Pedanten och slarvern

The Pharmacist

Norman Rockwell

Vårt apotek tycks ha fått permanent personal, efter en lång tid av  tillfälligt folk. Två gossar som komplettera varandra. Pedanten, ser ut som jag tänker mig den numera utdöde pillertrillaren, förbindlig, lågmäld och extremt långsam. Slavern (som tack och lov nu har slutat tugga tuggummi) hälsar på dig som du var en sedan många år försvunnen barndomsvän, suckar och stönar, rycker på axlarna viftar med armarna och blir under stundom rätt högljudd.
Pedanten viker etiketterna och passar in dem, på förpackningen, med millimeterprecision, innan han efter noggrant övervägande har bestämt sig för var de ska sitta. Även om ett papper ska slängas, viker han prydligt ihop det. ih Slarvern pratar glatt medan han klistrar på etiketterna, på den sidan som råkar vara upp — en gång lyckades han få sitt finger under etiketten. Sådant som ska slängas knölas ihop till en skrynklig boll, som kanske hamnar i papperskorgen.
I går hade pedanten problem med att finna mina mediciner, datorn påstod att det skulle finnas tre förpackningar, men det var tomt i lådan. Efter att metodiskt ha gått igenom ett antal lådor i jakten på pillren, så kommer slarvern på att han lagt dem i fel låda.
Man bör avsätta en timme för varje apoteksbesök. 

En tur till byn

Bild som jag hittade på nätet från Bohusläns museum

Varje gång jag har ett ärende till byn ser jag små klungor med vänner, som råkat varandra, och får en pratstund. De flesta till åren komna, de unga har svårt att få arbete här och försvinner från orten.

Många har haft tunga arbeten och ser säkert äldre ut än vad de är — men tittar jag en stund på dem, så ser jag plötsligt hur de måste ha sett ut för 50 eller 60 år sedan. Precis på samma vis som jag ser för mig hur den lilla gruppen med tonåringar utanför godisbutiken, kommer att se ut om 50 eller 60 år.

Hade jag haft en kamera i fickan hade det varit frestande att försöka få en bild.

När Karin för en tid sen berättade hur hon foto-graferat en kvinna som hängde tvätt — inte i smyg, för det lät sig nog inte göras — kom jag att tänka på gubbarna i Gruyère, som satt på en bänk framför en vacker grå stenvägg. Det var så pittoreskt sagoboks-aktigt att jag och min kompis blev alldeles betagna. Strax bredvid gubbarna fanns en vacker blå dörr, så först ställde jag mig vid dörren och slog på ett amerikanskt 100 watts leende, medan Monika siktade på mig, gav mig instruktioner, på svenska, och försiktigt vred kameran så att hon fångade gubbarna istället för mig. Se’n bytte vi plats och upprepade manövern — jag har ingen aning om huruvida gubbarna insåg vad vi gjorde, de såg inte ens ut att lägga märke till oss, men bilderna blev bra.

Metoden kräver förstås att man har en kompis med sig.

I kassakön i går hamnade jag efter en blind kille, och som så ofta förr slog det mig hur dåligt anpassat samhället är för människor med olika funktionshinder. Jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att dra sitt kort, utan att veta exakt var man ska dra det, och när man ska trycka på vilken knapp, en knapp som jag inte skulle hitta till om jag blundade.

I Sverige har vi åtminstone olika storlek på sedlarna — hur blinda amerikaner klarar av att hitta rätt sedel när alla sedlarna ser exakt lika ut oavsett vilken valör de har, det är mer än jag förstår. Jag vet att de viker sedlarna på olika vis, men det kräver ju att någon hjälper en att sortera sedlarna — efter en stunds handlande kan det inte vara så lätt att veta var man har vilken sedel.

I dag

sitter vi återigen på kökstrappen — fjärde dagen i rad. Det är tidigt, de två föregående åren flyttade vi ut den elfte april.
Älsklingen har ändrat sina rutiner, nu rumlar han hela förmiddagarna, och när vi är redo att flytta ut i solen, kommer han hemsläntrande och faller i en liten hög på en soffa. Inte så liten hög förresten, visserligen börjar jag ana hans midja, men det är många hekton kvar innan han kan stoltsera med den figursydda sommarkostymen.

