måndag 25 maj 2026

lite humleprat

 



den lilla humlan kom som på beställning precis när jag skulle till att fotografera humleblomstret

Humlan


Mumlande liten björn far den i sin skog,

talar för sig själv med munnen full av socker.

Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,

reder snart ett ide i det söta höet.

Hör, så den snarkar i sängen!


Plötsligt brusar den upp, kolerisk,

vinglar vresig och brun bland svajande blad,

med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.

Strängt inspekterar den drängar och fält,

håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,

muttrar buttert och brummar: ”Skynda på, mina bönder,

det är mulen dag!”.


Men hellre ser jag humlan i annat värv:

flärdlös och luden bugar han över örternas rad,

dricker sin mjölk och tackar,

hänger i blommans juver.

Samlare, läckergom, liten tok

under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:

med ett knäpp far han från blomman

rätt in i saligheten.

   Folke Isaksson

ur ”Det gröna året”




Werner Aspenströms ”Betraktelse över en humla”, ger läsaren gott om stoff för egna humlebetraktelser. Du hittar den hos Litteraturbanken.


 

söndag 24 maj 2026

Bara en versmakare?

 

 A Noble Poet - Scratching up his Ideas,
 published by J. Johnston, 1823 


Poem, vers, dikt, poesi, skaldestycke — terminologin är en aning snårig, och uppriktigt sagt, för min del får en vers gärna vara en dikt.

Vad Arvid Annell kallade sig själv har jag ingen aning om, och inte vet jag mycket om honom, för det finns inte mycket skrivet om honom. Jag vet bara att jag gillar hans jordnära verser, som ibland är roliga. Som den här om våndan över att få till ett vårpoem.


Det oundvikliga vårkvädet. 

Nu tycker jag synd om en stackars poet,
ty snart kommer våren, och då skall han stränga 
sin ostämda lyra, ja tackar för det, 
fast hällre på väggen den borde få hänga . 

Ty det är besvärligt och lönar sig skralt 
att skrifva på vers, det ska gudarne veta,
och efter en skald som får hyggligt betaldt med ljus och med lykta minsann får man leta.

Men när vi ha’ kommit till slutet af Mars, 
då sitter en fattig poet som på nålar, 
ty då skall han sjunga så hänryckt bevars 
om isen som smälter och solen som strålar.

Då skall han besjunga hvar knoppande kvist, 
och »ärlan på åkern och orren i furen» 
skall ha hvar sin rad, och så, kommer till sist
en lärka på dallrande vingarne buren.

Bevare mig väl hvad det där låter bra — 
och tager han sedan en handfull med sippor och blandar alltsammans ihop i ett spa’
af blånande vatten vid grönskande klippor.

Då har han en soppa så doftande skön, 
som sticks under näsan på herr redaktören, som blundar och smakar och finnner den grön, 
men ger dock i gengäld ett par hundra ören.

Nu känner poeten sig rik som en kung, 
och nu kommer turen till magen som svider af tomhet,
men snart är belåten och tung, 
mens hjärnan allt tommare blir hvad det lider. 

Och nog finns det en pingstdikt med i boken:

Nu drager pingsten in i vår by,

hälsad af parkens lindar, 

dräkten af sol och sommarsky fladdrar 

för sommarvindar. 


De resterande tre verserna hittar du i boken hos Litteraturbanken.

lördag 23 maj 2026

Frödings syn på pingsten

 

The accordion 
Fernand Leger



Det finns ju dansbana  därute och kägelbana och Gud vet allt. Och åt flickorna finns  det gossar och för gossarne finns det flickor och för gammalt  stadigt folk finnes det bra sittplatser bort i skogsbackarne och  tillfälle att titta på när de unga ha roligt.
        ur ”Pingst”
            av Gustaf Fröding

min mening

 

Sir Harry reading 
Felicity Fisher

Min mening hittade jag på baksidan av ett kuvert (A4) där jag antecknat boktitlar och citat. Kuvertet har jag nu slängt eftersom jag vet att jag aldrig kommer ikapp mig själv om jag ska läsa varenda bok som jag klottrat ned titlarna på.

I believe that what we become depends on what our fathers teach us at odd moments, when they aren't trying to teach us. We are formed by little scraps of wisdom.”  
  från Foucault’s Pendulum av Umberto Eco

Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla meningen.

fredag 22 maj 2026

om att picknicka

 


I Fritz von Dardels dagbok från 1877 finns den här teckningen från en picknick på icke angiven plats. 
Så här på Piqueniquens dag kan jag inte motstå frestelsen att skriva ännu ett inlägg om att picknicka. Mest för jag har hittat ännu en skådedikt som jag inte kan motstå.


