men när jag läser den här beskrivningen av hur det var, för en kvinna, att klä sig i aftondräkt, känns det som vi kommit en bit på väg:
“If you care anything for me, Tony, stop everything and hook me up. I’m all mixed up, and I can’t reach, and I’m sure I’ve torn that little lace frill at the back.”
“All right. Where do I begin?”
“Under my left arm, I think—I can’t possibly see.”
“Neither can I.” He was poking about under the lifted arm, among folds of filmy stuff. “Here we are—no, we aren’t. Does this top hook go in this little pocket on the other side?”
“I suppose so—can’t you tell whether it does by the look?”
“It seems a bit blind to me,” murmured Anthony, struggling.
“It’s meant to be blind—it mustn’t show when it’s fastened.”
“It certainly doesn’t now. Hold on—don’t wriggle. I’ve got it now. I’ve found the combination. Three turns to the right, five to the left, clear around once, then—Hullo! I’ve come out wrong. The thing doesn’t track at the bottom.”
“You’ve missed a hook.”
“Oh, no. I hung onto ’em all the way down.”
“Then you missed an eye. You’ll have to unhook it all and begin again.”
Anthony obeyed. “I’m glad I don’t have to get into my clothes around the corner this way,” he commented. “Here you are. We stuck to the schedule this time.”
“Wait, dear. You haven’t fastened the shoulder. There are ever so many little hooks along there and around the arm hole.”
“I should say there were. What’s the good of so many?—Where do they begin? Look out—wait a minute—Juliet, if you don’t stop twisting around so I never can do it. I can do great, heroic acts, it’s the little trials that floor me—There—no!—that doesn’t look right.”
Juliet ran to the mirror. “It isn’t right,” she cried. “Look—that corner shouldn’t lap over like that. Oh, if I could only reach myself!”
“You can‘t—I’ve often tried it. The human anatomy—Stand still, Julie—you’re getting nervous.”
“If there’s one thing that’s trying——” murmured Juliet.
“Why do you let your dressmakers build your frocks this way? Why not get into ’em all in front, where you can see what you’re doing?—Now I’ve got it. Isn’t that right?”
“Yes. Wait, Tony—here’s the girdle. It fastens behind.”
Anthony surveyed the incomprehensible affair of silk and velvet ribbon she put into his hands. “Looks like a head-stall to 140me,” he said. Juliet laughed and fitted it about her own waist. Anthony attempted to make it join at the back of the points she held out to him.
“It won’t come together,” he said.
“Oh, yes, it will. Draw it tight.”
“I am drawing it tight. It’s smaller than you are. You can’t wear it.”
Juliet laughed again. Anthony tugged.
“Wait till I hold my breath,” she said.
“Great guns!” he ejaculated, and by the exertion of much force fastened the girdle. Then he stood off a step or two and looked at his wife curiously. Flushed and laughing she returned his gaze.
“Can you breathe?” he asked solicitously.
“Of course I can.”
“What with?”
“It is a little tight, of course,” she admitted. “This is one of my trousseau dresses. I’ve grown a little stouter, I suppose. Never mind, I can stand it for to-night. Thank you very much. You must hurry now, Tony.”
Nu var nog inte Grace Richmond någon kvinnosakskvinna, hennes böcker räknas till de romantiska, men jämfört med andra böcker från 1900-talets början var hennes kvinnor förvånansvärt självständiga — och alla hade de universitetsutbildning, eller avsåg att skaffa en sådan. Och när bokens Juliet och Anthony ska gifta sig är det inte fadern som lämnar över sin ägodel dottern, till nästa ägare, vilket är ovanligt till och med i dag: Anthony, making his way among his guests, came with a quiet face up to Juliet and, bending, said softly, “Now, dear?” A hush followed instantly, and the guests fell back to places at the sides of the room. Anthony’s best man was at his elbow, and the two went over to the Bishop, to stand by his side. Mr. Marcy moved quietly into his place. Juliet, with Judith, who had kept beside her, walked across the floor, and Anthony, meeting her, led her a step farther to face the Bishop. It was but a suggestion of the usual convention, and Anthony, in his white clothes, surrounded as he was by men in frock-coats, was assuredly the most unconventional bridegroom that had ever been seen. Juliet, too, wore the simplest of white gowns, with no other adornment than that of her own beauty.