I dag begav jag mig också in i handkammaren, på jakt efter något roligt att lägga i brödet. Men inser att det är på tiden att jag fyller på förråden med spännande ingredienser. Det mest spännande jag hittade var en stor burk med oskalde sesamfrön — den hade jag totalt glömt bort, men det hade inte flygfäna gjort. Trots skruvlock på glasburken fanns det otrevliga saker bland fröna, ingenting för en vegetarian. 
En snabbkoll i andra burkar och påsar visade inte på mer av den sorten. Såvitt jag kunde se, var alla djuren döda, så kanske fanns de redan där när jag skruvade på locket.

Så här sitter vi och funderar över om man inte längre använder ordet tilltagsen — det var länge se’n jag såg eller hörde det ordet. Men om man inte använder det, vad säger man då? Företagsam hör man inte heller så ofta, och jag kan inte ens komma på någon engelsk variant som låter tillräckligt tjusig för att få den halvspråkiga generationen att ta’ till det. För även om ordet “enterprise” används i svenskan, så har jag aldrig hört “enterprising”.

Vi talar om Dorotea också — Dorotea av Branden-burg, född ca 1430, död 10 november 1495, var drottning av Danmark 1445-1448 och 1449-1481, av Norge 1445-1448 och 1450-1481 och av Sverige 1445-1448 och 1457-1464. Nå’n som vet varför i all världen hon har hakbandet över munnen? Kvinnor kunde även då, och vi funderar på om hon var en satkärring eller bara tilltagsen.

Vad beträffar litteraturen är jag som den berömda åsnan. Förutom allt Gutenberg har att bjuda på har jag två böcker av D. E. Stevenson som Kristi skickat mig, en Miss Silver och “Louisa May Alcott, A Personal Biography” av Susan Cheever. Och som inte det skulle räcka för att göra mig villrådig, hittade jag en bok av Eric Maisel, “A Life in the Arts, an expanded workbook edition of Staying Sane in the Arts”. I oktober -96 köpte jag den, jag minns att jag tyckte den var fascinerande, och vill gärna återvända till den.
.
Blir det tyst här, har jag förmodligen gått vilse bland böckerna — men först ska jag sätt på te, gott att dricka och skönt att värma händerna med.

Hjärnlördag

har det varit i dag. 

Silhouette of Head with Gears for a Brain

by Highbridge

Min hjärna har hört talas om att det fanns något som hette piglördag — onsdagar då pigorna hade halva da’n ledigt — och beslutat sig för att införa hjärnlördagar. Fast min hjärna anser att hela onsdagen ska vara ledig.

En av affärerna i vår by, stängde nyligen då ägaren beslöt sig för att pensionera sig. Lokalen har stått tom ett tag, men i dag såg jag att det var fullt med folk, som såg ut att städa och måla, i lokalen. Aha, tänkte jag, det ska bli en utställningslokal — ett antagade som byggde på att jag såg, trodde jag såg, Kattis därinne, en väninna som är keramiker. En förhastad slutsats, eftersom Kattis har varit död i fem år. 

Senare gjorde jag om tankebravaden — jag hade varit inne hos goda vänner, där la’ jag ifrån mig bilnycklarna och lite småprylar på en byrå i hallen. När jag se’n sitter i bilen på hemväg, bromsar jag in och tänker: 17 också, nu glömde jag bilnycklarna på byrån!

Ja, ja, Jag trodde i alla fall inte att jag var i New York när det på Konsum träder in en prydlig svartklädd man som jag vid första anblicken tog för en ortodox jude. Men en blick till, och jag såg att han saknade tinninglockar, och att han hade två rätt små barn i släptåg. Vanliga svenska barn, en i rosa och en i grön overall. Det som fick mig att haja till var att denne välvårdade man, vars uttal fick mig att tro att han var en snobbig stockholmare, sa: “Nej usch vilken lång kö, fy fan, det är ju för djävligt”.
Förmodligen säger min förvåning mer om mig, än om honom.

