143

dagar kvar 

i

144

dagar kvar 

i

145

dagar kvar 

i

146

dagar kvar 

i

Ute och cyklar

 

Tyvärr är klippet inte daterat, men det verkar ju vara en krutgumma. Grunnar på om bilden är retuscherad, cykeln ser inte ut att ha ett stödhjul — så där måste ha funnits en stödmänniska. Inte ens en krutgumma torde kunna sitta blick stilla på en tvåhjuling tillräckligt länge för att få en skarp bild.

147

dagar kvar 

i

148

dagar kvar 

i

149

dagar kvar 

i

150

dagar kvar 

i

Söndag

 

 "Sunday at the Beach" 

Edward Henry Potthast  

I Didn't Go To Church Today  

I didn't go to church today, 

I trust the Lord to understand. 

The surf was swirling blue and white, 

The children swirling on the sand. 

He knows, He knows how brief my stay, 

How brief this spell of summer weather, 

He knows when I am said and done 

We'll have plenty of time together.

                            Ogden Nash

151

dagar kvar 

i

152

dagar kvar 

i

153

dagar kvar 

i

154

dagar kvar 

i

Tidens flykt

 

Three generations, 1923

Philipp Bauknecht 

PREFACE TO THE PAST

Time all of a sudden tightens the tether.

And the outspread years are drawn together. 

How confusing the beam's from memory's lamp are; 

One day a bachelor, the next a grampa. 

What is the secret of the trick? 

How did I get so old so quick? 

Perhaps I can find by consulting the files 

How step after step added up to miles. 

I was sauntering along, my business minding, 

When suddenly struck by affection blinding. 

Which led to my being a parent nervous 

Before they invented the diaper service. 

I found myself in a novel pose, 

Counting infant fingers and toes. 

I tried to be as wise as Diogenes 

In the rearing of my too little progenies, 

But just as I hit upon wisdom's essence 

They changed from infants to adolescents. 

I stood my ground, being fairly sure 

That one of these days they must mature. 

So when I was properly humbled and harried, 

They did mature, and immediately married. 

Now I'm counting, the cycle being complete, 

The toes on my children's children's feet, 

Here lies my past, good-by 

I have kissed it; Thank you, kids, 

I wouldn't have missed it. 

                        Ogden Nash, 1950

För den som brukar besöka bastmattan är det knappast någon överraskning att höra mig prata om en av mina favoriter — Ogden Nash — betrakta det som en hyllning på hans 118 års födelsedag.

Solidaritet

 

I flickskolan

gick flickorna

två och två

Hela den långa

flickskoletiden

gick de så

Den som inte fick någon att gå med

fick gå där ändå och se på med

långa ögon 

Vad lärde sej

raden av flickor

som gick två och två?

Och vad lärde sej

den som såg på?

Vad lärde de sej om gemenskap

och solidaritet och kamratskap

och sådana viktiga ting? 

Om sådant lärde sej ingen

någonting

Vad de lärde sej var rivalskap

och skvaller och konkurrens

— för att vinna trygghet bland andra

var detta de medel som fanns

Det lärde de sej varenda dag

hela den långaflickskoletiden 

Och nu

under grundskoletiden

Vad lär man sej nu

av solidaritet och kamratskap

och sådana viktiga ting?

Under den långagrundskoletiden

vad lär man sej nu?

Ingenting

Man ska inte blikamrat

man ska bli

konkurrent

och mest kompetent

så man inte blir

utslagen

Det lär man sej nu

helar den långa

grundskoledagen

 

Instruction Human Solidarity

Study for the panel of the National Library of Brazil 

Eliseu Visconti

Det har skrivits oändligt många hyllmeter om solidaritet — och börjar man botanisera bland dessa texter upptäcker man hela tiden nya infallsvinklar, och blir tvungen att tänka till ordentligt.

I morse när jag lyssnade på "Tankar för dagen" med författaren Bo R. Holmberg, så kom jag att tänka på Ingrid Sjöstrands dikt "I flickskolan".

Joe Hill skrev ett annat slags vers:

HÅLLEN FÄSTET! 

(Hold the Fort.)

Engelska Transportarbetarnas strejksång. 

Översatt av Fritz Andrén.  