Then they returned to the kitchen where Mrs. Comstock proceeded to be careful. She broiled ham of her own sugar-curing, creamed potatoes, served asparagus on toast, and made a delicious strawberry shortcake. As she cooked dandelions with bacon, she feared to serve them to him, so she made an excuse that it took too long to prepare them, blanched some and made a salad. When everything was ready she touched Philip's sleeve.
Så mycket det finns att upptäcka på nätet! (Har jag nämt det tidigare?) Som att jag inte är ensam om att samla på beskrivningar av textilier och måltider (bland mycket annat), förutom alla spännande böcker. Som de flesta nog förstått ägnar jag mig mest åt de gamla böckerna som kan vara svåra att hitta i handeln och biblioteken — men ibland faller jag pladask för nya böcker, som "The Little Library Cookbook, 100 recipes from your favorite books" av Kate Young. En bok om böcker och mat! Och jag blev inte besviken, även om jag läst långt ifrån alla böcker som citeras i boken.
Men visst finns många av mina favoritböcker med, som Dodie Smiths I Capture the Castle":
"I shouldn't think even millionaires could eat anything nicer than new bread and real butter and honey for tea".
Efter varje citat följer författarens personliga tankar och minnen, förknippade med boken, och så ett passande recept. Just här kommer ett recept på ett enkelt vitt bröd, och smör — alltså hur man själv kärnar sitt smör.
I motsats till mig så gillar Kate Young att laga mat — och hon är bra på det (det är ju hennes yrke!), så när inget annat sägs så är recepten hennes egna. Kommer ni håg episoden i "A Little Princess", av Frances Hodgson Burnett, där en granne klättrar in genom Saras fönster, med mat, kläder och sängkläder? Framför brasan festar Sara och Becky på läckerheterna som på ett mystiskt vis dukats upp i det lilla vindsrummet. Här får vi recept på löksoppa och engelska muffins.
Fast jag för det mesta inte äter vad man skrivit om, så blir jag ofta sugen när jag läser om all matlagning och allt ätande. OK, jag kan nog få ner en liten bit av den där pajen i Lucy Maud Montgomerys novell The Bartletts’ Thanksgiving Day från 1914:
At nine o’clock the Bartletts went to bed. On the pantry dresser the turkey reposed in state, stuffed with Joseph’s favorite sage and onion dressing. A big, firm, white cabbage lay in a pan beside it, flanked with a couple of turnips. Above it, on the shelf, were two rich mince pies, a dish of cranberry jelly and a plate of red apples.
Däremot har jag svårare för vad min mormorsmor skulle ha kallat herrmat, som äts i "The Pickwick Papers", av Charles Dickens. Men för att återvända till Lucy Maud Montgomery, så vimlar det av matrelaterade passusar i hennes böcker. Alla som läst "Ann på Grönkulla" minns väl när hon hade liniment i kakan — något som faktiskt lär ha hänt en av hennes vänner. Den episoden finns med i Kates bok, och här bjuder hon på ett recept på "Vanilla Layer Cake", (som den ska vara, utan liniment).
Även hos Grace Livingston Hill duggar matbeskrivningarna tätt — liksom hos Grace S. Richmond. Hos den senare hittar jag booly-on, som jag inte har en aning om vad det kan vara, och jag får ingen hjälp på nätet heller. Någon som vet?
”I had a bit sip of the booly-on just now when I was down in the kitchen," offered Sophy, "and it was elegant. And you know yourself 'm, Bridget says that's one of the most trying things of all to get tasty”
Kate har gett mig lov att publicera ett av hennes recept här, jag väljer ett recept som jag inte provat, men det låter så gott att jag vid första bästa tillfälle ska baka hennes "Fruity Nutbread", som representerar det nötbrödet som Matthias äter till frukost i "Redwall" av Brian Jacques.