Vad min reaktion inför en reklamskylt, säger om mig och min hjärna är jag inte riktigt säker på.
En ny flinga, står det bredvid bilden på paketet med den nysvenska texten HAVRE FLAKES. Det måste vara som att leta efter den berömda nålen i höstacken, om man vill hitta den nya flingan!

Kanske skulle jag behöva en dos hjärnsalt.

Måste vi riva norra gaveln?

Fortsätter att studera manualen. Där står, beträffande utomhussensorn, den som jag nu hängt upp på norra gaveln bakom vår taxus:

Placera inte sensorn längre än 30 m från huvudenheten (inomhus). Minimera hinder som t.ex. dörrar, väggar och möbler.

Alla goda ting äro tre

Det är inte bara mina lönnar jag kommer att fortsätta att tjata om — ni kan vara övertygade om att jag låter min språkliga käpphäst galoppera fram här med jämna mellanrum — och så kommer jag att med förundran tala om det mirakel som alltid sker när jag och livet är på kollisionskurs. För då, då när jag börjar tycka synd om mig själv, och inte har en tanke på mirakler — då händer alltid något roligt. Som nu senast när jag bara på några da'r fick precis den dos uppmuntran jag behövde.

Ett brev med frön.

Ett annat brev med småprat, nyheter från avsändarens familj och massor med snälla ord.

Och så ett telefonsamtal som gjorde mig så innerligt glad — en god vän ringde för att berätta att hans fru som varit mycket sjuk är på bättringsvägen.

Ha-ha

Och nu talar jag om ett dike, "sunken fence" — inte det moderna oskicket att skriva haha i var och varannan mening i sina texter.

I och för sig har jag alltid tyckt att "ha-ha" är ett lustigt ord som framkallar, om inte ett skratt, ett leende. Min trogna lilla bil är ett utmärkt fortskaffningsmedel — men att hoppa över diken kan den inte. Det vill säga, jag tror inte att den kan det, och jag har inte för avsikt att låta den försöka. Så jag får erkänna att jag skrattade inte i går när jag körde nedför vår uppfart och upptäckte att den slutade i ett dike. Helt oväntat var det inte, för just nu håller man på att avlägsna alla elektriska luftledningar till förmån för jordade ledningar. Något som jag tycker är jättebra. Och jag visste att ledningen skulle jordas under vår väg, men hade blivit sagd att jag skulle få reda på när. Nu var det inte så farligt som jag först trodde, gubbarna lovade mig att jag skulle kunna åka ut om en kvart. Så jag tog en tur i trädgården, i det gudomligt vackra höstvädret, och tittade på höstfärgade blad och blommor som fortfarande blommade.

Efter en kvart kunde jag, utan fara för bilens hälsa fara iväg till byn — där jag missade apoteket med en minut. Förutom att apoteket har blivit så outsägligt trist se'n det blev Apoteket Hjärtat, så har man ökat lunchstängningen med en halvtimme. Hur det går ihop med försäkringarna på deras hemsida att tillgängligheten blivit bättre se'n de tog över, är mer än jag kan räkna ut.

Wikipedias syn på saken

Det finns en hel del på nätet om ordet "ha-ha", men jag får en känsla av att det är Wikipedia som ligger till grund för den mesta informationen — utom i ett avseende, hur gammalt uttrycket är. Där skiljer uppgifterna med flera hundra år. Men med tanke på hur rasande fort tiden går så är väl hundra år hit eller dit, inte så mycket att haka upp sig på.

Så här säger Wikipedia:

The etymology of the term is generally given as being an expression of surprise — “ha ha” or “ah! ah!” is exclaimed on encountering such a feature. This is the explanation given in French, where it is traditionally attributed to Louis, Grand Dauphin, on encountering such features at Meudon, by d'Argenville (trans. James), above, and by Walpole, who surmised that the name is derived from the response of ordinary folk on encountering them and that they were, "...then deemed so astonishing, that the common people called them Ha! Has! to express their surprise at finding a sudden and unperceived check to their walk."

