onsdag 29 februari 2012

Idag





  • trummar hackspetten (eller är det spillkrå-kan?)
  • isen på älven ser murken ut
  • snödropparna är fem centimeter höga
  • älsklingen tillbringar flera timmar på trappen, och gör emellanåt små utflykter 
  • i björkdungen är marken nästan bar
och jag grunnar över Bloggers nycker   mycket tycker jag har blivit bättre där — men varför i all världen har den lilla rutan, där man “registrerar sig via e-post” försvunnit om man använder “hoppa-upp-fönstret”? Detta är an-ledningen till att jag bytt till det som med bloggerterminologi kallas inbäddat. Hoppas det funkar för alla.
Kan inte heller förstå varför kommentatorernas profilfoto (tjusig beteckning) inte längre visas hos mig. De har även försvunnit på gamla inlägg. På andra bloggar syns de. 


Grattis Gioachino!

Gioachino Antonio Rossini
29 februari 1792 – 13 november 1868
(en goddagspilt?)


tisdag 28 februari 2012

Hank, en förebild



Sedan jag läst om Hank på Catsparella föreslog jag att min älskling ska ge sig in i politiken. Han säger att han ska tänka på saken, vi är ju med i republi-kanska föreningen, så förbered er på att vi snart har en president vid namn Åskar. 

På tal om politik, så lär det finnas en man i Alaska, Gordon Warren Epperly, som på fullaste allvar hävdar att Barak Obama inte kan vara landets president — eftersom han är svart, och av den anledningen inte kan betraktas som “natural born citizen.” Han anser inte heller att kvinnor kan bli president — om det är av samma skäl som att en svart man inte kan vara det, har jag inte förstått.

måndag 27 februari 2012

Hört på apoteket

Across A Crowded Room
Ruth Palmer

Oj, här är flera människor än i kyrkan.

En bilentusiast


Det talas ju en hel del om Saab i media, och det för tankarna tillbaka till 1968, då Saab 99 lanserades. En vacker försommardag det året, innan bilen fanns på marknaden körde min far ett av de handgjorda exemplaren i några dagar. Jag var inte tillräckligt intresserad för att fatta hur stort bil-intresserade personer tyckte att det var med den nya modellen. Inte förrän vi körde genom Stock-holm och jag plötsligt såg hur folk vände sig om och pekade på oss.
Vid Stureplan satt många personer och åt utanför Brända Tomten, och jag såg hur en man reste sig upp och gestikulerade. När jag vänder mig om ser jag att han lutar sig fram och pekar så våldsamt att han faller framstupa över ett bord som tippar omkull. Vi far ju vidare, så allt jag uppfattar är bara en blandning av förskräckta miner och folk som skrattar.

söndag 26 februari 2012

Olika tankesätt

När jag läser Anne-Maries inlägg om den amerikanska byråkratin i samband med deklarationen, så slår det mig att det inte bara är jobbigt att ha med myndig-heter att göra i Amerika. Arbetsplatser och olika organisationer har också en annan uppbyggnad än vad vi skandinaver är vana vid. Jag har hospiterat i skolor, både i Kanada och U.S.A., och i en del fall har det varit en veri-tabel hinderlöpning innan jag slutligen släppts in. 
Hos Wikepedia kan man läsa om uttrycket "red tape" och dess något dunkla ursprung.


 Under min tid i Kanada var jag aktiv som scout-ledare, och insåg snabbt att man aldrig framförde idéer eller önskemål, direkt till den person som bestämde. Nej, jag skulle vända mig till personen närmast över mig i rang, som vände sig till personen närmast över sig, som vände sig till….
Att träffa personer högt upp i hierkin anses som hedrande, något man gärna berättar — och visar foton på, för naturligtvis avfotograferas tillfället!
I både Kanada och U.S.A., liksom i många andra länder, är det vattentäta skott mellan flickscouter och pojkscouter — något som många svenskar tycker är horribelt, och aldrig underlåter att framhålla, så snart de träffar scouter i andra länder. Man må tycka vad man vill, det kommer att förbli så tills tiden (läs högdjuren) är mogen för en förändring. Personligen har jag haft lika roligt tillsammans med bara flickor och kvinnor som i blandade sammanhang, men visst har jag synpunkter på hur strikt man är.