För frihets sak vi möts i dag,

Och höjer rösten för

Att hand i hand, med Unions band,

Vi kämpar eller dör:

    Hållen fästet tills vi kommer,

    Förenta nu vi står.

    Hand i hand vi kämpar framåt.

    Segern skall bli vår. 

Upp kamrater, se banéren

Fladdra högt mot skyn,

Hjälpen kommer när vi önskar.

Sjung, kamrater, sjung.

Refr. 

Våra skaror ständigt ökas

Giv signal till dem.

Med vår Union skall vi segra

Över fienden.

Refr. 

Vilt och länge kampen rasat,

Stridd för älskad sak.

Solidaritet har segrat,

Jubla högt, kamrat.

Refr.

Solidarität 

Käthe Kollwitz

155

dagar kvar 

i

Lite skriblerier

Men åtminstone måste du begripa när jag säger dig att jag är hitkommen för  att broderligen bedja dig sluta ditt skribleri, flytta  ned till din ort igen, låta gossarne gå i skola  såsom hittills, sköta ditt hus, och åter blifva en  aktningsvärd qvinna i stället för en lumpen romanförfattarinna. 

             ur Skizzer. Första samlingen (1841), avSophie von Knorring

 The Artist's Wife at her Desk 

 Carl Moll

Det finns nog inte mycket som är vackrare än ett hallon i motljus.

Jo då, det finns fortfarande hallon, fast det tar lite längre tid att fylla en hink nu, än för bara en vecka sedan. men vad gör det när solen skiner, rödhakarna tjattrar  och håller mig sällskap och utsikten över den spegelblanka älven är hänförande. Perfekta stunder att låta tankarna vandra. Den enda ormen i mitt paradis är nässlorna som nästlat sig in i buskaget. 

Läste någonstans, minns tyvärr inte var, om flickor som tog på sig handskar när de plockade hallon för att inte få rispor på sina vackra vita frökenhänder. Visst ser mina händer och underarmar ut som om jag lekt med en kattunge — men så hade jag inte heller några vackra vita frökenhänder innan hallonsäsongen var här.

Tankarna skuttar runt som uppspelta harpaltar, vad ska jag göra  först, när jag kommer in, skriver en mental lista som jag garanterat har glömt innan jag lämnar hallonsnåret. Jo, jag ska ta fram några skurdukar, så de som bor i mitt hus under min bortavaro, inte ska behöva leta efter dem. (Trasor går alltid åt när man vattnar blommor). 

O, jag får inte glömma att plocka fram de bekväma sandalerna — och var i all världen har jag lagt reservglasögonen. Det börjar bli för varmt — pôtthett, som di säger här på trakta — jag far hem, det är skönt att susa ned för backen, vinden svalkar. 

Hemma plockar jag in de sista krukväxterna från trappen, ifall det skulle bli frost ska mina hussittare inte behöva göra det. 

Energin är på upphällningen, jag fyller en skål med hallon och slår mig ned i skuggan med alla mina listor: att göra, att handla, att leta rätt på,  och den viktigaste av dem alla GLÖM INTE BORT ATT.

Det finns inte plats för mer bär i frysen så nu fråssar jag i det jag plockar, och hoppas att kombinationen av C och E-vitaminer ska göra mig gott, dessutom är de fiberrika och innehåller en del nyttiga mineraler. 

Jag har länge sneglat på Jenny Uglows biografi "Mr. Lear", nu bläddrar jag i den och gläds åt att få börja läsa den. Trots att det är en pocketbok (larvigt namn), så väger den, med sina 643 sidor drygt ett halvt kilo. Om nu inte de dryga femtiotalet böcker jag laddat ned skulle räcka, så borde Mr. Lear kunna roa mig.

 Visst är skribleri ett underbart ord‽ man får gå tillbaka till tidigt 1800-tal för att hitta det i texter, så vi lär nog inte kunna återinföra det:

SKRIBLERA skrible4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.

Etymologi

(numera föga br.) hålla på med (värdelösa l. lappriartade) skriverier, vara ”skribler”; skriva l. klottra ihop brev; äv. med obj.: (hastigt l. talanglöst skriva ihop (ngt). 

En bok postpapper

Bläcket rodnar i dess penna,

Ljudet darrar i dess röst;

När en flicka ska bekänna:

Kärleken bor i mitt bröst.

