsgestalter i kampen för hälsosammare mat. Hon bannlyste tillsatser och kritiserade livsmedelsindustrin.

Everything2 har skrivit om henne.

Gammalt bröd

Jag fortsätter att bläddra i Ellen Turners “Vegetarisk kokbok” och fastnar för ytterligare ett par recept från kapitlet “bröd och kakor”.

Det här första receptet påminner mig en aning om hasselnötskakan jag brukar göra, även den utan mjöl, men inte med fullt så många ägg.

Valnötskaka

½ kg. skalade, malda valnötskärnor

10 ägg

155 g strösocker

Äggulor och socker röras ½ tim., varefter de skalade och malda nötkärnorna tillsättas. Sist nedröras de till hårt skum piskade äggvitorna. Massan slås i smord brödbeströdd form och gräddas i svag ugnsvärme omkr. 1 tim.

Nästa recept på ojäst bröd, tror jag knappast att jag kommer att prova — ett bröd helt utan jäsmedel låter inte tilltalande. Men om nå’n försöker sig på det, vill jag gärna vet hur det smakar.

Ojäst grahamsbröd

1¼ kg. grahamsmjöl

¾ lit. vatten

2 tsk salt

Mjölet lägges i ett fat. Vattnet uppvärmes till omkr. 25° och saltet omröres häri, varefter det slås på mjölet och väl omblandas med detta. DEgen upplägges därefter på mjölat bakbord och arbetas länge och omsorgsfullt, varefter det formas till 3 avlånga bullar, som penslas med vatten, sättas på smord plåt eller smorda formar samt omedelbart gräddas i tämligen varm ugn. Efter uttagandet penslas de med vatten och insvepas i bakduk och filt, vari de få kvarligga några tim.

Grattis Winslow

Winslow Homer, 1867

24 februari 1836 – 29 september 1910

Hur många favoritkonstnärer kan man ha? Jag börjar fundera över det när jag ska presentera Winslow. Det blir nästan som det förfärliga missbruket av det arma ordet prioritera. “Min första prioritet” läste jag nyligen i bladet — och ännu värre “prioritera ned” som jag till min fasa har upptäckt finns med i ordlistor — så har jag än en gång spårat ur...

Kanske ska jag säga att han är en av mina favoriter från sin period.

Winslow som inte hade någon formell utbildning som konstnär, började på sent 1850-tal på tidningen Harper’s Weekly där han omvandlade fotografier till teckningar. Ett arbete som inte hade något utrymme för egna konstnärliga tolkningar. Arbetet bestod i att så noggrant som möjligt göra en teckning som kunde föras över till träblock. Ett arbete som varken gav fotografen eller konstnären kredit för sitt arbete. Men så småningom kom han att skickas ut som tecknare till platser och händelser som skulle avbildas. Men inte ens då angavs konstnärens namn. Tidningen hade för vana att bara skriva att teckningen var gjord av deras “Special Artist”, men eftersom den titeln inkluderade fler konstnärer, är det nu svårt att veta vilka teckningar som var Winslow Homers.

Under inbördeskriget befinner han sig periodvis vid fronten och får se och uppleva de mest fasansfulla scener. Väl därifrån är han så förändrad att inte ens hans bästa vän känner igen honom.

Efter kriget far han till Europa, då har han redan börjat måla och ställt ut på National Academy of Design och fått stålande kritik.

Tillbaka I U.S.A. efter ett år, fortsätter han att måla lantliga idyller. Lever under perioder erimitliv i en gammal fyr.

Han bor nu i New England, men vistas under ett par år i England.

Trots att han får god kritik och hans målningar är populära dröjer det ända till 1900 innan han säljer så bra att hans får en god ekonomi.

Reading by the Brook, 1879

Hos "The National Gallery of Art", kan man bläddra bland hans bilder, och läsa mer om honom.

En liten kvinna med en stor bil och ett ännu större hjärta

I morse, när jag hämtade tidningen, kom det en långtradare farande på vår lilla väg. En av de allra störst och längsta, som fick mig att undra om vägen skulle hålla för den. Desutom fick den mig att minnas en annan långtradare.