En helg var jag tillsammans med sju seniorscouter och en medelålders ledare, på en övernattning en bit utanför staden. Det var ett ställe iordninggjort för övernattningar, med plattformar för tälten och lägerbålsplats — praktiskt, men en aning för civiliserat och tråkigt. Så när vi träffade på ett gäng pojkscouter som bjöd in oss till lägerbål ungefär en kilometer därifrån, tackade vi ja. Deras plats nere vid floden var mycket vackrare än vår. Så där satt vi, flickorna på ena sidan med en ledare på var sida om sig, och pojkarna på andra sidan, också de med skyddande pojkscoutledare. Vi sjöng, pratade och grillade naturligtvis ”s’mores”, dessa läskiga vid lägerbål obligatoriska (god)saker. Det var en jättetrevlig kväll, men jag blev milt sagt förvånad när flickorna, på hemvägen, sa’ att de vågade inte berätta för sina föräldrar att vi haft lägerbål tillsammans med pojkarna, för då skulle de aldrig mer få deltaga i några övernattningar!


lördag 25 februari 2012

Grattis Lubbe!

 Lubbe (Ludvig) Nordström
25 februari 1882 -15 april 1942

Nog är han lite bortglömd i dag, Lubbe? Kanske vet mina dyra läsare mer om honom än vad jag gör — mina kunskaper om Lubbe sträcker sig inte mycket längre än till Lort-Sverige, Tomas Lack och att han var gift med Marika Stiernstedt. Och att han tillsammans med bland andra Elin Wägner och Gustaf Hellström räknades till tiotalisterna. (För mig som växt upp med tiotalister och trettiotalister som beteckning på dem som då var verksamma, låter det märkligt när man nu avser personer som föddes under sagda perioder.) 
Så värst mycket klokare blev jag inte när jag begav mig ut på nätet i jakten på kunskaper. Ja, allra först, svingade jag mig upp till översta hyllan, där skönlitteratur N-O står (jag har ännu inte hunnit katalogisera några svenska böcker av författare vars namn börjar på N) — inte en endaste bok av Lubbe Nordström hittade jag där. Vill jag läsa honom får jag bege mig till Projekt Runeberg, där finns några av hans böcker. Vill man höra honom själv så klickar man sig över till Sveriges Radio, där man kan höra honom i inspelningar från 1938.
Naturligtvis finns ett Lubbe Nordströmsällskap — säg mig den författare som inte har ett eget sällskap. 
Jag fick också lära mig att han målade och tecknade, illustrerade tydligen några av sina böcker. Men att hitta något av hans konstverk var svårare, två tavlor hittade jag — det här är den ena.


fredag 24 februari 2012

På tal om telegrampojkar

 Don Motis ringar är kanske inte helt lättburna — men nog är de charmiga. Den övre heter "Messenger boy", den andra hittade jag inget namn på.

Talar man om telegrampojkar så måste man nämna Homer Macauley, den fjortonårige pojken i William Saroyans bok “The Human Comedy” (“Den mänskliga komedin), som på kvällarna cyklar runt som telegrampojke. Eftersom det är under andra världskriget betyder det att han ibland kommer med dödsbud till familjer. Ändå är det inte en sorglig bok, djupt mänsklig och med mycket värme — men inte sorglig. 

torsdag 23 februari 2012

Ropa aldrig varg

Grey Wolf Pup Amongst Flowers, Montana, USA
Tom Vezo

I det skogslän där jag bor ska “riktiga karlar” bevisa sin manlighet genom att vistas i skog och mark med skjutvapen. Som på alla platser där jägare måste konkurra med vilt kan vargdebatten understundom bli mycket hätsk. Nu senast när jag läste en insädare från en varghatare kom jag att tänka på en händelse som min vän Barry berättade. 
Barry Schacht har ett företag där han tillverkar vävstolar och andra textila redskap. En av deras vävstolar heter “Baby Wolf Loom” (ja, det finns en “Mighty Wolf Loom” också). 
Baby Wolf Loom

