Noterat

 

Inbrott och stöld.

Mariestad den 9 januari. Til H. T. telegraferas: För några dagar sedan häktades och införpassades ynglingen Frans Joel Andersson från Elgarås till länsfängelset här, såsom skyldig till inbrott, hvarvid tillgrepos — två karameller och en trådrulle! Han anses vara mindre vetande. 

Fascinerad av stort och smått i gamla dagstidningar— i synnerhet av de små händelserna — fortsätter jag mitt tidningsläsande. Dagens notiser är hämtade från Strömstads tidning den 12 januari 1895.

Fast den här dikten råkade jag på av ren slump i en diktsamling av August Olsson, och kunde nsturligtvis inte gå förbi den då jag nyss läst notisen om Frans Joel Andersson från Elgarås.

 Telefonlinien Hofva — Elgarås . 

Per telefon till Elgarås 

Från Hofva nu vi åka: 

Jag menar, menar ju förstås,

Jag menar ju vi språka.

Af obeskriflig nytta är 

Den för vårt gamla Hofva; 

Men skada blott den icke bär 

Dit bort, dit bort till lova,  

Då sände äfven jag ett ord 

Uppå hans spända lina 

Till bröder långt från fosterjord,

Men ändock, ändock mina.

Bland annan nytta som här fås 

Af telefon, man säger, 

Man ständigt vet i Elgarås 

Hvad Hofva-smöret väger.

Men detta är på långt när allt 

Af ännu okänd nytta: 

Vi veta huru varmt, hur kallt, 

Om Karl, om Stina flytta. 

Och om herr Elgarås blir sjuk 

Vår doktor kan er hela: 

Han har en hand så fin och mjuk 

Att piller, pulfver dela. 

Säg blott i telefon ett ord, 

Herr doktor kommer genast 

Med läkemedlena ombord, 

De som gjort verkan senast. 

Och fån i hästen ej ur stall, 

Ej kon er till att kalfva, 

Telefonera till herr Hall,

Han dricker blott en halfva. 

Strax går det hela som en dans 

Det kan ju icke fela;

På kärran reser han till lands 

Fyrfotingar att hela. 

Som sagt, man icke kan förstå.

All telefonens nytta,

Och sjelf jag önskar endast få 

Ju förr dess hellre flytta; 

Ty jemt han surrar på min knut 

Slår tapp uti mitt öra. 

Och sofver jag än som en stut, 

Får lika väl’n jag höra.

 Telephone Operator 

Gerrit Beneker

Och på tal om att telefonera kan det vara intressant att titta på vad det kostade att telefonera för 131 år sedan:

Diverse notiser

Rikstelefonen.

 Stockholm den 9 Jan.

Samtalsavgifterna inom rikstelefonnätet äro för avstånd öfver 600 kilometer, men icke öfver 900, bestämt till 75 öre för varje tidsperiod.

Strömstads tidning 12 januari 1895

Inte så gulligt

  som det låter

 

A Grotesque Old Woman, possibly Princess Margaret of Tyrol, c.1525-30

(attr. to Quentin Massys

(c.1466 - 1530)

Fast just nu slår det mig att jag kanske är ensam om att tycks att ordet låter gulligt.

Ett onoslig ord?, och dessutom ett ovanligt ord nuförtiden.

SAOB anger tre olika betydelser av ordet, men de ligger så nära varandra, så egentligen räcker det veta att ordet beskriver en ful och otrevlig person eller sak.

Vore språket logiskt (men det enda logiska språk jag känner till är esperanto), så borde noslig vara motsatsen till onoslig — men ett sådant ord hittar jag inte

”Att tänka sig en onoslig, ohängd drul, som knuffar en dam i ryggen och sedan brister ut i ovett.”

”För andra gången under resan tog hon sin chaufför i granskning med skarpa ögon och bitter ovilja i mungiporna. Högfärdig? Hon skulle hellre vilja säga onoslig. En onoslig pojkvask. Just det.”

Hjalmar Bergman, Anna Branting och Klara Johansson tycks ha använt ordet ända in på 1940-talet, men de var nog undantag.

Anna-Lisa Geijer skrifver 1846 till Malla (Silfverstolpe):

»— — Godaste käraste min vän tag ej illa upp att jag skickar lite frukost — ett par bitar Tjäder just af bröstet, lite pepparkakor som se onosliga ut men ej smaka illa och lite äppelcompote som ser sölig ut nu dagen efter men visst är mycket helsosam! 

