torsdag 31 mars 2011

Hur gör ni

med era begagnade påskliljor?


Jag talar alltså om miniatyrvarianterna i kruka. Får ni dem att blomma om? Ibland har jag grävt ned lökarna och hoppats på flera påskliljor nästa år. Men det har aldrig lyckats. Någon som har några trollformler att dela med sig av?

Grattis Franz!

Franz Joseph Haydn
31 mars 1732 - 31 maj 1809
tyvärr framgår det inte vem
som målat porträttet, och när.

Naturligtvis vill jag var med och gratulera en av mina favoritkompositörer.

Franz Joseph Haydn
Thomas Hardy, 1792

Nu lossnar det i marken
den tunga vintertjälen
ger efter och går bort.
Det sjuder sång i själen
likt saften som i barken
nu stiger inom kort.
Vilhelm Ekelund

onsdag 30 mars 2011

Välling

Klar låg himlen över viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.

Gustaf Fröding



Jag bläddrade lite förstrött i Stina Billings "Kostråd" när jag skulle ställa tillbaks den i bokhyllan. Första receptet i kapitlet efterrätter är slätvälling. Är det något jag har svårt att få ner så är det välling, och det slog mig att jag faktiskt inte visste hur man tillagade denna klassiker. Efter att ha konsulterat både böcker och nätet, har jag förstått att det finns massor av olika sorter — kanske har jag en förutfattad mening, men jag tycker de verkar lika läskiga allihopa.
Jag minns med fasa när jag var gäst i en familj som jag inte kände så väl, värdinnan kom in med en stor mugg välling åt mig på morgonen, så slog hon sig ned och konverserade medan jag försökte pina den i mig.
Tänk så mycket man inte vet, när jag börjar läsa på nätet upptäcker jag att det pågår ett vällinguppror. Nåja, det kanske är att ta' i — men det pågår tydligen en debatt om huruvida man ska ge sina barn välling eller inte. Föräldrar som ifrågasätter det kloka i att ge sina barn industritillagad välling med över 20 ingredienser ( bland annat mono- och diglycerider och maltodextrin), betraktas som oansvariga. Ett annan fråga är glutenhalten i vällingen. Annelise Carlsson skriver, i sin doktorsavhandling, att antalet barn med glutenintolerans har fyrfaldigats sedan glutenhalten i vällingprodukter ökade under 80-talet.

Jag har för mig att Grimms saga om sötgröten finns i en vällingvariant — men hittar den inte i någon av mina sagoböcker. Så jag illustrerar med en grötbild — eftersom välling egentligen bara är utspädd gröt.
Kanske blandar jag ihop grötsagan med uttrycket, "när det regnar välling, har den fattige ingen sked."
Några litterära vällingar kan jag inte dra mig till minnes. Häck väck vällingsäck, är kanske en gammal räkneramsa, men knappast litterär. Pelle Holm har två ordspråk i sin bok "Ordspråk och talesätt". Det ena tycker jag är jättebra:
"Man ska inte ösa välling på söndrigt fat."
Med vilket menas att man inte ska anförtro hemligheter åt någon som inte kan hålla mun. Vad som menas med det andra uttrycket är jag inte säker på.
"Var och en sin välling rosar, fast därav allt ont osar."
Betyder det att man torgför sina egna idéer, hur dåliga de än är? Någon som vet?
"Tyst min mun så får du socker", tycks vara vanligast —
men jag har också hört "tyst min mun så får du välling". Inget som skulle få mig att hålla tyst — inte den första varianten heller, vid närmare eftertanke.

väll`ing subst. ~en ~ar
ORDLED: väll-ing-en
• ljus, tjockflytande soppa på mjöl eller gryn kokt med mjölk eller vatten: vällingpulver; frukostvälling; mannagrynsvälling; vattvälling; ge barnen ~ till frukost; havrebaserad ~
BET.NYANS: utvidgat om ngt tjockflytande (och motbjudande): lervälling
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. vällinger 'välling; gröt; soppa'; till välla i bet. 'koka upp'

Liver of blaspheming Jew,
Gall of goat, and slips of yew
Slivered in moon's eclips,
Nose of Turk, and Tartar's lips,
Finger of birth-strangled babe
Ditch-delivered by a drab,
Make the gruel thick and slab.
ur Macbeth, Shakespeare

Av någon lustig anledning hittar jag mer välling i den engelska litteraturen. Även där har den ju betraktats som fattigmansmat, så att Oliver Twist och hans olycksbröder serveras välling, är väl inte så konstigt.