Barry berättade att de hade fått en beställning på en “Baby Wolf” av en kund uppe i Montanas obygder. Som alltid skickade de ut ett förtryckt vykort för att tala om när den skulle levereras. Där stod något i stil med: “Your Baby Wolf will arrive next week”. Att skicka vykort till dessa lantliga områden är samma sak som att spika upp ett offentligt meddelande — så det blev ett himla rabalder på den här orten. Ett stormöte, där inplantering av varg skulle diskuteras, utlystes, men kom aldrig till stånd eftersom den presumtive vävstolsägaren hann förklara sig.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att tänka på Farley Mowats bok "Never Cry Wolf" när jag skriver det här. En läsvärd, om än kontroversiell bok, som jag gärna rekommenderar.

onsdag 22 februari 2012

Andra tider, andra seder


De av er som uppnått mogen ålder minns säkert hur det var på telegrammens tid. 
Själv har jag både skickat och tagit emot tele-gram — men jag har inget minne av telegrambud. Telegrammen ringdes in och kom så nästa dag med posten.
Hade jag kunnat använda min skanner, så hade jag illustrerat inlägget med några av lyxtelegrammens bilder — jag har en packe med sådana från mina föräldrars bröllop.

Wikipedia kan jag läsa mig till att lyxtelegram-men fanns kvar ända till 1977. Men så hittar jag andra sidor där jag läser att man även i dag kan skicka lyxtelegram, som blir utburna samma dag  priserna börjar vid 175 kronor. Vill man lyxa till det och skicka choklad, är minimipriset 305 kronor.

Lite om lyxblankettens historik hittar jag på en annan sida, där jag också kan läsa:
Ur Televerkets författningssamling. B:10 I. Bilaga 15. Aktuell utgåva 1974-07-01
1. Utskrivning av telegram på lyxblankett skall ske med skrivmaskin eller med vårdad handskrift.
2. Inlämningsstationens namn skrivs c:a 1 cm till höger om ordet "Från"
3. Telegrammets referensbeteckning (skrivs efter inlämningsstationens namn). Oftast antalet Lx /månad, t.ex. Ahh 167
4. Ordantalet (skrivs utan bokstaven w)
5. Datum (skrivs i ordningen år, månad, dag, t.ex. 1970-09-01).
6. Den utskrivande expeditörens signatur (skrivs efter inlämningstiden).
7. Radering eller x-ning på lyxblankett får inte ske.

Att mitt minne gjorde denna utflykt berodde på att jag i morse vek ihop en filt. I slutet av 60-talet hade jag nämligen en äldre väninna som arbetade på telegrafen. Hon berättade att man minsann inte fick skicka vilka ekivoka telegram som helst. 
Hej hopp under filten, när kommer pilten? hörde till de bröllopstelegram som stoppades. 

tisdag 21 februari 2012

Sötsakssugen

A fox squirrel licks maple sap collecting around groves he knawed in the bark of this sugar maple tree (Acer saccharum).  "Sugaring Season," has arrived, when freezing nights cause maple roots to collect water and warmer daytime tempera-tures cause stem pressure to develop , pushing sap out holes in the bark .  Perhaps long before Europeans arrived in America, Native Americans discovered how and when to extract maple sap by watching squirrels.
Image Location: United States, South Dakota, Brookings
 Web Page and Pictures By Peter Leitheiser

