Annonser & notiser

utövar en lockelse på mig

Poster Advertising 'Cycles Clement'

varför en fransk tillverkare av cyklar väljer att avbilda sina cyklar tillsammans med geishor, är mer än jag förstår.

 — förmodligen därför att de föder så många tankar och undringar. 

Nu talar jag om sådant jag hittar i gamla tidningar — och ibland böcker. Annonser som dyker upp här på nätet, klickar jag bort, utan att ens titta på dem — och bloggar med annonser har jag slutat att läsa.

Ägg, färska till löskokning.
Egyptisk Lök billigast
Claessons Partiaffär
53, Kammakargatan 

Den här hittade jag i DN från 1919, kanske är jag ensam om att förvånas över att äggen är avsedda att löskokas, och får mig att fundera över om de också säljer ägg som passar till att hårdkoka. Ack, så lite man vet!

I samma tidning läser jag:

och kan inte låta bli att undra över hur det gick för den bildade och självförsörjande flickan.

Ruffel och båg är inte något nytt, hos Gutenberg finns flera böcker i ämnet, så den här notisen borde väl inte förvåna någon.

Kaviar 

I närheten af Amsterdam finnes en fabrik som framställer ”kaviar” i stor mängd af sagogryn för att därmed lyckliggöra de handlande som ha ett rymligt samvete.
Först beredes af en ansjovisliknande fisk under tillsättning av salt och kryddor en lake, i hvilken fisken kokas en längre tid. Med denna soppa behandlas sedan sagogrynen, som fabriken själv framställer i lämplig storlek, och slutligen erhåller produkten en lämplig färg genom användning av giftiga metallsakter. Förmodligen kan på detta sätt en vara framställas som till utseendet ganska mycket liknar äkta kaviar. Denna högst tvivelaktiga ”kaviar” sändes i handeln konserverad i bleckburkar och användes som inblandning i äkta kaviar, ett geschäft som nog är ganska lönande. Förfalskningen är dock ej svår att upptäcka.

”Ful historia” är ett kåseri där Bang (Barbro Alving) talar om olika slags annonser.

en mening om åldrandet

  

Old Woman in a White Bonnet 

Eugène Jansson

Tragic for a woman with a young spirit to grow old in body, the girl sympathized. 

En mening som fick mig att tänka till — för är det verkligen så att åldrandet drabbar någon som är ung till sinnes hårdare än de desillusionerade surkärringarna (och surgubbarna)? 

Meningen hittade jag i Emilie Lorings ”Swift Water”

Roberts lördagsmening lever vidare, här kommer min.

Främmande tankar

 

Bild som sägs föreställa Terentius, som levde mellan 195 och 159 före vår tideräkning.

Homo sum, humani nihil a me alienum puto.

sa Publius Terentius Afer, på 100-talet före vår tideräkning.

(Inget mänskligt är mig främmande).

Det främmande kan både attrahera och repellera — inte sällan båda delarna samtidigt. Så det gäller att reda ut begreppen, bestämma sig för vad man ska avfärda och vad man behöver sätta sig in i.

Jag liksom Klimakteriehäxan gillar balett men det vore mig, i högsta grad främmande, att utöva denna konstart. Kruxet är att det ser så enkelt ut när dansare svävar över scenen — men hej så man bedrar sig, försöker man sig på den allra enklaste ”Jeté”, kvider trossbotten och fönsterrutorna skallrar. Men det finns gott om böcker som handlar om balett, i synnerhet barnböcker. 

En av klassikerna är ”Ballet Shoes” av Noel Streatfeild.

Även i mitt hem talade vi om främmande när vi avsåg gäster, men oftare använde vi nog personernas namn (”jag har bett Kalle & Lisa att komma på te ikväll).

Men att det i alla tider varit det gängse sättet att tala om gäster, märks i litteraturen —  för det finns gott om ”främmande” i litteraturen, som ”Storfrämmandet” i Selma Lagerlöfs ”Mårbacka”

Det slår mig nu, när jag läser igenom kapitlet, att en påfågel spelade en roll i Selmas liv, när hon som barn var förlamad.

