ljufvelie roser å höns

Roses, or The Artist's Wife in the Garden at Skagen

Peter Severin Krøyer

Grön kvest? Grön kvest? Å herre min gud, ja ger alla som både flyger å far di gröna kvestarna, bara ja får ha mina rosor — mina ljufvelie roser å kärringa å barna får ha si hälsa å hönera värper. Men allt blir gamlare å skröpeliare mä årena, men se rosera, di ä di samme år ifrå år. Hade ja inte hatt desse blommera, så hade ja vart dö för länge sen. Sommer å vinter, sommer å vinter . . . » 

       ur Sven i Rosenhagen 

        av Axel Engdahl

att åldras med behag

Kan du förstå att vi är gamla redan

och att vår framtid redan är förbi?

Så säger prästbetyget. Nå, än sedan?

De där som åldras är ju inte vi.

        ur ”Luftslott”

          av Sten Selander 

 Portrait of an Old Woman with a Green Scarf 

Christian Seybold

— Nå, mannen, hvad gör han? 

—Spelar kort och äter godt. Han lär vara öfverlägsen i det ena som det andra . . . toujours för resten, blott man inte talar om ålder, ty då hettar han till ögonblickligen, och ropar: »Diantre!* I Stockholm skall man bära sitt prestbetyg på bröstet. Svenskarne gifva sig ingen ro förrän de få räkna ut dag och år; men det beror ej på det, ingen är gammal, som inte tycker det sjelf. Låt kroppen åldras, anden åldras aldrig, och så länge den senare kan kommendera den förre, så duger man för det här lifvet; sedan må man börja en annan dans i en annan form i en annan verld». 

   ur ”Den förskjutna”

   av en anonym författare

Jag har ägnat mig åt åldrandet på sistone — mest därför att många känt sig manade att skriva om det. Och många, väldigt många, har valt att vara anonyma, men även mindre erkända, såväl som välkända författare har gett sig i kast med åldrandet. 

Ett fascinerande ämne som ger plats för både klyschor och tänkvärda ord.

— Vart gå vi då, far?

— Till Midsommarlandet, svarade han, vi går dit därför att man har en så lång barndom där, och jag vill ej förlora dig.

         Dan Andersson

Dan Anderssons ”I Midsommarlandet” ingår i ”Posthuma noveller” från 1922, som rör sig i gränslandet mellan novell och saga ger en del att tänka på.

 

 *Någon som liksom jag undrar över ordet ”Diantre” här ovan? En googling talar om att ”Diantre är ett spanskt (och äldre franskt) slangord/interjektion som används för att uttrycka förvåning, förvirring eller eftertryck, ungefär som "sjutton", "attan" eller "tusan" på svenska. Det fungerar som en eufemism för svordomar (liknande "diablo") och kan översättas till "heck" eller "damn" på engelska.

 Kanske ett ord att införliva i det personliga ordförrådet.

vårläsning

 

 A little girl reading under a lilac. Illustration by Kate Greenaway 

”Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, i synnerhet för den som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt.

Jag flyttade dit ut i höstas när de långa behagliga skymningarne kommo, och solen gick ned redan kl. 4.15 och jag bodde där ända till den 12:te maj då jag flyttade in till staden.

      Inledningen till ”Våren på    

           Djurgården”

I mitt hörn av bloggosfären har jag inte hört — eller sett — våren hälsas med annat än glada tillrop. Men så kom Strindbergs bok ”Från hafvet. Här och der, dikter och verkligheter”, i min väg. Där möter jag den sanne vårhataren i berättelsen ”Våren på Djurgården”. 

Läs och gläd dig åt att du inte har det lika eländigt!

 

en halv lördagsmening

 

Dagens halva mening kompenserar alla gånger min lördagsmening varit flera meningar:

”Rumour said that the inspector, albeit as clever as paint and a man who was bound for the top of the tree fast, was not only as mad as a hatter, but an inveterate joker”

Den kommer från ”A Scream in Soho” av Brandon, John G.

Hur många gånger har jag inte hört ”smart as paint”,”cute as paint”, ”fresh as paint”, eller som här ”clever as paint”, och alltid undrat vad det är som är så speciellt med paint  — så för lite sen tog jag reda på det.

Det korta svaret är att det var R. L. Stevenson som la orden i John Silvers mun i ”Treasure Island (”Skattkammarön”). 

En längre förklaring kan den intresserade läsa hos ”World Wide Word”.

Den första bild som dyker upp för mitt inre öga är naturligtvis den av Tom Sawyer, som verkligen är ”smart as paint” när han lyckas få sina kompisar att tro att det är ett eftertraktat jobb att få måla ett staket — ett staket som han fått i uppdrag att måla.

Vill du läsa om Tom Sawyer och hans kompis Huckleberry Finn, hittar du ”The Adventure of Tom Sawyer” här.

Robert är upphovet till lördagsmeningen, du kan läsa mer om det hos honom.

