En påskdeckare

 

Woman Reading

Jan Sluyters

Nej, tekniken har inte gett efter, utan har fortfarande något emot mig — antipatin ör ömsesidig och jag har helt tappat lusten att lägga ut något.

Av någon märklig anledning kan jag kommentera hos wordpressbloggar, men tyvärr är det bara några få som har det.

Men jag har nyss upptäckt Cyril Hare, som var en pseudonym för Francis Pettigrew, och vill dela med mig av min upptäckt. Det  är böcker som utspelar sig på engelska landsbygden — böcker som påminner om godingarna från ”den gyllene eran”.

Nu har jag just avslutat ”That Yew Tree's Shade”.

FadedPage har ettt tiotal av hans böcker, och jag kommer så småningom att läsa fler av dem.

 

Långa & tjocka böcker

är veckans tisdagarna, som jag hämtat hos Ugglan&boken. 

Om inte blogger snart blir vänligare inställd blir det kanske mitt sista inlägg på ett tag — det ta’r för mycket tid och energi att peta in inlägg och att sedan varken kunna besvara kommentarerna, eller kunna kommentera hos andra.

In The World Of Books  

Eric Drooker

 One always tends to overpraise a long book because one has got through it.

E. M. Forster 

Allt är som bekant relativt — när jag som åttaåring var hemma från skolan med en förkylning, häpnade jag över att jag läst ut Unnerstads ”Nu seglar Pip-Larssons” på en dag. Då tyckte jag att det var en tjock bok, med sina 207 sidor.

Tre år sedan klämde jag utan tvekan ”Exodus”, (633 sidor) av Leon Uris, men inte på en dag. Den uppskattade jag så mycket att jag ett par veckor senare höll ett föredrag om den i klassen. Fast då insåg ja att jag var tvungen att begränsa mig, och valde ut det avsnittet som gjort mest intryck på mig.

Det var det som handlade om Dov Landau, en pojke som när berättelsen ta’r sin början, är elva år, och bor i Warszavagettot. Med sitt ljusa hår och blå ögon ser han inte judisk ut, och blir snart kurir. Via kloakledningarna förde han med sig pistoler, ammunition, pengar, radiodelar och nyheter från andra getton och från partisanerna. 

Så småningom lär han sig förfalska pass, och när han var tolv år ansågs han vara Befriarnas skickligaste förfalskare.

En mycket spännande roman, baserad på verkliga händelser — och tyvärr lika aktuell i dag, som när den skrevs — och väl värd att ägna tid åt.

Strövar runt bland mina bokhyllor och plockar ut tjocka böcker — har många fler än jag trodde.

Hos mig ser jag snart, att alla riktigt omfångsrika böcker antingen är biografier, eller konstböcker — sådana böcker som intresserar mig, och som jag har gott om.

Jan Marsh har skrivit flera utmärkta biografier, i första hand har hon intresserat sig för den victorianska perioden, med tyngdpunkten på pre-raphaeliterna, inklusive kvinnorna, och William Morris.

Hennes  ”Christina Rossetti, A Literary Biograohy” (634 sidor) ger en utmärkt bild av Christina och hennes familj och vänner.

Den här sortens böcker inbjuder ju inte till sträckläsning, utan fungerar mer som uppslagsböcker.

”William Morris A Life for Our Time” får bli dagens sista val. Den skrevs av Fiona MacCarthy som var en annan kunnig biograf, specialiserad på 18- och 1900 talets konst och design.

Klubbverksamhet

 tycker Uggland&Boken att vi ska ägna oss åt i dag.

Om blogger inte bättrar sig snart, så lägger jag av — i morse gick det inte att lägga in något alls här, och kommentera kan jag fortfarande inte.

The Savage Club

N. More

We don't need to have just one favorite. We keep adding favorites. Our favorite book is always the book that speaks most directly to us at a particular stage in our lives. And our lives change. We have other favorites that give us what we most need at that particular time. But we never lose the old favorites. They're always with us. We just sort of accumulate them.” 

― Lloyd Alexander

Det finns en hel del barnböcker som passar in på dagens tema, ofta med hemlig eller osynlig som prefix till klubben.

Men dem valde jag bort, när jag insåg att jag utan ansträngning kunde få ihop tre favoritböcker.

Dorothy Leigh Sayers behöver väl knappast någon presentation — känner du inte till henne föreslår jag att du snarast åtgärdar denna brist.

Hennes ”The Unpleasantness at the Bellona Club”, finns liksom många av hennes andra böcker, hos FadedPage. 

Inte förrän jag plockade fram boken ur hyllan, mindes jag att den här boken kom ut 1928, och inleds på kvällen före ”Armistice Day” — vapenstilleståndsdagen som högtidlighölls efter första världskriget, till minne av de stupade soldaterna — och på så vis anknyter till förra veckans inlägg om efterkrigstider. 