Picknicken

Så hett skiner solen på gatorna ner, Och ice cream’en ger ingen svalka mer.
Då svettas fru mor, lossar underkjolsbandet 
Och suckar: “Hå hå! Den som vore på landet!”

En picknick beramas. På den skall man med, 
Den saken är afgjord, och far får ej fred, 
Förr’n hattar och klädningar, röda och hvita,
Köpts in åt hans qvinnfolk — förstår sig, på krita. 

En picknick skall stånda uti Ogdens Grove,
Ty Julisoln “ler” som en rödhettad “stove.”
Det är så poetiskt, förstås, i det gröna, 
Att kyssa förstulet de flickor så sköna!

Af saliga aningar rörs nu hvar barm, Och halfkloten bäfva och blicken blir varm 
Vid tanken på, hur man skall leka herdinna 
I “lundens” — om bara ett får man kan finna. 

De sköna sig pynta i tylle så gles,
Att rosor och liljor må lätt kunna ses. 
Det hör till kostymen vid picknickspartier: 
Ta’n ingenting på er, men “plenty” uti er! 

Och mamma hon stoppar i korgarna ner 
Kotletter, anjovis och plättar med mer,
Samt hårdkokta ägg i parti, det är gifvet, 
Ty de “gifva styrka.”  (Hos Braun står det skrifvet.) 

Men pappa han makar med högtidlig min 
Diverse buteljer allt ner i kantin.
”Ty,”menar han, “visst få vi torka utvärtes, 
Men så, ta mej f - n, vi ska torka invärtes!” 

Vid femtiden redo till affärd man står 
Med knyten och korgar, och usch hvad det går!
”Vi vandra till fots!” ropar godhjertefaren, 
Men flickorna föredra vanligtvis ”car’en.” 

I gräset man lägrar sig, äter och dricker 
Tills svetten han lackar, när middagssoln sticker, 
Och pappa han ropar gemytligt: “gutår!”
Då ljusnar allt mankön, som hvar man förstår. 

Men flickorna smyga sig bort då och då. 
Hvarthän ta de vägen, Guds englarna små?
 Så frågar hvar ungkarl. Men flickorna mysa 
Och gå för sig sjelfva med ögon, som lysa. 

De komma så sedesamt åter till slut. Då klingar ett rop: “sista paret skall ut!” 
Vips skalar man af öfver stenar och stockar 
Och rödaste smultron ur snön man sig plockar . 

Hur dägligt! Man trycker sin utvaldas hand 
Och “känner tillbaka en tryckning ibland.” 
Man suckar, man brinner, man darrar, man faller — 
Hvad gör det? Det syns ej bland trädenas galler! 

Så träder man ut ur den grönskande sal 
Och gäspar, när en af “kom’ten” håller tal. 
Ack, ljufvare saker man sade hvarandra, 
När nyss, två ock två, i grön lund man fick vandrat 

Det mörknar. I träden hängs lyktorna opp,
Ock dansen begynner vid stråkarnes lopp. 
Man valsar ock svettas, så lockarne rakna 
Ock kvita styfkjortlarne ynkligen slakna. 

”Har slagsmålet börjat än?” — “Nej, inte ännu?” 
Så spörja hvarandra irländare tu. “By God, I will fight you!" — Straxt dåna knytnäfvar 
Mot rusiga pannor, så jorden den bäfvar.

Vid svordomar, hvisslingar, jämmer och skrän 
Man smyger sig bort bland de susande trän . 
Med skrynkliga kjortlar ock löshåret rifvet, 
Man tackar sin Gud man kom undan med lifvet. 

Man kryper till kojs, ock när väl man sig lagt, 
Gå snöhvita englar kring oskulden vakt. 
Man snarkar ock ler mot de lyckliga tider, 
Då nästa gång picknick skall hållas omsider! 
        Magnus Elmblad

Det finns inte mycket skrivit om  Magnus Elmblad, annat än att han under några år tycks ha bott i Amerika, vilket också märks av ordvalet i versen.


Om picknickens etymologin och historia har jag som sagt skrivit tidigare — om än kortfattat, så det vill jag bespara er i dag. Men mycket är fortfarande osagt, så jag kan inte lova att jag inte återkommer i ämnet.


söndag 17 maj 2026

veckans bil(d)


Så har ännu en kall vecka ilat förbi, med ilfart färdas också våren — nyss var allt brunt, risigt och kallt. Kallt är det fortfarande men grönskan har tagit över det bruna och nu gäller det att hänga med så att man varken missar knoppar eller utblommade växter.

DEN GAMLA BILEN 

Det står en gammal utkörd bil 
och rostar i ett dike, 
som rullat åtta tusen mil 
och mer i Sveriges rike. 