Men hon blott några gånger

Trugat fram sitt tunga : ja!

Drillat några kärlekssånger,

Låtit några kyssar ta.

Se'n förslår ej bläck och papper,

Pennor utslitna bli;

Gellert sjelf var ej så tapper

I onödigt skribleri.

Och från sjelfva predikstolen

Tydligare skrålas ej,

Än predikaren i kjolen

Gnäller: O!!! jag älskar dej!!!

Dikten hittar jag i Johan Anders Wadmans "Samlade skrifter 2" (1855) 

Wadmans dikter är nöjsam läsning — om man förstår dem, de syftar ofta på dagshändelser och samtida personer. Vad som var aktuellt i början av 1800-talet vet jag inte så mycket om, men efter att ha konsulterat Svensk uppslagsbok från 1932, har jag kommit fram till att den Gellert som nämns i dikten förmodligen är den tyske författaren Christian Fürchtegott Gellert, 1715-1769. Många av hans verk finns hos Litteraturbanken. 

  Jag har verkligen inte tid att sitta här och roa mig, men när jag upptäcker att en av mina förfäder redigerat Wadmans Samlade skrifter, så kan jag ju inte låta bli att läsa vidare. Denne Herman var en tämligen medioker författare, jag vet, för jag har läst några av hans böcker. Men han skrev även läroböcker i svenska, och de skulle jag gärna vilja titta närmare på. Det har funnits en hel del skrivande människor bland mina förfäder, mor och jag undrade hur mycket som kom sig av en "skrivar-gen" och vad som som fördes vidare i litterära miljöer. Jag lutar åt att miljön spelar en stor roll.  

156

dagar kvar 

i

157

dagar kvar 

i

158

dagar kvar 

i

Lördag med Gutenberg

Godissugen?

Då är kanske det här häftet från 1957 något för dig.

Party Sweets by Mary Blake 

Uppriktigt sagt så är det inget av recepten som får mitt snålvatten att rinna — men jag gillar de tidstypiska illustrationerna. 

Skulle kunna tänka mig att prova Chocolate Bon Bons om jag behövde en present till någon godisgris.

Chocolate Bon Bons

Sweet-tooth favorite ... Carnation keeps them creamy longer....

Makes about 3 dozen 1-inch bon bons

 ½ cup granulated sugar

½ cup sifted all-purpose flour

¼ teaspoon salt

2 tablespoons butter

1 egg

1 cup undiluted Carnation Evaporated Milk

1 cup (6-ounce package) semi-sweet chocolate pieces

1 cup chopped nuts

1 teaspoon vanilla

Combine all ingredients except nuts and vanilla in saucepan over medium heat. Stirring constantly, cook until very thick (about 10 to 12 minutes). Chill about one hour. Drop chocolate mixture from teaspoon into chopped nuts. Roll into small balls, and chill until served.

"Evaporated milk" är inte alltid så lätt att hitta i Sverige, men använd länken nedan så kan du lära dig hur man gör sin egen. Själv använder jag kaffegrädde där koncentrerad mjölk anbefalles.

Jag blir lite förvånad över att man fortfarande på nätet hittar uppgiften att "evaporated milk" går att byta ut mot "Condensed milk" — det blir inte bra!

Men du kan göra din egen kondenserade mjölk istället för att köpa den dyra som finns på burk!

Det finns ett antal recept på nätet, men alla jag hittar där säger att man ska sjuda mjölken under omrörning tills den tjocknar — att stå vid spisen och röra är inget för mig, så jag gillar mitt gamla recept som jag fick i internets barndom av en kokboksförfattare:

Homemade Sweetened Condensed Milk

½ cup boiling water

1 cup nonfat dry milk

⅔ cup granulated (white) sugar

2 tablespoons melted butter or margarine

Place all ingredients in the container of an electric blender in the order given; process on medium-low speed for 2 minutes.

Allow to cool to room temperature before using in a recipe or store in refrigerator for up to 1 week.

Makes 1 ¼ cups or the equivalent of 1 (14-ounce) can.

Carnation Evaporated Milk

What’s the Difference Between Condensed and Evaporated Milk?

