Dofter

 

Variation: Scent and Freshness Alexej von Jawlensky

 Dofter ha en hemlighetsfull förmåga att fastna i minnet. De slumra där, men kunna väckas efter år av ett ord, en melodi, en tanke, en situation, och möta vi dem åter i naturen eller från några torra blad, som vi lagt i en ask eller i en bok, stå händelser, som länge varit glömda, livslevande för oss och känslor, som vi trodde döda, vakna som oroande gengångare. Detta växelspel mellan doft och minne är en av vår naturs rikedomar en yttring, av vårt själsliv i det fördolda.

      E. A. Karlfeldt 

Klimakteriehäxan inleder en ny omgång med utmaningar — i dag ska det handla om dofter. Det är frestande att kopiera hennes svar rakt av eftersom hon valt dofter som många av oss gillar.

När det kommer till dofter är jag innerligt tacksam över att ha ett fungerande doftsinne — och det medföljande smaksinnet. Tänk att inte kunna känna doften av en handfull smultron innan man långsamt stoppar in bären i mun och mosar dem mot gommen! 

Det slår mig att även mindre angenäma dofter (lukter) kan framkalla angenäma minnen. Jag som haft motor- och fotointresserade män i min närhet, känner fortfarande samma trygghet när jag går in i ett garage, med avgaser och allehanda motorrelaterade lukter, som när jag mötte min far i Berggaraget efter en arbetsdag. Samma glada förväntansfulla känslor som jag fortfarande känner om jag kliver in i ett mörkrum där de olika kemikaliernas beståndsdelar förenas till en säkerligen ohälsosam lukt.

Nu när jag sitter här och tänker på dofterna i mitt liv, slår det mig hur doftfattigt livet har blivit. Lukter har blivit fult och vi människor gör vårt bästa för att dölja dem med diverse kemiska produkter. Inte minst med pigvatten — visst kan en aning lukta-gott vara trevligt, men så många tycks ha blivit immuna mot dofter, och vräker på, vad som känns som halva flaskan.

Taktfasta steg dunkade på back-logen. Damm och svettångor blandades i den kvava kvällsluften med odören av ”pigvatten” och blaskiga mullbänkar.

    från följetong i Västerbottenskuriren 1914

av L-se Luci

Dofter kommer högt upp på listan av sådant som framkallar minnen — men för mig gäller också det omvända, det finns många minnen som framkallar en slags ”fantomdofter”. Tänk på de gamla spritstencilerna, eller björnklister — nog förflyttas du till ett klassrum när du gick i småklasserna. Eller barndomens färghandlar, om du är tillräckligt gammal, känner du förmodligen en vag doft av vaxduk, rengöringsmedel och massor av odefinierbara lukter.

Och hus, gamla hus har sina egna mycket speciella dofter, på samma vis en en trappuppgång i middagstid bjuder på en symfoni av pannkaka, pyttipanna, stekt sill och lite till — lukter som man kanske inte älskar men som ändå är en del av det välbekanta vardagslivet. Och vardagslivet hör nog till bästa här i livet.

Och glöm inte doften av böcker — gamla, dammiga böcker och biblioteksböcker — men nya böcker tycks ha förlorat sin doft nu för tiden.

Karlfeldts ”Lukt och Doft. ”En sommarpredikan”! är en läsvärd essä. Du hittar den hos Litteraturbanken.

 Old Books 

Frederick Spencer 

Et tu, Ågyst

 

Interior with a Grand Piano 

Stanislav Joulianovitch Joukovski 

Dikter är kanske inte vad vi främst förknippar med August Strindberg — inte ens ”enkel vardagsvers” — men jag tror inte att det finns någon skriftart som han inte utforskade. 

I den här idyllen låter han som vilken nyförälskad myskille som helst, som behöver skriva av sig.

Dikten finns i ”Dikter på vers och prosa”, som kom ut 1883, då var han gift med Siri von Essen, så det är mycket möjligt att det är hon som är diktens musa.

I första versen lägger jag märke till hans ”stockholmsrim”, som den stockholmare han var låter han mörk rimma på durk. Jag vet att det hände fler gånger, men just nu minns jag varken vilka orden var, eller i vilket sammanhang det var.


Högsommar i Vinterqvällen

Ute braskar vinterqvällen 
Gatan ligger tyst och mörk,
Draget skakar kaklugnsspjeilen 
Och af porten höres skrällen 
När som vinden går i durk.

Enkel qvällsvard är till ända 
Flickan dukar af vårt bord;
Låt oss ljus i kronan tända 
Natten uti dag att vända, 
Natten är till nöjet gjord!

Jag skall fälla ner gardinen 
Att ej grannen här oss ser; 
Jag slår vin på karaffinen,
Och med vackra solskensminen 
Sätt dig vid pianot ner.

