en återupptäckt

 

Vad som egentligen fick mig att plocka ned Sigfrid Siwertz novellsamling ”De gamla” från bokhyllan, vet jag inte. Det är lite av en gåta eftersom jag vet att jag, för många år sedan, lämnade honom mitt i Selambs, och sedan dess har jag inte längtat efter att ta upp kontakten.

Nu när jag läser den första novellen blir jag glatt överraskad av hur mycket jag uppskattar både innehåll och språket.

”Han gjorde en förmiddagsrond för att se till att allt var i berömvärd ordning. Låg det ett papper och skräpade på trottoaren, så tog han sin stadiga mispelkäpp och makade ned det i rännstenen.”

Kommen så långt blir jag tvungen att slå upp ”mispel”. 

Själv har jag en lång och hög häggmispelhäck, men har för mig att det är något helt annat — och det visar sig att vad jag hade för mig stämmer. 

Visserligen ser jag häcken från min skrivplats, men beslutar mig ändå för att besöka den på plats. Även om blommorna är vita, står det ett rosa skimmer kring häcken, nu när jag tittar närmare på bladen inser jag varför.

om att annonsera

 

Parisian Street Scene 

Jean Beraud

”Och åter och genom allt ljuder det aldrig en sekund upphörande pinglet, – men folk hör ingenting, de trängas i dödsförakt mellan galopperande hästar, dundrande kärror, kabelvagnar, politiska standarbärare, annonspelare, velocipedister, tyska musikparader ...”

        ur ” Den nya världen”

      av Hilma Angered-Strandberg

Det slår mig när, jag läser det här stycket, att jag inte sett en annonspelare på år och dag. Inte konstigt eftersom jag sällan lämnar min kulle, och ingen vettig människa skulle väl komma på tanken att smälla upp en annonspelare på vischan. Men jag undrar om de fortfarande existerar i städerna.

Mina närmsta annonser hittar jag i gamla tidningslägg, i dag läser jag lägg från 1919. Tyvärr var Erik Lindorm snål med informationen om ur vilka tidningar han hämtat materialet till sina ”bokfilmer”.

Den här annonsen låter som något som vore gångbart i dag — i vissa kretsar.

Jag googlade på ”sveor” i hopp om att få veta vad det var (är) för slags organisation. Men jag fick det vanliga nedlåtande svaret, som alltid börjar ”du tänker förmodligen på”, nej, jag tänker inte på dagens ”Sweet”. Jag vet, jag har gnällt över hur inskränkt nätet är när det kommer till halvgammal information…

Nästa annons är mer fantasieggande — det kan ju röra sig om vad som helst, förmodligen något ljusskyggt.

Lördagsmeningen

 

Man Writing: Study for Paludes, 1920

Roger de La Fresnaye

Vem jag förväxlat Henri Frédéric Amiel med, vet jag inte — vet bara att jag, i många år, snabbt gått förbi hans namn, i tron att det var han som var upphovet till en outhärdligt patriorisk italiensk (tror jag) bok om en pojke som klättrat upp i ett träd för att spana på fienden.

Men nu när jag insett mitt misstag läser jag med stor behållning Amiels ”En drömmares dagbok”, varifrån jag hämtat dagens mening:

5 maj, 1860 . — Att åldras är svårare än att dö, ty att afsäga sig en förmån en gång för alla och fullständigt är mindre påkostande än att förnya offret hvarje dag och bit för bit. 

Roberts lördagsmening lever vidare, här kommer min.

ljufvelie roser å höns

Roses, or The Artist's Wife in the Garden at Skagen

Peter Severin Krøyer

Grön kvest? Grön kvest? Å herre min gud, ja ger alla som både flyger å far di gröna kvestarna, bara ja får ha mina rosor — mina ljufvelie roser å kärringa å barna får ha si hälsa å hönera värper. Men allt blir gamlare å skröpeliare mä årena, men se rosera, di ä di samme år ifrå år. Hade ja inte hatt desse blommera, så hade ja vart dö för länge sen. Sommer å vinter, sommer å vinter . . . » 

       ur Sven i Rosenhagen 

        av Axel Engdahl

att åldras med behag

Kan du förstå att vi är gamla redan

och att vår framtid redan är förbi?

