tisdag 31 augusti 2021

En novell som upphäver, om inte tyngdlagen

så min oföretagsamhet

När man, det vill säga jag, inte har lust att göra något, inte ens att börja läsa någon av alla böcker jag staplat upp här på min trapp, så är en novell lagom för att sparka igång läslusten.

Jag valde ”A Tale of Negative Gravity” (https://www.gutenberg.org/files/25549/25549-h/25549-h.htm#gravity ), av Frank Stockton. En fantastisk historia, som bäst beskrivs som en skröna, och den piggade upp mig rejält.

En man berättar om hur han uppfunnit en manick som upphäver tyngdlagarna. Något som låter väldigt praktiskt, man slipper ju betala övervikt för sitt tunga bagage, och förutom att man kan lyfta och flytta vad som helst så rör man sig så lätt, oavsett vägens beskaffenhet och branta lutning. Nu visar det sig förstås att det finns några nackdelar också, och jag läser ivrigt vidare för att få reda på om, och i så fall hur, det ska reda ut sig.

”A Tale of Negative Gravity”  ingår i novellsamlingen ”  A Chosen Few”, Short Stories av Frank R. Stockton

George Atwoods machine for demonstrating the effect of gravity on falling bodies, c1780

måndag 30 augusti 2021



en klassiker från 1944 av Eleanor Estes.


Wanda didn’t have any friends. She came to school alone and went home alone. She always wore a faded blue dress that didn’t hang right. It was clean, but it looked as though it had never been ironed properly.

She didn’t have any friends, but à lot of girls talked to her.

Nej, Wanda hade inga vänner, och när klasskamraterna talade till henne, fanns där en försåtlig elak underton — hon blev mobbad.

Det är en bok som gör ont att läsa, en bok med ett öppet slut — en bok som passar till högläsning, och diskussion.

”The Hundred Dresses” finns i nytryck, med illustrationer av Louis Slobodkin.


Jag vet att jag skrivit om Eleanor Estes böcker tidigare, men sökfunktionen påstår att jag inte gjort det.

Mest känd är hon kanske för sina böcker om familjen Moffat. Mitt favoritkapitel är det när yngste sonen Rufus bestämmer sig för att skaffa sig ett bibliotekskort.

lördag 28 augusti 2021

Lördag med Gutenberg

             Reading woman in an interior. 

             Bertha Wegmann




”Before commencing our subject proper, the sick-room, it may be well to consider two points very frequently neglected in home-nursing. First, as to a nurse’s dress. Unless the case be infectious, nothing is better than some soft woollen material that will not rustle or creak, after the fashion of silk or print, but that will bear washing should the necessity arise. If the patient’s raset is known and can be consulted, all the better; but if a favourite dress is too valuable to be devoted to sick-room wear and tear, a ribbon bow of some soft bright colour, and spotless collar and cuffs, will help to give that air of quiet cheerfulness which is soothing to senses so often rendered painfully acute by illness.”

Hur man vårdar en patient i hemmet, kan man lära sig om man läser ”Chambers's Journal of Popular Literature, Science, and Art, Fifth Series, No. 35, Vol. I, August 30, 1884”.


Man ska inte bara tänka på att stärkta kläder kan prassla för mycket, fotbeklädnaden är även den viktig — skorna får inte knarra, men tofflor som man rör sig ljudlöst i, är inte heller bra. Man kan skrämma patienten om man tyst som ett spöke glider upp bredvid sängen.

Jag är rätt svag för alla dessa tidskrifter som bjöd på ett verkligt blandat innehåll.

”Chambers's Journal of Popular Literature, Science, and Art”, (https://en.m.wikipedia.org/wiki/Chambers's_Edinburgh_Journal) grundades 1832 av William Chambers. Den förändras och bytte namn, men levde vidare ända till 1956.