FRUITY NUTBREAD
makes 10 slices
3 3/4 cups (500 g) grated red apples (about 5—use sweet, crisp ones)
3 eggs
4 tbsp (60 g) butter, melted
1 tsp ground cinnamon
1 tsp vanilla extract
3 tbsp honey
1 cup (100 g) walnuts
2 cups (200 g) ground almonds
Heaping 3/4 cup (80 g) spelt flour
2 tsp baking powder
EQUIPMENT
Grater
Loaf pan, 9 x 5 inches (23 x 13 cm)
1. Heat the oven to 375°F (190°) Grease the loaf pan and line with parchment paper.
2. Combine the grated apple, eggs, melted butter, cinnamon, vanilla, honey, and chopped walnuts in a mixing bowl.
3. Fold in the ground almonds, flour, and baking powder. Don't overmix the batter—stop stirring as soon as the flour and almonds are incorporated.
4. Pour the batter into the lined loaf pan and level off the top. Place it in the center of the preheated oven for an hour. Insert a skewer into the nutbread to check that it is done; it should come out clean.
5. Cool the loaf in the pan for 10 minutes, then turn it out onto a wire rack. Eat warm or toasted, with butter, goat's cheese, or ricotta and honey.
“A good library will never be too neat, or too dusty, because somebody will always be in it, taking books off the shelves and staying up late reading them.”
Nej, prydligt är det inte i mina bokhyllor, och att påstå att de är dammfria är att ta i. I morse letade jag efter en bok som jag visste att jag nyligen sett ― men inte kom ihåg var. Jag kunde snabbt konstatera att den inte stod där den borde, så jag blundar och försöker se framför mig var jag senast såg den. Det hjälper inte, så det är bara att börja leta ― problemet med att leta i hyllorna är att jag hittar så många intressanta och/eller bortglömda böcker att jag snart glömmer bort vad jag letar efter.
När jag går där och läser på ryggarna så börjar jag fundera över hur många timmars arbete som står i hyllorna. Att skriva en bok är ju inget man gör i en handvändning, inte ens om det är en dålig bok, och somliga fackböcker har säkert krävt många års forskning innan de hamnat hemma hos mig.
Hur många års arbete representerar mitt bokbestånd? Tanken svindlar när jag ser mig omkring i rummet med flest böcker. Om jag tänker mig att varje bok, lågt räknat, tagit två år att skriva så har jag bortåt 1000000 års tankemöda runt väggarna.
Med mig ut får jag en nätt liten trave att gå igenom ― och ja, jag hittade boken jag sökte.
Någonstans någon gång har jag läst att man försökte inför en tiodagars vecka — men det visade sig att det var för långt mellan vilodagarna —folk orkade inte med de långa veckorna. Så kanske får vi nöja oss med att göra söndagarna till läsdagar — och då infaller ju läsdagarna oftare. För läser gör jag, men inte enbart på söndagar, och te dricker jag — men skulle jag vara lika lättklädd som damen på bilden skulle jag snart få lunginflammation. Och då skulle kanske någon skicka mig en så här stilig bukett. Fast jag är nog hellre utan bukett om det kräver lunginflammation!
Nej, nej, jag dricker inte alls för mycket te, så jag lutar åt att prova den här metoden. Och medan jag ligger där och låter teet gå in så tänker jag fortsätta att lyssna lyssna till "The Women Who Make Our Novels" av Grant M. Overton.
Förutom den här berättelsen finns bara ytterligare en av Margerys böcker på nätet eftersom upphovsrätten fortfarande inte gått ut på hennes böcker. Hon tillhörde ju det som brukar benämnas den gyllene eran, där hon var i gott sällskap med ett antal kvinnor som skrev "vänliga deckare".
Jag är rädd för att många bibliotek har rensat ut Margerys böcker, men både bokus och adlibris har de flesta av hennes böcker.
Med jämna mellanrum plockar jag fram Anne Fadimans essäsamling "Ex Libris — Confessions of a Common Reader". Den sortens bok som framkallar, leenden, nickar och mumlande kommentarer som: "just precis" eller "å, så väl uttryckt. Dessutom får man massor med lästips. Det är omöjligt att välja ut en essä, de är alla lika läsvärda.