Så när hon 1907 köpte tillbaka Mårbacka skaffade hon två påfåglar, sedan dess har det alltid funnits två påfåglar på gården. Fast i början strövade de omkring fritt i parken — i min barndom tyckte jag det var lite läskigt med fåglar som var lika stora som jag.

Fine Peacock Leaded Glass Domestic Window By Tiffany Studios

Vill vi ha exotiska växter — och det vill vi ju — så får vi, på våra breddgrader, nöja oss med sådana som bjuder på sin prakt inomhus. Som min asblomma (ordensstjärna, staphelia) som i år bjudit på den ena blomman efter den andra.

Det är lätt att förlora sig i främmande ord i svenskan, och i främmande språk. 

Ett område där det finns mer att läsa, än vad jag kommer att hinna med under återstoden av mitt liv.

Och all konst — att beskåda den på plats i främmande länder är otänkbart, så jag tackar min lyckliga stjärna för alla böcker i ämnet!

Som en bok om Wassily Kandinsky och Gabriel Münter, för att nu kunna se deras konstverk krävs både mer pengar och energi än vad jag kan uppbåda.

Så är också fallet med Katsushika Hokusais träsnitt och målningar.

I dag för 101 år sedan

Woman in striped nightgown with pet parrot Gerda Marie Frederike Wegene

Läser en notis i Sölvesborgstidningen från den 14 april 1925

Trevligt skolliv 
En amerikansk högskola lät för en tid sedan relegera en studentska, emedan hon kommit till en föreläsning i pyjamas. Då flickan var söt och mycket firad av sina manliga kollegor, beslöto studenterna att framtvinga den unga damens återtagande. En dag liknade föreläsningssalen en sängkammare. Alla åhörare voro iförda nattdräkter och stoltserade till åskådarnas nöje omkring på detta sätt i högskolans korridorer och trädgård. Professorskollegiet sammanträdde, men kunde inte fatta något beslut om denna gripande massdemonstration. Slutligen inträdde en deputation av studenter från pyjamas-paraden i kollegierummet, och efter en längre debatt blev deras övermodiga lilla kollega åter tagen till nåder.

Så kommer våren,

sätter skuldran till, lyfter upp himlen ett tag och ler. 

             Eyvind Johnson

 

Uti bergets klyfta

Sippan, späd och rädd

Ses sit hufvud lyfta

Up ur drivans bädd.

       En av de nio verserna i J. H.  Kellgrens ”Vår-Visa”.

Jag blev aningens våryr, när jag i dag hittade en liten tuva med vitsippor. Så yr att jag inte kom ihåg att man ska äta upp vårens första vitsippa, på det att man inte ska bli »ormstucken». 

Det var tydligen vanligt att sätta i sig den första vitsippan — men vilka hemska sjukdomar som drabbade en, om man inte gjorde det, skilde sig beroende på var i landet man bodde.

Frossan kunde drabba den försumlige — men det fanns bot:

”Denna sjukdom kan botas derigenom, att man tar en liten lefvande groda, en af de gula eller gröna, och låter henne hoppa ned i halsen på den sjuke, som måste svälja henne.”

Jag läser också att ”vitsippan anlitades som skönhetsmedel, särskilt mot fräknar, och mot sår i huvudet samt som kompress på pulsarna mot ältan, d. v. s. frossa hos barn.”

Lördagsmening

 

La fascinacion de Thomas Mann 

Frans Masereel

Det blir två meningar — nu igen — för att man ska få sammanhanget klart för sig

War is not two great armies meeting in the clash and frenzy of battle.

War is a boy being carried on a stretcher, looking up at God’s blue sky with bewildered eyes that are soon to close; war is a woman carrying a child that has been injured by a shell; war is spirited horses tied in burning buildings and waiting for death; war is the flower of a race, battered, hungry, bleeding, up to its knees in filthy water; war is an old woman burning a candle before the Mater Dolorsa for the son she has given.” 
             Mary Rinehart

Om Mary Rinehart har jag skrivit flera gånger, hon är väl värd att utforska.