måndag 20 februari 2012

Om att katalogisera



För rätt precis tre år sedan berättade jag i ett inlägg hur jag börjat katalogisera våra böcker, den här gången i datorn. Tro nu inte att jag tappade sugen och la’ av bara för att jag inte nämnt saken igen — nej då, jag katalogiserar oförtrutet vidare. Men det går långsamt, ibland för jag in rätt många böcker i ett svep, men så kan det gå perioder då jag inte ens kommer ihåg att jag ska föra in de nya böckerna.
Men nu kan jag berätta att det funkar — till och med bättre än jag trodde när jag började. Jag kan länka till lämpliga artiklar och recensioner på nätet, och jag har börjat skriva in lämpliga ledord som etiketter. Till exempel natur, katter eller namn på ett land som förekommer i boken — för ibland minns jag ju varken titel eller författare, har bara en vag idé om vad boken handlar om.
En sidoeffekt av att organisera sina böcker är att jag blir sugen på att läsa om många av dem, när jag plötsligt ser titeln och en bild av boken. Om det är bra eller inte, har jag inte kommit fram till ännu. Med alla olästa böcker som väntar är det naturligtvis korkat att sätta sig tillrätta med de gamla go’bitarna, men ibland är återseendet så glatt att det lyfter upp mig över dagens horisont.
Tänkte att, vare sig jag läser om eller inte, så kan jag ju presentera en del av de gamla vännerna — när andan faller på. Det blir alltså snarare presenta-tioner än recensioner, eftersom jag själv inte är särskilt road av recensioner.  
Och jag börjar med ett par, inte särskilt gamla böcker, “Fax Me a Bagel” och “ Never Nosh a Matzo Ball” av Sharon Kahn. 

Hur TV-tittande påverkar oss

söndag 19 februari 2012

Dumdristigt eller modigt?

Fairy's Tightrope, 1910
Arthur Rackham
Den lilla älvan är varken dumdristig eller modig — hon har både skyddsnät och vingar.
Men när människor ger sig till att spankulera på lina över Niagara Fallen, kan jag inte låta bli att undra vad de försöker bevisa för sig själv och omvärlden.

lördag 18 februari 2012

Just nu

försöker jag fösa ihop mina spretiga tankar och göra klart för mig vad som är nödvändigt att göra — och när jag klarat av det, i vilken ordning jag ska göra och skriva allt jag vill göra och skriva. Dessutom behöver jag komma fram till om jag ska förtränga gårdagens samtal(se det förra inlägget) — eller vilka mått och steg jag kan vidtaga för att få nödig information.

Utah Copper Company's Open Pit Mine, Bingham, Utah.
This Mountain is Copper Ore.


Gutenberg hade en hel del att erbjuda i dag, men jag har inte hunnit sålla agnarna från vetet. Somliga böcker vet jag på förhand att jag bara kommer att “bläddra” i, som till exempel “The Business of Mining, A brief non-technical exposition of the principles involved in the profitable operation of mines” från 1912 av Arthur J. Hoskin. Jag har ju en märklig böjelse för böcker som behandlar tekniska ämnen som jag inte vet ett smack om. Men kanske skulle jag ändå ha gått förbi boken om jag inte sett den första bilden (ovan) och mints* att jag sett den här typen av öppna gruvor i Utha. Dessutom såg jag, bara häromdagen, en artikel om öppna gruvor i därstädes — nu måste jag ju leta reda på den. (Miljöproblem, tror jag).
Miner's lettuce. Indian lettuce
Montia perfoliata, Howell. Purslane Family.

Boken som handlar om Paul Gauguin tänker jag läsa, liksom jag vill titta närmare på “The Wild Flowers of California: Their Names, Haunts, and Habits” (1897) av Mary Elizabeth Parsons, med illustrationer av Margaret Warriner Buck. Den sistnämnda är inte bara pedagogisk, texten är poetisk, och det finns små verser insmugna lite här och var.
"To the thoughtless a flower is often a trivial thing—beautiful perhaps, and worthy of a passing glance—but that is all. But to the mind open to the great truths of the universe, it takes on a deeper significance. Such a mind sees in its often humble beginnings the genesis of things far-reaching and mighty. Two thousand years ago one grain of the shower of pollen wafted upon the wind and falling upon a minute undeveloped cone, quickened a seed there into life, and this dropping into the soil pushed up a tiny thread of green, which, after the quiet process of the ages, you now behold in the giant Sequoia which tosses its branches aloft, swept by the four winds of heaven."
Om tid, lust och ork tillåter, kommer eventuellt en mer detaljerad bokrapport — här, eller på någon av de andra bloggarna.
Som om det inte räckte med att Gutenberg skulle kunna sysselsätta mig dygnet runt, så har jag varit på bibban och hämtat hem en rejäl trave böcker som de inte har plats för (som om jag har det!).

