Sommarlektyr

  handlar det om i dag — vad ser vi fram emot att läsa i sommar undrar Boken & ugglan.

Som vanligt har jag orealistiska läsplaner, som inte blev mindre orealistiska när jag för lite sedan beslöt mig för att flytta ner lyriken från övre hyllan, och flytta upp så många böcker som möjligt av en del av de svårdefinierade, och därmed svårplacerade böckerna som jag inte vet var jag ska ställa.

Tanken var god, men det medförde att en hel mängd bortglömda böcker kom i dagen — böcker som jag nu har lagt till läslistan.

Men trots alla dessa travar med riktiga böcker som väntar på att bli lästa, väljer jag två e-böcker.

Den första därför att jag beslöt mig för att läsa den för flera år sedan — men när jag skulle till att göra det, inte hittade länken. Nyligen dök den upp, utan att jag förstår hur, och nu riskerar jag inte att förlora länken igen, utan tänker börja med att läsa ”The Little Locksmith” som är en självbiografi av Katharine Butler 

Det är rätt länge sedan nu, som min mor plötsligt sa’ ”Etsu Inagaki Sugimoto”. Vad säger du frågade jag, och mor talade om att hon kommit att tänka på en bok hon läst i tonåren, en bok som gjort ett stort intryck på henne. ”Blommor i ny jord” av Etsu Inagaki Sugimoto, och det visade sig att biblioteket kunde beställa den, så vi båda läste den — och fascinerades av den här japanska författarens liv. Hon växte upp i Japan men hörde till den stora gruppen av japanska kvinnor som skeppades över till USA, för att bli gift med en okänd man.

När nu boken dyker upp hos Gutenberg vill jag läsa om den på originalspråket engelska. 

”A Daughter of the Samurai”

Till slut bestämmer jag mig för att mitt tredje val ska bli ”Något att orda om, tankar kring konsten att översätta”. 

Tolv översättare berättar om de svårigheter, men också glädje och tillfredsställelse som deras yrke ger.

Jag vet ju att många av oss läsare rätt ofta undrar vad som egentligen står i originalet — om inte ett svar på den frågan, får vi här veta hur en del översättare resonerar när han/hon sitter där med sitt arbete.

En lagerkrönt poet

men han blev det först när både Algernon Charles Swinburne och William Morris tackat nej till utmärkelsen.

Women, to whom a barbarous description, willingly accepted by themselves, has been applied, have recently been much in the public eye, and still more in the public prints. But I should not class them under the designation of feminine; and, though they may have invaded prose fiction, they have not been, and I think they never will be, met with in Poetry. 

— — 

The most progressive age one can possibly conceive will never succeed in leaving human nature behind, and I have not the smallest doubt that women will continue to be womanly to the end of time.

I går kväll snavade jag på denna poet som, visade det sig, skulle ha fyllt 188 år just i går.

Får man tro det som skrivs om honom, har jag inte missat så mycket — och på nätet kan jag bara hitta en av hans dikter, en patriotisk dikt. Fast jag har inte lagt ner hela min själ i sökandet. Och inte i någon av mina antologier över välkända brittiska poeter finns han ens med.

Däremot hittar jag några rader som en samtida poet, Wilfred Scaven Blunt, skrev om honom:

”He is an acute and ready reasoner, and is well read in theology and science. It is strange his poetry should be such poor stuff, and stranger still that he should imagine it immortal.”

Däremot hittar jag två böcker om poesi, som Alfred skrev. ”The Bridling of Pegasus: Prose Papers on Poetry”, där har han ett helt kapitel om ”THE FEMININE NOTE IN ENGLISH POETRY”, och det är därifrån citatet ovan kommer.

Gubben hette Alfred Austin och var den som skulle ta’ upp Tennysons fallna mantel.

Poet Laureate 

Alfred Austin 

30 maj 1835 - 2 juni 1914

Den gode, den onde och den fule

 handlar det om i dag.

