904

dagar kvar 

i

The north face in mourning, following the 

assassination of President Garfield, 1881

Grattis Emily!

A person who has not done one half 

his day's work by ten o clock, runs a 

chance of leaving the other half undone.

Emily Jane Brontë  

30 juli 1818 – 19 december 1848 

Förutom några poem så lämnade Emily bara en enda roman efter sig, "Wuthering Heights", den tillika med ett antal böcker om henne, hittar du hos Gutenberg.

Jag vet inte om citatet ovan kommer från hennes bok, eller om man hittat det i något av hennes få efterlämnade brev. Varifrån det än kommer så är det i allra högsta grad giltigt nu när det är så varmt. Eller rättare sagt så blir allt jag inte gjort före klockan tio, ogjort. 

905

dagar kvar 

i

omkring 1848

På tal om Enid Blyton

 Young Girl Reading

Edgar Herbert Thomas 

Just nu försöker jag samla mina anteckningar från det jag hitintills läst i sommar. Inte helt enkelt eftersom de finns både nedkrafsade på diverse lösa papperslappar och i paddan. Dessutom kräver det aktivering av minnet eftersom jag inte alltid vet vad jag menat med enstaka ord och kryptiska meningar. 

Men jag minns vad jag tänkte när jag kopierade:

118  ”What would you do in a house without a bathroom?" asked Diana.

Klimakteriehäxan skrev ju häromdagen om Enid Blyton, och det var till henne — eller rättare sagt hennes böcker (Enids alltså) — som mina tankar gick när jag läste den meningen. Själv var jag ingen blytonslukare, men jag tyckte "mysterieböckerna" var kul eftersom barnen, i synnerhet Fatty, klädde ut sig. Fast hur i all världen en ung grabb kunde tänkas förklä sig så väl att han lurade hela sin omgivning, var något jag redan då undrade över.

Och eftersom jag aldrig gillat spännande böcker, så var internatskoleböckerna bättre för min sinnesfrid.

Citatet ovan kommer från The Key Note, av Clara Louise Burnham, en bok från 1921, som jag måhända återkommer till. 

Det som fick mig att småle var minnet av hur kompisen Ingrid beskrev fem böckerna: "De äter och äter, men går aldrig på toaletten."

Och visst är det glest, mellan toalettbesöken i alla äldre böcker (kanske även i nya?)— så att ordet bathroom, som ju även inkluderar toaletter utan badkar eller dusch, används i en amerikansk bok från 1921, får nog anses som ovanligt.

906

dagar kvar 

i

omkring 1833

Lördag med Gutenberg

 Egentligen har jag inte alls tid att ägna mig åt Gutenberg i dag — men när jag upptäcker att man lagt ut ännu en upplaga av Mrs. Gaskells "Cranford" blir jag sittandes. För inte kan jag motstå nöjet att titta på Hugh Thomsons illustrationer av boken, och jämföra dem med C. E. Brocks, som illustrerat den upplagan som sedan tidigare finns hos Gutenberg. 

Båda upplagorna är rikligt illustrerade, och en aning beskowska när det kommer till kläderna.

en av Brocks illustrationer

Cranford gavs först ut som följetong mellan 1851 och 1853 i "Household Words", en veckotidning som Charles Dickens var redaktör för. 
Både Brocks och Thomson illustrerade sin tids kända författare, som Jane Austen, Charles Dickens och Mary Anne Evans.

När jag i sommar suttit och fnissat över roliga passager, i böcker jag läst, har jag tänkt en hel del på vad som ofta kallas för roliga böcker. Jag kan nog tycka att sådana ofta är krystade, medan jag uppskattar smålustiga episoder i vardagsskildringar. Som den här:

illustration av Brocks

As a proof of how thoroughly we had forgotten that we were in the presence of one who might have sat down to tea with a coronet, instead of a cap, on her head, Mrs Forrester related a curious little fact to Lady Glenmire—an anecdote known to the circle of her intimate friends, but of which even Mrs Jamieson was not aware.  It related to some fine old lace, the sole relic of better days, which Lady Glenmire was admiring on Mrs Forrester’s collar.

