Att välja sina ord

 Louisa Caroline Elizabeth Hamilton

Sir William Newenham Montague Orpen

 

Det är gott att veta att jag inte är ensam om att smaka, vrida och vända på orden. 

Hösten 1843 skriver Fredrika Bremer i ett brev till Esaias Tegnér:

Goda Tegner! (Och du är god Tegnér, derföre får du denna titulatur på fullt allvar och med godt samvete. Det är eljest ett elände att man ofta brukar den för nöds skuld, i brist af ett passande hjertligt ord på vårt förträffliga, sköna, men ibland rätt tafatta svenska språk. Bästa är för kallt, älskade är för varmt, söta är för sött,  kära liknar tjära och brukas dessutom likalitet som Ni och Er. Hvad skall man då säga och sätta, som är lagom och hjertligt på en gång, likasom »Lieber» »Dear», »Cher», »Caro»? Vanligen passar och menar man allraminst hvad man allramest använder i skrift, neml. »goda». Men lyckligtvis passar det bra här.)   

foto taget före 1865

lördagens mening

Även om jag hittade dagens mening i den gångna veckan, så är det flera månader sedan jag läste Alfred Walter Stewarts bok

 ”The case with nine solutions”. 

I mina fruktlösa försöka att slänga bort allt som tar upp onödig plats i datorn, läste jag igenom vad jag skrivit om boken:

Här har författaren förlagt stor del av händelserna till ett center för kemisk forskning — ett ämne han som kemister behärskar.

En perfekt deckare för personer som inte gillar deckare, spännande enbart i så motto, att man är nyfiken på vad som kommer att hända härnäst, och vem som är boven. Och nu när jag återupptäcker boken får jag lust att läsa fler böcker av samme författare.

Att valet föll på just den här meningen beror på att beskrivningen passar väl in på mig själv:

”She had no business-like habits. If a thing seemed likely to give her trouble, she would put it aside for as long as she could, before dealing with it. Affairs bored her.”

Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla lördags meningen.

to a T

 

Confidences on the Beach, c.1883 

Vincente Gonzalez Palmaroli

Utan tillit skulle vi inte komma långt här i världen — det är som Nataniel Beskow skriver i sin bok ”Till de unga”:

”Ja, hvar gång jag sätter mig till bords, handlar jag i tro – tro på den som lagat maten, att han ej lagt i något skadligt.” Beskow DeUnga 7 

Ok, nå’n enstaka gång kan man bli lurad, men jag är övertygad om att de flesta människor vill oss väl — vilket inte är det samma som att vara godtrogen.

 

Jag som gillar konsonantförbindelser går i tankarna igenom trevliga tr-ord, men inser att om det inte är negativa ord så är de ändå inte särskilt gångbara. För vem, utom Fröding skulle använda trantirara & trantirera som något humörhöjdande‽  

Afternoon Tea, 1917

Hilda Fearon

Nej, jag får nog ta till min universalpanacé, en kanna te.

Hjärtans gumma, sätt på vatten! 

Skänk oss af ditt bästa te.

Nu min broder, ta mig katten,

Ta vi oss ett panacé. 

Om te, och alla sammansättningar finns det hur mycket som helst att säga. 

H. C. Andersen har en föredömligt kort (knappt 2 sidor) berättelse: ”Tekannan”.

Hjalmar Söderbergs novell ”En kopp te” hittar du hos litteraturbanken.

A Grandmother's Tea Party, 1915 

Louis Charles Moeller

And what is a tea-fight?" asked grandmother.

"Oh, a little sociable tea-party all of girls, you know," I explained. "Annabella Floyd, across the creek, has one this afternoon, but I am afraid we can't go."

"Umph!" said grandmother. "I remember a tea-fight on Cohansey Creek worth going to,—but it was a man's tea-fight, not a girl's, though a girl helped get it up, after all."

"Oh, please do tell us about it, grandma!" said Violet and I together; and Aunt Elisabeth added: "Yes, do, grandmother; it will help to make the time pass pleasantly."

Och i novellen ”The Cohansey tea-fight” berättar gammel-farmor om tebjudningar på 1700-talet.