Jag läser sällan varken Coops (varför i helgonaland säger man inte Konsum längre?) “mer smak” eller ICAs “buffé — jag tycker de är lika dåliga båda två — men bläddrade igenom dem häromdagen. Modernt med små bokstäver?
I “mer smak” (vilket missvisande namn!) ägnar man sig helt åt att förbereda sig inför melodifestivalen — vilken tydligen inte kan beskådas utan att ha något ätbart inom räckhåll. 
Där finns en märklig bild på två spacklade kvinnor som låtsas tillaga något, iklädda kläder som inte ser ut att höra hemma i ett kök, ljuva lockar och påklistrat leende på den ena och trånande blickar från den andra. 

     Det får mig att minnas Sarah Brown — minns ni henne? Hon lagade vegetarisk mat och skrev kokböcker i början av 80-talet.
Jag var så fascinerad av hennes klädsel, där hon trippade runt i köket, iklädd volangblusar och dingeldangel. Av maten minns jag inget. Men jag tror bestämt att jag ska plocka fram kokböckerna och se om jag hittar något ätbart.

*minnas verb mindes mints, pres. minns 
Visst låter mints konstigt och inte kan man säga munnits — för det mesta skriver jag nog kommit ihåg.



Aldrig blir jag nöjd

Irresolute Clay, 2004

 Jag vet att jag i en tidigare post har ondgjort mig över uttrycket “vänta kvar”, som blivit så vanligt. Inspelade röster upprepar med en dåres envishet att man ska vänta kvar i telefonen. 
I går ringde jag en firma där en kvinna upprepade “vänligen väääääään-ta”, med samma tonfall man använder när man försöker lära sin hund att sitta still och vänta, sen fick jag veta att en agent snart skulle hjälpa mig. Det där med snart var nog att ta’ i, för jag fick höra samma budskap fem gånger i minuten i över tio minuter, varvat med den förfärligaste musik. Det är väl inte fel att kalla en försäljare och supporter för agent — men jag som är lättroad, associerar genast till “Agent 007 med rätt att döda”, och blir mest full i skratt.
Fast jag var inte så full i skratt när jag hade talat med agenten i några minuter. Jag ville bara få en förklaring till en av företagets tekniska beskrivningar. Det kunde han inte svara på, så istället fick jag veta att jag borde fråga en annan firma, som sålde företagets produkter. När jag sa’ att jag hade ringt dit först, men att de gett mig det här telefonnumret direkt till firman som tillverkade produkten. Då fick jag veta att det inte heller var bra — och min fråga kunde han inte svara på.
Så jag är precis lika klok som innan jag ställde frågan — dessutom är jag arg och villrådig.


fredag 17 februari 2012

Grattis Ruth!


 Ruth Barbara Rendell
17 februari 1930 
  
Ruth, deckarförfattaren, som även skriver under pseudonymen Barbara Vine, skriver på sin eleganta engelska, böcker med en psykologisk vinkel. Hon befolkar ofta sina böcker med människor med såväl sociala problem, som psykiska störningar. 

Om Chief Inspector Reginald Wexford har hon skrivit 23 böcker.