 How To Make Evaporated Milk

159

dagar kvar 

i

Fler än jag gör så här

 

illustration: Carl Zetterström

Så snart den glåmiga morgonen tittar in genom rutan, stretar fru Blom in med dammsugaren i vardagsrummet och startar den, men upptäcker strax att hon har glömt det munstycke med vilket man suger bakom värmeledningen och visst måste man väl suga bakom värmeelementen om man är en ordentlig husmor! På vägen efter detta munstycke passerar hon telefonen och kommer ihåg att hon skall ringa till sin affär efter bitsocker och 25 andra nyttiga saker, och medan hon talar i luren ser hon att en av handsklådorna i tamburen står öppen. Vilket slarv! Efter samtalet går hon för att stänga den, men upptäcker att där ligger en gammal grön hatt nedknölad. Hon provar den och undrar hur hon någonsin har kunnat ha någonting så fult. Med hatten på sig går hon för att visa den för sönerna Blom, men erinrar sig att de är i skolor och dylikt och alldeles strax skall komma hem för att spisa lunch. Hon sätter på en stekpanna och lägger ett par hamburgare i den, men tiden måste utnyttjas om man vill hinna med allting i ett stort hushåll, få det att löpa galant och bli fint och snyggt i varje hörn. Hon skyndar därför in i badrummet och plockar bort alla sakerna på hyllan för att torka den. Då ser hon att någon har badat utan att göra rent karet efter sig - ett nog så vanligt fenomen. Hon startar handduschen, men måste också hämta Den Vita Tyfonen eller annan ammoniakblandning i städskåpet. På vägen dit passerar hon köket och känner en märkvärdig lukt. Det är hamburgarna som hunnit bli f.d.  hamburgare och fru Blom tröstar sig med att hamburgare ändå är en ganska fantasilös föda, ovärdig en kompetent husmor. Hon skall i stället göra en skinkomelett med tomater . Det är så vackert.

                ur kåserisamlingen "Ögonblick"

                  av Marianne Zetterström, 1968

Jag har i alla fall burit upp dammsugaren till övervåningen.

Vill du läsa hela kåseriet hittar du den hos Litteraturbanken.

160

dagar kvar 

i

161

dagar kvar 

i

Tankar genererade av en födelsedag och en artikel

 

Jag har skrivit om Enid Blyton, och hennes böcker, flera gånger tidigare — jag har till och med lovat att återkomma till Enid. Hon fascinerar mig, och att jag inte skrivit om henne beror mest på att jag inte behärskar konsten att begränsa mig, och att sakligt få med det väsentliga, utan att ge avkall på de små talande detaljerna.

Hon fyllde år i går, och jag tänkte att jag kanske borde gratulera henne — igen — men jag fick inte till det, för jag blev väckt av telefonen i min middagsvila av en en väninna som säger: "jag är här nu". Jag hade fått för mig att det var i dag hon skulle komma! Det blev en trevlig dag — men något skrivet blev det ju inte. 

Och så värst mycket kommer det inte att bli nu heller, men när jag i morse läste vad Ulrika Lindahl skriver om sonens kollovistelse, associerar jag genast till Enids tre böcker om Kicki. (The Naughtiest Girl in the School (1940), The Naughtiest Girl Again (1942), The Naughtiest Girl is a Monitor (1945)). Av någon outgrundlig anledning har man valt att kalla henne Kicki i den svenska översättningen — tyckte man att Elizabeth var för svårt för svenska barn, hade man ju kunna nöja sig med att byta ut z  mot s, Här vimlade det ju av Elisabetor på 40-talet. De två första böckerna finns hos fadedpage, där för övrigt många av Blytons böcker finns.

 “I HAD A GUINEA-PIG, AND IT HAD A FACE 

JUST LIKE MISS THOMAS,” SAID ELIZABETH.   

Elizabeth skickas mot sin vilja iväg till en internatskola — intrigen är på intet sätt originell, och många av episoderna känner jag igen från Enids andra internatskoleböcker. Det som är annorlunda med de här tre böckerna är att skolan är en samskola, och mycket progressiv. Jag kommer att tänka på Summerhill — som Enid  naturligtvis kände till — och kanske det faktum att Enid var utbildad Fröbel-pedagog, spelade in. 

