Med tankens kraft

In the Firelight, 1900

Walter Langley

fast inte vid mitt arbetsbord. Jo förresten, datorn är nog mitt arbetsbord nu för tiden — också när jag sitter bekvämt vid brasan i min blå stol.

Men nu var det en resa i tiden det skulle handla om. I dag var det Gutenberg som förorsakade förflyttningen i tid och rum.

Det börjde med en bild i “Curious Creatures” av anonym författare. Redan innan jag läst texten började jag småle, och befann mig plötsligen i Edingburgh en grå aprildag. Mina vänner som jag hälsade på, var på sina arbetsplatser så jag hade bestämt mig för att besöka “Museum of Childhood” och därefter “The People's Story Museum”.

När jag hade tittat på dockor från nära nog vart enda land i hela världen, pedagogiska leksaker, spel, nallar och andra stoppade djur var jag rätt slak. En bänk i entrén såg inbjudande ut, jag slog mig ned och lutade mig mot väggen. Jag såg i ögonvrån hur två damer betraktade mig, och när jag rätade på mig ryckte det till och den ena damen kom fram och bad om ursäkt för att de hade stirrat på mig — de hade trott att jag var en docka!

På “The People's Story Museum” visar man hur stadens vanliga medborgare hade det, där finns fullskalemiljöer uppbyggda, från både arbetsplatser och hem.

Jag stannade vid en av de stora glasmontrarna som inrymde dockor i naturlig storlek, iklädda olika tidsepokers kläder. Jag stod säkert rätt länge, för jag grunnade på hur en del av kläderna var skurna. När jag vänder mig om, hoppar en dam bredvid mig högt — och ber om ursäkt, men hon trode att jag var en en docka.

Förmodligen såg jag ut ungefär som den här dockan, iklädd som jag var hemvävd klut om huvudet, lång kjol och och hemstickad tröja i rosengångsmönster. Säkert var jag blek som en vaxdocka, för nästa dag konstaterades att jag hade lunginflammation.

Trött vandrade jag vidare, ett avlångt rum inrett som en gammal tvättstuga hade något som såg ut som garderobsdörrar utefter ena långväggen. Men det intresserade mig inte nämnvärt just då, jag tänkte bara gå igenom för att komma till utgången. Men damen som tjänstgjorde i tvättstugan hade helt andra planer, med sin ena hand högg hon tag i min arm, och med den andra tog hon tag i ett handtag på en “gardeobsdörr” och drog ut en ställning, gott och väl en dryg meter i rummet. “Vet du vad det här är?”, frågade hon. Jag hade visserligen inte sett en liknande ställning, eller ens tänkt på en, se’n jag var fyra eller fem år, men jag kände mycket väl igen torkställningen från barndomes tvättstuga. Jag kunde alltså sanningsenligt säga att jag visste att det var en torkställning (clotheshorse) — vilket gjorde henne väldigt besviken. Kanske tyckte hon att det var roligt att få under visa unga människor om hur man torkade kläder förr i tiden — och nu berövade jag henne den möjligheten.

Och vad har nu Gutenberg med detta att göra hör jag hur någon undrar. Jo, det var den här bilden jag såg.

Here's a Horse that is no shirker,

But a busy, willing worker,

For at the steaming washing-tub

All day, like this, 'twill stand and rub.

A Horse so good at washing clothes,

A clothes-horse might be called, I s'pose.

Dessutom börjar nästa bok jag tittar på, även den i en tvätt- eller kanske mangelbod:

Creak—creak—creak! went the old mangle—one of the box sort, weighted with stones.

"Are you dreadfully busy, Mrs. Colston?" called out a clear, young voice.

"Bless me, is that you, Miss Phebe?" and the mangle was suddenly silent. "No, I'm not dreadfully busy, and in two minutes I was going to make myself some tea; and if you——"

"Oh, won't I, rather! I should just think I will, you dearie; and I'll get it ready, too, while you play your last tune on your old organ."

Creak, creak, went the mangle, clatter went the cups, and in less than ten minutes the two were seated at a little round three-legged table enjoying tea and talk.

Ur "The Little Missis" av Charlotte Skinner