Den amerikanske lingvisten George Zipf kom fram till teorin att det generellt råder ett omvänt förhållande mellan ords längd och deras frekvens, ju vanligare desto kortare”.
Lagen bygger på observationen att de vanligaste orden i språk för det mesta är korta — oftast enstaviga— och blir ett längre ord vanligt förkortas det med tiden, som till exempel bil och buss.
Så småningom kom den här lagen att användas inom andra discipliner — men jag ska bespara er de matematiska formlerna, för av dem begriper jag inte ett dugg.
När det kommer till ordet zeugma blir jag tvungen att friska upp mina slumrande kunskaper.
Jag vänder mig till Wikipedia:
Zeugma är, liksom ordvitsen, ekonomisk: den drar samman två meningar till en; den kopplar samman begrepp som inte hör ihop – det mentala med det moraliska, det abstrakta med det fysiska, det höga med det låga – och skapar på så sätt en överraskning”, skrev Walter Redfern i sin bok ”Puns”.
Falstaff fakir ger ett bra exempel:
”Det första enkeåret tillbragte hon i förtvivlan, det andra i Åmål.”
Ett annat kommer från Erik Gustaf Geijer:
”Med svärd han röjde våld, med plogen jorden.”
“You can leave in a taxi. If you can’t get a taxi, you can leave in a huff. If that’s too soon, you can leave in a minute and a huff.” |
Den trevliga idén att presentera trevliga ord en gång i veckan är Klimakteriehäxans.
From ghoulies and ghosties
And long-leggedy beasties
And things that go bump in the night,
Good Lord, deliver us!
Kanske är det en gammal bön, men faktum är att såvitt man vet fanns den i tryck först 1926, i ”The Corbusier and West Country Litany”.
Men rädslan för oknytt har förmodligen funnits i alla tider.
Ett gott råd för att slippa ha gengångare springande i sitt hus och på sina ägor hittar man i ”Samling af widskeppelser.” från 1750 av Johan Törner
Der det spökar i ett hus effter någon död skal man taga linfrö, och så det ut i alla hus, och på alla ställen i gården, då måste spöket packa sig bort.
När Mary Crawford, full av energi kommer hem efter en ridtur, säger hon:
”Nothing ever fatigues me, but doing what I do not like”
Detta i sjunde kapitlet i ”Mansfield Park”, av Jane Austen.
Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla lördags meningen.