Sjung om sommarn, sjung om skogen,
Sjung om hafvet helst ändå! 
Jemt till stormar redobogen 
Vresig vän, men alltid trogen. 
Svarta djup och böljor blå. 

Nu vid dina friska toner 
Och pianots harmoni 
Växa mina pelargoner 
Födda under heta zoner 
Och till lummig löfskog bli. 

På din eldskärm syns regattan, 
Hvita segel, blåa berg; 
Och på palln sefirgarnskattan 
Spinner på den varma mattan; 
Blekta blommorna få färg.

I trymån jag ser vår lilla 
Våning i ett perspektiv 
Fast det är en optisk villa 
Vinet målar icke illa 
Ger den verklighetens lif. 

Fjerran arbetsbordet hvilar 
Under böckers tunga rad, 
Halfsläckt lampa dåsigt smilar 
Mot de svarta skaft och pilar 
Vid ett bläckigt pappersblad . 

Till ditt rum jag sen kan titta, 
Ljusgrön möbel i creton; 
Hushållsboken kan jag hitta, 
I din sykorg syns den sitta 
Mellan roller i kartong. 

Men igenom dörrens springa 
Jag ditt lilla hufvud ser, 
Blicken som en blåsmidd klinga 
Värjer hugg, men vill ej stinga, 
Nu i spegeln mot mig ler. 

Och jag ser ditt ljusa änne, 
Blekt blir lampans röda sken,  
Blixten ifrån bröstets spänne 
Slår en ljungeld mellan tvenne 
Blickar som förgås i en.

Tyst! Det ringer i tamburen! 
Ah jag vet nog hvem det är, 
Det är posten, sista turen; 
Men var tyst, min vän, som muren 
Öppna ej jag dig besvär! 

Låt dem ligga i sin låda 
Kalla bref och korrektur, 
Friden blott hos oss får råda. 
Orostiftare de båda 
Stanna inom vällåst bur! 

Sjung, min vigda älskarinna, 
Ingen ringning mer oss når, 
Sjung ännu, låt vinet rinna,
Nöjets timmar snart försvinna. 
Nu är hela natten vår!

Änne är väl knappast ett gångbart ord nuförtiden, men behöver man rimma på spänne, är det ett behändigt ord — det enda sammanhang jag hört det i, är hos Fröding:

Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår.

I tolfte versen talar han (Strindberg alltså) om dagens sista posttur — det var tider det, som kan göra en lätt avundsjuk. Jag minns lite vagt att det fanns förmiddags- och eftermiddagsturer i min barndom — och lördagsurbärning förstås.

Utbrott av ett inbrott

 förorsakade ett avbrott i mina rutiner.

Någon var inne i mitt hus mitt i natten, men försvann snabbt som ögat när han insåg att det fanns en vaken person i sovrummet.

Jag som trodde att jag drömt somnade snart om. Inte förrän jag i morse såg att dörrar som varit stängda igår, nu stod öppna förstod jag att det inte var en dröm. Helt säker blev jag när jag såg att ett fönster var uppbrutet. 

Nu hittade jag ett formulär att fylla i på polisens hemsida — varefter jag blev glatt överraskad när det inom en timme ringer en polis. Sen tog det bara ett par timmar (det är långa avstånd att köra här i obygden) så kommer ett par poliser för att göra en undersökning. Ett par trevliga tjejer gjorde en grundlig undersökning, letade efter spår i snön, tog sen med sig några fynd där de hoppades kunna säkra DNA spår.

Glad, imponerad och tacksam för vänligt och proffsigt bemötande en söndagförmiddag!

bortopererad del av fönsterhake 

Så har större delen av denna söndag försvunnit och jag ska försöka att hitta tillbaka till ett normaltillstånd med böcker och allt jag hade tänkt göra under dagen.

Lördagsmeningen

Actor’s Mask

Paul Klee

”What! no soap” so he died, and she very imprudently married the barber; and there were present the Picninnies, and the Joblillies, and the Garyulies, and the Grand Panjandrum himself, wirh the little round button at top; and the all fell to playing the game if catch as catch can, till the gun powder ran out at the heels of their boots.

Samuel Foote

 Obegripligt? Ja, det är meningen, för det här är en nonsenstext skriven för att prova om skådespelaren Charles Maclins minne var så gott som det påstods

Det är Robert som håller lördagstrådarna, läs mer på hans blogg.

mer korvprat

Något drömlif var eljest visst inte fru Bloms sak, och till och med Betzy fick ta verksam del i de husliga göromål, hennes mor fann för godt att företaga. Så till exempel hade man nere i bagarstugan kunnat fått se henne flera dagar å rad bära den näpnaste lilla mössa, som alldeles dolde det mörka håret, medan hon stod nermjölad ända upp till armbågarne och prickade och kaflade knäckebrödskakor i kapp med tjenstflickan.