Käbbel förekommer väl i de bästa kretsar, men inte alltid offentligt, den 9 juni 1903 finns följande att läsa i Arbetarbladet:

En onoslig småstadbyråkrat.

Som ett prov på arten af den uppmärksamhet hr Lehmans skribblerier väcka på andra håll anföra vi här hvad Soc. D. I går skrifver:

Herr Oscar Lehman, Gefle drätselkammares sekreterare, tyckes vara riktigt en typ för en onoslig småstadsbyråkrat. Nu har han producerat en ny lång skrifvelse till försvar för sitt oförsynta tilltag att vägra en stadsfullmäktig det materiel han behöfde för en motion, därför att han, hr Lehman, inte tyckte om motionen! Men höre den ton han finner lämplig att slå an:

”Jag är viss på, att ingen vill lägga hinder i vägen för ge Danielsson att hos stadsfullmäktige motionera hvad han vill ty den rätten har han ännu så länge (Kurs. af oss) oförskränkt, men man är väl därföre icke skyldig att befrämja tillkomsten af hvad slags motioner som hälst.

Och om man också icke tillhör dem som ni anser vara stadens verkliga ”herrar”, så kan man våga hysa den mening, att det är olämpligt att göra dessa herrars sammanträden till tummelplats för socialistiska debatter.”

Det vore märkligt om inte våra vänner i Gefle skulle kunna lära den uppblåste hr sekreteraren snart att hut går hem!”

Annonser & notiser

utövar en lockelse på mig

Poster Advertising 'Cycles Clement'

varför en fransk tillverkare av cyklar väljer att avbilda sina cyklar tillsammans med geishor, är mer än jag förstår.

 — förmodligen därför att de föder så många tankar och undringar. 

Nu talar jag om sådant jag hittar i gamla tidningar — och ibland böcker. Annonser som dyker upp här på nätet, klickar jag bort, utan att ens titta på dem — och bloggar med annonser har jag slutat att läsa.

Ägg, färska till löskokning.
Egyptisk Lök billigast
Claessons Partiaffär
53, Kammakargatan 

Den här hittade jag i DN från 1919, kanske är jag ensam om att förvånas över att äggen är avsedda att löskokas, och får mig att fundera över om de också säljer ägg som passar till att hårdkoka. Ack, så lite man vet!

I samma tidning läser jag:

och kan inte låta bli att undra över hur det gick för den bildade och självförsörjande flickan.

Ruffel och båg är inte något nytt, hos Gutenberg finns flera böcker i ämnet, så den här notisen borde väl inte förvåna någon.

Kaviar 

I närheten af Amsterdam finnes en fabrik som framställer ”kaviar” i stor mängd af sagogryn för att därmed lyckliggöra de handlande som ha ett rymligt samvete.
Först beredes af en ansjovisliknande fisk under tillsättning av salt och kryddor en lake, i hvilken fisken kokas en längre tid. Med denna soppa behandlas sedan sagogrynen, som fabriken själv framställer i lämplig storlek, och slutligen erhåller produkten en lämplig färg genom användning av giftiga metallsakter. Förmodligen kan på detta sätt en vara framställas som till utseendet ganska mycket liknar äkta kaviar. Denna högst tvivelaktiga ”kaviar” sändes i handeln konserverad i bleckburkar och användes som inblandning i äkta kaviar, ett geschäft som nog är ganska lönande. Förfalskningen är dock ej svår att upptäcka.

”Ful historia” är ett kåseri där Bang (Barbro Alving) talar om olika slags annonser.

en mening om åldrandet

  

Old Woman in a White Bonnet 

Eugène Jansson

Tragic for a woman with a young spirit to grow old in body, the girl sympathized. 

En mening som fick mig att tänka till — för är det verkligen så att åldrandet drabbar någon som är ung till sinnes hårdare än de desillusionerade surkärringarna (och surgubbarna)? 

Meningen hittade jag i Emilie Lorings ”Swift Water”

Roberts lördagsmening lever vidare, här kommer min.

Främmande tankar

 

Bild som sägs föreställa Terentius, som levde mellan 195 och 159 före vår tideräkning.

Homo sum, humani nihil a me alienum puto.

sa Publius Terentius Afer, på 100-talet före vår tideräkning.

(Inget mänskligt är mig främmande).

Det främmande kan både attrahera och repellera — inte sällan båda delarna samtidigt. Så det gäller att reda ut begreppen, bestämma sig för vad man ska avfärda och vad man behöver sätta sig in i.