Eftersom Wikipedia inte alltid håller sig nära sanningen, gick jag till bokyllan och plockade fram "An Etymological Dictionary of Modern English" av Ernest Weekley. Där kunde jag läsa:

Ha-ha, haw-haw

Sunk fence. F. haha. The suggestion that this is from the exclamation of surprised caused by the obstacle is not very convincing; but it may be from the OF. hunting hahai, to rally the dogs. A playful elaboration of haie, hedge, seems more likely than either.

Sol!

Efter en lång period utan sol, vaknar jag till en makalöst vacker dag — men det är allt den är. Eller rättare sagt den är så mycket mer, den är både kall och blåsig. Det luktar jord och förmultnade blad, och löven yr kring öronen på mig — det framkallar en friluftsdagskänsla. Samma glada känsla som när hela skolan begav sig ut i skogen med matsäck, gummistövlar och ritblock. På eftermiddagen kom vi hem genomblåsta och nöjda med att ha fått byta ut klassrummet mot skogen för en dag.

För min del innebar det ju att jag skulle borda ett tåg och resa en timme norrut, för att se'n promenera tre kilometer innan jag äntligen var hemma. Ibland hade jag sällskap av kamrater som hade samma skolväg. Så värst glad blev jag inte när Åke reste i samma kupé — Åke var en vänlig men mycket udda skolkamrat. Han brydde sig inte om att sätta sig i närheten av mig, ofta satt han i andra änden av vagnen — men höll ändå konversationen igång, till medpassagerarnas förnöjelse och min fasa. Hade han matsäck kvar förtärde han den, utan att tänka på sådana bagateller som bordskick (tågskick ombord?).

Det var så kyligt i morse att jag rotade fram ett par vantar — ett par vantar som är i stort behov av en tvätt upptäcker jag när jag fotograferar dem.

Eftersom vi ännu inte haft någon frost, fortsätter många växter att blomma om, men jag tvivlar på att den här magnoliablomman kommer att slå ut.

Jag läser att det är "International Toot Your Flute Day" idag. Nu tvivlar jag på det där med internationell — och amerikanen i gemen lär inte behöva den uppmaningen. Men uttrycket är intressant, det finns några olika varianter på blåsinstrument, horn och trumpet är kanske ännu vanligare.

På ett ställe läser jag att uttrycket har existerat se'n 1576, förmodligen längre. På den tiden kungjorde ju en härold kungens ankomst genom att trudelutta på sin trumpet. Och jag tänker att fenomenet med fanfar, lever kvar.

Oh, vad livet är härligt

Oh, vad livet är härligt
sjunga vi i en sång, i en sång
blir det nånsin besvärligt
stämma vi upp en sång, upp en sång
Se små solstrålar lockas
fram av vår lilla sång, lilla sång
det ljusnar, det lättar om vi på en gång
sjunger vår lilla sång.

Clearing after Rain
Shi Dan

En klämkäck visa, helt i paritet med Pollyanna — men i dag gjorde den nytta. Vi sjöng den när det började regna och genast upphörde regnet och det blev revor i molnen — nästan tillräckligt stora för att sy både en sjömansskjorta och byxor i minsta storlek.

I motsats till Pollyanna behöver jag inte leka vara-glad-leken, livets glädjeämnen kommer farande ändå.
För visst är det lycka när vänner stannar till på väg hem från fjällsemestern. Danska vänner som jag känt i gott och väl två tredjedelar av mitt liv. Det är gott att träffas och med egna ögon konstatera att den svåra sjukdomen nu är överstånden. Få rapporter om det späda barnbarnet och att bara få sitta tillsammans och låta tankarna och samtalet vandra.
Som en extra bonus fixade Jacob lampan över spisen innan de for. Nu behöver jag inte längre ha pannlampa när jag lagar mat!



En väninna på tillfälligt besök hos sina föräldrar kommer förbi med gott te, inköpt i London innan hon for hemifrån.

Silhouette of Woman Working on Computer

Bill Bachmann

För att inte tala om hur nöjd jag blev med mig själv när jag lyckades få datorn att fungera som den ska — efter att ha trilskats nästan hela året. En framgång som gör mig så upprymd att jag nästan, men inte riktigt, får mig att kasta mig in i andra tekniska projekt, som jag skjutit framför mig alldeles för länge.