Ruth började sin bana som journalist — men den banan slutade tvärt, när hon skrev ett reportage från den lokala tennisklubbens årliga middag — utan att bevista den. Oturligt nog dog en middagstalare mitt i sitt tal — vilket Ruth naturligtvis inte hade en aning om. Hon sade upp sig innan hon blev avskedad.

torsdag 16 februari 2012

onsdag 15 februari 2012

Hoppfullt

tisdag 14 februari 2012

Fattig på riktigt

The Pinch of Poverty, 1891
Thomas Benjamin Kennington

För inte så länge se’n talade jag med Vera, en ensamstående trebarnsmamma, vars liv är en kamp för att få pengarna att räcka till.
Hon berättade att en annan mamma i grannskapet föreslagit att de båda familjerna skulle åka till badhuset tillsammans, äta på McDonalds och sen gå på bio. 
Vera, sa’ att inte ens en av sakerna skulle hon och hennes flickor ha råd med — att tänka på att lägga ut pengar för resan till sta’n, och se’n kosta på sig ytterligare tre saker som kostade pengar, det var nästan skrattretande.  Så även om det tog emot, var hon uppriktig och sa’ som det var, att det skulle vara roligt, men hennes ekonomi tillät inte det. 
“Men man måste ju unna sig något roligt ibland” fick hon till svar.
Hur många gånger har jag inte hört det. Folk som säger att “kvalitet lönar sig”, “men ekologisk mat måste få kosta” eller “det är det väl värt för att bli frisk”. Har man inte pengar, så har man inte — då spelar det ingen roll hur hälsosamt, trevligt eller bra något är. Det är utom räckhåll. Ändå fortsätter dessa aningslösa människor att framhärda med sina påtryckningar om hur trevligt, bra och nyttigt sådant är som mindre bemedlade familjer inte ens kommer på tanken att drömma om.

måndag 13 februari 2012

Värmande vänskap

Femme Assise au Gueridon
Ruth Addinall

Almanackan från Ruth hänger så jag ser den flera gånger om da’n. Och varje gång blir jag lika glad. 

Halduken som Maureen har stickat åt mig, hänger så jag ser den varje gång jag ta’r på mig ytterkläderna. 
Färgpennorna från Alissa, konstkorten från Jodi, en bok från Karin, sidenkläder från Franca och så disktrasan från Maitri som jag använder varje dag — alla dessa ting som vittnar om avsändarens omtanke, värmer så gott. Och alla koppar te, jag druckit medan jag tänkt på givaren.

Ingen av dessa vänner har jag träffat, men de har alla taget en paus i livet, bara för att tillverka något, eller skicka något som fått dem att tänka på mig. 
Lägger jag därtill presenter från vänner jag träffat i levande livet, så är vardagen fylld av dessa glimtar av vänskap — servetten från Jane, muggen från Renate, kuddarna från Hildegun… alla dessa saker som sänder glädjeilningar genom kroppen.
När jag kommit så långt i skriverierna, tog jag en paus för att se om det fanns post i lådan — vykort från två vänner på vift i världen. Tack!

Fattig på låtsas


Alms For the Poor
Robert Kemm



Läser en artikel om hur en politiker i British Columbia under en månad lever med de utslagna. Socialbidraget för ensamstående vuxna, på den orten, är 610 dollar, så det var den summan han föresatte sig att leva på.
Efter en månad blev han tvungen att revidera sin förutfattade mening om livet, och människorna, i skuggan. 

Förhoppningsvis kommer han att bära med sig sina nyvunna kunskaper — och arbeta för att förbättra situationen för de arbetslösa och hemlösa.

Kanske är jag orättvis, men jag har väldigt svårt att tänka mig att några av våra politiker skulle göra något liknande — och i så fall att det skulle påverka dem.

Tydligen har en ung man gjort ett liknande experiment för rätt många år sen, och skrivit en bok om det. Men jag kan inte hitta några uppgifter om författare och titel.

Däremot kommer jag att tänka på en bok som jag nämnde här på bloggen för en tid sen: E. Phillips Oppenheims “The Amazing Quest of Mr. Ernest Bliss“. En bok som handlar om hur den stormrike Mr. Bliss, bestämmer sig för att klara sig på näst intill ingenting, under ett år. Kanske kan man kalla boken en äventyrsroman — den är inte alls lika spännande som många av Oppenheims andra böcker. Osannolik och underhållande skulle jag nog kalla den.

söndag 12 februari 2012

Utrotat ord?