  — Den, som en gång får min Betzy, får en hustru, som duger — sade fru Blom, som inte alls hade emot att få den saken känd. När kort härefter fru Blom på gammalt maner ställde till korfgille och bjöd Betzys flickvänner och alla de unga sutto omkring det stora slagbordet med den hvita duken och de stora köttfaten på, så små log fru Blom om någon ville påstå, att ingen var så ferm i vändningarne och skar så fina fläsktärningar som hennes Betzy. 

     ur ”Taflor ur Göteborgslifvet”

     av Sara Pfeiffer

The Sausage Seller 

Visst är det lustigt hur något man talat eller skrivit om, plötsligt kommer att dyka upp nästan överallt. Så var det redan på den gamla goda tiden, tiden före algoritmernas inträde i vardagslivet. Kanske blir vi bara mer uppmärksamma på sånt som nyligen legat överst i tankebingen.

I mitt liv dyker både korvar och månar upp när jag minst anar det. Jag försöker rensa i datorn och hittar en anteckningar & länkar jag gjorde ”prekorfinägget”. Kanske kommer resten av mitt bloggliv att bestå mest av korvar och månar.

Det finns ju så många läckra, men oätbara korvord; korvören, korvspad, sölkorv, korvsjö, korvknekt, korvpinne, Korvtåget, och så kan jag inte låta bli att ta med kanonlockar, som även kallas korkskruvslockar, eftersom de på engelska kallas sausage curls.

Bild från nätet på okänd tös som ser lite trulig ut.

en uppmaning

 There was an Old Person of Chili,

White conduct was painful and silly,

He sate om the staircase,

eating apples and pears,

That imprudent Old Person of Chili

   from 'A Book of Nonsense', 

   by Edward Lear

För fan, var lite larvig,
bete dig som en människa,
plocka fram din lilla 
knasighet ur malsäkra påsen!
Fan, vad det är skönt
att vara lite knäpp
när hela världen stönar
och hjärtat går på skruvar…
  ur ”För fan, var lite larvig…” 

  av Sandro Key-Åberg

Det finns förvånansvärt lite skrivet om Sandro Key-Åberg på nätet — och inget av honom. Men råkar du på någon av hans böcker, ta chansen och bekanta dig med honom!

veckans foto

 

En kall vecka

som inte inbjudit till utomhusvistelse men visst har det blivit några promenader — men inte till så värst mycket fotograferande. Det har helt enkelt varit för kallt för att stanna, ta av sig vantarna och fyra av. Dessutom tär kylan på batterierna, och det har hänt att jag kommit hem med ett nästan helt urladdat batteri, trots att jag haft telefonen i innerficka på en väl vadderad jacka.

Så jag har inga planer på att slå mig ner på älvstranden och se hur isen lägger sig.

Full moon within walls

Paul Klee

Nej, jag väljer min bekväma inomhusstol som är placerad bredvid ett söderfönster, och med utsikt österut, och därmed över månen. Så där sitter jag och försöker hålla mig vaken när det slår mig att jag nog har en handfull böcker med måntema.

Jo, det stämmer, jag har fler ”månböcker” än vad jag trodde. Men vad som förvånar mig, vid en sväng på nätet, är att det finns så otroligt många böcker med måne i titeln. För att inte tala om dikter — jag har inte räknat hur många, har inte ens hunnit kika på mer än några få av dem.

Nu lyser månen klar och kall
som min stolta älskades öga,
och vinden går fram med dån och skall,
och löven från kronorna snöga.

Nu skymtar emellan ekarna fram
det vita tvåvåningshuset.
Där sover bland buskar rudornas damm,
så still i det gnyende bruset --
likt ett kvinnohjärta, kyligt och lugnt,
fast lidelsen andas däröver tungt.
Bak en mörk gardin som en brandgul punkt
skiner det ensamma ljuset.

Hon vakar där inne, den svala mön,
madonnan, den dagliga, blonda,
som log åt min dyrkan, min brinnande bön
och njöt av min själavånda.

Och jag drömmer hon sitter med håret fritt
och händer mot ögonen tryckta
och lyss till nattens vinande ritt,
medan tankarna komma och flykta.
"Det skall irra en man i den svarta skog.
Tyst, var det en hand som mot rutan slog?
Nej, stormen virvlar med grus och sten;
och gården är tom, och timmen är sen,
och dörrarna troget lyckta."

    Erik Axel Karlfeldt 

Det är Åke som vill se vad vi sett genom kameraögat under veckan.