Och en av Lord Peters vänner säger, när han tillfrågas hur han mår: ”Oh, rotten as usual. Tummy all wrong and no money. What’s the damn good of it, Wimsey? A man goes and fights for his country, gets his inside gassed out, and loses his job, and all they give him is the privilege of marching past the Cenotaph once a year and paying four shillings in the pound income tax. — — ”It’s pretty damnable for a man to have to live on his wife’s earnings, isn’t it? I can’t help it, Wimsey. I go sick and have to chuck jobs up. Money—I never thought of money before the War, but I swear nowadays I’d commit any damned crime to get hold of a decent income.”

Alexander McCall Smiths (”The Sunday Philosophy Club” (”Filosofiska söndagsklubben”) är den första boken i en serie som utspelar sig i Edinburgh. 

Boken fick ett blandat mottagande när den kom ut, många var överförtjusta medan andra inte uppskattade den — kanske för att den skiljer sig väsentligt från Alexander McCall Smiths mer kända böcker om  Precious Ramotswe, i serien om ”The No. 1 Ladies' Detective Agency”.

 Jag som tröttnade på Mma Precious Ramotswe efter att ha läst några av de 22 böckerna, är mycket förtjust i Isabel Dalhousie, den här seriens huvudperson, som är redaktör för en filosofisk tidskrift. 

Inte en deckare i den gängse betydelsen, men ändå ett dödsfall som kräver en hel del filosoferande och även handfasta undersökningar.

Jag är säkert inte ensam om att rekommendera Dickens ”The Posthumous Papers of the Pickwick Club”, en klassiker som jag tycker bör avnjutas i små portioner. 

Mr. Picknick och hans tre vänner gör utflykter, så långt från London som möjligt och råkar ständigt ut för märkliga händelser och möten — det blir rätt mycket buskis över det hela. Men man får en god inblick i hur man levde i England på 1830-talet.

Självporträtt

Jag är fortfarande portad av blogger & co. Vilket betyder att jag varken kan kommentera eller besvara kommentarer.

Enligt Klimakteriehäxan, som gett oss veckans nycklar: Du svarar med ett enda ord eller gör tillägg om du vill, var så långrandig eller kortfattad som du känner för. Nu kör vi!

1. Civilstånd: gammeljänta

2. Utsikt: arboretum

3. Från fruktdisken: mango

4. Bra att ha: ordböcker 

5. Underhållning: radioprogram

6. Stilfullt på kroppen: mockasiner (+ något mer)

7. Drömyrke: ravaillac (i alla fall i teorin)

8. Äter för sällan: choklad 

9. Bra bok: dagbok 

10. Hund: Kim (en airdale, i

bekantskapskretsen)

11. Guilty Pleasure: mandel 

12. Sällkapsspel: långtråkigt

Technologies

  har till föremål att vetenskapligt utreda och beskrifva de förfaringssätt och hjelpmedel, hvarigenom de råa naturprodukterna göras användbara för menniskans behof.

Blogger har uppenbarligen något emot mig — nu nöjer han (för visst måste blogger vara maskulinum) sig inte med att avkräva mig legitimation varje gång jag använder hans tjänster. Nu kan jag varken kommentera eller svara på kommentarer.

Kunde jag bara förstå varför allt sorts krångel gaddar ihop sig och inträffar samtidigt.

Köket på Mårbacka

Mamsell Lovisa Lagerlöf både älskade och beundrade sin bror, löjtnanten, det var inte fråga om annat, men hon kunde inte begripa varför han skulle införa så många förändringar och nymodigheter. Hon tyckte, att Mårbacka kunde få vara sådant, som det var i hennes fars och mors tid.

        Ur ”Mårbacka” av Selma Lagerlöf

Det är inte utan att jag förstår Mamsell Lovisa Lagerlöf — korta stunder, när tekniken strular. För strular gör den, och har gjort rätt länge nu, vilket ställer till det för mig i vardagen. 

Teknik är jättebra — så länge den fungerar — men de flesta av oss har väl någon gång funderat över sårbarheten i ett samhälle som har gjort sig beroendet av elektricitet, utan kunna erbjuda alternativ. 

Batterier är inget pålitligt alternativ, de måste ju laddas. Nu sitter jag här och väntar på ett nytt laddningsbart batteri till en liten pump som jag ofta behöver.

Efter att ha slitit ut en elektrisk springare, fick jag nyligen en ny — redan på jungfrufärden tog batteriet slut. En vägens riddare såg min belägenhet och hjälpte mig upp för den sista backen, och bar dessutom upp mina tunga matkassar + 20 liter vätska.

Nu väntar jag igen på att kunna lämna huset. 

Tandem 

Alfred Concanen

Ett havredrivet fordon vore kanske mer pålitligt än ett batteridrivet dito.

Grönt är dagens tema

det har Ugglan & Boken bestämt.