“Yes,” said that lady, “such lace cannot be got now for either love or money; made by the nuns abroad, they tell me.  They say that they can’t make it now even there.  But perhaps they can, now they’ve passed the Catholic Emancipation Bill.  I should not wonder.  But, in the meantime, I treasure up my lace very much.  I daren’t even trust the washing of it to my maid” (the little charity school-girl I have named before, but who sounded well as “my maid”).  “I always wash it myself.  And once p. 125it had a narrow escape.  Of course, your ladyship knows that such lace must never be starched or ironed.  Some people wash it in sugar and water, and some in coffee, to make it the right yellow colour; but I myself have a very good receipt for washing it in milk, which stiffens it enough, and gives it a very good creamy colour.  Well, ma’am, I had tacked it together (and the beauty of this fine lace is that, when it is wet, it goes into a very little space), and put it to soak in milk, when, unfortunately, I left the room; on my return, I found pussy on the table, looking very like a thief, but gulping very uncomfortably, as if she was half-chocked with something she wanted to swallow and could not.  And, would you believe it?  At first I pitied her, and said ‘Poor pussy! poor pussy!’ till, all at once, I looked and saw the cup of milk empty—cleaned out!  ‘You naughty cat!’ said I, and I believe I was provoked enough to give her a slap, which did no good, but only helped the lace down—just as one slaps a choking child on the back.  I could have cried, I was so vexed; but I determined I would not give the lace up without a struggle for it.  I hoped the lace might disagree with her, at any rate; but it would have been too much for Job, if he had seen, as I did, that cat come in, quite placid and purring, not a quarter of an hour after, and almost expecting to be stroked.  ‘No, pussy!’ said I, ‘if you have any conscience you ought not to expect that!’  And then a thought struck me; and I rang the bell for my maid, and sent her to Mr Hoggins, with my compliments, and would he be kind enough to lend me one of his top-boots p. 126for an hour?  I did not think there was anything odd in the message; but Jenny said the young men in the surgery laughed as if they would be ill at my wanting a top-boot.  When it came, Jenny and I put pussy in, with her forefeet straight down, so that they were fastened, and could not scratch, and we gave her a teaspoonful of current-jelly in which (your ladyship must excuse me) I had mixed some tartar emetic.  I shall never forget how anxious I was for the next half-hour.  I took pussy to my own room, and spread a clean towel on the floor.  I could have kissed her when she returned the lace to sight, very much as it had gone down.  Jenny had boiling water ready, and we soaked it and soaked it, and spread it on a lavender-bush in the sun before I could touch it again, even to put it in milk.  But now your ladyship would never guess that it had been in pussy’s inside.”

När gästerna farit så tror jag att det är dags att läsa om Cranford.

907

dagar kvar 

i

The original design of the White House in 1800 

908

dagar kvar 

i

omkring 1830

Gräshoppsinvasion

illustration av Garth Williams

Vid middagsbordet talade mamma och pappa om det. Han hade aldrig sett ett sådant vete. Det skulle bli trettiosju skäppor  per tunnland, och vetet stod i en dollar skäppan. Detta var ett underbart land. Nu skulle de få allt vad de önskade sig. Laura hörde på och tänkte att nu skulle pappa få nya stövlar.

Hon satt mitt emot den öppna dörren där solskenet strömmade in. Något tycktes skymma solen. Laura gnuggade sig i ögonen och tittade igen. Solskenet var verkligen disigt. Det blev allt disigare, tills det inte var något solsken mer.

— Jag tror det drar ihop sig till storm, sade mamma. Det måste vara ett moln för solen.

Pappa reste sig kvickt och gick till dörren. En storm skulle kunna skada vetet. Han tittade, och så gick han ut.

Dagern var besynnerlig. Den liknade inte den förändrade dagern före en storm. Luften var inte så tryckande som före en storm. Laura var rädd, hon visste inte varför.

Hon sprang ut till pappa där han stod och såg upp mot himlen. Också mamma och Mary kom ut, och pappa frågade: 

— Vad tror du om det här Caroline?

Ett moln stod för solen. Det liknade inget moln de hade sett förut. Det var en sky av något som såg ut som snöflingor men var större än snöflingor, tunt och glittrande. Ljuset sken igenom varenda fladdrande liten partikel.

Det blåste inte alls. Gräset var stilla, och den heta luften rörde sig inte, men kanten på molnet ryckte fram på himmelen snabbare än vinden. Håret reste sig på Jack. Plötsligt utstötte han ett fruktansvärt läte upp mot molnet, ett morrande och ylande.