En grannfamilj i La Jolla, som ligger i södra Kalifornien, ett par mil norr om San Diego, skulle flytta till Tucson i grannstaten Arizona. Förutom flyttlasset hade familjen ett antal bilar och ett par flymaskiner, som de inte riktigt visste hur de skulle få med sig, utan att resa fram och tilbaka flera gånger. Så de frågade om jag ville köra deras ena bil dit, så skulle de flyga mig tillbaka.

En tidig morgon klev jag alltså in i grannens Baracuda för att köra de circa 70 milen till Tucson. Med mig på resan hade jag Vicki, fem år. Vädret var ljummet och skönt som en perfekt svensk sommardag, men ju längre dagen led, och ju närmare vi kom gränsen till Arizona, ju hetare blev det. I Yuma var det över 40° varmt, och jag var tacksam för luftkonditioneringen i bilen. Yuma med sitt ökenklimat lär vara världens soligaste plats. Efter en stund på den nu ensliga och glest trafikerade vägen fanns en dunge med träd och vi stannade för en kisspaus. Hettan var fasansfull och vi var glada över att kliva in i bilen igen. Mindre glad blev jag när bilen inte startade. Att öppna motorhuven var inte stor idé eftersom jag inte hade en aning om hur det borde se ut där. Det här var långt före mobiltelefonernas tid, och jag hade ju lärt mig att stanna i den låsta bilen, om något gick på tok, och knyta en näsduk på dörrhandtaget. Tror nå’n att jag hade en näsduk med mig, efter rotande i vår matsäckskorg fick jag fram några gula pappersservetter som jag klev ur bilen för att försöka få fast på handtaget.

Just då kommer en jättestor långtradare körande i vår riktning, den saktar in, och jag hinner tänka att måtte det vara en vänligt sinnad person, innan den kör in framför mig och stannar. Ur den hoppar en liten kvinna som jag uppskattade till att vara minst 60 år. “Honey, det här är inte en plats för unga mammor med små barn” var det första hon sa’. Det slutade med att Vicki och jag klättrade upp i Ethels “18 wheeler”. Hon skulle också till Tucson, så vi kunde få skjuts ända fram — problemet var bara att bilen fick vi inte med oss, och det var ju den som var orsak till utflykten. Jag vet än i dag inte hur Ethel fixade allt, hon talade i kommunikationsradion en lång stund, och när vi efter några mil kom till en korsväg med något som mest liknade en kiosk stod en bil och väntade på oss. Hon hade beordrat en av sina systersöner att möta oss, han tog bilnyckeln och lovade på heder och samvete att allt skulle ordna sig. Det kändes lite otrevligt att lämna över nycklarna till en bil som inte var min —men jag visste ju att jag inte kunde göra något för att få bilen farbar — så vi fortsatte mot Tucson. Trevligare ressällskap än Ethel får man leta efter, hon kände trakten utan och innan, berättade om platserna vi for förbi. Och så sjöng hon — denna lilla kvinna hade en stor röst, och sjöng allt från slagdängor från sin ungdom, gospel, barnvisor och opera. Tiden gick fort och snart svängde hon in på en rastplats, där långtradarchaufförer brukade träffas. Jag kunde bara förundras när jag såg hur Ethel, 150 centimeter och knappt 45 kilo styrde och ställde med sina manliga kollegor, de flesta mer än dubbelt så stora som hon. Hon var lite av mormor till killarna, förhörde sig om deras flickvänner, fruar och barn. Till och med personalen i baren kom till henne med sina problem och glädjeämnen. Innan vi åkte vidare samlades ett tiotal av männen, och så vi, för en en kort andakt, i ett hörn av baren. Det hela avslutades med sång, inte bara Ethel var en naturbegåvning — två av männen sjöng duett så jag fick gåshud över hela kroppen.