Och nu tänker jag ägna mig åt dagens gutenbergsfynd. Kanske rapporterar jag om det senare.

Väderprat

Two Women Shopping in an American Supermarket, Circa 1970
H. Armstrong Roberts

Under den senaste veckan har jag ägnat mig åt den där sortens vänliga småprat med okända människor, som så många påstår inte existerar i Sverige.

I kön på apoteket, som nu har abnormt långa väntetider, berättade en kvinna allt om sin cancer.

På banken diskuterade jag politik med en man.

I kassakön på Konsum talade jag och en kvinna om katter och kattmat.

Vid potatisbingen på ICA pratade jag med en kvinna om det dagliga gisslet att laga mat.

På bilverkstaden var vi tre tämligen jämnåriga personer som ondgjorde oss över hur dyrt allting är nuförtiden — annat var det i vår ungdom!

Damen före mig i bankomatkön berättade detaljerat, medan hon knappade in sin kod, varför det tog så lång tid för henne. Vilket hade till följd att hon fick börja om från början tre gånger — och det tog ännu längre tid.

Dessutom talade vi alla naturligtvis om vädret. Och kanske blev jag lite förvånad över att alla dessa personer tyckte om det blandade sommarvädret — ingen klagade över kyla och regn, utan tyckte att det är så här den svenska sommaren ska se ut.
Jag blir så glad när människor är nöjda med vad som bjuds!

I djungeln bland fåglar, strättor och ryggradsdjur

Varje försommar bestämmer jag mig för att vara uppmärksam på när fågelsången avta'r — och varje år inser jag plötsligt en dag att det är väldigt tyst. Så värst mycket fågelsång är det verkligen inte nu, ibland hör man tornseglarnas skrin och de söta rödhakarna hoppar runt i spireahäcken och knäpper mer än en sjunger. En av dem — en ungfågel — gillar uppenbarligen att leva farligt, den hoppar upp på trappen även när älsklingen ligger där, eller sätter sig på vattenkannan eller en blomkruka och det ser precis ut som ett brittiskt julkort.
Vill vi ha sång får vi sjunga själva, och vad passar väl då bättre än "The Birds Song at Eventide", som mor nynnade på häromdagen.

Inte bara hallonen bildar en, näst intill, ogenomtränglig djungel — gräset har på sina håll blivit så högt att den söta lilla grodan, jag mötte, hade fullt sjå att ta' sig fram. En sökning på nätet säger mig att det finns åtta olika arter grodor, i Sverige — den jag mötte var antingen var en vanlig groda, eller en åkergroda.
"Det är svårt att skilja vanlig groda från åkergrodan som också är en brungroda; det enda säkra kännetecknet är fotrotsknölen vid basen av den innersta tån på bakfoten, som är högst 1/3 av tåns längd (tydligt längre hos åkergrodan)". Eftersom det var ett flyktigt möte och grodan föreföll ovillig att visa upp sina fötter för mig, får jag leva i ovisshet om vilken sort det var.
Som barn såg jag ofta pyttesmå grodor — "grodvalpar"? — de var säkert inte mycket mer än ett par centimeter stora. Varför i all världen ser jag dem aldrig nuförtiden?

Jag har upptäckt en ny hallondjungel, mycket närmare huset än den med skogshallon som jag berättade om senast. Varifrån dessa hallon invandrat förstår jag inte — de är ovanligt mörkröda och nästan lika stora som odlade hallon. I morse iklädde jag mig stövlar, heltäckande kläder och machete — nej, jag nöjde mig med några klippverktyg av olika storlek — och trängde mig in i snåret. Bären är så mogna att man får vara snabb som bara den, för att fånga upp dem innan de faller till marken. Vilket inte är lätt när man är omfamnad aav både årsskott och gamla torra kvistar. En liten hink fick jag fylld, innan värmen drev mig därifrån. Men någon bild blir det inte, jag hade lagt upp dem i en glasskål som jag ställde i solen när kameran deklarerade att nu hade den tröttnat på livet helt och hållet. Så nu dröjer det innan det blir några färska bilder här.