I Jane Austens "Emma" anser Mr. Woodhouse att välling är synnerligen hälsosamt och karaktärsdanande — men den ska vara tunn, men inte för tunn.

"Upon such occasions poor Mr. Woodhouses feelings were in sad warfare. He loved to have the cloth laid, because it had been the fashion of his youth, but his conviction of suppers being very unwholesome made him rather sorry to see any thing put on it; and while his hospitality would have welcomed his visitors to every thing, his care for their health made him grieve that they would eat.

Such another small basin of thin gruel as his own was all that he could, with thorough selfapprobation, recommend; though he might constrain himself, while the ladies were comfortably clearing the nicer things, to say:

"Mrs. Bates, let me propose your venturing on one of these eggs. An egg boiled very soft is not unwholesome. Serle understands boiling an egg better than any body. I would not recommend an egg boiled by any body else; but you need not be afraid, they are very small, you seeone of our small eggs will not hurt you. Miss Bates, let Emma help you to a little bit of tarta very little bit. Ours are all appletarts. You need not be afraid of unwholesome preserves here. I do not advise the custard. Mrs. Goddard, what say you to half a glass of wine? A small halfglass, put into a tumbler of water? I do not think it could disagree with you."

Emily Brontë låter välling bli en återkommande vardagsrätt i sin "Wuthering Heights ", så uppenbarligen har välling inte bara betraktats som lämplig föda för fattighjon och barn.

EtymologyThe Oxford English Dictionary gives an etymology of Middle English gruel from the same word in Old French, both of them depending from a source in Late Latin grutellum, a diminutive, as the form of the word demonstrates, possibly from a Frankish grut, surmised on the basis of a modern cognate grout.

Nog tycker jag att ordet välling låter bättre än "gruel" - det låter ungefär som det smakar.

Det ljusnar sakta, och det ler och knoppas,
och livet sätter nya blad,
och det är du som gör, att jag kan hoppas,
och det är du som gör att jag är glad.
Bertil Malmberg

tisdag 29 mars 2011

Hårfin

Bas Relief of a Hairdresser, Roman, circa 2nd Century

En av frågorna som följde med utmärkelsen från Pia — den jag fick för lääääänge se'n, och har lyckats tappa bort — hade med hårfärgen att göra. Ja, egentligen tror jag att det bara var en del av frågan, men jag minns att man skulle berätta hur många olika hårfärger man provat på. Enkelt tänkte jag: bara en, den naturen skänkt mig.
Att jag inte experimenterat med olika färger beror nog på flera saker, den främsta är kanske den att en av mina kamrater bytte hårfärg ofta i tonåren. En gång skulle jag hjälpa henne, så jag läste bruksanvisningen, blandade pulver med vätskor och applicerade. Det var så krångligt att jag var helt koncentrerad på vad jag gjorde utan att tänka på något annat. Men rätt som det är säger kompisen, vad är det med dig, har du astma. Då märkte jag att jag andades tungt och väste — när vi se'n läste det finstilta på bruksanvisningen stod det att om man var allergisk mot gullvivor skulle man inte använda preparatet. Nu har jag förstås aldrig märkt att jag varit allergisk mot gullvivor, men tyckte att det var säkrast att hålla mig ifrån onödiga kemikalier.
En annan tjej, som också bytte hårfärg nästan varje vecka, tappade plötsligt allt hår. Jag har ingen aning om, huruvida det berodde på alla kemikalier hon utsatte sig för, eller om det var någon sjukdom, men det viskades om att det hade med hårfärgningen att göra.
Så när jag nyligen talade med en väninna, och hon skrattande frågade om jag mindes när jag färgade håret blev jag ställd. Hade jag färgat håret?
Men så mindes jag, att när jag gick i åttan ordnade skolan en maskerad med temat "Vid Nilens stränder". Vad gör en blond och blåögd tjej då. Ja, inte var jag så smart som en av lärarna som helt enkelt lyfte ut skolans ena dammsugare ur en städskrubb och gick runt med sin Nilfisk. Jag beslöt mig för att bli en svarthårig skönhet. Jag hittade ett preparat som skulle borsts in i håret — och som garanterat skulle gå att tvätta ur. Grejen var att jag borstade och borstade, men inte blev håret svart — jag blev bara gråhårig! Och inte gick det att tvätta bort färgen heller. I flera veckor gick jag omkring med grått hår. När jag gick på sta'n tittade folk lite undrande på mig, gråhåriga trettonåringar är väl inte så vanligt.
Och när vi var i tagen med "minns du", steg ytterligare ett färgarminne fram. Det var några år senare, och en kompis som hälsat på mig en helg hade tänkt bli rödhårig, men glömde, medlet hos mig när hon åkte hem. När jag frågade om jag skulle skicka det, tyckte hon att jag skulle använda det i stället. Jag läste noga på paketet, om det fanns några förbehåll, och kom fram till att det fanns det inte — dessutom stod det att det skulle gå ur i nästa tvätt. Varför jag nu trodde på det.
Ända se'n jag var liten har jag tyckt att rött hår varit vackert, och det bidrog nog till att jag tog steget. Jag var i alla fall smart nog att vänta till påsklovet. Och tur var det, för jag fick brandgult hår! Som inte gick bort i tvätten.