Visst är luftkonditionering i bilarna skönt när man bor i den här delen av världen, men jag är inte så förtjust i det eftersom det ofta är svårt att reglera — åtminstone var det svårt på den tiden — och kall luft som blåser in pollenbemängd luft rakt i ansiktet på en, är inte något vidare. Om det bara var en allergi eller om det var en infektion vet jag inte, men jag mådde inte säskilt bra — men även för detta visste Ethel råd. Hon talade i sin kommunikationsradio, och efter en stund svängde hon in hos sin brorsdotter som var allmänpraktiker i en förort till Tucson. Jag hade inget att säga till om, fick inte ens betala för besöket och den svindyra medicinen.

Ethel var tvungen att köra vidare men hennes man hade kommit körande för att vidarebordra oss till vår slutdestination.

Nästa morgon kom systersonen körande med Baracudan, nu i prima skick.

Jag träffade aldrig Ethel mer, men vi höll kontakten ända tills hon dog sju år senare.

Grattis George!

George Frederick Händel

23 februari 1685 – 14 april 1759

"Handel is the greatest composer who ever lived.

I would bare my head and kneel at his grave"

- L.v. Beethoven (1824)

Grattis Arthur!

Den som är grym mot djur kan inte vara en god människa.

Arthur Schopenhauer

22 februari 1788 - 21 september 1860

Ludwig Sigismund Ruhl, 1815

Som 27-åring tycker jag nog att han såg rätt blaserad och kanske också deprimerad ut. Jag föredra'r honom på hans ålders höst, då han ser mer ut som en klurig liten gubbe — om än en bitsk sådan.

Det finns en hel del att läsa på nätet om denne pessimistiske och missförstådde (enligt honom själv missförstådde) tänkare.

Och många kvicka och tänkvärda aforismer har han lämnat efter sig.

Den som inte tycker om ensamhet

kommer inte att älska friheten.

Blygsamhet hos medelmåttorna är enbart

ärlighet, hos de stora talangerna är den hyckleri.

Att läsa är att tänka med en annans

huvud i stället för sitt eget.

Allvar som göms bakom skämt är humor.

Skämt som göms bakom allvar är ironi.

Artighet är som en luftkudde. Det finns

ingenting i den men den mildrar livets stötar.

Jag har sagt det förut

och jag säger det igen, hur skulle man klara sig utan vänner?

Inte nog med att de alltid finns där — på något egendomligt vis, vet de alltid när de behövs.

I dag var en extra strulig dag, med ett antal telefonsamtal — av den sorten som man ska trycka på knappar och vänta i det oändliga på en telefonist, medan ett bandat meddelande upprepar att de är så glada över att jag ringer och att jag är så hygglig och väntar på min tur. Vad 17 har jag för val? När deras fax inte funkar, och när jag mejlar får jag ett mejl tillbaka att jag ska ringa. Hur gör hörselskadade människor?

Och varje gång jag högg i med saneringen av köket ringde telefonen, en felringning, en försäljare och sist en vän som behövde hjälp med en sällsynt besvärlig översättning. Så hade en stor del av da'n susat förbi och det var dags att ta' itu med maten.

Se'n kunde jag på grund av kyla och hjälpmedel inte gå till postlådan förrän sent på eftermiddagen. Två vänner hade skickat te till mig! Det jättegoda Assam teet här ovan kom från Jodi.

Varför läsa?

Lyssnade som vanligt på Filosofiska rummet i kväll. Såg fram emot ett intressant program eftersom man skulle diskutera “Litteraturens nytta”, men blev besviken. Programmet sändes från Lunds stadsbibliotek, och två kommentarer från publiken var aftonens behållning. Det mesta som sades — om man överhuvud taget hörde vad som sades — var vagt och det kändes som om man pratade förbi varandra. Hemma vid köksbordet tycker jag att det är helt OK att komma med ogenomtänkta reflektioner och luddiga uttalanden — men inte i ett radioprogram.

Så gott folk, jag är övertygad om att man kan hitta mycket bättre svar i bloggoversum, berätta!

varför läser ni?

vilken nytta och glädje har ni av läsningen?