Hos Ugglan & boken hittar du länkar till dem som har läsförslag på detta tema.

 

”Evil under the Sun”, av Agatha Christie är den bok som först kommer för mig. Jag tror den heter ”Mord på ljusa dagen” på svenska. 

Du hittar den hos InternetArchive. 

Tyvärr har den lättnavigerade sidan med alla Dame Agathas titlar försvunnit, eftersom InternetArchive är inblandad i en rättslig tvist, om rätten att låna ut e-böcker. 

Men den finns där, om än i ett mer svårläst format — men inte så svårläst att den bör avhålla dig från att läsa den där.

”Om julen blir världen så god” ingår i Anna Wahlenbergs novellsamling ”Interiörer. Skisser”, och är en tidlös berättelse som är värd att begrunda.

Anna Wahlenbergs började sin författarbana med att skriva  om aktuella företeelser i samhället — ofta om kvinnans situation och ofrihet i relation till mannen, och hur kvinnors bristande utbildning gjorde dem beroende av en man. Men hon skrev så mycket mer, förutom några novellsamlingar skrev romaner, och kom att bli en framgångsrik dramatiker, översättare och barnboksförfattare.

Det är först nu på sistone som jag upptäckt att det var hon som skrev ”Anders nya mössa”, en av mina favoritsagor, som fanns i ”Min Skattkammare, del 2”.

Till min stora förvåning såg jag att det fanns fler böcker med ful i titeln, än jag kom ihåg. 

Jag började med att plocka fram ”The Adventures of an Ugly Girl”, för att friska upp minnet, men behövde bara läsa ett kapitel för att minnas att det är en rätt trälig askungesaga, med alldeles för många förvecklingar innan boken är slut. Då är Sigge Starks ”En ful flucka” att föredra’— den är åtminstone relativt kort.

Men jag gillade P. G. Wodehouses ”The Romance of an Ugly Policman”, som ingår i ”The Man with Two Left Feet, and Other Stories”. Som jag sagt tidigare, så uppskattar jag Wodehouses noveller, medan jag tycker att hans romaner, med sina lustigheter, ofta är sega.

Grattis Ralph!

 Jag tvingas oftare beklaga min okunnighet än känna tillfredställelse över min kunskap.

         R. W. Emerson

I dag är det 220 år sedan Ralph Emerson föddes.

En intressant person vars böcker och tankar fortfarande är värda att beaktas.

Du hittar många av hans böcker hos Gutenberg. 

En del av hans böcker är översatta till svenska — jag ser att adlibris har en del av dem, biblioteket borde kunna skaka fram några, även om de är förvisade till magasinen.

om amerikaner säger Emerson:

Vi öder bort oss med ombytlighet; ivern att inte missa något. Den amerikanska talangen förvandlas till löv, parasiter, klängväxter, mischmasch. Luften tung av vallmo, imecillitet, förskingring, tröghet.

Jag utvidgar anmärkningen till att gälla alla amerikanska begåvningar, till och med Webster — alla saknar nerv och sting. 

Vår dygd löper i en rännil; aldrig översvämning. Det vore skönt att få se invånarna i Boston och Massachusetts i rörelse som en våg av lite generositet; galna efter kunskap, efter musik, filantropi, umgänge, frihet, konst… Men, som doktorn sa när jag var pojke: ”Ni saknar tåga”. 

Lästrevlig

  Visst är det ett trevligt ord

Jag visste inte ens att det fanns förrän jag snubblade på det häromdagen.

Woman reading

Rik Wouters

To acquire the habit of reading is to construct for yourself a refuge from almost all the miseries of life. 

                  W. Somerset Maugham

LÄSTREVLIG. (†) trevlig att läsa. SD 1892, nr 352, s. 3. Läsvärda och äfven till stor del lästrefliga skildringar. SD(L) 1896, nr 169, s. 6. —

Ett ord som tyvärr kommit ur bruk — vilket inte hindrar att företeelsen lever kvar.