Mot våren
Dagarna börjar bli längre, det är tydligt att året har vänt.
Tänk, det enda som aldrig blir gammalt är sådant som alltid har hänt.
Det enda som aldrig känns tjatigt är sådant man alltid har känt.

....... .............................................. Alf Henrikson

måndag 28 mars 2011

Grattis Jan!

Jan Amos Komenský
28 mars 1592 - 4 November 1670

John Amos Comenius, Ján Amos Komenský, Johann Amos Comenius, Jan Amos Komeński; Comenius Ámos János, Iohannes Amos Comenius — man kan finna hans namn stavat på många olika vis, beroende på i vilket land man befinner sig.
Här håller jag mig till den tjeckiska stavningen eftersom han var tjeck.
Han var teolog och pedagog, och kallas ofta undervisningens fader. Jan till tillhörde det böhmiska brödraskapet och all hans undervisning vilade på kristen, protestantisk, grund.
Det revolutionerande i hans tankar var nog att han ansåg att alla barn — både pojkar och flickor — skulle få skolundervisning, och det oberoende av vilken samhällsklass man tillhörde. Även hans syn på inlärning var, för sin tid, praktisk och modern. Han ansåg att man skulle anpassa undervisningen efter barnets mogenhetsgrad, och använde sig av bilder i undervisningen. För några år sedan skrev jag om, Orbis Pictus, en av hans läroböcker.

The Stove with the Bed-room.
Hypocaustum cum Dormitorio
Cookery.
Coquinaria.

The Flesh and Bowels.
Caro & Viscera.
När habsburgarna 1621 rekatoliserade Böhmen, blev Jan tvungen att fly, och kom då att bosätta sig i Leszno, i Polen. Där arbetade han som präst och lärare och kom så småningom att bli överhuvud för stadens böhmiska bröder.
Sverige visade intresse för hans pedagogiska metoder, och 1632 begav han sig till Sverige för att hjälpa till med planläggningen av landets skolsystem. Men England hade också fått upp ögonen för hans pedagogik, och 1641 reste han till England, där han ingick I en kommitté som arbetade för en reformering av skolsystemet. Men Redan 1642 återvände han till Sverige på inbjudan av Axel Oxienstierna och Louis De Geer för att utarbeta läromedel och caromed för det svenska skolväsendet. Han var under den tiden bosatt i Elbing, i Västpreussen, som då tillhörde Sverige. Han lär inte ha satt några djupare spår i det Svenska undervisningssystemet, även om han färdigställde några böcker innan han 1648 återvände till Polen.
När polska partisaner förstörde Lenszno 1656, tog Jan sin tillflykt till Amsterdam, där han tillbragte återstoden av sitt liv.


Mars, vilka planer jagar ditt sinne?
Överallt vandrar solen som på en uppspelt gata.
Snön luktar blombutik
och våren reser molnstånd med önskans
alla salubjudna varor i.
Rabbe Enckell

söndag 27 mars 2011

Ett gott råd och några goda (?) recept

"Men mellan de ymnigt klädda blocken finns ändå plats för solfläckar som irrar och leker menuett kring den känsliga tingliga, vackra, darrande Oxalis acetosella, surklövern, harsyran. Dess finådrade kronblad, dess ljuskänsliga väpplingsblad som darrar på bleka halvt genomlysta stjälkar, är alltid samma vackra syn."