Grattis Luigi och Nicolaus!

Luigi Boccherini

19 februari 1743 - 28 maj 1805

målning av okänd konstnär

cirka 1764-1767

Mest känd är kanske Luigi Boccherini för sin menuett ur stråkkvartetten i E, op 11, no. 5., den finns i en mängd olika tappningar på you tube. Jag gillar den, men det finns mycket annat jag tycker bättre om, som den här cello konserten, som man inte kan bädda in. Den spelas här av den 13-åriga cellisten Juan-Salvador Carrasco.

Nicolaus Copernicus

19 februari - 24 maj 1543

juveler och svampar

eller språkliga godbitar

I vårt datoriserade tidevarv sprids recept sekundsnabbt över jordklotet — men kokboksförfattare och receptskribenter har nog i alla tider låtit sig inspireras av andra länders matvanor (och ibland plagierat recept rakt av).

Gems har jag stött på lite då och då, både i receptsamlingar och engelskspråkig litteratur, men eftersom jag inte är någon muffins fantast har jag aldrig provbakat.

Nu hittar jag gems också i “Vegetarisk kokbok” och tycker kanske att man hade kunna ge bakverket ett svenskt namn, inte bara några förklarande rader.

Gems

Gems är ett ojäst bröd och används mycket, särskilt i Amerika, som frukostbröd. Det är hälsosamt och därjämte vid rätt tillagning mycket välsmakande. Vid tillagandet av gems bör först och främst iakttagas, att alla ingredienser äro så kalla som möjligt och att att tillredningen försiggår på kallt ställe. För det andra bör iakttagas, att smeten piskas med metallvisp länge och med kraftiga slag, så att rikligt med luft inarbetas i smeten. Äggvitorna, som användas, piskas mycket hårt och nedskäras med försiktighet. Gems gräddas i munkpanna, som upphettas starkt innan smeten ihälles, varefter pannan insättes i varm ugn. När smeten hälles i pannan, kan däri nedblandas frukt av olika slag, okokta eller kokta äpplen, urkärnade körsbär, jordgubbar, russin m. m.

Grahamsgems

2 ägg

½ lit. gräddmjölk

3 hg, fint grahamsmjöl

Salt, 1 msk. socker.

Äggulorna piskas väl med sockret och saltet och blandas därefter litet i sänder med den kalla mjölken under mycket kraftig vispning. Så småningom tillsättes mjölet under långa och kraftiga visptag, så att luft inarbetas i smeten. De på kallt ställe förvarade äggvitorna piskas till hårt skum och nedskäras till sist försiktigt i smeten. En munkpanna upphettas, smörjes och fylles till hälften med smet, varefter den insättes och gräddas omkr. 20 min. Gemsen uppläggas helst på ståltrådsgaller, tills de skola serveras. Uppläggas då på skål med tårtpapper. Serveras med fördel som frukostbröd.

***

När jag läser det här receptet slår det mig att det påminner mer om ett recept för yorkshirepudding eller popovers än muffins, kanske blir jag tvungen att prova det.

Första gången jag stötte på ordet svamppåse i en bok, tog det mig en stund att inse att det inte var en påse med ätbara svampar, utan en gummipåse att förvara sin tvättsvamp i. Något jag inte ens vet har förekommit i Sverige.

I “Vegetarisk kokbok” hittar jag ett recept på svampkaka — här har man valt att översätta, men nog tycker jag att det blir tokigt att översätta “sponge cake” med svampkaka. För mitt inre öga ser jag ett bakverk med kantareller och flugsvampar, och mina smaklökar krullar ihop sig. Så här på rak arm kan jag inte tänka ut någon riktigt bra översättning som talar om hur konsistensen är beskaffad — kanske skulle jag bara kalla den för Amerikansk (socker)kaka.