 “HAVEN’T YOU ANY MONEY AT ALL?” ASKED THOMAS

På veckomötena skickas en låda runt där alla barn ska lägga sina pengar som de eventuellt fått sedan det senaste mötet, sedan får varje barn 2 shilling i "veckopeng". Den som vill köpa något dyrare får ansöka om mer pengar, och mötet avgör om ansökan ska beviljas. Barnen själva utdömer vid behov bestraffningar — lärare finns alltid med i bakgrunden, men lägger sig sällan i diskussionerna. 

Vill du veta mer om Enid och hennes böcker så finns The Enid Blyton Society, en synnerligen aktiv sida.  InternetArchive har också många av hennes böcker och flera biografier.

I den här serien som i så många andra har det getts ut nyskrivna fortsättningar— tro mig, de är inte bra! Det vill säga, jag har inte kunnat förmå mig till att läsa de nya böckerna om Elizabeth, men jag har läst andra fortsättningar, av samma författare, i några av de andra internatskoleserierna.

Illustrationerna är gjorda av Kenneth Lovell för första upplagan av "The Naughtiest Girl in the School".

162

dagar kvar 

i

Bloggerskans kviller

 

Das Irrenhaus

Francisco de Goya

Jag trodde allt skulle bli bra mellan blogger och mig, bara jag fick vänja mig. Men så 17 heller. Det är en kamp att skriva ett inlägg — men bara ibland, andra gånger är det nästan, men bara nästan, smärtfritt.

Om samma problem återkom, så vore det ju bra, som det här med att lägga in bilder som ibland går hur geschwint som helst, medan bilderna andra gånger inte kommer i den ordningen som jag lagt in dem. Men eftersom det inte är något system i galenskapen, så kan jag ju inte lära mig vad blogger har för preferenser beträffande ordning av dem.

Andra gånger blir texten understruken alldeles utan min förskyllan— men tro inte att det går att göra det ogjort genom att klicka på U. 

Och texten blir antingen för stor eller för liten.

Och så där håller det på, och när blogger är riktigt vrång, så tar det dubbelt så lång tid att få till ett inlägg, som det gjorde på den gamla goda tiden.

Fortsätter det så här är jag snart mogen att flytta in på Goyas "dårhus". Ett ord som redan på 1850-talet ansågs förklenande, visst är det intressant att se hur man alltid möblerat om i ordförrådet, och flyttat somliga ord till skamvrån:

Anm. Af humanitetshänsyn började man, i Sv. c. 1850, i Finl. först senare, i båda landen tidigast i medicinskt fackspråk, att undvika ordet dåre i denna bet. äfvensom, ehuru i mindre utsträckning, dess hithörande ssgr. I bildade kretsar i Sv. är det enkla ordet i denna bet. numera nästan obrukligt o. i fackkretsar fullkomligt ur bruk.

För ögonblicket har jag inte tid och kraft att starta en ny blogg , men visst har jag lekt med tanken på att göra slut med blogger. Därför att jag surfat runt för att se vilka alternativ som finns.

Det är understundom nöjsam läsning — på ett ställe läser jag: "Mejla vår härliga kundtjänst". Nej tack, jag vill inte ha en härlig kundtjänst, jag vill ha en som kan ge korrekt, gärna tråkig, information, vid behov.

Jag går vidare och hittar följande:

Vi förstår att juridiska villkor kan vara tråkiga att läsa, så vi har ansträngt oss för att göra upplevelsen något mer angenäm. Jag har aldrig någonsin kommit på tanken att juridiska villkor kan vara en upplevelse — allt jag begär är en korrekt text utan utsmyckningar.

Efter flera bottennapp hittar jag bloggo.nu, som jag ska titta närmare på om en månad eller två.

Har du hört det härliga ordet kviller tidigare? Det har inte jag, men jag blev bara tvungen att använda det, eftersom det är precis vad det här inlägget handlar om.

KVILLER, sbst.

Etymologi

[vbalsbst. till KVILLRA]

(†) jämmer, klagan. (G. III:s död) har .. injagat oro och bedröfvelse i våra hjertan och upfylt våra munnar med qviller och klagan. Bergman TalG3 2 (1792).

163

dagar kvar 

i

Att bilda barn

 IN THE LAND OF WINDMILLS AND WOODEN SHOES

O, the wind it is blowing with never a stop,

And the arms of the windmill go “Flip, flop, flop,

”Flip, flop, flop,

And around and round,

Till the water is pumped and the corn is ground.