Jag liksom Klimakteriehäxan gillar balett men det vore mig, i högsta grad främmande, att utöva denna konstart. Kruxet är att det ser så enkelt ut när dansare svävar över scenen — men hej så man bedrar sig, försöker man sig på den allra enklaste ”Jeté”, kvider trossbotten och fönsterrutorna skallrar. Men det finns gott om böcker som handlar om balett, i synnerhet barnböcker. 

En av klassikerna är ”Ballet Shoes” av Noel Streatfeild.

Även i mitt hem talade vi om främmande när vi avsåg gäster, men oftare använde vi nog personernas namn (”jag har bett Kalle & Lisa att komma på te ikväll).

Men att det i alla tider varit det gängse sättet att tala om gäster, märks i litteraturen —  för det finns gott om ”främmande” i litteraturen, som ”Storfrämmandet” i Selma Lagerlöfs ”Mårbacka”

Det slår mig nu, när jag läser igenom kapitlet, att en påfågel spelade en roll i Selmas liv, när hon som barn var förlamad.

Så när hon 1907 köpte tillbaka Mårbacka skaffade hon två påfåglar, sedan dess har det alltid funnits två påfåglar på gården. Fast i början strövade de omkring fritt i parken — i min barndom tyckte jag det var lite läskigt med fåglar som var lika stora som jag.

Fine Peacock Leaded Glass Domestic Window By Tiffany Studios

Vill vi ha exotiska växter — och det vill vi ju — så får vi, på våra breddgrader, nöja oss med sådana som bjuder på sin prakt inomhus. Som min asblomma (ordensstjärna, staphelia) som i år bjudit på den ena blomman efter den andra.

Det är lätt att förlora sig i främmande ord i svenskan, och i främmande språk. 

Ett område där det finns mer att läsa, än vad jag kommer att hinna med under återstoden av mitt liv.

Och all konst — att beskåda den på plats i främmande länder är otänkbart, så jag tackar min lyckliga stjärna för alla böcker i ämnet!

Som en bok om Wassily Kandinsky och Gabriel Münter, för att nu kunna se deras konstverk krävs både mer pengar och energi än vad jag kan uppbåda.

Så är också fallet med Katsushika Hokusais träsnitt och målningar.

I dag för 101 år sedan

Woman in striped nightgown with pet parrot Gerda Marie Frederike Wegene

Läser en notis i Sölvesborgstidningen från den 14 april 1925

Trevligt skolliv 
En amerikansk högskola lät för en tid sedan relegera en studentska, emedan hon kommit till en föreläsning i pyjamas. Då flickan var söt och mycket firad av sina manliga kollegor, beslöto studenterna att framtvinga den unga damens återtagande. En dag liknade föreläsningssalen en sängkammare. Alla åhörare voro iförda nattdräkter och stoltserade till åskådarnas nöje omkring på detta sätt i högskolans korridorer och trädgård. Professorskollegiet sammanträdde, men kunde inte fatta något beslut om denna gripande massdemonstration. Slutligen inträdde en deputation av studenter från pyjamas-paraden i kollegierummet, och efter en längre debatt blev deras övermodiga lilla kollega åter tagen till nåder.

Så kommer våren,

sätter skuldran till, lyfter upp himlen ett tag och ler. 

             Eyvind Johnson

 

Uti bergets klyfta

Sippan, späd och rädd

Ses sit hufvud lyfta

Up ur drivans bädd.

       En av de nio verserna i J. H.  Kellgrens ”Vår-Visa”.

Jag blev aningens våryr, när jag i dag hittade en liten tuva med vitsippor. Så yr att jag inte kom ihåg att man ska äta upp vårens första vitsippa, på det att man inte ska bli »ormstucken». 

Det var tydligen vanligt att sätta i sig den första vitsippan — men vilka hemska sjukdomar som drabbade en, om man inte gjorde det, skilde sig beroende på var i landet man bodde.

Frossan kunde drabba den försumlige — men det fanns bot:

”Denna sjukdom kan botas derigenom, att man tar en liten lefvande groda, en af de gula eller gröna, och låter henne hoppa ned i halsen på den sjuke, som måste svälja henne.”

Jag läser också att ”vitsippan anlitades som skönhetsmedel, särskilt mot fräknar, och mot sår i huvudet samt som kompress på pulsarna mot ältan, d. v. s. frossa hos barn.”