Svampkaka

5 ägg

1 hg. strösocker

1 hg. mjöl

Skalet av 1 citron

Äggulor och socker röras omkr. ½ tim. eller tills de äro vita. Därefter tillsättes det rivna citronskalet samt det siktade mjölet. Äggvitorna piskas till hårt skum och nedskäras till sist. Massan hälles i en smord och brödbeströdd form och gräddas i ej för varm ugn omkr. ½ tim.

Grattis Hans!

Hans Asperger

18 februari 1906 – 21 oktober 1980

Hans Asperger, barnläkaren och psykiatikern som intresserade sig för “psykiskt abnorma barn” och vars forskning har lett till att man på 80-talet myntade begreppet Aspergers syndrom.

Jag kommer osökt att tänka på två av hans kollegor. Först Gunilla Brattberg, anestesiologen som har skrivit många böcker om att leva med smärta, men också självbiografiska böcker om hur det är att leva med Aspergers syndrom.

Den andre läkaren som också han skrivit många intressanta böcker är neurologen Oliver Sachs. Han har skrivit om såväl om Aspergers och Tourettes syndrom som olika neurologiska sjukdomar.

Bådas böcker är väl värda att läsas.

En annan Ellen

Gretna Green

Gordon Nicoll

än den Ellen som skrev “Vegetarisk kokbok” fick jag fatt på när jag försökte hitta författaren på nätet. Inte ens ett napp i form av att boken finns att köpa antikvariskt, fick jag. Men jag hittade en annan Ellen vars öde var som hämtad ur den värsta missroman.

Ems matvrå

Gamla kokböcker är ofta roliga att läsa i, även om recepten ofta är tråkiga.

Vegetarisk kokbok från 1913 av Ellen Turner, fick vi av en bekant för många år se’n — från början tillhörde boken hennes mamma. Tre kronor kostade den på sin tid, vilket i dagens penningvärde skulle bli ungefär 130:-.

Den tidens vegetariska matlagning bestod ju av mycket puddingar och överkokta grönsaker. Ja, inte bara den vegetariska maten, vilket jag konstaterade i ett tidigare inlägg. Den får mig att tänka på den föraktade puddigvegetarianismen, med recept som liknar dem som finns i Bernhard Shaws kokbok.

Men visst är boken vacker. Och ett par smakprov tänkte jag ge. Då, liksom nu, försökte man ofta efterlikna köttmat — vilket kanske är bra för dem som inte är vegetarian och vill dra ner på köttkonsumtionen.

Vegetariska köttbullar eller vegetariska räkor, (som jag lärde mig av Karin på Fox, att det finns) låter ju märkligt. Däremot har jag inget emot att man talar om vegetariska korvar, eftersom det svensk ordet korv — i motsats till engelskans sausage — syftar på formen inte innehållet.

Alltså bjuder jag på korv i dag, ett recept jag inte prövat.

jag blir glad så fort jag öppnar boken

och ser det vackra papperet

Bönkorv som smörgåspålägg.

125 gr. bönor

150 gr. brödinkråm

1½ dcl. växtspad

4 ½ dcl. grädde

100 gr. hasselnötskärnor

2 msk. smält palmsmör

1 msk. majsenamjöl

2 ägg, salt

2—3 goda kokta potatisar.

Bönorna sköljas, läggas i vatten föregående afton, påsättas i samma vatten och kokas, tills de äro fullkomligt mjuka, då de malas på kvarn. Franskbrödet söndersmulas och blötes upp i växtspadet och grädden. Nötkärnorna malas på mandelkvarn. Därefter nedblandas i bönmassan brödet, de malda nötkärnorna, det smälta palmsmöret, majsenamjölet samt de piskade äggen, varefter massan omröres väl och avsmakas med salt. Potatisen skäres i små fyrkantiga tärningar och nedblandas till sist i färsen. Denna upplägges därefter på en bit avlångt, rent linne, formas till en tjock korv och tygstycket sys fast tätt omkring densamma. Korven kokas i ångkokare minst 1 tim. Den upptages därefter och lägges i press mellan ett par skärbräden, tills den är fullkomligt kall. Omhöljet avlägsnas försiktigt och korven skäres med skarp kniv till smörgåspålägg i tunna skivor.

