Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla lördags meningen.
Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla lördags meningen.
Tänkandet är ett slags algebra, har man sagt. Vi använda blott tecknen och icke de verkliga värdena .
Xylografi är ett slags träsnitt som uppfanns i slutet av 1700-talet.
Det skiljer sig från det klassiska träsnittet bland annat genom att man använder sig av ett hårdare träslag, vanligtvis ändträet av buxbom.
Istället för knivar använder man sig av sticklar, vassa redskap med vilka man kan göra extremt tunna linjer.
Jag är oerhört imponerad av xylografens hantverksskicklighet — jag har provat på vanligt träsnitt, och insåg snart att det kräver mer handaskicklighet än jag har.
— —
X:et Erixsons konst har inga som helst likheter med träsnitt.
jag slutar med en välkänd, för att inte säga ökänd, kvinna:
Sokrates hustru Xantippa. Egentligen vet man inte mycket om henne, men många har spekulerat i hur hon egentligen var; satmara eller en intellektuell och handlingskraftig kvinna — som somliga anser var synsk. Hon föddes 435 före vår tideräkning, så det finns inga grannar att fråga.
Varför mina vänner kallade mig Xanna (förkortning av Xantippa), lämnar jag åt läsaren att grubbla över.
I ”Visitors to Hugo” av Alice Grant Rosman hittade jag min lördagsmening:
Funny thing, Death, but not half so dam’ funny as Life.
Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla lördags meningen.
Nu inser jag att jag tog mig vatten över huvudet när jag valde vatten som ett av mina positiva ord — för vem kan leva utan vatten?
Det finns så mycket skrivet om vatten att man skulle kunna starta en vattenblogg, det är svårt att välja bara ett exempel.
Min gissning är att om du har läst om Krafvelskrafvel så var det rätt länge sedan. Här kommer en länk till H. C. Andersens saga ”Vattendroppen”, en mycket kort, men ständigt aktuell berättelse.
Alldeles ja, överallt sig likt ... När man är ung ser man väven sättas opp: föräldrar, släkt, kamrater, umgänge tjänare är ränningen; längre fram i livet ser man inslaget; och nu går ödets skyttel fram och tillbaks med tråden; den brister ibland, men knyts tillsammans, och så fortsätter det; bommen slår, garnet tvingas ihop till krumelurer och så ligger väven där. På ålderdomen när ögat blir seende, upptäcker man att alla krumelurerna bilda ett mönster, ett namnchiffer, ett ornament, en hieroglyf, som man nu först kan tyda: Det är livet! Världsväverskan har vävt det!
”Like her drawing-room, Mrs. Eales probably looked best by artificial light.”
Roberts jakt på en meningsfull mening går vidare.