Te och rostat bröd är en utmärkt kombination — i synnerhet om man väljer bort det vita brödet. Här tvekade jag om jag skulle låta ett engelskt ord slinka med. Men jag konsulterade SAOB och fann att vi i Sverige använde oss av ordet toast redan på 1700-talet. I sina memoarer skriver Carl Tersmeden i Lissabon i juni 1734:

”Om morgonen var jag efter vanan kl. 6 uppstigen och skref uti min journal då Poli kl. 8 inkom, och jag klädde mig uti en annan klädning. En kammarneger inkom med dejeuné af chokolad, kaffe och engelsk toast, serverade chokolad, men kaffe lät jag honom uttaga.”

Varför uttrycket ”Toast of the town” är det högsta beröm man kan ge en person, kan du läsa om hos Phrase Finder.

 

Den trevliga idén att presentera trevliga ord en gång i veckan är Klimakteriehäxans.

denna lördags meningar

 

”The Red House Mystery” är Alan Alexander Milnes enda bidrag till mysterie genren — om man bortser från en humoristisk deckare.

”The Red House Mystery” blev väl mottagen, om man inte räknar med Raymond Chandlers kritik av boken. Men lika populär som hans barnböcker blev den inte — något som grämde Milne.

Att jag valt dessa två meningar är för att det råder delade meningar om huruvida det är god ton eller ej, för gäster att nagelfara sitt värdfolks bokhyllor.

Antony could never resist another person’s bookshelves. As soon as he went into the room, he found himself wandering round it to see what books the owner read, or (morenlikely) did not read, but kept for the air which they lent to the house.”

Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla lördags meningen.

Solkatter & sölkorvar

Sun Cat

Bodel Rikys

 

Sol sol sol i de glimmande snår
Sol sol är det var jag går

   ur Kerstin Heds dikt

       ”Spel-Olles gånglåt”

tonsatt av David Grufman

Den minnesgoda minns kanske att Trio me’ Bumba framförde den (till leda?) under  60-talet. Den låg på Svensktoppen i 30 veckor 1963.

I min värld är sol en trevlig företeelse även om jag aldrig hört till solbadarnas skara — jag minns att jag som femåring, när jag lärde mig ordet solbada,tyckte att det var ett omåttligt roligt ord.

Det finns en hel radda med sammansättningar där ordet sol ingår, somliga helt nya för mig.

Solhylla till exempel är inte en förvaringsplats för solen, utan när man skuggar ögonen genom att hålla en hand över dem.

Midday in the alps a bergere protecting her eyes from the sun.

 Giovanni Segantini 

”Hon lyfter sin hand till en solhylla för ögonen.”

Lars Ahlin

ur ”Kvinna, kvinna”

  

Och i vissa dialekter kallas månen för dräng-sol.

Många har känt sig kallade att skriva om solfjädrar, såväl dikter och noveller som romaner. Oscar Patric Sturtzen-Becker är bara en av dem:



Solfjädern 

I händelse jag blifvit fruntimmer, — och sådant kunde fasligt lätt ha händer, — skulle jag aldrig gått utan solfjäder.  Det finns utan tvifvel intet, som för kvinnokönets allmänna karakter är mera ”liksom vore det bestäldt,” än solfjädern, och den som uppfann detta intressanta vademecum, var säkerligen en stor menniskokännare. Hvarken den broderade näsduken, den hviftande handsken eller det mystiska tyllfloret äro af hälften så mycken betydekse, ega hälften så stora resurser. Först med en solfjäder i handen är ett fruntimmer allt vad hon kan bli, den fullkomliga skönheten, den fina diplomaten, den oemotståndliga sultaninnan; solfjädern ger henne en Armidas behag, en herdinnas oskuld, med en Susannes skälmaktighet och slughet, ja, med en Corinnes spiritualitet och en Aspasias filosofiska djup.

   Så inleder Oscar Patric Sturtzen-Becker sin novell ”Solfjädern”

Ja, det finns så många spännande sol-ord att det skulle räcka till flera inlägg. 

Sausage-Making  

David Teniers the Younger

Men jag kastar mig snabbt vidare till sölkorfven. Ett ord jag väljer för det roliga minnet jag har av själva ordet.