Svenskan i receptet är lite märkligt, men jag vill inte ändra på något.

Liksom uppmaningen att koka bönorna i blötläggningsvattnet, vilket man inte gör nu för tiden.

korv [kår´v] subst. ~en ~ar

ORDLED: korv-en

• matvara i slangformad(e) bit(ar) bestående av finhackat eller malet kött med tillsatser stoppat i ytterhölje av djurtarm e.d.; vanl. betraktad som enklare mat: korvbröd; korvkiosk; korvskinn; korvspad; falukorv; fläskkorv; julkorv; prinskorv; stångkorv; stoppa ~; varm ~ med bröd; grillad ~; prickig ~ som pålägg

BET.NYANS: utvidgat om annat föremål med likn. form: korvsjö; knåda ut degen till en ~

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. korver; av omdiskuterat urspr.; ev. besl. med no. kurva 'kröka'

Sausage Middle English sausige, from Anglo-Norman sausiche, from Vulgar Latin *salscia, from Late Latin, neuter pl. of salscius, prepared by salting, from salsus, salted; see sauce,

Sakernas tillstånd

Drink for a Penny

Nina Leen

Så har vi vatten igen — men inte överallt, och det kommer att kosta oss betydligt mycket mer än en penny!

De här två veckorna som vi inte har haft vatten har det lyckats frysa någonstans, så vi har inte kallvatten på två av toaletterna. Oturligt nog kan vi inte duscha, så jag håller på att undersöka var det finns offentliga handikappanpassade duschar. Dit vi ändå inte kan ta’ oss förrän en del av snön försvunnit.

Så här får vi leva fram till i juni när det går att gräva i backen. Det betyder av vi har öppet mus-hus, för under diskhon har vi fortfarande ett hål. där gubbarna bara pulat ned isolering. Ingen ska inbilla mig att det hindrar mössen från att ta’ sig in. Dessutom finns det en elektrisk sladd, som kommer där nerifrån, vilket betyder att dörren inte sluter tätt. Nu har jag pressat vitlök och lagt i underskåpet — tillsammans med doften av pepparmyntsolja får det nästan mig att fly från köket. Hoppas bara att mössen reagarer som jag på doftblandningen.

Inte bara doften fick mig att fly — även efter en grovsanering ser det för bedrövligt ut i köket nu, så jag stängde dörren och gick därifrån. Väl medveten om att det ser lika förfärligt ut när jag kommer tillbaka — men jag tänkte att jag kanske samlat tillräckligt med kraft då för att orka göra något åt det.

Ett glatt återseende

Skitigare köksgolv än vårt är nog svårt att finna just nu. Man kan ju inte begära att två gubbar som springer ut och in ska byta till tofflor varje gång de stiger över tröskeln - men det gör att jag undviker att gå över golvet annant än med ytterskor på. Så när jag skulle hämta posten, ville jag inte gå över köksgolvet i socklästen för att få tag på mina skor, utan stack in en hand i en skrubb med skor och hoppades hitta något som passade. Vad får jag tag på om inte mina gamla näbbkängor — vilken nostalgi, och så många minnen.

Det som bubblar upp först är hur Assar, en vän till familjen, blev påmind om sin barndom när han såg hur jag snörde mina skoband. Assar var född i Västerbotten 1902, och han berättade att när han växte upp hade han skohalm i sina näbbkängor. Och det fanns ingen som kunde fylla skorna, och släta ut halmen så att det blev varmt och skönt som hans farmor. Andra vuxna hade för bråttom, men farmor var noga med att det skulle bli slätt och gott.

Oset av svordomar

låg tjockt under kökstaket när snickarna var här, och inte hittade det läckande röret — och inte kunde räkna ut hur rören var dragna.

Nu tror de att de vet ungefär var de ska hitta läckan, och hur de ska kunna åtgärda den provisoriskt. När tjälen gått ur marken måste de kanske återkomma för en permanent lösning. Jag tror inte att de riktigt vet själva var det här kommer att sluta.

