en talande tystnad

 

 The Sound of the Sea, 1879 Karl Gussow

I dag vill Klimakterihäxan att vi ska tala om ljud — ett i det närmaste outtömligt ämne — i synnerhet när ska uppmärksamma de positiva ljuden i vår omgivning. För det ska gudarna veta att det finns oönskade ljud, som kan driva oss till vansinne (i alla fall nästan). Och så finns det den vetenskapliga synen på ljud:

LJUDET

det härrör af Elasticiteten i materien. 

När man hör genom en vägg Ljudet till ex . en klocka är det intet klockan man hör utan particklarne i väggen slagne af particklarne i Luften slagne af particlarne i klockan om någon materie äger ingen elasticitet emot sin storlek repeterar den intet samma dallring man hör ingenting igenom madrasser. 

Ljudet går altid i proportion af materiens Elasticiteter den skall genomgå, i fast luft längre och bättre än i gles luft, i vattnet intet. 

 skriver Carl August Ehrensvärd

ingenting som gör mig så värst mycket klokare 

Contrasting Sounds

Wassily Kandinsky

Kanske är tystnaden ett av de ljud — eller är det ett oljud? — som jag uppskattar mest. Nu talar jag förstås inte om en riktig tystnad, en sån som sägs vara förfärlig, nej, jag tänker på hur det är att sitta ute en sommardag, med vänner, när ljuden bildar en perfekt blandning av lågmält samtal och allt vad naturen har att erbjuda.

Dörren mellan köket & köksfarstun kvider varje gång jag öppnar den. Ingen konst att åtgärda, men på något vis känna det hemtrevligt, och jag småpratar med dörren, ber om ursäkt för att jag inte bjudit på lite olja, och hoppas att lidandet inte är alltför stort. 

The Music 

Gustav Klimt

När det kommer till musik är Joseph Haydn, en stor favorit — i synnerhet kammarmusiken.

Och nyligen har en väninna gjort mig uppmärksam på den fantastiska trumpetaren Ludwig Güttler.

Att sitta framför brasan med en god bok och en kopp te, och då sluta att läsa och bara lyssna till brasans sprakande.

Just nu hör jag att en hackspett trummar, den måste vara nära huset för det hörs så tydligt, fast att skilja på de olika spettarnas trumningar, det kan jag inte.

Bro, bro breja

  stavningskontrollen envisas med att skriva breda, istället för breja, vilket inte är så dumt eftersom breja en gång i tiden var detsamma som bred.

Gamla stenbron i Karlstad, Sveriges längsta stenbro som egentligen heter Östra bron.

Alltid har människan älskat broar.

Av alla byggen är bron det främsta —

längtans väldiga andetag

häver ett revben ur jordens bröstkorg!

Så börjar börjar Anna Greta Wide sin dikt ”Alltid har människan älskat broar”

 The Old Footbridge Over The River Cole At Yardley, 1890 

 Frederick Henry Henshaw

När jag läste klimakteriehäxans broinlägg insåg jag hur rätt Anna Greta Wide hade. Många har skrivit om broar, den första titeln som kommer för mig är Josef Kjellgrens ”Människor kring en bro”.

En bok som handlar om arbetarna som byggde Västerbron.

Staverton Bridge, Devon 

Hugh L. Norris

Den mycket produktive, och ibland sentimentale William John Locke

har skrivet ”Den gamla bron” (”The Old Bridge”), som nu när jag bläddrar i den, förefaller mycket bättre än jag hade för mig. Flera välkända författare (Anders Österling, Ivan Pauli och Martin Koch) har skrivit (lånat sina namn) till lysande omdömen till bokens baksidestext, som:

”Hans berättelser äro en synnerligen fängslande förströelselösning, på samma gång som de vittna om etiskt allvar och intellektuell förfining.”

Vill du läsa den på engelska hittar du den hos FadedPage, och det rekommenderar jag, den svenska översättningen lämnar en hel del att önska.

Hitintills är nog min favoritbrobok ”The family under the bridge” (”Familjen under bron”), en charmig barnbok av Natalie Savage Carlson. Den finns att läsa, på engelska hos InternetArchive, där det även finns fler böcker av henne.

För några år sedan bloggade jag om boken.

Bryr man sig inte om att skilja på kortspelet bridge och broar i största allmänhet, blir både läsgods och bilder i det närmaste oöverblickbart. Kanske kommer jag så småningom att läsa Anne Austin bok ”Murder at Bridge”, som skrevs under, vad som kallas, den gyllene eran för deckare.