Ur På åsens trappa av Harry Martinson (Midsommardalen, 1938)

Hos Karin har vi några gånger på sistone talat om harsyra, och ett harsyreminne gör sig påmint (och det är här mitt beprövade råd kommer in i bilden). I tidernas begynnelse, eller kanske något tidigare, var vår avgångsklass på skolresa till Polen. Det var i maj, och våren hade hunnit mycket längre på kontinenten än här hemma. Vår abonnerade buss, gjorde som brukligt är, halt på lämpliga ställen, ofta i skogsdungar — skogsdungar med ljus skir grönska, där harsyran bredde ut sig i skuggan under träden. Jag brukade samla ihop en bukett, som jag slog mig ned och förtärde innan det blev dags att köra vidare. Mina klasskamrater som av någon anledning inte ville plocka syran själv, hade ingenting emot att äta av min insamlade bukett. De kom fram bad så rart om några blad. Jag delade gärna med mig, men när 25 kamrater ville dela på min lilla bukett, så fick jag ett himla sjå att plocka tillräckligt mycket, och tröttnade så småningom på att förse hela klassen med skogsgodis. Det var då jag kom på att om jag räckte fram några blad och sa’: “du får plocka bort ohyran själv”, så kom de inte tillbaka för påfyllning.

När jag se’n under mitt återkommande lördagsbesök hos Gutenberg, i går hittade “Hand-Book of Practical Cookery for Ladies and Professional Cooks ” från 1884 av Pierre Blot, med massor av recept på hur man använder harsyra i matlagningen, så vill jag gärna dela med mig.

Sorrel.—Sorrel is found in a wild state nearly everywhere; that is, where green plants vegetate. It is an excellent vegetable, good to eat all the year round, but especially in the spring and summer. It is very healthful, containing the pure oxalic acid as it is formed by Nature. Sorrel is the greatest neutralizer of acrid substances. A few leaves chewed, take away from the teeth that disagreeable feeling left after having eaten a tart apple or other tart, unripe fruit. Cultivated in a rich soil, the leaves grow nearly as large as those of the rhubarb. It is cut to the ground several times during the spring and summer.

To boil.—Take a peck of sorrel, separate the stalk from the eatable part, by taking hold of it with one hand and tearing off the rest with the other, so that only the stalk and fibres attached to it will remain after the tearing, and which you throw away. Wash it well, drain and set it on the fire in a saucepan with two tablespoonfuls of water; stir occasionally, and when nearly done, take off, mash through a colander, and it is ready for use.

Au jus.—Put a piece of butter the size of an egg in a saucepan, set it on the fire, and when melted, put the sorrel in after being boiled and mashed as above, stir half a minute, add a tablespoonful of flour; stir another half minute, add also half a gill of gravy, same of broth, salt, stir two minutes, and serve. Hard-boiled eggs, split in four pieces, lengthwise, may be placed around the dish, if the sorrel is served as an entremets.

To preserve for Winter Use.—When boiled and mashed as above, put it in stone or glass jars; when cold, turn melted butter or lard over it; cover as tightly as possible with paper, and when perfectly cold, put away in a dark, dry, and rather cool place, and it will keep very well during the whole winter. The best time to preserve it is at the beginning of November, just before the cold weather sets in.


Lugn vilar jorden under vintertjälen
och dagen sträcks en kvart i varje ända.
Det är en sanning som gör gott i själen,
och det är störst av allting som kan hända.
Gabriel Jönsson

lördag 26 mars 2011

Paket!

grannbloggen berättar jag vad som fanns i paketet som kom i går.

Grattis Elsa!

