F

 säger den fonetiska sakkunskapen med pedagogiskt allvar, betecknar i de flesta fall en tonlös dentolabial spiran.

 Gunhild Facks (1874–1928) var en svensk illustratör och bildkonstnär. Hon är mest känd för sina illustrationer i den tidiga svenska barnlitteraturen och skolböckerna under tidigt 1900-tal, bland annat i verk av författaren Anna Maria Roos.

och det låter väl inte som något som förgyller dagen — men tänk efter; det finns så många både fantastiska och förtjusande f-ord — men det kommer an på mig att förvandla de stela och torra bokstäverna till något förtrollande, frappant, fabulöst och eventuellt frivolt.

Men Karlfeldts ”Fem farliga F”, har inget att göra i det här inlägget, så jag kastar mig rakt in bland f-orden (utan fallskärm) och väljer något jag är glad över att jag kan höra: fågelsång: 

 Birdsong

Károly Ferenczy

Fågelsång

Blå hampdånets underläpp trutar

i dikesren och på klöveräng.

Gökarnas slagdänga tutar

istadigt sin tersrefräng.

Stenen är varm under baken

och bra när man lånar sitt öra åt

konserten som inte har maken,

buskskogens fåglalåt.

Halsbandsflugsnapparn tar kvinten

till svarthättans flöjtlika Mozartcitat,

som tävlar i lövlabyrinten

med blåmesens ivriga prat.

Himmelshögt lärkorna sätter

sin koloratur över vimlet av sång,

där spillkråkans träkastanjetter

bär bofinkens joddeljargong.

Jag sitter och ser på den labra

sydvästens blånande sidenbaner

och rimmar mitt abrakadabra.

Hjärta, vad vill du mer?

Så vackert som livet kan drilla,

minns vad det bränt,

finn dig, var stilla,

ett bland dess instrument.

  Karl Ragnar Gierow

  ur ”Innan klockan slagit noll”

I skolan fick jag lära mig att vi människor har fem sinnen — men vid en sväng på nätet lär jag mig att man utökat det till sju sinnen.

Somliga av mina sju sinnen har förmodligen avtagit, men inte så mycket att det besvärar mig, så när vi ändå är inne på vad vi hör, lägger jag till musik av Gabriel Fauré. Hans ”Pavane” och ”Clair de lune” är ett par av hans ofta spelade stycken, och här kan du lyssna till ” Piano Quartet No. 1 in C Minor, Op.1”.

Folke Isakssons prosadikt ”  då färgerna försvann från jordens yta”, gör mig medveten om hur stor del färgerna har i vårt liv.

Dagen då färgerna försvann från jordens yta

Det måste ha börjat tidigt på morgonen. Jag var ännu inte vaken, men
något senare såg jag färglösheten.

Genom fönstret såg jag, hur en fjäril ryckte till och förvandlades 
till en askflaga. Det fanns fortfarande blommor, men färgerna hade 
bleknat. Jag erinrade mig min vän målaren som skulpterar på hösten, 
eftersom tillvarons kolorit då sviker honom. Jag tvekade men slog hans 
nummer. Han berättade att han hade gått upp mycket tidigt denna 
förmiddag för att försäkra sig om färgernas medverkan i det motiv 
han hade påbörjat.

Tystnaden efter min fråga: var färgerna fanns? Det var, som om han 
befann sig i en oceangrav och talade viskande genom en blymantlad 
kabel. Så kom rösten närmare. Han hade denna morgon iakttagit hur 
färgerna dragit sig tillbaka, in i sina tuber och burkar. Målningen som 
han påbörjat i en stund av tillförsikt var bara dukens väv.

Jag lade på. Tystnaden var nu mycket grå. Skulle också alla ljud 
försvinna? Var vår bristfälliga tillvaro på väg ut i något isande univer-
sum där ingenting av ljus, värme och färg kunde existera? Kanske var 
allt redan försent. Visste barnbarnen någon råd? Kanske hade de hört 
av en nötskrika eller en taltrast, hur det skulle bli med alltsammans. 
Färgerna kanske behövde gråta en stund, de var antagligen utmattade. 
Allt detta målande i jordens alla hörn, detta skrapande på en allvarsam 
yta! All denna brist på tålamod och insikt.

folke isaksson

Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus

I min vilda trädgård har jag gott om småkryp av alla de slag — alla gör mig glad (fästingarna undantagna — trots att de börjar på f). En kär gäst är aspfjärilen,  en av våra största dagfjärilar som blir bortåt 8- 9 centimeter. Jag läser att den betraktas som sällsynt, och känner mig hedrad av besöket.

Fjärilen

Kringfiaddrande fjäril ! Du svingar 

Från blomma till blomma i dans 

Och med dina praktfulla vingar 

Omfamnar hvar doftande krans. 

Sjelf är du en flygande blomma, Utsprucken ur puppan helt nyss.

Så fri och så glad får du komma 

Och gifva den sköna en kyss.

  Johannes Olsson

   ur Bråna-smedens dikter

De tre återstående verserna hittar du hos Litteraturbanken och allt om Klimakteriehäxans positiva projekt kan du läsa om på hennes blogg till vilken min blogg vägrar att länka.

Festina lente!