 

 

första maj

 

 Antique royal figurine of ”Old Balloon Seller 1928

Våren — den enda krevad

som inte dödar!

Vinden räfsar i fjolårets löv.

En gumma med ballonger

seglar i väg över takåsarna.

En svärm av vildbin

omringar hjältekonungen.

Skönandar och svarta svanor

tappar sina lånta fjädrar.

Röda fanor vecklas ut i hela sin längd

och skrämmer barnbarnen på flykten.

Medan sjuttonårsdamen på höga klackar

spatserar gatan fram,

uppvaktad av fjädermolnen och stadens

alla ölgubbar.

     Werner Aspenström

Då stockholmaren vaknar på morgonen första maj, stiger han upp glad som en lärka, sätter på sig sin nya vårkostym och går ut för att njuta av livet med lätt hjärta och med så tung plånbok som omständigheterna medgiva, stundom också med ännu tyngre. 

  inledningen till Hjalmar Söderbergs novell ”Första maj”

I dag får jag inga problem att sysselsätta mig, utbudet av olika slags första-maj-texter är lika rikligt som gårdagens texter om valborg.

Novellen ”Första maj” hittar du i ”Ur arkiven I”, en lika intressant som läsvärd novell.

Goda råd

 

Walpurgis Night in Bergslagen, Grangärde in Dalarna, 1896 

Anshelm Leonard Schultzberg

Valborgsmässa. 

Vi tändt vår brasa på hällen 
i domnande sista April; 
en välkomsthälsning bland tjällen 
till Majmön hon vara vill. 

Kring stammar , som spöklikt glöda, 
hon kastar sin irrande glans, 
och buskar i mantlar röda 
stå rundt som till munter dans. 

Hit tränger från andra kullar 
ett jubel af sång och skratt, 
och ljudet af sprängskott rullar 
i skymmande, vårlig natt . 

Så doftande ljum ligger trakten;
det ångar från skog och snår, 
och öfver de mörka schakten 
en villande dimma står. 

Det hviskar i granen och furen, 
det tassar i mossa och kratt. 
Det är, som hölle naturen 
själs vaka i denna natt. 

Det är, som om tonsvagt hördes 

en vårhymn, melodiskt skön, 

det är,som om läppar rördes 

i brinnande andakts bön. 

Egron Campbell

När man redan rimmat på natt och skratt och inte har någon användning för hatt, katt och fnatt så är det tur att ordet kratt finns kvar. Det är mitt första möte med ordet — ett ord som väl borde gå att använda ibland.

(småkrafs, strunt, skräp, busksnår; lågvuxen, risig o. snårig småskog säger SAOB att det betyder)

Det var aningens överväldigande att upptäcka hur många som diktat om valborg. Jag fastnade tidigt bland sippor, skyar och späd grönska, och hittade dessutom intressanta uppgifter om en av mina förfäder. Jag har alltid trott att han var en trist surgubbe (han tyckte ju att Bremers Hertha var omoralisk), men nu får jag lära mig att:

” Han var en poetisk, rikt begåfvad natur med — hvad ju ännu bättre var — ett varmt och ädelt hjerta. För en utarmad stackare, som anropade honom om hjefp, skulle han varit i stånd att taga af sig rocken eller ett ännu nödvändigare plagg, blott för att hjelpa och lisa. 

Som de flesta sådana naturer var han dock ytterst opraktisk i allt, som rörde ekonomi och dylikt, — fck han en styfver, så brände den honom, innan han väl lyckats blifva af med den;”

Så rann min dag ifrån mig.  

I”Vidskepelser, vantro och huskurer i Danderyd och Lidingö i slutet af 1700-talet” av Johan Peter Wallensteen får vi goda råd om hur vi inte ska bete oss i dag och i morgon:

 

 ”Första Maji hvarje år skall all ungdom låta öpna sig ådern, i synnerhet skall detta vara nyttigt och för flickor.  Då skall man ock roa sig med dants och drickande hvilket kallas att dricka märg i benen. Aftonen för första Maji göres eldar på höga berg, hvartill berget ofvanföre Danneryds krog varit nyttjat i Danneryd, till des genom före ­ ställningar från prädikstolen år 1786,  om den fara och oskick som med denna sed, medelst dants, drickande, skrål och skrik,  skutande, deraf följande förkylningssjukdomar, slagsmål, skador med m. äro förenade, hvaremot man utan fara och oliud kan med mera nöje och heder roa sig under tak, den uphörde till år 1791,  då någre Herrar N. N. saman satte sig att åter bringa sama osed i bruk, och dertill tubbade någre socknens drängar. Framtiden skall visa om välmening och dygd, eller ondska och orolighet segrar. Men åderlåtningarne blefvo år 1786 aldeles afskaffade äfven genom föreställningar från prädikstolen. Tillförene var vanligt, att å Kyrkobacken kungordes det åderlåtaren den första Maji skulle ankorna till krogen, dit ungdomen sama dag kunde sig infinna för att hvar och en få ådern öpnad för 2 s. b. personen.