Varken i går eller i dag låter blogger mig kommentera — kanske kommer jag inte att kunna svara på era kommentarer heller.

Nothing can supply the place of books. They are cheering or soothing companions in solitude, illness, affliction. The wealth of both continents would not compensate for the good they impart.—Channing

Girl Reading (Mädchen-Lesung) Mary C. Wheeler

 En eller flera färger ingår i många boktitlar — men jag undrar om inte grönt ta’r priset. Inte nog med att det finns många ”gröna böcker”, de flesta är läsvärda.

”Det gröna molnet, berättad för barn i Summerhill” (”The Last Man Alive”) av A. S. Neill, är en slags kollektiv berättelse, där barnen bidrog med idéer om vad som skulle hända.

Många har säkert förstått att författaren är den A. S. Neill som var grundaren av den progressiva engelska skolan Summerhill.

La porte verte 

Marie-Pierre Garnier

Eftersom O. Henry är en av mina favoriter, kommer det nog inte som en överraskning att jag valt en av hans noveller  ”The Green Door”, som ett av mina gröna läsförslag. Den finns i till novellsamlingen ”The Four Million”

När jag kommer till det sista förslaget har jag fem böcker att välja mellan — svårt.

Till slut föll valet på ”Grasshopper Green and the Meadow Mice” av John Rae (1882-1963), och detta, trots att jag nyligen nämnt boken i ett annat inlägg.

Det finns ytterst lite information om John Rae, att hämta på nätet, allt jag hittat är att han var en välkänd och välutbildad illustratör.

”This is the story of the grasshopper who fiddled all summer and didn't have any place to go when the cold winter wind began to blow. "No, you can't live in my house this winter," said the hard-hearted ant, but a family of field mice took in Grasshopper Green and gave him gooseberry syrup for his cough and made him very comfortable. Eyes will grow big at the exciting climax of the story, when Grasshopper Green saves the mice children from a big black cat.”

Läsvärt

”It's not just the books under fire now that worry me. It is the books that will never be written. The books that will never be read. And all due to the fear of censorship. As always, young readers will be the real losers.” 

                              Judy Blume

I många år har jag intresserat mig för vad som händer under efterkrigstider, och läst skönlitterära böcker som berör ämnet. En del böcker har jag letat upp, men rätt många har bara råkat komma i min väg. 

Jag minns så väl första gången jag insåg att bara för att ett krig är slut, så är det inte slut med eländet. 

Det var när jag i de yngre tonåren läste Margaret Bennary Isberts böcker om efterkrigstiden i Tyskland. Nu senast läste jag om hennes ”The Long Way Home”, en mycket läsvärd bok om en ung pojkes flykt från Östtyskland, varifrån han for till USA. Och hur han första år där, gestaltade sig.

Flera av hennes böcker finns hos Internet Archive — jag rekommenderar dem alla.

Nu senast hittade jag novellen ”Contact”, i novellsamlingen ”Contact and Other Stories” av Frances Noyes Hart, om en ung kvinna som förlorat sin fästman i kriget.

När jag letade efter gamla inlägg upptäckte jag att jag skrivit långt mer i ämnet än jag mindes. Här kommer några länkar för den som är nyfiken på vad som finns skrivet om vardagslivet efter ett krig.

https://bastmattan.blogspot.com/2020/06/stickning.html?m=1

https://bastmattan.blogspot.com/2020/09/tre-lasvarda-bocker.html?m=1

https://bastmattan.blogspot.com/2011/08/ett-annu-spretigare-inlagg.html?m=1

https://bastmattan.blogspot.com/2014/07/lasvart.html?m=1

Lisa Tetzners bokserie om ”Barnen i 67:an”, är också läsvärda, men de finns inte på nätet, så det blir till att uppsöka biblioteket, eller något antikvariat.

Inget lästips, bara om vad krig för med sig:

https://bastmattan.blogspot.com/2009/04/minnen-fran-en-bussresa.html?m=1

Ett självporträtt

 a la Klimakteriehäxan

Ögonfärg: Blå

2. Äter inte: Ål

3. Musikal: Little Shop of Horrors  (som jag sett framföras av amatörer med mer entusiasm än talang)

4. Inget för mig: Storstädning

5. Hemgjort: Gardiner

6. Värdefullt:   Rubin

7. Halvfabrikat: Nej tack

8. På golvet: Kakel

9. Mat från Italien: Limoncini (som jag inte visste fanns, förrän jag nyss hittade det i en italiensk kokbok)

10. Teaterpjäs: Isidoros af Tadmor  av Jonas Love Almqvist (har jag inte sett, och det vete 17 om den spelats under de senaste 100 åren.)

11. Obehagligt: Ryssland

12. Uppskattar: Dagsljusets återkomst

Av någon underlig, och för mig okänd, anledning kan jag inte kommentera hos Klimakteriehäxan. Ska försöka igen, senare i dag.