Livets ketchupeffekt

Det har alltid förundrat mig att livet tycks oförmöget att fördela sorg och glädje på ett någorlunda jämt vis. Mitt liv flyter för det mesta fram som en sedesam flod i ett slättlandskap — men så plötsligt förvandlas denna livets flod till en yster vårflod, där allt händer samtidigt i ett rasande tempo. Bara för att efter en dag eller två, återigen bli stillsam.

Nu senast började det med att just den morgonen jag insåg att jag kunde sova tills jag vaknade av mig själv, då blir jag väckt av en felringning halv åtta. Tillräckligt sent för att jag inte tyckte att det var någon idé att somna om.

Jag hade inte mycket mer än svalt frukosten, och såg fram emot att börja på en ny bok, så ringer en väninna: “snälla söta du, min bil startar inte och jag måste vara hos tandläkaren om en halvtimme (det går inte att ringa till tandläkaren för där är bara en telefonsvarare påkoppld). Efter som det ta’r en halvtimme att köra dit, så kastar jag mig iväg — och kompisen kommer bara några minuter för sent. När jag se’n pustar ut och grunnar på hur jag ska komma ifrån matlagningen så smärtfritt som möjligt ringer nästa kompis. Hon och hennes make är på väg till min by för att besöka ett museum härstädes, och vill gärna titta in efteråt. Nu ta’r en ack så välbekant katastrofstädning vid. Eftersom SMHI aviserat regn, vågar jag inte lita på att vi ska kunna sitta ute, utan röjer försäkerhets skull ett par stigar till sittmöbeln, och plockar undan alla märkliga smågrejor som någon sprider ut över hela huset medan jag sover. Mitt i den röjningen ringer det igen, här där telefonen kan vara tyst flera veckor i sträck betraktar jag fyra samtal (fem förresten, eftersom felringaren ringde två gånger) på en dag som att bli nedringd. En väninna som vanligtvis är kortfattad i telefon, hade behov av att prata av sig.

Vännerna kommer och vi slår oss ned under magnolian —tyvärr kommer även regnet, men magnolian är tät och vi sitter kvar ända tills trädkronan börjar släppa igenom nederbörden. Just som vi håller på att gå in kommer några jehovanter och vill rädda våra syndiga själar undan helvetets kval. Men de är vänliga och välupp-fostrade och dra’r sig genast tillbaka när de inser att de kommer olämpligt.

Om man bortser från att jag river ned en pelargon med min ryggsäck (vilket väl beror på att jag är oaktsam, inte att livet är illvilligt) så händer inte så värst mycket mer, utom att min tekniska utrustning strular och innan jag lyckas fixa problemet tror jag att jag måste bege mig till närmaste metropol för att få sakkunnig hjälp. Lättnaden är stor när allt ordnar sig.

Jo, biblioteket ringer och frågar om jag är intresserad av några böcker som de vill bli av med. Klart jag är!

Håller som bäst på att hämta mig efter den fartfyllda da'n (minns att allt är relativt!), och räknar med att ta' itu med brev, mejl och väntande böcker — och allt det andra jag planerat just den da'n (och i stort sett vareviga dag).

Från min trapp

Efter en mulen och kylig morgon tittade solen fram och jag förberedde mig såväl fysiskt som mentalt för att ta' en runda med gräsklipparen.

Men först skulle soptunnan fyllas på, och en del avklippta kvistar fraktas bort från gräsmattan. Innan kvistarna var borförda kom regnet. Nu är gräset vått och luktpionen slokar.

Om en stund tänker jag lyssna på Filosofiska rummet som i dag handlar om konsten att samtala. Det låter intressant, samtalar gör vi ju också här i bloggvärlden — om än i skrift.

Tyst torsdag

— tämligen tyst

en gnutta stökigare än hemma

handtag på blytunga batterier vore bra

särskilt som utrymmet de ska ned i är

figursytt — rena turen att händerna inte

blev kvar under dem