Elsa Brändström
26 mars 1888 - 4 mars 1948

Elsa, som föddes i S:t Petersburg, flyttade tillbaka till Sverige när hon var tre år, men efter avslutad skolgång och utbildning till lärarinna, hade fadern ånyo fått tjänst i S:t Petersburg, och hela familjens återvände dit. Där levde hon ett behagligt liv i petersburgssocieteten ända tills första världskriget kom att förändra hennes liv. När stadens sjukhus fylldes med sårade soldater, hjälpte hon till där samtidigt som hon gick en snabbutbildning till krigssjuksköterska.
Elsa lade snart märke till hur förfärlig krigsfångarnas situation var och engagerade sig snart i deras sak. I Ryssland brydde man sig inte om sina egna som blivit tillfångatagna - och soldater tillfångatagna av ryssarna levde under vidriga förhållanden. Genom Röda korset kunde Elsa organisera insamlingar av gåvor till fångarna, som transporterades med tåg från Tyskland till Ryssland. Vid ett par tillfällen följde hon själv med transporterna, vilket nästan kostade henne livet då hon fick fläcktyfys, och senare blev tillfångatagen och nästan arkubuserad eftersom man trodde hon var spion.
Ända fram till 1920 räddade Elsa och hennes medhjälpare livet på tusentals flyktingar. Hennes Steinman Sibiriens flykting var i högsta grad befogat.
Efter kriget bosatte sig Elsa i Tyskland där hon genom en stiftelse hjälpte till att rehabilitera återvändande krigsfångar, och hjälpa föräldralösa barn.
Där, i Neusorge, träffade hon Robert Ulich som hon gifte sig med 1929. Snart kom Hitler till makten och maken fick svårigheter i sitt arbete. Men Hitler såg som såg vilken förmån det skulle vara att knyta Elsa till sig, kontaktade Elsa och krävde att hon skulle besöka honom. Elsa telegraferade ”NEIN ELSA BRÄNDSTRÖM ULICH” , vilket innebara att paret och deras lilla dotter, blev tvungna att genast ge sig av från Tyskland. De emigrerade till Cambridge, Massachusetts i U.S.A., varifrån Elsa fortsatte sitt hjälparbete för de förtryckta i Europa.
Trots att hon nyligen opererats för bröstcancer, reste hon i februari 1945 till Sverige där hon gjorde en bejublad föredragsturné.
Efter freden reste hon tillbaka till Amerika och förberedde sig för ännu en resa till Tyskland för att ge nödvändig hjälp, en resa som aldrig blev av eftersom cancern tog hennes liv i mars 1948.

fredag 25 mars 2011

Det är skillnad på våfflor och våfflor

Peasants Eating Waffles in a Tavern on a Feast Day, 1693
Jan Brueghel the Elder

Redan på väg upp från brevlådan kunde jag konstatera att ett av våra husorgan hade en våffelbild på första sidan. Säkerligen kommer också många bloggare att dela med sig av sina våffelrecept och berätta varför vi äter våfflor just i dag. Så den kulinariska sidan av våffeldagen lämnar jag med varm hand åt de matkunniga.
Mitt matintresse är mer teoretiskt än praktiskt. Jag är inte särskilt förtjust i våfflor, men när jag hittar recept som avviker från de vanliga, blir jag nyfiken och vill jag gärna prova. Så det fick bli våfflor till efterrätt i dag. Receptet kommer från Stina Billings “Kostråd i ransoneringstider” (sist i inlägget).

våffla, t. ex. Spegel 1712: wåfla, 1730: socker-wåfflor, Lind 1749 (jämte -a-); sv. dial. (jfr dock Lyttkens-Wulf 1889) o. ä. sv. även (i ä. n sv. i regel) vaffla, t. ex. 1642, O. v. Dalin, _ _ _
da. vaffel, från ty.: lty. wafel, varifrån ty. waffel o. eng. waffle, avledn. av ett ord motsv. ty. wabe, honungskaka (fhty. wabo, -a), till roten i väva; på grund av våfflans likhet med en honungskaka; jfr mhty. wift, tråd o. honungskaka (se väft).
Valda delar av Elof Hellquists förklaring

Pariservåfflor, även kallade franska våfflor, gör jag i bland, fast jag brukar ha (bitter) chokladkräm emellan för att det inte ska bli för mesigt. Bilden från nätet, där det också finns gott om recept på dylika våfflor.

Våffelväv lämpar sig utmärkt till handdukar, därför att de blir en porös väv som suger bra. De här handdukarna är vävda i bomullsgarn 8/2, men cottolin och rent lingarn fungerar också bra.

Jästvåfflor

1 l. mjölk
2 ägg
350 gr vetemjöl
35 gr jäst
salt
socker

Äggen vispas med hälften av mjölken. Därpå ivispas mjölet, så att man får en jämn smet. Jästen röres ut med litet socker och blandas i. Lite salt tillsättes. Smeten får därefter stå och jäsa. Då den börjat jäsa, vispasden upp och gräddas i våffeljärn. Serveras varma med socker och sylt.