I det här 137 år gamla numret finns förutom ovan nämnda artikel, en följetong, en artikel om utbildning för kvinnor, på det tämligen nybildade ”Queen Margaret College”, (https://en.m.wikipedia.org/wiki/Queen_Margaret_University).  Vi får lära oss att man, redan då, försökte sig på distansundervisning:

A few years ago, comparatively little was known about Correspondence Classes, that is, of education conducted between teacher and taught through the medium of the post-office. The system was on its trial. There were grave doubts and solemn shakings of the head when the scheme was suggested as a substitute for oral teaching. It was pronounced impossible that questions and answers sent to and fro between the teacher and the taught could produce any satisfactory result, though it was admitted by some objectors that this interchange might be of some use where other instruction was not to be had; it was better than nothing. Another class of objectors spoke deprecatingly of ‘cram’ with its train of evils, and among these were some who would have judged otherwise, had they only for a moment thought of what they were familiar with, university examination papers. One of the special advantages of Correspondence is that the pupils are obliged to study for themselves as thoroughly as they can any subject they take up. They receive a plan of the course so divided that they know exactly how much is expected for the lesson of each fortnight; they know where to look for information; books of study are prescribed; books of reference are suggested. Patient, careful, diligent study is the only true preparation for this kind of work, and the faculties of the pupil are fully exercised before the tutor steps in with corrections, comments, and criticism.

Månadens ”science and art” intresserar mig, den handlar om mycket; som en brandsläckare: ”Harden Hand Grenade Fire-extinguisher, and consists of a glass flask containing a chemical liquid, which, when the flask is broken, emits a copious supply of that enemy to combustion, carbonic acid gas”, hur man kan utnyttja vattnet från varma källor, var man kan finna ingredienserna till fågelbo-soppa, om parasiter som vi människor får i oss med maten: ”There are altogether no fewer than fourteen different kinds of parasites which find their home in the mackerel. Speaking of vegetarianism, he said that it was a mistake to suppose that those who eschewed flesh-foods had any consequent immunity from diseases provoked by parasites; on the contrary, the most common parasite known in this country was a vegetable feeder which could easily be received into the system by carelessly washed salads, &c.” Detta bland mycket annat.

Så en glädjande nyhet för fotograferande konstälskare: ”Most people will be glad to hear that the guardians of our national picture-galleries have at last consented to allow their art treasures to be copied by photography. Why this permission has been delayed so long is strange, for nearly every continental gallery has long ago distributed fac-similes of its contents to willing purchasers. 

Och slutligen en textil nyhet: ”The success of the Royal Tapestry Works at Windsor, where so much excellent work is turned out every year, has stimulated others to endeavour to produce a material similar in appearance, without all the costly processes which makes the woven fabric so expensive. In London recently, an Exhibition has been opened of the works of English artists upon a material known as Gobelins tissue. The work is executed with the brush like an ordinary picture on canvas, but with an intention to imitate the work of the loom.”

Det här blev långt nog, utan att jag fördjupade mig i de franska. kronjuvelerna och behandlingen av diarré och kolera, så jag går direkt på en annan favorit, ett av alla små reklamhäften med mönster för allt från ” ”tåvärmare” till användbara prylar.

Afghan Book No. 289 (https://www.gutenberg.org/files/66111/66111-h/66111-h.htm), från 1952, har ovanligt många mönster, som jag skulle kunna tänka mig att nyttja som inspiration. Förutom färgfoto av filtarna, så finns det läckra, tidstypiska vinjetter som alluderar på filtens namn, som den här för ”flower garden”

The word afghan refers to the people of Afghanistan. The use of afghan in the English language for a textile object goes back to at least 1831, when Thomas Carlyle mentioned "Afghaun shawls" in his Sartor Resartus. By 1860, Afghan as a noun, not an adjective, denoted a type of handicrafted object shown at state fairs and other exhibitions, along with patchwork and knitted quilts, and was being mentioned in novels.

tisdag 24 augusti 2021


 Jeanna Oterdahl är full av öppen vänlighet, men man ska därför inte inbilla sig att hon är lättillgänglig; det är inte människor av 70- , och 80-talens gamla fina årgångar, de är  omutligt ovulgära i så mening.

Min bästa patentmedicin mot allmän ohågsenhet, är böcker — och toppar medicinlistan gör Barbro Alving. Så på sistone har jag intagit stora doser av hennes kåserier. Finns hos Litteraturbanken. Men där finns inte bara hennes kåserier, där finns den lilla dagboken hon skrev under den månad som hon satt på Långholmen, förutom böcker med artiklar hon skrev.

I ”Profiler” från 1983 https://litteraturbanken.se/författare/AlvingB/titlar/Profiler/sida/3/etext samlade hon artiklar om personer som hon, under många år, intervjuat.

