Så har ännu en kall vecka ilat förbi, med ilfart färdas också våren — nyss var allt brunt, risigt och kallt. Kallt är det fortfarande men grönskan har tagit över det bruna och nu gäller det att hänga med så att man varken missar knoppar eller utblommade växter.
Men vantarna har jag inte stuvat undan för vintern — inte än. För jag är definitivt inte som Karl XII, om vilken det sägs:
”aldrig var muff eller want på sina händer, ehuru brännande kölden war.”
Nån gånger, mitt i vintern, upptäckte jag att mina gröna vantar inte fanns där de borde vara. Men häromdagen ligger en vante mitt på gräsmattan, men bara en…
Jag misstänker starkt att det är min vän räven som varit framme. Det händer ju att jag lägger ifrån mig vantar, mössor & annat småplock på bordet på kökstrappen, medan jag bär in matkassarna — förmodligen var det mer än han kunde motstå.
Nu är bara den stora frågan om den andra vanten kommer att dyka upp.
Att binda, eller sticka, nya vantar är inte längre ett alternativ, även om Karl Eskilson Dahlman, i en av sina böcker om lanthushåll skrev: ”Den som kan sticka 3 par strumpor i wickan, hinner ock altid med 5 eller 6 par wantar.”
Lyckades du pallra dig upp till gökottan i morse?
Inte‽
Nej, jag misstänker att vi var många som hellre låg kvar i våra sköna varma sängar, än att ge oss ut i det kyliga grårusket.
Dessutom misstänker jag att gökottor har kommit ur modet.
GÖKOTTA utflykt i naturen tidigt en vårmorgon — ofta Kristi himmelsfärdsdag — vid den tid då göken börjar gala. Avsikten kan ursprungligen ha varit att ta tydor inför framtiden av gökens roo (t.ex.”Västergök är bästergök”). Gökotta fick en vidare spridning först i början av 1900-talet, inte minst inom folkrörelserna, eftersom många föreningar tog upp den i sin programverksamhet.
vet N. E. att berätta
En gökotta
Vid doften ut af “mocka“ skrifva
Jag vill en “bit” på detta blad,
Och må den som ett minne blifva
Utaf en morgon, ljus och glad,
Då i naturens friska sköte
Tre “glada gökar” stämde möte.
Från fästet solen sina strålar
I floder öfver jorden göt,
Och fåglar sina sånger sjöngo
I skogens täcka, svala sköt.
Så ock vid doften ut af “mocka”
Man hörde göken fjärran “skrocka”.
”Så härligt” och ”så roligt” ljuder
Det ofta ifrån munnar tre,
Och “Benjamin“ på elden sjuder
För att dem präktigt kaffe ge,
Och Pytt från stenen på dem tittar,
Till sockret vägen se’n han hittar.
Ja, han lät sockret väl sig smaka,
När obeaktad där han gick.
Ej för naturens friska skönhet
Den rackar’n hade någon blick.
Han var en arg materialist,
Som tyckte färden var sa trist.
När så de komma att uppfriska .
Sig med en liten kafletår,
Så — hur fatalt — det socker fattas,
Ock därför “stygga Pytte” rår.
(Tag ej på gökottor med Eder
En illa fostrad hund, jag beder.)
Kort är all jordisk fröjd, så denna.
De skiljas snart i morgonstund
Ock solen sina strålar kastar
Så varm ock Ijuf på fält ock lund
Ock sa var ”Ottan” blott ett minne
Som stundom glädja skall vårt sinne.
Johan Morén
Någon författare (Huxely?) jag glömmer alltid vem, har konstaterat att det är lika svårt att skriva dåliga böcker (och hit räknar jag även vers), som ”god litteratur”, så jag tackar och tar emot verserna! Dessutom upptäckte jag nyss att det är Johans födelsedag, så jag bifogar mina varmaste gratulationer.
Östergök är tröstegök,
Westergök är bästa gök,
Norrgök är sorggök,
Sörgök är smörgök.
Man stafvar sig icke, hvarken efter den ena eller andra metoden, till förstånd.
Schreibende
Det fanns en tid då jag inte kunde tänka mig att skriva brev med annat än min reservoarpenna — nu får mottagaren nöja sig med den penna jag får tag på — men jag väljer fortfarande brevpappret med omsorg. Nu för tiden, när det har blivit glest mellan de ”riktiga” breven, har jag en hel del att välja bland.
Så här sitter jag bredvid det påslagna elementet och skriver — är det inte en kinesisk poet som sagt arr regntunga dagar lämpar sig väl för brevskrivning?
Poetiskt blir det inte, men jag har mycket att säga och kommer igång bra. Ända tills det blir tvärstopp, att bli osäker på stavningen av ett enkelt ord känns skamligt. Ingen konst att slå upp ett ord när man sitter med ett otal ordböcker i knäet, men när det kommer till tje-ljud och andra ord med märkliga konsonantförbindelser i början av ordet får man pröva sig fram.
Men det slipper jag för plötsligt ser jag för mitt inre öga de planscher som min lärare tillverkat och satt upp längst bak i klassrummet. Hon var bra på att teckna och måla (och sjunga, vilket inte har någon betydelse i det här inlägget).
Där på planschen finns en gosse som styr ett hölass framför sig, och man kan läsa:
”En pojke i en skjorta gul,
skjuter en skjuts in i ett skjul”.
Hur många gånger har jag inte haft glädje av den ramsan — liksom den med en en blomma och en sädesärla som trippar runt, och har texten:
”Det är lättare att stjäla en stjälk,
än att stjälpa en stjärna med stjärten”.
Tack Ulla Gruve, jag har haft stor glädje av båda verserna!
Mycket större glädje än av de språkläror som finns på nätet — inte ens de som en av mina förfäder skrev lockar mig till mer än några på måfå valda nedslag:
Sch-ljudet, som tecknas: l:o med sk framför de lena vokalerna: skina, sked, skytt, samt framför a och o i några ord: menniska, menniskor, marskalk, ärtskocka; 2:o med skj framför o och u i orden: skjorta, skjul, skjuta, skjutsa; 3:o med sj: sjelf sjette, sjunde, sjuk m. fl.; 4: o med stj: stjelk, stjelpa, stjert, stjerna, stjäla.
Lena vokaler låter väl rart — nytt för mig.