Eftersom jag aldrig har färsk jäst hemma värmde jag mjölken, för att få igång jäsningen — annars följde jag receptet till punkt och pricka, fast halverat, vilket gav elva våfflor.
Och resultatet då, undrar någon.
Inte alls dumt, jag blev glatt överraskad. Det blev lätta våfflor, som inte la' sig som en klump i magen. Eftersom de inte innehåller något fett, gäller det att smörja järnet väl. Våfflor som jag faktiskt kan tänka mig att reprisera.

Jag är tämligen säker på att jag haft ett våffelinlägg tidigare, med recept på en ovanlig våffla — men det hittar jag naturligtvis inte nu, eftersom jag är så dålig på att ettikettera mina inlägg.

Också en våffla

Grattis Béla!


Béla Viktor János Bartók
mars 25, 1881 – september 26, 1945

torsdag 24 mars 2011

Böcker, maskrosor och lingonsylt


Ska jag åka hemifrån, gäller det att vara tidigt ute, medan nattens frost fortfarande håller vår uppfart i ett järngrepp. Längre fram på da’n när vägen lyckats vrida sig ur Jack Frosts grepp, slurpar vägen girigt i sig allt som vågar beträda den. I morse väntade ett mejl i datorn, när jag slog på den — böcker att hämta på biblioteket! En snabbtur till byn, coh jag blev ett antal böcker rikare.

I går, sa’ Åsa i en kommentar att hon befann sig i Fürstenbergska palatset, och att hon nästan försummade sitt arbete för att det fanns så mycket fint att titta på. Jag som aldrig varit där, gjorde en mental notering att se efter om palatset har en hemsida, där det går att ta’ del av konsten. Så gissa om jag blev förvånad — och glad — när en av böckerna min kompis lagt undan åt mig var “Fürstenbergska galleriet” av Totte Wiberg! Många bilder att njuta av, plus intressant text. Vad kan man mer begära av en bok!
Ett annat av nyförvärven är Kent Lindfors “Styckegods — essäer, dagböcker, anteckningar”. Kent Lindfors är en ny bekantskap så jag ser fram
emot att läsa boken, som jag bara bläddrat lite i ännu.

Tittar ut genom köksfönstret och ser att de kyliga vårvindarna lyft bort den vadderade plasten som ligger över vår brunn, för att skydda ledningarna. Jag har ju varit lite ledsen över att plasten förmodligen skulle kväva årets snödroppar och chionodoxor. Men nej då, lite tilltufsade ligger de där, alla snödropparna, som ett plockepinnspel.



Tyvärr blåser det så in i norden att det inte är lönt att fotografera annat än stenstoder i dag. Jag kikar in under platsen och hittar maskrosor — maskrosor med stora knoppar, och bladen är späda och ljusgröna, så där har jag sallad till i morgon!


Nu inser jag att det är dags för mig att inte göra mer i dag — även om intentionerna är goda, blir det inte alltid som jag tänkt mig. Som när jag vattnade fönsterbänken (med dyna) istället för växten i fönstret — eller när jag i min husliga nit tänkte ställa undan en liten hink med lingonsylt, och den landade på golvet. Naturligtvis åkte locket av.

Grattis William!

William Morris
24 mars 1834 – 3 oktober 1896
målning av George Frederic Watts, 1870

Författare, konstnär, hantverkare, formgivare, författare, poet, översättare och socialist — han var en mångkunnig man, William Morris. Det finns massor skrivit om honom, många vackra böcker om hans konst — han är väl värd en tur till biblioteket för att beställa vad de kan ta’ hem om och av honom. Det är rätt länge se’n jag läste hans bok “News from Nowhere”, jag läste den på svenska i vad jag tror var en ny översättning, för bortåt trettio år sedan — en mycket god översättning av Ulf Swahn (Swan?).
För den intresserade, som råkar befinna sig i England, finns många ställen med anknytning till Morris, att besöka. Jag har inte varit på någon av dem, men skulle väldigt gärna vilja se både Kelmscott Manor och Red House.

La belle Iseult,
målning av William Morris
Den här målningen har jag betraktat i många år, och försökt förstå hur klänningen är skuren.

onsdag 23 mars 2011

Associationer


Och hur i all världen kom jag då att tänka på den här sorgliga Cole Porter sången från 1934. Jag var visserligen inte med när det begav sig — men det var min mamma, så jag har hört henne sjunga sången otaliga gånger. För den som inte vet vad den handlar om finns en artikel hos Wikipedia.