Så säger prästbetyget. Nå, än sedan?

De där som åldras är ju inte vi.

        ur ”Luftslott”

          av Sten Selander 

 Portrait of an Old Woman with a Green Scarf 

Christian Seybold

— Nå, mannen, hvad gör han? 

—Spelar kort och äter godt. Han lär vara öfverlägsen i det ena som det andra . . . toujours för resten, blott man inte talar om ålder, ty då hettar han till ögonblickligen, och ropar: »Diantre!* I Stockholm skall man bära sitt prestbetyg på bröstet. Svenskarne gifva sig ingen ro förrän de få räkna ut dag och år; men det beror ej på det, ingen är gammal, som inte tycker det sjelf. Låt kroppen åldras, anden åldras aldrig, och så länge den senare kan kommendera den förre, så duger man för det här lifvet; sedan må man börja en annan dans i en annan form i en annan verld». 

   ur ”Den förskjutna”

   av en anonym författare

Jag har ägnat mig åt åldrandet på sistone — mest därför att många känt sig manade att skriva om det. Och många, väldigt många, har valt att vara anonyma, men även mindre erkända, såväl som välkända författare har gett sig i kast med åldrandet. 

Ett fascinerande ämne som ger plats för både klyschor och tänkvärda ord.

— Vart gå vi då, far?

— Till Midsommarlandet, svarade han, vi går dit därför att man har en så lång barndom där, och jag vill ej förlora dig.

         Dan Andersson

Dan Anderssons ”I Midsommarlandet” ingår i ”Posthuma noveller” från 1922, som rör sig i gränslandet mellan novell och saga ger en del att tänka på.

 

 *Någon som liksom jag undrar över ordet ”Diantre” här ovan? En googling talar om att ”Diantre är ett spanskt (och äldre franskt) slangord/interjektion som används för att uttrycka förvåning, förvirring eller eftertryck, ungefär som "sjutton", "attan" eller "tusan" på svenska. Det fungerar som en eufemism för svordomar (liknande "diablo") och kan översättas till "heck" eller "damn" på engelska.

 Kanske ett ord att införliva i det personliga ordförrådet.

vårläsning

 

 A little girl reading under a lilac. Illustration by Kate Greenaway 

”Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, i synnerhet för den som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt.

Jag flyttade dit ut i höstas när de långa behagliga skymningarne kommo, och solen gick ned redan kl. 4.15 och jag bodde där ända till den 12:te maj då jag flyttade in till staden.

      Inledningen till ”Våren på    

           Djurgården”

I mitt hörn av bloggosfären har jag inte hört — eller sett — våren hälsas med annat än glada tillrop. Men så kom Strindbergs bok ”Från hafvet. Här och der, dikter och verkligheter”, i min väg. Där möter jag den sanne vårhataren i berättelsen ”Våren på Djurgården”. 

Läs och gläd dig åt att du inte har det lika eländigt!

 

en halv lördagsmening

 

Dagens halva mening kompenserar alla gånger min lördagsmening varit flera meningar:

”Rumour said that the inspector, albeit as clever as paint and a man who was bound for the top of the tree fast, was not only as mad as a hatter, but an inveterate joker”

Den kommer från ”A Scream in Soho” av Brandon, John G.

Hur många gånger har jag inte hört ”smart as paint”,”cute as paint”, ”fresh as paint”, eller som här ”clever as paint”, och alltid undrat vad det är som är så speciellt med paint  — så för lite sen tog jag reda på det.

Det korta svaret är att det var R. L. Stevenson som la orden i John Silvers mun i ”Treasure Island (”Skattkammarön”). 

En längre förklaring kan den intresserade läsa hos ”World Wide Word”.

Den första bild som dyker upp för mitt inre öga är naturligtvis den av Tom Sawyer, som verkligen är ”smart as paint” när han lyckas få sina kompisar att tro att det är ett eftertraktat jobb att få måla ett staket — ett staket som han fått i uppdrag att måla.

Vill du läsa om Tom Sawyer och hans kompis Huckleberry Finn, hittar du ”The Adventure of Tom Sawyer” här.

Robert är upphovet till lördagsmeningen, du kan läsa mer om det hos honom.