Den surrade vid Ålleberg 
på vägen in mot Falan, 
då himlen hade junifärg 
och ristades av svalan. 

Nu rostar både hjul och nav 
i dikets våta lera 
och oljemätarns pil är av 
och darrar aldrig mera.  

Hur kvick och motorstark den var 
med fyra år på nacken 
och lyste grönlackerad, klar 
en vår på Tegelbacken.

Nu har den lagt sig här till ro 
bland spräckta krus och muggar 
och sädesärlan bygger bo 
bland växellådans kuggar

Med ungdomens och fartens mod 
förbi vår Chrysler ilar 
— Den sista vilan den är god
för både folk och bilar.
        Olof Lagercrantz 



Men vantarna har jag inte stuvat undan för vintern — inte än. För jag är definitivt inte som Karl XII, om vilken det sägs:

aldrig var muff eller want på sina händer, ehuru brännande kölden war.” 


Nån gånger, mitt i vintern, upptäckte jag att mina gröna vantar inte fanns där de borde vara. Men häromdagen ligger en vante mitt på gräsmattan, men bara en…

Jag misstänker starkt att det är min vän räven som varit framme. Det händer ju att jag lägger ifrån mig vantar, mössor & annat småplock på bordet på kökstrappen, medan jag bär in matkassarna — förmodligen var det mer än han kunde motstå.

Nu är bara den stora frågan om den andra vanten kommer att dyka upp.

Att binda, eller sticka, nya vantar är inte längre ett alternativ, även om Karl Eskilson Dahlman, i en av sina böcker om lanthushåll skrev: ”Den som kan sticka 3 par strumpor i wickan, hinner ock altid med 5 eller 6 par wantar.”



lördag 16 maj 2026

lördagens mening

 

 

An Afternoon Reading

Francis Coates Jones


En sådan där dag, då man säger: »det regnar», — bara därför att ingenting annat finns att tala om ingenting händer.

En sådan där dag som vi alla nog har upplevt. 

Meningen som får mig att stanna till en kort stund finns i ”HanPy Sörmans debutroman. 



Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla meningen.


fredag 15 maj 2026

en dårdikt


”Svarta Maskens Dårdikter” hörde till tonårslitteraturen. Lena, min kompis, och jag citerade dikterna i tid och otid — mest det senare är jag rädd.

KVINNAN OCH GÖKEN 

När kvinnan än är fröken, 
så ropar hon till göken,
som gal i någon glänta:
”Hur länge skall jag vänta,
hur länge kan det dröja, 
förr ’ n jag får krans och slöja? 
”Då vill en kvinna tjusa 
och mannen helt berusa, 
hon tar massage i synen 
och penslar ögonbrynen 
samt blottar hela ryggen 
Gud hjälpe ’ na för myggen!
Och är hon tjock om midjan,
hon gör sig smärt som vidjan 
med hårda snörlivsvalben 
och visar sina smalben 
på gator och i backar. 
Och uppå höga klackar 
hon svävar som på vingar 
med hjälp av liktornsringar,
men gärna vill hon snubbla 
ty tårna ligga dubbla. 
Ja , mycket får hon lida,
men sällan hörs hon kvida. 
När efter mödor många 
en man hon lyckats fånga 
med oskuld och försköning,
så får hon sin belöning. 
Då bär hon tvenne ringar, 
och titeln FRU den klingar 
så ljuvt i hennes öron, 
och hemmets spira för hon, 
med allt hon sig betungar.
Så får hon föda ungar 
och hålla dem i skinnet 
och lägga allt på minnet. 
Nu går hon kring i stubben 
med ben , som äckla gubben, 
och glömmer ganska ofta 
att knäppa hop sin kofta, 
och sina höga klackar 
med yxan bort hon hackar. 
Men mannen bara gnatar, 
där han sig går och latar, 
och klagar över maten 
och diskningen av faten. 
Av larm och barn och buller 
av grytor och kastruller 
blir kvinnan icke vacker, 
men hon får nervattacker 
och känner sig som slaven 
och längtar ner i graven. 
Hon smyger ut i lunden 
i friska morgonstunden, 
och me ’ ns hon skalar löken, 
så ropar hon åt göken, 
som gal i någon skreva:
”Hur länge skall jag leva?” 
      ur ”Nya Dårdikter
      av Svarta Masken
            (Anna Myrberg)

Det är med böcker som med det mesta här i livet — man kan bli ruskigt besviken om man återvänder till sina smultronställen — men nu när jag har återupptagit bekantskapen Anna, sitter jag här och skrattar för mig själv. Jag har lika roligt nu som när jag var fjorton år!