Jo, igår läste jag att Elisha Otis första hiss installerades på Broadway just den 23 mars 1857. Hissar har det funnits mycket länge, jag läser vidare hos Wikipedia:
The first reference to an elevator is in the works of the Roman architect Vitruvius, who reported that Archimedes (c. 287 BC – c. 212 BC) built his first elevator probably in 236 BC. In some literary sources of later historical periods, elevators were mentioned as cabs on a hemp rope and powered by hand or by animals. It is supposed that elevators of this type were installed in the Sinai monastery of Egypt.

Finessen med Elishas hissar var att han var den första att konstruera ett säkerhetssystem som gjorde att hissen inte drabbades av fritt fall även om linorna gick av. Han tycks ha varit en klurig karl som pysslade med olika tekniska saker, bland annat står det att han experimenterade med "an automatic bread baking oven". Jag undrar så vad som menas med det — en föregångare till bakmaskinen? Läs mer om Elisha Otis på Wikipedia.

Stress och dess orsaker


Horse-Drawn Traffic Jam on Broadway

in New York City, 1800s

Vi ska inte tro att trafikstockning är

något som bara hör vår tid till.




Ailas fick mig att tänka till med sitt inlägg om stress. Nu för tiden, när jag sällan har tider att passa, gör det mig inget om jag väljer fel kö i affären eller blir stående i en bilkö.

Men risken med ett liv i godan ro är att det kan vara svårt att anpassa sig till ett liv med fasta tider i ett stressing samhälle, de få gånger jag behöver göra det.

Förmodligen är jag inte alls så stresstålig som jag tror att jag är. Å andra sidan har jag så ont om adrenalin, så den första irritation lägger sig snabbt — särskilt om det är något jag inte kan påverka, då lönar det sig föga att hetsa upp sig.

Av alla Ailas punkter är det nog den sista som, kanske inte stressar mig, men får mig att bli mest irriterad. Nu har ett mångårigt samboskap med trislskandes datorer, lärt mig att spara ofta — men just den gången datorn hänger sig kan jag ge mig på att jag inte har sparat vad jag skrev. Och just den gången är det förmodligen en viktigare och längre text än vanligt. Lagen om…

Att stämma träff med vänner från andra kulturer, kan vara ett sätt att träna tålamodet. När min polska väninna i sakta mak kommer strosande två timmar senare än vi gjort upp, då är jag inte glad på henne.

Kommer att tänka på en språkskola i Tyskland där jag en gång åhörde en lektion för nybörjare. Läraren bad, på tyska, en av de italienska pojkarna att förklara ordet “pünktlich”. Killen funderade en stund, se’n sa’ han, med stark italiensk brytning: “Züge Italien, nicht pünktlich”.



En kö som nog kan fresta

den tålmodigastes tålamod



Om stress, både företeelsen och ordet, skrev jag för ett par år se'n. Och jag har flera gånger se'n dess grunnat över vad vi kallade fenomenet före 1954. Några förslag?

Grattis Josef!

Josef Čapek
23 mars 1887 - april 1945
Josef till höger och hans bror Karel till vänster.

Josef var en Tjeckisk konstnär och författare som började sin konstnärliga bana med att studera vävning, men snart övergick till att studera konst i Prag.
Han var otroligt mångsidig både i sin konstutövning och sitt författarskap, och ofta samarbetade han med sin bror Karel som var författare och översättare.
Jag blev så glad när jag upptäckte att en av Josefs barnböcker finns att få tag på, så jag beställde den direkt. Hunden och kattens äventyr heter den på svenska, boken som är en klassiker i Tjeckien.
Såg också att några av broderns böcker finns att köpa, till exempel ”The Gardener’s Year”, den beställer jag nog en annan dag.

Han var en välkänd anti-nazist och fängslades och fördes till Bergen-Belsen 1939 där han dog bara några dagar innan de brittiska trupperna befriade lägret den 15 april 1945.

Skrev några rader om Josef Čapek för ett par år se'n, i det inlägget finns ytterligare ett par av hans målningar.






tisdag 22 mars 2011

Så det skvalar



För första gången i år gick jag till brevlådan utan jacka — bara med en tjock, mycket tjock, ylletröja.
Inte en endaste liten blomknopp syns någonstans — där de brukar komma först har rörmokarna brett ut ett vadderat plastskynke för att skydda rören. Men det blir mindre is och snö för varje gång jag tittar ut.