Jag fastnade för den om Jeanna Oterdahl, och kände mig lite tjatig, när jag skulle till att skriva om den. Men trots att jag är säker på att jag skrivit om henne många gånger hittar jag bara ett inlägg där hon nämns,. https://bastmattan.blogspot.com/2016/01/bortglomda.html?m=1, och ber om ursäkt om jag upprepar mig.

Jag har hört så mycket gott om Jeanna, att det känns som om jag kände henne väl, trots att jag aldrig träffat henne.

Och här bekräftar Barbro Alving allt jag fått mig berättat.

”Vad är mest påvisbart och kännbart för den som fått vara mycket aktiv?

— Att man inte orkar som förr. Att det går mycket långsammare, allting. Att skapande kraft är borta, om man nu haft någon. Att man — eller jag, då — inte kan skriva en saga mer, min fantasi arbetar inte på det sättet längre, och inte en roman — fast inte för att jag skulle ha 

minsta lust att skriva en roman!”

Jag vet att jag läst en biografi om Jeanna, men kan inte för mitt liv komma ihåg varken författare eller titel. 

Hon var en sådan lågmäld, och jordnära person, så fast hon ställde till med en viss uppståndelse när hon på 40-talet fördömde antisemitismen i en dag radiogudstjänst, är hon tämligen bortglömd i dag.

Hennes barnböcker är söta, har ofta fina illustrationer, men är i dag förmodligen mer uppskattade av nostalgiska vuxna, än av barn.

Några av hennes böcker finns hos Litteraturbanken, som ”Solhult”, med illustrationer av Ottilia Adelborg. https://litteraturbanken.se/författare/OterdahlJ/titlar/Solhult/sida/1/faksimil

Och ”Lövängen”, en klassisk saga, i en något annorlunda tappning, och med intressanta illustrationer av okänd konstnär. https://litteraturbanken.se/författare/OterdahlJ/titlar/Lövängen/sida/3/etext

Jeanna undervisade en tid på Åsa folkhögskola, och i både böckerna om ”Helga Wilhelmina” och ”Vårdträdet” är handlingen delvis förlagd i den miljön.

Barbro och Jeanna talade också om Jeanna tid på Mårbacka, där hon bodde en tid hos Selma och Sophie.

onsdag 11 augusti 2021



I alla fall om det är sant vad som sägs i sången, ”Wherever I lay my hat, that's my home”, för jag kunde inte för mitt liv hitta min hatt. En rätt förfärlig svart historia som jag, trots allt, var fäst vid. Jag visste ju att jag tvättat den, men när jag skulle stryka den, fanns den bara inte.

Ett par veckor senare var det ånyo bra torkväder och jag laddar tvättmaskinen.

Det är när jag ska hänga tvätten, som jag upptäcker att mitt hem de senaste veckorna varit på en klädlina. 

måndag 2 augusti 2021

Lite bagerihistoria

 När jag läst lite för länge, och inte har ro att fortsätta — eller har så mycket på min läslista, att jag inte vet i vilken ände jag ska angripa den, bläddrar jag ibland i någon av de gamla årgångarna av Svenska Journalen. Jag har alla årgångarna från första numret 1926 till 1947, så jag har en del att välja på.

Jag har flera gånger funderat över den här lilla annonsen, och undrat över att det inte finns någon information om var och hur. Så jag ta’r mig för med att söka efter Olof Asklunds bröd på nätet, och förstår att det förmodligen inte behövdes mer information.


Olof Asklunds ångbageri i Göteborg var förmodligen tillräckligt stort för att de flesta som ville köpa bröd, visste var de skulle hitta det.

”Rörelsen startades blygsamt, med endast en gesäll, en lärling och en månadskarl.”

Olof var uppenbarligen en präktig pöjk, som började som lärling när han var 17 år, och sedan målmedvetet byggde upp sitt ångbageri som fanns i Göteborg ända till 1958, då det köptes upp av Pååls.

Kanske någon rent av minns ångbageri?

I dag var första gången jag stött på ordet månadskarl:

MÅNADSKARL. [jfr östsv. dial. månadskarl, statkarl] eg. o. urspr.: arbetskarl som är anställd per månad; särsk. (i västra Sv.) om gårdskarl. 

Ångbageriet 1901