Att det faktiskt finns (fanns?) en slags korv som kallas sölkorv är något jag först nu, på gamla da’r, förstått: ”korv beredd av gryn o. en blandning av blod l. hackade inälvor, korv gjord på slaktrester. Oxaslagt med sölkorf och gåsaslagt med svartsoppa.”

S har lett mig på spännande vägar — och avvägar — i jakt på S-ord. Jag har lärt mig  massor, ofta för inlägget irrelevanta fakta, och har som alltid drabbats av väljarvånda — och irritation. 

”Qwinnan haar sitt liuus aff mannen, som Månen aff Solen.”

Fånigt att irritera sig på ett ordspråk som Lars Danielsson Törning nedtecknade på 1600-talet, men vad som skaver är att tanken fortfarande är i högsta grad levande.

Kanske borde jag ha låtit Samuel Sopprot ha kommit till tals — han som bara kunde säga ord som började på S. Det är onekligen ett något begränsande sätt att tala, meningarna blir korta och kärnfulla:

Sällan sågs så säreget skådespel!

Sucka simpla sällar.

Synes smaka särdeles smaskens!

Så jag suddar snabbt ut alla mina S-ord och väljer smörgåsar & sandwichar.

Första gången ordet sandwich lär ha använts var 1762. Förmodligen inte myntat av John Montagu, 4th Earl of Sandwich, utan bara uppkallat efter honom. Då är vårt svenska ord macka mycket yngre. Det är belagt sedan 1910, och ingen vet säkert varifrån det kommer, kanske från svensk dialekt macka 'arbeta; förfärdiga', samma ord som tyska machen 'göra'. 

Den trevliga idén att presentera trevliga ord en gång i veckan är Klimakteriehäxans.

lördagens mening

 

Efter ett par kapitel var jag böjd att ge upp J. Jefferson Farjeons bok ”The Z Murders”. Jag hade inte mycket tålamod med bokens huvudperson som är irrationell & naiv, och dessutom tappar huvudet när han får syn på en vacker kvinna.

Men språket är en njutning och metaforerna träffande och roliga, så jag läser vidare. Även om intrigen är osannolik (i vilken deckare är den inte det?), och huvudpersonerna prövande, så vägs det upp av språket. 

Mitt problem är att välja ut vilken mening jag ska presentera eftersom jag har fetmarkerat en hel radda med ”tankfulla” meningar. 

Till slut föll valet på:

As a rule her face was as composed as her drawing-room.

Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla lördags meningen.

reklamera

 

är ett märkligt ord som har två motsägelsefulla betydelser — och är av den anledningen inte ett ord jag väljer i dag. Däremot hämtar jag inspiration från ett mycket slitet reklamhäfte från 1938 — och alls som känner mig vet att jag är svag för gamla reklamhäften. 

Sir Rumford tycks ha varit en driftig karl som inte bara insåg att inte bara farmaceuter kunde ha glädjer av perkolatorer — de lämpade sig också till att brygga kaffe. Bränslesnåla eldstäder konstruerade så att röken drog ut istället för att rummet fylldes med rök, var en annan av hans uppfinningar.

Men hans namn lever vidare som varunamn på ett bakpulver. Men om det har jag redan bloggat.

Roliga R-ord vimlar det av — vem minns inte alla roliga timmar, men jag ratar strax rulltrappor & rutschkanor och skänker alla rösträttskvinnor en tacksam tanke. Det är svårt för oss nutidingar att inse hur svårt det kunde vara att vara kvinnor innan de blev myndiga.

Frigga Carlberg har skrivit en mycket läsvärd liten berättelse ”Varför fru Håkansson gick in i rösträttsföreningen”, om hur livet kunde te sig för en ensamstående kvinna — läs den, den är knappt tre och en halv sida lång!

Så slutar jag med en maträtt som i alla tider serverats vid högtidliga tillfällen i vårt hem, raclette.

I boken ”Heidi” beskriver Johanna Spyri hur Heidi och hennes farfar äter raclette, vid den öppna spisen. Ett mysigt sätt att anrätta denna osträtt— men varm, nu för tiden finns det elektriska bordsgrillar.