Roberts lördagsmening lever vidare, här kommer min.

för säkerhets skull

 

Four brooches, Early Iron Age, 600-100 BC 

Entreprenadsystemet visar sig äfven på andra områden. Att Svenska Folkets historia bland annat är dess flintsakers och säkerhetsnålars, har nyss blifvit ledt i bevis. Detta har blifvit en lätt sak, då svenska historien sedan urminnes tider varit ett kungligt monopol,  hvarigenom historieskrifningen blifvit öfverlemnad på entreprenad åt några pålitliga och handfasta personer. Våga ett försök att rita af en flintsak eller en säkerhetsnål och ni skall få se huru ni blir behandlad som en inbrottstjuf. Det vågar derför icke heller någon.

       ur ” Det nya riket. Skildringar från Attentatens och Jubelfesternas Tidehvarf” (1882)

   av August Strindberg

Vad han menar är jag inte säker på.  

Det vimlar inte av säkerhetsnålar i litteraturen, men jag har sett att det finns en deckare, skriven på 20-talet, av J. S. Fletcher som heter ”The Safety Pin”.

Det här med att vara först är viktigt i somliga kretsar, och när det kommer patent är det en vanlig orsak till strider. Men det tycks vara klarlagt att det var en herre vid namn Walter Hunt som den 10 april 1849 fick patent på säkerhetsnålen — han sålde rättigheterna för 400 dollar, och det var allt han tjänade på affären.

The Girl Virginia

Frida Kahlo

Säkerhetsnålar är väl inte avsedda att vara synliga — om man inte råkar äga säkerhetsnålar som är besatta av juveler — så det är rätt naturligt att man inte genast upptäcker var målningens säkerhetsnål sitter.

Vid ett tillfälle fick d:r Jackson till patient en gosse från Pennsylvania. Han hade sväljt en säkerhetsnål som emellertid afgått den naturliga vägen. Modern begärde ändå en undersökning, ty barnet klagade öfver smärtor och det kunde misstänkas att det satt i sig flera nålar. En röntgenfotografering lämnade till resultat att matstrupen härbärgerade ej mindre än fyra säkerhetsnålar, två smärre och ”säkrade” två stora och öppna. Till råga på olyckan boro alla nålarna inflätade i hvarandra. Efter mycket besvär lyckades det d:r J. att först särskilja nålarna och skjuta ned de bslutna så mycket att de kunde nås.

    Trelleborgs-Tidningen den 8 juni 1924

Nog blir man glad när man ser ord användas i sammanhang där man inte förväntar sig att att hitta dem!

SKATAN

mitt blåsiga lynnes fågel, 

flyger virvlande som en helikopter,

ett klot av vingar i vinden. 

Skatan, den glada änkan, skrattande 

trots sina oförsörjda barn, skrattande 

åt stölder hon begått och stölder hon planerar. 

Björkarnas egen svartvita fågel, 

hemma även i träd som står svart i snö. Höstens rönnbärsplockerska utan korg, 

med bröstet stålskimrande som en köldklar vinterhimmel.

Men gårdarna älskar hon mer än skogen, flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,

plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets badvatten,

sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i köket.

Skatan, den knepiga flickan med vippande stjärt,

 aldrig riktigt ung och oerfaren, 

mera lik en tattarjänta med silverslant i örat, lätt förförd i vårvinterns sista hö 

när fotterna är kalla av regn. 

Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan

 eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren, 

med kniv under rocken och tobak i gapet . Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken 

som dansar på isen 

trots sina trasiga vantar. 

Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare, 

klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören, 

bosatt i de vinterbonade trähusens land 

där hon vässar näbben mot slipstenen 

och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i träd.

            Artur Lundkvist

 I ”The Nine Tailors” säger lord Peter:

 ”He was so crooked, you could have used his spine for a  safety-pin.”