Grattis Susan!

Susan B. Anthony,

Susan Brownell Anthony,

15 februari 1820 - 13 mars 1906

Susan som kom från en kväkarfamilj, fick en strikt uppfostran, och var från tidig ålder van att engagera sig för de svagare i samhället.

Hon blev lärare och undervisade i olika skolor tills hon i 30-års åldern började arbeta aktivt för avskaffandet av rusdrycker. Men som kvinna fick hon inte hålla offentliga tal, och snart stod hon i första ledet bland de kvinnor som kämpde för att kvinnor skulle få rösträtt.

Läs mer om denna till synes outtröttliga kvinna som engagerade sig i kampen mot många orättvisor.

"The older I get, the greater power I seem to have to help the

world; I am like a snowball - the further I am rolled the more

I gain."

- Susan B. Anthony

Kanske någon vet

det jag tänkte ta’ reda på under dagen.

Med anledning av dagen hade jag tänkt ägna mig åt lite hjärtforskning. Tanken var god, men det var innan komplikationerna under köksgolvet tillstötte.

Alltså, jag är övertygad om jag någon gång läst om hur, och när, hjärtat blev symbol för kärlek och diverse positiva känslor — och hur muskeln ändrade form och blev “hjärtformad”.

Det enda jag hann kolla, var att redan Chauser använde ordet cordial, vilket väl måste betyda att så tidigt som på 1300-talet fanns metaforen.

Och varför i all världen finns det ett hjärta på dassdörren?

Så läser jag om skolan i New Jersey, där man sedan 1997 bannlyst allt firande av Valentindagen eftersom gamle Valentin var ett helgon — och religiösa dagar och helger må man icke fira. Men nu vill eleverna så gärna fira dagen, så man har döpt om den till Special Person Day. Och si då, då går det utmärkt att fira av hjärtans lust.

Dag med egen vilja

Våra möss har inte förstått att de är skogsmöss och ska bo under en svamp i skogen. Fast var hittar man en svamp så här års — annat än på Stureplan?

Vi förvarar vattenhinkarna i köksfartun — i morse när jag skulle sätta på teet, gick jag glad i hågen ut dit med min lilla tillbringare, och får syn på en liten söt mus som försöker gömma sig bakom hinken. Den lille stackaren blev så skraj att den inte kom sig för med att springa in under byrån, eller en tidningshög, så utan större besvär lyckades jag skopa upp den i tillbringaren på tredje försöket — och förpassa den ut genom yttrdörren. Hoppas den inte fick hjärnskakning eller några frakturer. Men jag är rädd för att den resterande familjen, som säkert bor under byrån, kommer att sakna familjens yngsta, och hämnas.

Undrar om musen med pipkrage är församlingens präst.

Inte kom snickaren inte! Jag som stannade hemma, istället för att åka och handla, för att få tala med honom. Kan ge mig på att han kommer när jag handlar i morgon — för då måste jag handla. Katastrofen är ett faktum redan i dag, eftersom mitt te är slut.

Återigen har dagen taget sin egen vändning, och jag har bara varit tvungen att hänga med. Telefonsamtal med försäkringsbolag, snickare och rörmokare är enkla med tidskrävande liksom snöhämtning. Så dagens planerade inlägg som kräver lite surfning har jag inte ens börjat med.

Tänk så enkelt det var

när man hade en pump på gårdsplanen.

Nu väntar vi på en snickare som ska komma och bryta upp golvet.

Den elektriska pumpen är på plats, men det finns en, eller flera, läckor under huset. Så vi fortsätter vårt vattenlösa leverne.

Sssch

Jag läser.

En ny dag

Jo, jag är nog fortfarande rätt grinig, men jag roar mig efter bästa förmåga och vet att det gradvis kommer att tona bort. Jag blir grinig när jag är trött, det är bara så, och ringer det då osjälvständiga och negativa människor, då blir jag omåttligt och oresonligt tvär. Är jag se'n så dum att jag ger mig ut på nätet och läser sån't som retar mig, får jag nog skylla mig själv.