 The Devil's Bridge 

Joseph Mallord William Turner

 

Lördagsmeningen

Scholar in his study 

Thomas Wijck 

Johan Henric Kellgrens ”Prosaiska skrifter” är nöjsam läsning. I kapitlet ”Strödde Reflexioner, i Litteratur, Filosofi och Moral, tjänande till svit av Filosofen på Landsvägen” fastnar jag för ett par rader:

En rätt professorisk, rätt grundlärd Man medger mycket lättare att han gjort en falsk sedel, än att han nyttjat en orätt glosa.

The Counterfeiters

Jonathan Eastman Johnson

Det är Robert som uppmanar oss att varje lördag presentera
en mening som fångat oss.

Dofter

 

Variation: Scent and Freshness Alexej von Jawlensky

 Dofter ha en hemlighetsfull förmåga att fastna i minnet. De slumra där, men kunna väckas efter år av ett ord, en melodi, en tanke, en situation, och möta vi dem åter i naturen eller från några torra blad, som vi lagt i en ask eller i en bok, stå händelser, som länge varit glömda, livslevande för oss och känslor, som vi trodde döda, vakna som oroande gengångare. Detta växelspel mellan doft och minne är en av vår naturs rikedomar en yttring, av vårt själsliv i det fördolda.

      E. A. Karlfeldt 

Klimakteriehäxan inleder en ny omgång med utmaningar — i dag ska det handla om dofter. Det är frestande att kopiera hennes svar rakt av eftersom hon valt dofter som många av oss gillar.

När det kommer till dofter är jag innerligt tacksam över att ha ett fungerande doftsinne — och det medföljande smaksinnet. Tänk att inte kunna känna doften av en handfull smultron innan man långsamt stoppar in bären i mun och mosar dem mot gommen! 

Det slår mig att även mindre angenäma dofter (lukter) kan framkalla angenäma minnen. Jag som haft motor- och fotointresserade män i min närhet, känner fortfarande samma trygghet när jag går in i ett garage, med avgaser och allehanda motorrelaterade lukter, som när jag mötte min far i Berggaraget efter en arbetsdag. Samma glada förväntansfulla känslor som jag fortfarande känner om jag kliver in i ett mörkrum där de olika kemikaliernas beståndsdelar förenas till en säkerligen ohälsosam lukt.

Nu när jag sitter här och tänker på dofterna i mitt liv, slår det mig hur doftfattigt livet har blivit. Lukter har blivit fult och vi människor gör vårt bästa för att dölja dem med diverse kemiska produkter. Inte minst med pigvatten — visst kan en aning lukta-gott vara trevligt, men så många tycks ha blivit immuna mot dofter, och vräker på, vad som känns som halva flaskan.

Taktfasta steg dunkade på back-logen. Damm och svettångor blandades i den kvava kvällsluften med odören av ”pigvatten” och blaskiga mullbänkar.

    från följetong i Västerbottenskuriren 1914

av L-se Luci

Dofter kommer högt upp på listan av sådant som framkallar minnen — men för mig gäller också det omvända, det finns många minnen som framkallar en slags ”fantomdofter”. Tänk på de gamla spritstencilerna, eller björnklister — nog förflyttas du till ett klassrum när du gick i småklasserna. Eller barndomens färghandlar, om du är tillräckligt gammal, känner du förmodligen en vag doft av vaxduk, rengöringsmedel och massor av odefinierbara lukter.

Och hus, gamla hus har sina egna mycket speciella dofter, på samma vis en en trappuppgång i middagstid bjuder på en symfoni av pannkaka, pyttipanna, stekt sill och lite till — lukter som man kanske inte älskar men som ändå är en del av det välbekanta vardagslivet. Och vardagslivet hör nog till bästa här i livet.

Och glöm inte doften av böcker — gamla, dammiga böcker och biblioteksböcker — men nya böcker tycks ha förlorat sin doft nu för tiden.

Karlfeldts ”Lukt och Doft. ”En sommarpredikan”! är en läsvärd essä. Du hittar den hos Litteraturbanken.

 Old Books 

Frederick Spencer 

Et tu, Ågyst

 

Interior with a Grand Piano 

Stanislav Joulianovitch Joukovski 

Dikter är kanske inte vad vi främst förknippar med August Strindberg — inte ens ”enkel vardagsvers” — men jag tror inte att det finns någon skriftart som han inte utforskade. 

I den här idyllen låter han som vilken nyförälskad myskille som helst, som behöver skriva av sig.

Dikten finns i ”Dikter på vers och prosa”, som kom ut 1883, då var han gift med Siri von Essen, så det är mycket möjligt att det är hon som är diktens musa.

I första versen lägger jag märke till hans ”stockholmsrim”, som den stockholmare han var låter han mörk rimma på durk. Jag vet att det hände fler gånger, men just nu minns jag varken vilka orden var, eller i vilket sammanhang det var.


Högsommar i Vinterqvällen

Ute braskar vinterqvällen 
Gatan ligger tyst och mörk,
Draget skakar kaklugnsspjeilen 
Och af porten höres skrällen 
När som vinden går i durk.

