en dårdikt

”Svarta Maskens Dårdikter” hörde till tonårslitteraturen. Lena, min kompis, och jag citerade dikterna i tid och otid — mest det senare är jag rädd.

KVINNAN OCH GÖKEN 

När kvinnan än är fröken, 

så ropar hon till göken,

som gal i någon glänta:

”Hur länge skall jag vänta,

hur länge kan det dröja, 

förr ’ n jag får krans och slöja? 

”Då vill en kvinna tjusa 

och mannen helt berusa, 

hon tar massage i synen 

och penslar ögonbrynen 

samt blottar hela ryggen 

Gud hjälpe ’ na för myggen!

Och är hon tjock om midjan,

hon gör sig smärt som vidjan 

med hårda snörlivsvalben 

och visar sina smalben 

på gator och i backar. 

Och uppå höga klackar 

hon svävar som på vingar 

med hjälp av liktornsringar,
men gärna vill hon snubbla 

ty tårna ligga dubbla. 

Ja , mycket får hon lida,

men sällan hörs hon kvida. 

När efter mödor många 

en man hon lyckats fånga 

med oskuld och försköning,

så får hon sin belöning. 

Då bär hon tvenne ringar, 

och titeln FRU den klingar 

så ljuvt i hennes öron, 

och hemmets spira för hon, 

med allt hon sig betungar.

Så får hon föda ungar 

och hålla dem i skinnet 

och lägga allt på minnet. 

Nu går hon kring i stubben 

med ben , som äckla gubben, 

och glömmer ganska ofta 

att knäppa hop sin kofta, 

och sina höga klackar 

med yxan bort hon hackar. 

Men mannen bara gnatar, 

där han sig går och latar, 

och klagar över maten 

och diskningen av faten. 

Av larm och barn och buller 

av grytor och kastruller 

blir kvinnan icke vacker, 

men hon får nervattacker 

och känner sig som slaven 
och längtar ner i graven. 

Hon smyger ut i lunden 

i friska morgonstunden, 

och me ’ ns hon skalar löken, 

så ropar hon åt göken, 

som gal i någon skreva:

”Hur länge skall jag leva?” 

      ur ”Nya Dårdikter”

      av Svarta Masken

            (Anna Myrberg)

Det är med böcker som med det mesta här i livet — man kan bli ruskigt besviken om man återvänder till sina smultronställen — men nu när jag har återupptagit bekantskapen Anna, sitter jag här och skrattar för mig själv. Jag har lika roligt nu som när jag var fjorton år!

Gökotta

Lyckades du pallra dig upp till gökottan i morse? 

Inte‽  

Nej, jag misstänker att vi var många som hellre låg kvar i våra sköna varma sängar, än att ge oss ut i det kyliga grårusket. 

Dessutom misstänker jag att gökottor har kommit ur modet.

GÖKOTTA utflykt i naturen tidigt en vårmorgon — ofta Kristi himmelsfärdsdag — vid den tid då göken börjar gala. Avsikten kan ursprungligen ha varit att ta tydor inför framtiden av gökens roo (t.ex.”Västergök är bästergök”). Gökotta fick en vidare spridning först i början av 1900-talet, inte minst inom folkrörelserna, eftersom många föreningar tog upp den i sin programverksamhet.

    vet N. E. att berätta

En gökotta

Vid doften ut af “mocka“ skrifva 
Jag vill en “bit” på detta blad, 
Och må den som ett minne blifva
Utaf en morgon, ljus och glad, 
Då i naturens friska sköte 
Tre “glada gökar” stämde möte. 

Från fästet solen sina strålar 
I floder öfver jorden göt, 
Och fåglar sina sånger sjöngo 
I skogens täcka, svala sköt. 
Så ock vid doften ut af “mocka” 
Man hörde göken fjärran “skrocka”.

”Så härligt” och ”så roligt” ljuder 
Det ofta ifrån munnar tre,
Och “Benjamin“ på elden sjuder 
För att dem präktigt kaffe ge,
Och Pytt från stenen på dem tittar,
Till sockret vägen se’n han hittar.

Ja, han lät sockret väl sig smaka, 
När obeaktad där han gick. 
Ej för naturens friska skönhet 
Den rackar’n hade någon blick.
Han var en arg materialist, 
Som tyckte färden var sa trist.