Plums! Något träffade Laura i huvudet och föll till marken. Hon tittade ner och såg den största gräshoppa hon sett i sitt liv. Så ramlade stora, bruna gräshoppor ner på marken runt omkring henne, de föll på hennes huvud och ansikte och armar. De kom smattrande som hagel.

Det haglade gräshoppor från molnet. Molnet var gräshoppor. Deras kroppar skymde solen så det blev mörkt. Deras tunna, stora vingar glimmade och glittrade. Det raspande surret av vingarna fyllde hela rymden, och de smattrade mot marken och huset så att det lät som en hagelstorm.

ur "Huset vid Plommonån" ("On the Banks of Plum Creek") av Laura Ingalls Wilder

För några dagar sedan mötte jag en gräshoppa i trädgården, det var länge sedan och jag gjorde den reflektionen att jag ska vara tacksam över att jag inte bor någonstans där det förekommer gräshoppsinvasioner. Min mamma som växte upp i Nebraska upplevde en sådan och har berättat om hur skrämmande det var.

Så läser jag i dag att det är på dagen 87 år sedan man hade den senaste, och förhoppningsvis den sista, gräshoppsinvasionen i U.S.A.

Laura Ingalls Wilder beskriver i kapitlet "Det glittrande molnet" hur förödande en invasion var för nybyggarna, som just när de skulle skörda fick uppleva en gräshoppsinvasion. De hade gräshoppor överallt, och somnade till ljudet av gräshopporna som mumsade i sig allt, precis allt, som kom i dess väg.

14 De täckte hela landet från den ena gränsen till den andra. Det var den värsta gräshoppsplågan i hela Egyptens historia, och det kommer aldrig mer att bli en liknande.

15 Gräshopporna täckte hela landet och skymde solen så att det blev alldeles mörkt, och de åt upp all växtlighet som fanns kvar efter haglet. De lämnade inget grönt kvar, inte ett enda träd eller en enda planta i hela landet.

I andra Mosebok 10:1-20 kan man läsa om Egyptens gräshoppor.

Gräshoppa målad i Horemhebs grav

909

dagar kvar 

i

15 oktober 2014

Sommarläsning

What a blessing it is to love books. 

Everybody must love something, 

and I know of no objects of love that 

give such substantial and unfailing 

returns as books and a garden. 

Reading in the Garden, Pompeo Mariani

May 2nd.—Last night after dinner, when we were in the garden, I said, "I want to be alone for a whole summer, and get to the very dregs of life. I want to be as idle as I can, so that my soul may have time to grow. Nobody shall be invited to stay with me, and if any one calls they will be told that I am out, or away, or sick. I shall spend the months in the garden, and on the plain, and in the forests. I shall watch the things that happen in my garden, and see where I have made mistakes. On wet days I will go into the thickest parts of the forests, where the pine needles are everlastingly dry, and when the sun shines I'll lie on the heath and see how the broom flares against the clouds. I shall be perpetually happy, because there will be no one to worry me. Out there on the plain there is silence, and where there is silence I have discovered there is peace."

Jag var helt övertygad om att jag skrivit om Elizabeth von Arnim tidigare — tydligen är det ett av många inlägg jag bara tänkt skriva. För ögonblicket hänger jag mig åt den perfekta sommarläsningen, hennes "The Solitary Summer". En kort bok, som går alldeles för fort att läsa ut.

The first two years I had this garden, I was determined to do exactly as I chose in it, and to have no arrangements of plants that I had not planned, and no plants but those I knew and loved; so, fearing that an experienced gardener would profit by my ignorance, then about as absolute as it could be, and thrust all his bedding nightmares upon me, and fill the place with those dreadful salad arrangements so often seen in the gardens of the indifferent rich, I would only have a meek man of small pretensions, who would be easily persuaded that I knew as much as, or more than, he did himself. I had three of these meek men one after the other, and learned what I might long ago have discovered, that the less a person knows, the more certain he is that he is right, and that no weapons yet invented are of any use in a struggle with stupidity. The first of these three went melancholy mad at the end of a year; the second was love-sick, and threw down his tools and gave up his situation to wander after the departed siren who had turned his head; the third, when I inquired how it was that the things he had sown never by any chance came up, scratched his head, and as this is a sure sign of ineptitude, I sent him away.