Enkel qvällsvard är till ända 
Flickan dukar af vårt bord;
Låt oss ljus i kronan tända 
Natten uti dag att vända, 
Natten är till nöjet gjord!

Jag skall fälla ner gardinen 
Att ej grannen här oss ser; 
Jag slår vin på karaffinen,
Och med vackra solskensminen 
Sätt dig vid pianot ner.

Sjung om sommarn, sjung om skogen,
Sjung om hafvet helst ändå! 
Jemt till stormar redobogen 
Vresig vän, men alltid trogen. 
Svarta djup och böljor blå. 

Nu vid dina friska toner 
Och pianots harmoni 
Växa mina pelargoner 
Födda under heta zoner 
Och till lummig löfskog bli. 

På din eldskärm syns regattan, 
Hvita segel, blåa berg; 
Och på palln sefirgarnskattan 
Spinner på den varma mattan; 
Blekta blommorna få färg.

I trymån jag ser vår lilla 
Våning i ett perspektiv 
Fast det är en optisk villa 
Vinet målar icke illa 
Ger den verklighetens lif. 

Fjerran arbetsbordet hvilar 
Under böckers tunga rad, 
Halfsläckt lampa dåsigt smilar 
Mot de svarta skaft och pilar 
Vid ett bläckigt pappersblad . 

Till ditt rum jag sen kan titta, 
Ljusgrön möbel i creton; 
Hushållsboken kan jag hitta, 
I din sykorg syns den sitta 
Mellan roller i kartong. 

Men igenom dörrens springa 
Jag ditt lilla hufvud ser, 
Blicken som en blåsmidd klinga 
Värjer hugg, men vill ej stinga, 
Nu i spegeln mot mig ler. 

Och jag ser ditt ljusa änne, 
Blekt blir lampans röda sken,  
Blixten ifrån bröstets spänne 
Slår en ljungeld mellan tvenne 
Blickar som förgås i en.

Tyst! Det ringer i tamburen! 
Ah jag vet nog hvem det är, 
Det är posten, sista turen; 
Men var tyst, min vän, som muren 
Öppna ej jag dig besvär! 

Låt dem ligga i sin låda 
Kalla bref och korrektur, 
Friden blott hos oss får råda. 
Orostiftare de båda 
Stanna inom vällåst bur! 

Sjung, min vigda älskarinna, 
Ingen ringning mer oss når, 
Sjung ännu, låt vinet rinna,
Nöjets timmar snart försvinna. 
Nu är hela natten vår!

Änne är väl knappast ett gångbart ord nuförtiden, men behöver man rimma på spänne, är det ett behändigt ord — det enda sammanhang jag hört det i, är hos Fröding:

Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår.

I tolfte versen talar han (Strindberg alltså) om dagens sista posttur — det var tider det, som kan göra en lätt avundsjuk. Jag minns lite vagt att det fanns förmiddags- och eftermiddagsturer i min barndom — och lördagsurbärning förstås.

Utbrott av ett inbrott

 förorsakade ett avbrott i mina rutiner.

Någon var inne i mitt hus mitt i natten, men försvann snabbt som ögat när han insåg att det fanns en vaken person i sovrummet.

Jag som trodde att jag drömt somnade snart om. Inte förrän jag i morse såg att dörrar som varit stängda igår, nu stod öppna förstod jag att det inte var en dröm. Helt säker blev jag när jag såg att ett fönster var uppbrutet. 

Nu hittade jag ett formulär att fylla i på polisens hemsida — varefter jag blev glatt överraskad när det inom en timme ringer en polis. Sen tog det bara ett par timmar (det är långa avstånd att köra här i obygden) så kommer ett par poliser för att göra en undersökning. Ett par trevliga tjejer gjorde en grundlig undersökning, letade efter spår i snön, tog sen med sig några fynd där de hoppades kunna säkra DNA spår.

Glad, imponerad och tacksam för vänligt och proffsigt bemötande en söndagförmiddag!

bortopererad del av fönsterhake 

Så har större delen av denna söndag försvunnit och jag ska försöka att hitta tillbaka till ett normaltillstånd med böcker och allt jag hade tänkt göra under dagen.

Lördagsmeningen

Actor’s Mask

Paul Klee

”What! no soap” so he died, and she very imprudently married the barber; and there were present the Picninnies, and the Joblillies, and the Garyulies, and the Grand Panjandrum himself, wirh the little round button at top; and the all fell to playing the game if catch as catch can, till the gun powder ran out at the heels of their boots.

Samuel Foote

 Obegripligt? Ja, det är meningen, för det här är en nonsenstext skriven för att prova om skådespelaren Charles Maclins minne var så gott som det påstods

Det är Robert som håller lördagstrådarna, läs mer på hans blogg.