När så de komma att uppfriska . 
Sig med en liten kafletår, 
Så — hur fatalt — det socker fattas,
Ock därför “stygga Pytte” rår. 
(Tag ej på gökottor med Eder 
En illa fostrad hund, jag beder.)

Kort är all jordisk fröjd, så denna. 
De skiljas snart i morgonstund 
Ock solen sina strålar kastar 
Så varm ock Ijuf på fält ock lund 
Ock sa var ”Ottan” blott ett minne 
Som stundom glädja skall vårt sinne.
      Johan Morén

Någon författare (Huxely?) jag glömmer alltid vem, har konstaterat att det är lika svårt att skriva dåliga böcker (och hit räknar jag även vers), som ”god litteratur”, så jag tackar och tar emot verserna! Dessutom upptäckte jag nyss att det är Johans födelsedag, så jag bifogar mina varmaste gratulationer.



Gökdårad säges den blifva, hvilken får höra göken på fastande mage. Detta anses som mindre lyckligt förebud, isynnerhet för ogifta qvinnor som hafva en älskare i hågen. För öfvrigt anses göken såsom en ominös fogel, hvilken, i likhet med storken, m. fl. skyddas av en vidskeplig vördnad. Göktrakt utmärker för varje enskildt person, det väderstreck, hvarifrån denna fogel låter honom höra sitt rop om våren.
  I ”Svenskt konversationslexikon I” (1845) hittar jag dessa rader, och på annan plats, men var?, hittade jag en variant på den vanliga ”gökramsan” om väderstrecken:

Östergök är tröstegök,
Westergök är bästa gök,
Norrgök är sorggök,
Sörgök är smörgök.

Jag vet att många ogillar att höra södergöken, då är kanske det här en bra variant. Det betyder att det blir ett bra smörpris, det kommande året. Då gäller det förstås att vara smörproducent.

Att förklara för sina utländska vänner vad gökotta är, kan vara lite knepigt eftersom ordet inte låter sig översättas. Konsulterar man ett vanligt svensk- engelskt lexikon får man veta att gökotta betyder: ”Go on a picnic at dawn to hear the first birdsong”.

 Cowslip

Albrecht Dürer 

 Gökbyxor är ett av flera ord för gullviva

staveriprat

 Man stafvar sig icke, hvarken efter den ena eller andra metoden, till förstånd. 

                     Hans Järta

Schreibende

Hugó Scheibe

Det fanns en tid då jag inte kunde tänka mig att skriva brev med annat än min reservoarpenna — nu får mottagaren nöja sig med den penna jag får tag på — men jag väljer fortfarande brevpappret med omsorg. Nu för tiden, när det har blivit glest mellan de ”riktiga” breven, har jag en hel del att välja bland.

Så här sitter jag bredvid det påslagna elementet och skriver — är det inte en kinesisk poet som sagt arr regntunga dagar lämpar sig väl för brevskrivning?

Poetiskt blir det inte, men jag har mycket att säga och kommer igång bra. Ända tills det blir tvärstopp, att bli osäker på stavningen av ett enkelt ord känns skamligt. Ingen konst att slå upp ett ord när man sitter med ett otal ordböcker i knäet, men när det kommer till tje-ljud och andra ord med märkliga konsonantförbindelser i början av ordet får man pröva sig fram.

Men det slipper jag för plötsligt ser jag för mitt inre öga de planscher som min lärare tillverkat och satt upp längst bak i klassrummet. Hon var bra på att teckna och måla (och sjunga, vilket inte har någon betydelse i det här inlägget).

Där på planschen finns en gosse som styr ett hölass framför sig, och man kan läsa:

”En pojke i en skjorta gul, 

skjuter en skjuts in i ett skjul”.

Hur många gånger har jag inte haft glädje av den ramsan — liksom den med en en blomma och en sädesärla som trippar runt, och har texten:

”Det är lättare att stjäla en stjälk,

än att stjälpa en stjärna med stjärten”.

Tack Ulla Gruve, jag har haft stor glädje av båda verserna!

Mycket större glädje än av de språkläror som finns på nätet — inte ens de som en av mina förfäder skrev lockar mig till mer än några på måfå valda nedslag:

 Sch-ljudet, som tecknas: l:o med sk framför de lena vokalerna: skina, sked, skytt, samt framför a och o i några ord: menniska, menniskor, marskalk, ärtskocka; 2:o med skj framför o och u i orden: skjorta, skjul, skjuta, skjutsa; 3:o med sj: sjelf sjette, sjunde, sjuk m. fl.; 4: o med stj: stjelk, stjelpa, stjert, stjerna, stjäla.