I går såg jag fullt med lövavtryck i isen — idag är de alla borta. Inte lätt att registrera allt som händer, tycker huvet svänger runt i 360° hela tiden, ändå har det alltid tillkommit något nytt när varvet är fullbordat.

Min väninna i New England skriver att man börjat tappa lönnsaven nu och att snart får hon sluta mata småfåglarna, för när björnarna vaknar ur vintersömnen kan man inte ha något ätbart ute.

Varsågod Karin

ta’ en ruta, men ha starkt te eller kaffe till hands — för de är sliskiga.

Kakan är enkel, och går snabbt att göra, men namnet har alltid fascinerat mig, utan att jag forskat vidare i det. För att något ska kunna kallas butterscotch, krävs att det är gjort på smör och farinsocker. Det finns alltså både kola, sås och diverse godis med det namnet. Och det är faktiskt så enkelt att härleda som man kan tro, “butter” har med smöret att göra medan “scotch-delen” är lite svårare — möjligtvis kommer företeelse från Skottland.

Jag fick receptet, för många år se’n, när jag hjälpte till att baka kaffebröd till en av de i Amerika så vanliga välgörenhetsbasarerna. Eftersom pengarna skulle gå till ny köksutrustning på ett sjukhus förselog jag att vi skull baka nyttigare bröd — ett förslag som möttes med tystnad.
Originalreceptet, tror jag, kom från en förpackning med chokladchips — den har jag inte kvar. Det här är receptet med mina ändringar. Jag använder bara halva sockermängden, och tycker ändå att det är för sött. Eftersom vi inte har riktigt farinsocker i Sverige, tror jag att muscovadosocker är det närmaste vi kan komma (använder för övrigt nästan aldrig något annat). Originalet hade, om jag inte minns fel, över 200 g smör, men bara ett ägg. Man använder så gott som alltid extra stora ägg när man bakar, och så stora ägg hittar jag sällan här, därför använder jag två ägg.
Smeter är väldigt tjock, ungefär som till småkakor, så man kan säkert klicka ut degen på en plåt och göra kakor av den.
Nå’n gång när andan faller på ska jag försöka att förbättra kakan — kanske med rivet apelsinskal eller lingon i smeten. Det behövs något som bryter det söta.





Blanda


2 koppar mjöl

½ tsk bikarbonat

2 tsk vaniljsocker

Rör


175 g smör

½ kopp muscovadosocker

Tillsätt


2 ägg


När det är väl blandat tillsättes


mjölblandningen

1 kopp nötter

1½ kopp hackad choklad, circa 200 g



Grädda i en form som är ungefär 25 x 25 cm, i 150° i 35 - 45 minuter.



butter [OE] The ultimate source of butter is Greek boútūron. This is usually said to be a compound noun, formed from boús, cow and tūros cheese, but not all etymologists accept the admittedly attractive hypothesis that butter was once “cow-cheese”, preferring to see Greek word as a foreign borrowing. In Latin it became boūtyron (from which came French beurre), which was borrowed into the West Germanic languages, producing English and German butter and Dutch boter.


Glömde som vanligt länken till omvandlingstabellen.

Grattis Marcel!

Marcel Marceau (Mangel)
22 mars 1923 – 22 september 2007

Under kriget var Marcel och hans bror Alain, med i motståndsrörelsen, och räddade många barn från att komma till koncentrationsläger. Det var under den tiden han började mima — för att roa barnen och få dem att vara tysta i farliga situationer.
När han hemförlovades efter kriget började han på in Charles Dullin's School of Dramatic Art på the Sarah Bernhardt Teatern in Paris. Redan på skolan uppmärksammades han för sin stora talang, och fick anställning i en ensemble.
Clownen Bip kom till 1947, och blev kanske hans mest kända rollfigur, som följde honom hela livet.

måndag 21 mars 2011

Bäst att börja nu!!


En månad ha ni på Eder att sy dessa trevliga påskdukar.

Ur Svenska Journalen n:r 11 14 mars 1931.

Fler födelsedagar



Modest Petrovich Mussorgsky
21 March 1839 – 28 March 1881


Son House
21 mars 1902 - död 19 oktober 1988

Grattis Johann!

Johann Sebastian Bach
21 mars 1685 - 28 juli 1750