Skriven i dagboksform består den av ungefär lika delar böcker och trädgård — och hennes tankar om bådadera. Det är välgörande att läsa hennes åsikter om böcker och författare, som känns så äkta, inget skrytrabblande av vad hon har läst eller redogörelser av snobbiga trädgårdsarrangemang — bara ett stillsamt filosoferande. Lägg till det de tre unga döttrarnas nöjsamma teologiska samtal, och hennes egna tankar om sina möten med de fattiga arbetarna i byn där hon bor.

May 15th.—There is a dip in the rye-fields about half a mile from my garden gate, a little round hollow like a dimple, with water and reeds at the bottom, and a few water-loving trees and bushes on the shelving ground around. Here I have been nearly every morning lately, for it suits the mood I am in, and I like the narrow footpath to it through the rye, and I like its solitary dampness in a place where everything is parched, and when I am lying on the grass and look down I can see the reeds glistening greenly in the water, and when I look up I can see the rye-fringe brushing the sky. All sorts of beasts come and stare at me, and larks sing above me, and creeping things crawl over me, and stir in the long grass beside me; and here I bring my book, and read and dream away the profitable morning hours, to the accompaniment of the amorous croakings of innumerable frogs.

Thoreau has been my companion for some days past, it having struck me as more appropriate to bring him out to a pond than to read him, as was hitherto my habit, on Sunday mornings in the garden. He is a person who loves the open air, and will refuse to give you much pleasure if you try to read him amid the pomp and circumstance of upholstery; but out in the sun, and especially by this pond, he is delightful, and we spend the happiest hours together, he making statements, and I either agreeing heartily, or just laughing and reserving my opinion till I shall have more ripely considered the thing. He, of course, does not like me as much as I like him, because I live in a cloud of dust and germs produced by wilful superfluity of furniture, and have not the courage to get a match and set light to it: and every day he sees the door-mat on which I wipe my shoes on going into the house, in defiance of his having told me that he had once refused the offer of one on the ground that it is best to avoid even the beginnings of evil.  But my philosophy has not yet reached the acute stage that will enable me to see a door-mat in its true character as a hinderer of the development of souls, and I like to wipe my shoes. 

Gutenberg har många av Elizabeths böcker — ta en titt på dem, jag har funnit alla jag läst läsvärda.

 I know what I would do if I were both poor and genteel—the gentility should go to the place of all good ilities, including utility, respectability, and imbecility, and I would sit, quite frankly poor, with a piece of bread, and a pot of geraniums, and a book. 

910

dagar kvar 

i

The north face in 1892

911

dagar kvar 

i

912

dagar kvar 

i

The north face, circa 1855, with iron fence 

Raggsockor och kofta

Vi var i fruntimmersveckan nu, men det kom inget regn. För det året slog alla gamla tecken fel: i stället för regn kom en flämtande ugnshetta från himlens flimrande, gnistrande, flammande öppna eldgap. Varje morgon torkades nattdaggen bort av solens bläster på fem rovgirigt slickande röda minuter och dagarna krälade fram på magen som törstiga solblinda ödlor i en förtorkad flodbädd , och vindarna kom som svetsande lågtungor eller asklika pustar som pudrade hettan med sot, och trädens skuggor slog hårt hål i marken och luften var proppfull av lukter från ruttnande avfall och surnat vatten och flugor hängde i klaslika klungor över varje fet bubbla

och getingar drällde i tomma saftglas och i öppnade syltburkar och varje stank var påträngande och skoningslös som en baksmälla eller ett sjukt samvete och flöt på den tjocka luften som förorenad spillolja eller som död rutten tång: övermognadens, förgängelsens, dödens andedräkt...

                                   "Revolt i grönska", 1951, av Walter Ljungquist  

[fsv. sokker, sokka; jfr fd. sook (d. sok), ä. dan. o. d. dial. äv. sokke, 

fvn. sokkr (nor. dial. sokk); jfr fsax. sok, mlt. soc, socke, fht. soc, mht. soc, 

socke (t. socke), mnl. soc, socke (nl. sok), feng. socc (eng. sock); av lat. 

soccus, ett slags låg o. lätt sko (särsk. buren av skådespelare framförande komedier), 

av gr. σύκχος (biform till συγχίς), liksom avest. haxa-, sula, sannol. lån 

från icke ieur. spr. — Jfr SOCK, sbst.1, SOCKA, sbst.2]

Bättre kan väl knappast den här sommaren beskrivas. Fast getingar har det inte varit så gott om. Var det inte den heta sommaren 1959 som kallades getingsommaren? Då fick man duka med saft och sylt, åt getingarna,  en bit ifrån bordet för att kunna äta utan att bli störd av allt för många getingar under måltiderna.