Lena vokaler låter väl rart — nytt för mig.

en återupptäckt

 

Vad som egentligen fick mig att plocka ned Sigfrid Siwertz novellsamling ”De gamla” från bokhyllan, vet jag inte. Det är lite av en gåta eftersom jag vet att jag, för många år sedan, lämnade honom mitt i Selambs, och sedan dess har jag inte längtat efter att ta upp kontakten.

Nu när jag läser den första novellen blir jag glatt överraskad av hur mycket jag uppskattar både innehåll och språket.

”Han gjorde en förmiddagsrond för att se till att allt var i berömvärd ordning. Låg det ett papper och skräpade på trottoaren, så tog han sin stadiga mispelkäpp och makade ned det i rännstenen.”

Kommen så långt blir jag tvungen att slå upp ”mispel”. 

Själv har jag en lång och hög häggmispelhäck, men har för mig att det är något helt annat — och det visar sig att vad jag hade för mig stämmer. 

Visserligen ser jag häcken från min skrivplats, men beslutar mig ändå för att besöka den på plats. Även om blommorna är vita, står det ett rosa skimmer kring häcken, nu när jag tittar närmare på bladen inser jag varför.

om att annonsera

 

Parisian Street Scene 

Jean Beraud

”Och åter och genom allt ljuder det aldrig en sekund upphörande pinglet, – men folk hör ingenting, de trängas i dödsförakt mellan galopperande hästar, dundrande kärror, kabelvagnar, politiska standarbärare, annonspelare, velocipedister, tyska musikparader ...”

        ur ” Den nya världen”

      av Hilma Angered-Strandberg

Det slår mig när, jag läser det här stycket, att jag inte sett en annonspelare på år och dag. Inte konstigt eftersom jag sällan lämnar min kulle, och ingen vettig människa skulle väl komma på tanken att smälla upp en annonspelare på vischan. Men jag undrar om de fortfarande existerar i städerna.

Mina närmsta annonser hittar jag i gamla tidningslägg, i dag läser jag lägg från 1919. Tyvärr var Erik Lindorm snål med informationen om ur vilka tidningar han hämtat materialet till sina ”bokfilmer”.

Den här annonsen låter som något som vore gångbart i dag — i vissa kretsar.

Jag googlade på ”sveor” i hopp om att få veta vad det var (är) för slags organisation. Men jag fick det vanliga nedlåtande svaret, som alltid börjar ”du tänker förmodligen på”, nej, jag tänker inte på dagens ”Sweet”. Jag vet, jag har gnällt över hur inskränkt nätet är när det kommer till halvgammal information…

Nästa annons är mer fantasieggande — det kan ju röra sig om vad som helst, förmodligen något ljusskyggt.

Lördagsmeningen

 

Man Writing: Study for Paludes, 1920

Roger de La Fresnaye

Vem jag förväxlat Henri Frédéric Amiel med, vet jag inte — vet bara att jag, i många år, snabbt gått förbi hans namn, i tron att det var han som var upphovet till en outhärdligt patriorisk italiensk (tror jag) bok om en pojke som klättrat upp i ett träd för att spana på fienden.

Men nu när jag insett mitt misstag läser jag med stor behållning Amiels ”En drömmares dagbok”, varifrån jag hämtat dagens mening:

5 maj, 1860 . — Att åldras är svårare än att dö, ty att afsäga sig en förmån en gång för alla och fullständigt är mindre påkostande än att förnya offret hvarje dag och bit för bit. 

Roberts lördagsmening lever vidare, här kommer min.

ljufvelie roser å höns

Roses, or The Artist's Wife in the Garden at Skagen

Peter Severin Krøyer

Grön kvest? Grön kvest? Å herre min gud, ja ger alla som både flyger å far di gröna kvestarna, bara ja får ha mina rosor — mina ljufvelie roser å kärringa å barna får ha si hälsa å hönera värper. Men allt blir gamlare å skröpeliare mä årena, men se rosera, di ä di samme år ifrå år. Hade ja inte hatt desse blommera, så hade ja vart dö för länge sen. Sommer å vinter, sommer å vinter . . . » 

       ur Sven i Rosenhagen 

        av Axel Engdahl