O, the Dutch wooden shoes go “Klip, klop, klop,

”Toward the windmill that turns with its “Flip, flop, flop,

”Flip, flop, flop,

And around and round,

Till the water is pumped and the corn is ground.

And the little Dutch children with “Klip, klip, klop,

”Run away to the windmill that goes “Flip, flop,

”Flip, flop, flop,

And around and round,

Till the water is pumped and the corn is ground.

Vill du kunna sjunga den här sången så finns det noter till den i bokens början.

Som barn var jag mest irriterad på böcker med många illustrationer — de tog ju bara upp plats, och vem brydde sig om bilderna när man ville veta vad som hände sedan‽

Nu är jag barnsligt förtjust i böcker med vackra illustrationer och gläds när jag hittar illustrerade böcker, som Windmills and wooden shoes, av Maude M. Grant. Det är inte mycket som finns skrivet om författaren annat än att hon skrev böcker och poem för barn, och att hon  levde mellan 1876 och 1941. Så värst mycket mer får man inte heller veta om illustratören Bess Bruce Cleaveland, 1876-1966, teckningsläraren som efter att ha undervisat i sex år, övergick till att illustrera böcker. Barn och djur var hennes favoritmotiv, och det får hon frossa i, i den här boken.

Texten tycks riktad till mycket små barn, korta meningar och enkla ord (minns att boken är från 1919). 

She showed Katrina how to knit. 

Katrina learned very fast. 

Soon she could knit as well as her mother. 

Her mother showed her how to knit stockings, mittens, lace, and even a hood. Katrina is very proud of her knitting work.

Den kan låta avancerat men vid den här tiden var det självklart att lära sig de nödvändiga sysslorna tidigt. Det får mig att tänka på "Mor Afkes tio", de småflickor som åsyftas här var fyra år!

_ _ _ och bredvid honom, på en gammal nött bänk satt småflickorna med sin stickning. De måste sticka tolv varv var. Först när det var gjort fick de leka, hade Mem sagt.
Ur "Mor Afkes tio" av Nienke van Hichtum

Men inte ens i Holland på den tiden, ville alla små flickor lära sig sticka, då fick man ta till en del knep.

Rikka did not want to learn to knit. She said it was too hard. She said she would rather play on the beach. 

Her mother said to her, “Rikka, if you will learn to knit, I will give you a ‘Wonder-Ball.’

"Wonder-Ball!’ What is that, mother?” asked Rikka. 

“It is a ball of yarn,” said her mother. “There are little presents or surprise gifts wound up in the ball. As you knit the yarn from the ball, the gifts fall out.” 

“Oh, I should like a Wonder-Ball, Mother,” cried Rikka.

 “I will learn to knit and I will knit fast so that I can knit my presents from the ball.” 

Rikka’s mother made her a “Wonder-Ball.” It was a very big, blue ball. She gave Rikka some shining needles and taught her how to knit. 

Rikka tried and tried, and at last she learned to knit. It was very hard at first, but she did not give up. 

The first gift she knit from her ball was a little silver pencil. She was much pleased with it.  

She knit hard every day. 

It seemed a long time before she came to the next gift.

Then a pretty chain of red beads came out of the “Wonder-Ball.” 

She knit and knit away. The gifts she knit from the “Wonder-Ball” were many.

 She sang a little song as she worked. 

She called it her “Knitting Song.”

 Click, clack, click, clack, 

On go the needles, forward and back, 

Careful never a stitch to drop, 

Busily knit with never a stop. 

Forward and back, forward and back, 

Bright little needles, click, click, clack.

 

  Among her gifts was a little gold ring with a blue stone in it. She had also a wooden bird, a tiny doll, and a thimble. She called her thimble her “finger-hat.”

Rikka was very happy. She thanked her good mother many times for the lovely, big “Wonder-Ball.” Rikka soon learned to knit very well. She liked to knit even when she had no “Wonder-Ball.” She knit a scarf for her father. She knit a jacket for her doll. “It is such fun to make things,” said busy little Rikka.

 

 

Mutor i all ära, men jag undrar om det är så enkelt att få ett motsträvigt barn att lära sig sticka — jo, om handlaget finns och resultatet blir bra, men annars?

Men som sagt, i den här boken är det mest bilderna jag ägnar mig åt.