Men i morse var det bara drygt 16° och det var en fröjd att dra på sig raggsockor och en kofta till frukosten.

RAGG

(rag i ssg 1784 (: ragstolar). ragg c. 1535 osv.)

[fsv. rag, f., sv. dial. ragg, f. l. m. l. n.; jfr (ä.) dan. o. dan. dial. rag, r. l. n., nor. dial. ragg, n., isl. rǫgg, f., rǫggr, m., i vävnad invävd tott av ragg l. ull, samt det sannol. från nordiska språk lånade eng. rag (meng. ragg(e)), tygtrasa, (tyg)lump; i avljudsförh. till nor. dial. ru, ull som lossnar från l. som klippes av får på våren, isl. rýja, plocka l. rycka av löst sittande ull från får; sannol. till den ieur. rot som föreligger bl. a. i lit. rauti, rycka upp (med roten), fbulg. ryti, gräva, rovŭ, grav, grop. — Jfr RAGGA, sbst., ROV, RUGG, ludd, lugg o. d.]  koll.: (strävt o. grovt, ofta borstigt, jämförelsevis långt o. vanl. rakt l. ngt krökt, stundom tovigt) hår av det slag som betäcker (delar av) huden hos vissa djur, t. ex. get, varg, björn, älg, myskoxe (o. som består av förlängda stickelhår); äv. om grov (o. sträv), om sådant hår påminnande ull på l. av får.

-SOCKA, äv. -SOCK. [sv. dial. raggsockar, pl.; jfr nor. raggesokk] socka l. strumpa av (get)ragg (äv. av ull), avsedd att för vinterbruk dragas på utanpå sko (o. byxben); i fråga om moderna förh. nästan bl. i utvidgad anv., om tjock, stickad socka (vanl. av ylle), i sht använd ss. ytterstrumpa i pjäxa o. d.; ofta i pl.; jfr -sko, -strumpa, -stövel samt hår-sock(a) o. ragga, sbst. BoupptVäxjö 1795. 1. par raggsåckar af ull. Därs. 1800. Utanpå skor och byxor pådrogs ett par jättestrumpor af gethår, ett par så kallade raggsockar. Schröder MinnSkog. 37 (1888). Hans klädsel var denna dag: Bruna pjäxor, .. tjocka strumpor med raggsockor. Johnson GrKrilon 21 (1941). Ssg: raggsocks-garn. grovt (ull)garn för stickning av raggsockor. Östergren (cit. fr. 1922).

913

dagar kvar 

i

Katten i konsten

 Nicolas Tarkhoff 1871-1930

självporträtt 1918

Den ryske konstnären Nicolas Tarkhoff studerade konst i sin hemstad Moskva innan han, som tjugoåttaåring, flyttade till Frankrike, där han fortsatte sina konststudier och också lärde känna många av de, då stora och etablerade konstnärerna.

Sedan han gift sig 1904 hämtade han de flesta av sina motiv från hemmet och familjen, i vilken en svart katt ingick.
Han dog utfattig och bortglömd, men återupptäcktes på 60-talet.

Svart katt

Stilleben med blommor

Två katter

Svart katt

Två barn och en katt vid fönstret, 1907

Vila med svart katt

I mammas rum

Konstnärens barn och katt

Katt och blommor, 1908

Katt på fönsterbrädet

Två svarta katter tittar ut genom fönstret

Sovande barn och svart katt

Moder, dotter och katt

Barn, svart katt och blommor

Sovande barn med svart katt

Svart katt, frukt och blommor

Svart katt i ett träd

Svart katt tvättar sig

Svart katt vid fönstret

Svart katt på en matta

Svartvit katt med yviga morrhår i tulpanrabatten

Svart katt på ett räcke

Dalior och svart katt

20 Madame Tarkhoff, hennes dotter, pumpor

och två katter

Svart katt och ett barn, 1907