illustration av Garth Williams
Vid middagsbordet talade mamma och pappa om det. Han hade aldrig sett ett sådant vete. Det skulle bli trettiosju skäppor per tunnland, och vetet stod i en dollar skäppan. Detta var ett underbart land. Nu skulle de få allt vad de önskade sig. Laura hörde på och tänkte att nu skulle pappa få nya stövlar.
Hon satt mitt emot den öppna dörren där solskenet strömmade in. Något tycktes skymma solen. Laura gnuggade sig i ögonen och tittade igen. Solskenet var verkligen disigt. Det blev allt disigare, tills det inte var något solsken mer.
— Jag tror det drar ihop sig till storm, sade mamma. Det måste vara ett moln för solen.
Pappa reste sig kvickt och gick till dörren. En storm skulle kunna skada vetet. Han tittade, och så gick han ut.
Dagern var besynnerlig. Den liknade inte den förändrade dagern före en storm. Luften var inte så tryckande som före en storm. Laura var rädd, hon visste inte varför.
Hon sprang ut till pappa där han stod och såg upp mot himlen. Också mamma och Mary kom ut, och pappa frågade:
— Vad tror du om det här Caroline?
Ett moln stod för solen. Det liknade inget moln de hade sett förut. Det var en sky av något som såg ut som snöflingor men var större än snöflingor, tunt och glittrande. Ljuset sken igenom varenda fladdrande liten partikel.
Det blåste inte alls. Gräset var stilla, och den heta luften rörde sig inte, men kanten på molnet ryckte fram på himmelen snabbare än vinden. Håret reste sig på Jack. Plötsligt utstötte han ett fruktansvärt läte upp mot molnet, ett morrande och ylande.
Plums! Något träffade Laura i huvudet och föll till marken. Hon tittade ner och såg den största gräshoppa hon sett i sitt liv. Så ramlade stora, bruna gräshoppor ner på marken runt omkring henne, de föll på hennes huvud och ansikte och armar. De kom smattrande som hagel.
Det haglade gräshoppor från molnet. Molnet var gräshoppor. Deras kroppar skymde solen så det blev mörkt. Deras tunna, stora vingar glimmade och glittrade. Det raspande surret av vingarna fyllde hela rymden, och de smattrade mot marken och huset så att det lät som en hagelstorm.
ur "Huset vid Plommonån" ("On the Banks of Plum Creek") av Laura Ingalls Wilder
För några dagar sedan mötte jag en gräshoppa i trädgården, det var länge sedan och jag gjorde den reflektionen att jag ska vara tacksam över att jag inte bor någonstans där det förekommer gräshoppsinvasioner. Min mamma som växte upp i Nebraska upplevde en sådan och har berättat om hur skrämmande det var.
Så läser jag i dag att det är på dagen 87 år sedan man hade den senaste, och förhoppningsvis den sista, gräshoppsinvasionen i U.S.A.
Laura Ingalls Wilder beskriver i kapitlet "Det glittrande molnet" hur förödande en invasion var för nybyggarna, som just när de skulle skörda fick uppleva en gräshoppsinvasion. De hade gräshoppor överallt, och somnade till ljudet av gräshopporna som mumsade i sig allt, precis allt, som kom i dess väg.
14 De täckte hela landet från den ena gränsen till den andra. Det var den värsta gräshoppsplågan i hela Egyptens historia, och det kommer aldrig mer att bli en liknande.
15 Gräshopporna täckte hela landet och skymde solen så att det blev alldeles mörkt, och de åt upp all växtlighet som fanns kvar efter haglet. De lämnade inget grönt kvar, inte ett enda träd eller en enda planta i hela landet.
I andra Mosebok 10:1-20 kan man läsa om Egyptens gräshoppor.
Gräshoppa målad i Horemhebs grav