Exakt vad man lägger in i begreppet varierar säkert från lösare till läsare — för mig innebär det att inte bara boken ska vara trevlig, utan att även omgivningen.  

Så snart jag upptäckt ordet beslöt jag mig för att det var dags för en lästrevlig bok tillsammans med en kopp te, i ett skönt hörn på min kökstrapp.

Svårigheten var att välja den trevligaste läsningen av alla böcker jag vill läsa.

Eftersom jag ville ha en okomplicerad bok som skulle skänka mig en stunds verklighetsflykt — förströelselitteratur, trots att ordet har en negativ klang, så tog det en stund innan jag bestämde mig för ”The "Canary" Murder Case”, av Dine, S. S. Van, från 1930. 

Egentligen hette karln Willard Huntington Wright, och var konstkritiker med många strängar på sin lyra. 

Jag skrev om honom för en tid sedan, när jag läst hans första deckare ”The Benson Murder”.

Efter en tids sjukdom i mitten på 20-talet, när han fann konvalescensen långtråkig, skrev han sina första deckare med den snobbige amatördeckaren Philo Vance. En deckare som jag misstänker fick låna många drag och egenskaper från författaren — möjligtvis också från Lord Peter. Om det var medvetet har jag ingen aning om. Liksom Lord Peter talar han en tidstypisk överklassengelska, med inlånade utryck från såväl franska som latin. 

Men låt inte språket avskräcka dig, översättningsprogrammen ligger bara ett klick bort — själv använder jag ofta DeepL.

 https://www.deepl.com/sv/translator-mobile/

När det kommer till ovanliga engelska uttryck har jag stor glädje av Merriam-Webster, som inte bara talar om vad ordet betyder, utan också hur man använder det — och hur det uttalas.

Tre böcker

 Tre böcker 

av en författare är veckans uppgift. Hos ugglan & boken kan du hitta länka till bloggare som gjort sitt val, den här veckan.

When you are getting on in years it is nice to sit by the fire and drink a cup of tea and listen to the school bell sounding dinner, call-over, prep., and lights out. Chips always wound up the clock after that last bell; then he put the wire guard in front of the fire, turned out the gas, and carried a detective novel to bed. Rarely did he read more than a page of it before sleep came swiftly and peacefully, more like a mystic intensifying of perception than any changeful entrance into another world. For his days and nights were equally full of dreaming.

  ur ”Goodbye, Mr. Chips”

Valet föll till slut på James Hilton. 

Hans ”Goodbye, Mr. Chips”, är en av hans bäst ihågkomna böcker. 

Det är en charmig bok om Mr. Chipping, en mycket omtyckt lärare vid en engelsk (fiktiv) pojkskola.  

(Ja, jag vet, den har filmats).

En stillsam bok, där vi får följa hur Mr. Chips utvecklas under sina många år vid skolan. Han är en tämligen medioker lärare, med konservativa idéer — men med åren mjuknar han, och blir en omtänksam husfar, som engagerar sig i sina pojkars väl och ve.

Några år senare kom ”To Mr. Chips”, en samling med sju berättelser, där sju av Mr. Chips forna elever minns episoder från skoltiden.

Korta berättelser passar Hilton och personligen uppskattar jag hans noveller väl så bra som de längre romanerna.

Lång däremot, lite väl lång, är hans bok ”Terry”, vars huvudperson Terry är en ung biokemist som forskar — forskningen beskrivs lite vagt handla om läkemedel, men är så hemlig att Terry inte får tala om den.

Terry är ung, fattig, radikal och har inga vänner förrän han träffar James, som är bokens berättare.

En bok som satte igång många tankar och frågor.

Gullig skylt

  Häromdagen hade det kommit upp en skylt utanför ett hus som jag passerar dagligen på mina promenader.

Gullig — synd bara att den är så liten, räcker mig inte ens till knäna, och jag tvivlar på att det går att läsa vad som står på den, från en bil — om man överhuvudtaget lägger märke till den.