Nej, det är inte åsikter som går stick i stäv med mina, som retar mig mest — det är hur osjälvständigt och oreflekterat man uttrycker sig. Ni hör, det är småsaker som får mig att tippa över. När vuxna människor uttrycker sig som omogna tonåringar, blir jag beklämd. "Jag älskar snö. Not!" eller "Me like." Vad är det för pidgin English? Jo, jag vet, det har funnits länge, tillsammans med alla förfärliga förkortningar som jag ondgjort mig över tidigare. Jag tolkar det som en oförmåga att se sitt eget värde, som den man är med sin unika idiolekt.

Det går åt mycket ved när det är -26°, vilket det var när jag vaknade. Än har jag inte vågat mig ut för att samla ihop snö till dagens disk och spolbehov. Det får bli lite senare.

Inte underligt att mössen drar sig inåt — det är i alla fall vad jag tror att de har gjort. Älsklingen for runt som en galning i köksfarstun i går, låg och passade vid en byrå, som tydligen dolde något smaskigt. Men jag tror inte att han fick lön för mödan, efter en dryg halvtimme drog han sig ovilligt in till brasan och snarkade i kapp med resten av familjen.

Alla illustrationerna av Blanche Fisher Wright

Grinigt

Man ska nog inte blogga när man är så grinig som jag är i dag. Så jag bläddrar bland dagens bokfynd — utan att kunna bestämma mig för en bok. Tittar på bilder, nickar till, tittar på fler bilder, makar på älsklingen för att kunna läsa på skärmen och nickar till igen. Kanske blir jag mindre benägen att spy galla på bastmattan om jag gör slag i saken och ägnar mig åt en av de saker jag är verkligt bra på — att sova.

Det är väl ingen som tror att jag har en så'n här läskig säng!

Fler frukostfunderingar

eller rättare sagt, mer funderingar än frukost.

Även om jag ibland förfaller till det, är det ju ogörligt att säga att det är si eller så i U.S.A. Om vanorna (och ovanorna) på en kontinent som är 9,52 miljoner km² och har 304,5 miljoner invånare kan man omöjligtvis generalisera Bara för att visa att det finns olika sätt att resonera om mat, plockade jag fram “More-with Less Cookbook”. Den är utgiven av Mennonite Central Committee*, och innehåller både recept och en del näringslära. Även om en del recept inte är någon hälsokost, lägger man vikt vid att inte använda för mycket socker, raffinerade produkter och halvfabrikat. Solidaritetsaspekten är viktig, många Mennoniter arbetar i fattiga länder och vet hur världen utanför Staterna ser ut.

En väl begagnad bok.Jag tycker om alla goda råd som är inflikade boken igenom, som på den här sidan. Ibland är det en vers eller annat citat.

We are prepared

with all our hearts

to share our possessions,

gold,

and all that we have,

however little it may be;

to sweat and labor

to meet the needs

of the poor,

as the Spirit

and Word of the Lord

and true brotherly love

teach and imply.

— Menno Simons

*Mennonite Central Committee (MCC) works alongside local churches and communities in more than 50 countries, including Canada and the United States, to carry out disaster relief, sustainable community development and justice and peace-building work in the name of Christ. MCC also seeks to build bridges to connect people and ideas across cultural, political and economic divides.

MCC relies on the support of Mennonite and Brethren in Christ churches to provide committed, energetic workers, financial support and prayer for this worldwide ministry. Read more about principles and practices guiding the mission of MCC.

Amishfolket är nog inte lika medvetna och kunniga när det kommer till näringslära. Deras diet är anpassad efter deras livsstil med hårt kroppsarbete, enkel och vällagad mat med mycket smör och grädde — och vad värre är, mycket socker.

En god idé, när man ger bort en kokbok, är att skriva små kommentarer vid recept man själv har prövat. Jag har några sådana böcker som jag sätter stort värde på. Här har Naomi skrivit med blyerts, så det är kanske lite svårt att se att det är hennes standard recept för granola.