"Så blev det sa han som gjorde baljor." 
I samma ögonblick jag sa’ det, insåg jag att Jenny och jag inte talar samma språk. Hon tittade på mig som om vore jag mindre vetande. 


subst. ~n ~ar 
ORDLED: så-ar
• stort, runt och öppet kärl: vattenså
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. sa(r)

lördag 11 februari 2012

I stället för napp

Grattis Elsa!

 Elsa Beskow
11 februari 1874 - 30 juni 1953

Det sägs att alla hennes bilder och böcker kom till vid ett skrivbord i ett hörn av vardagsrummet, något eget arbetsrum eller ateljé lär hon aldrig ha haft.


fredag 10 februari 2012

Timglaset rinner ut


hör jag en man säga på radions nyhetssändning.

Genast ser jag framför mig ett timglas à la Dalís “The Persistence of Memory”.

torsdag 9 februari 2012

onsdag 8 februari 2012

Hjärnlördag


har det varit i dag. 
Silhouette of Head with Gears for a Brain
by Highbridge

Min hjärna har hört talas om att det fanns något som hette piglördag — onsdagar då pigorna hade halva da’n ledigt — och beslutat sig för att införa hjärnlördagar. Fast min hjärna anser att hela onsdagen ska vara ledig.

En av affärerna i vår by, stängde nyligen då ägaren beslöt sig för att pensionera sig. Lokalen har stått tom ett tag, men i dag såg jag att det var fullt med folk, som såg ut att städa och måla, i lokalen. Aha, tänkte jag, det ska bli en utställningslokal — ett antagade som byggde på att jag såg, trodde jag såg, Kattis därinne, en väninna som är keramiker. En förhastad slutsats, eftersom Kattis har varit död i fem år. 
Senare gjorde jag om tankebravaden — jag hade varit inne hos goda vänner, där la’ jag ifrån mig bilnycklarna och lite småprylar på en byrå i hallen. När jag se’n sitter i bilen på hemväg, bromsar jag in och tänker: 17 också, nu glömde jag bilnycklarna på byrån!

Ja, ja, Jag trodde i alla fall inte att jag var i New York när det på Konsum träder in en prydlig svartklädd man som jag vid första anblicken tog för en ortodox jude. Men en blick till, och jag såg att han saknade tinninglockar, och att han hade två rätt små barn i släptåg. Vanliga svenska barn, en i rosa och en i grön overall. Det som fick mig att haja till var att denne välvårdade man, vars uttal fick mig att tro att han var en snobbig stockholmare, sa: “Nej usch vilken lång kö, fy fan, det är ju för djävligt”.
Förmodligen säger min förvåning mer om mig, än om honom.
Vad min reaktion inför en reklamskylt, säger om mig och min hjärna är jag inte riktigt säker på.
En ny flinga, står det bredvid bilden på paketet med den nysvenska texten HAVRE FLAKES. Det måste vara som att leta efter den berömda nålen i höstacken, om man vill hitta den nya flingan!










Kanske skulle jag behöva en dos hjärnsalt.

Grattis Franz!

Franz Marc
8 februari 1880 - 4 mars 1916 

"What appears special today 
will be natural tomorrow." 
                        Franz Marc

Portrait of Mother, 1902

 Moorhütten im Dachauer Moos,, 1902

Indersdorf, 1904


Mädchenkopf, 1906

Lärchenbäumchen, 1908


Spielende Kinder


Cats 1909-10


Akt mit Katze, 1910


Haystacks in the Snow, 1911

The Yellow Cow, 1911

 Schlafende Hirtin, 1912

 Zwei Katzen, 1912


Girl with Cat II, 1912

 Schafe, 1912


Versöhnung, woodcut, 1912

 Das blaue Pferdchen, 1912

Kater auf gelbem Kissen, 1912

Little Yellow Horses, 1912

Füchse, 1913

Pferd und Igel, 1913

 The Fate of the Animals, 1913

 The Lamb, 1913-14
 Sketchbook from World war I