To one like Elia, whose treasures are rather cased in leather covers than closed in iron coffers, there is a class of alienators more formidable than that which I have touched upon: I mean our borrowers of books — those mutilators of collections, spoilers of the symmetry of shelves, and creators of odd volumes. There is Comberbatch, matchless in his depredations! That foul gap in the bottom shelf facing you, like a great eyetooth knocked out — (you are now with me in my little back study in Bloomsbury, reader!) —with the huge Switzer-like tomes on each side (like the Guildhall giants, in their reformed posture, guardant of nothing) once held the tallest of my folios, Opera Bonaventurae, choice and massy divinity, to which its two supporters (school divinity also, but of a lesser calibre, — Bellarmine, and Holy Thomas), showed but as dwarfs, — itself an Ascapart! — that Comberbatch abstracted upon the faith of a theory he holds, which is more easy, I confess, for me to suffer by than to refute, namely, that "the title to property in a book (my Bonaventure, for instance), is in exact ratio to the claimant's powers of understanding and appreciating the same." Should he go on acting upon this theory, which of our shelves is safe? ur essän "The Two Races Of Men" av Charles Lamb Vem Nicol var, har jag inte lyckats lista ut, jag vet bara att han levde mellan 1695 och 1775 — men nog ser det ut som om han har lånat ut några av sina dyrgripar.
Birgitta Theander har skrivit om böckernas tillkomst. Intressant läsning både om Astrid, och om flickbokens status under olika perioder.
Mitt minne av böckerna inskränkte sig till några få episoder — och vad jag egentligen tyckte om böckerna då (nå'n gång i tolvårsåldern, skulle jag tro), har jag inget minne av. Förmodligen för att jag var för barnslig för att uppskatta böcker om "stora flickor". Att läsa om vuxna var OK, men om flickor så mycket äldre än jag, tyckte jag var trist.
Nu tyckte jag att böckerna var nöjsamma, även om den tidens jargong kan vara lite irriterande — lite för hurtig. Men visst är hon rolig, och även om de utspelades i en tid som jag inte har några minnen av, så är det mycket som är bekant.
Roligt är det att läsa om hur Astrid retade sig på ungefär samma saker i Amerika, som jag själv tycker är irriterande.
"Tänk, amerikanarna som har sån humor! Men så fort det blir tal om kärlek så kopplar dom av humorn helt och hållet. Då blir det idel sentimentala brösttoner och väldiga bedyranden! Och inte tror jag de menar så värst mycket med det heller. Det liksom bara hör till, för så låter det i filmer och i tidningar och i schlagers. Europeiska flickor, som kommer till U.S.A., borde varnas för att ta allt, vad en amerikansk herre suckar i deras öra, på fullt allvar. Där behövs sannerligen inte bara en nypa utan en hel grabbnäve salt!"
För mig som rest kors och tvärs över kontinenten med Greyhoundbussar, satte hennes berättelser om bussresor igång min privata inre biograf.
"Om man vill se det amerikanska folket i genomskärning, så behöver man bara gå och sätta sig i vänthallen till en sån där stor Greyhounddepot, en busstation alltså. Fram till de talrika biljettluckorna väller en ström av folk i olika kulörer och fasoner och åldrar, svettiga arbetare i blåställ med uppkav-lade ärmar, prydliga husmödrar med kasse på armen, chica unga mödrar med gallhojtande ungar, vita och negrer om vartannat, långfärdsresenärer och såna, som bara ska åka mellan två hållplatser. Har man inte råd att gå på bio, kan man slå sig ner på en av de bekväma sofforna i vänthallen och alldeles gratis se de mest intressanta dramer ur vardagslivet. Utanför vänthallen kryller det av bussar. De kör ut, och nya kommer in i en aldrig sinande ström.
Jag hade sagt till Bob, att jag ville åka med en sån där Greyhoundbuss en gång. Jo, för man hade ju läst sin Steinbeck, och jag hyste de bästa förhoppningar om att även min buss skulle komma på villovägar. Villovägar är det bästa jag vet."
Intressant att notera att ordet snabbköp ännu inte införlivats i svenskan vid den här tidpunkten:
"Hela dagarna var vi ute med bilen, och strax före middagstid slank vi in i en av de där stora självserveringsaffärerna, som jag tyckte så mycket om. Det var roligt att se såna mängder av förstklassiga matvaror samlade på ett ställe. Jag tyckte om att vandra mellan väldiga berg av grönsaker och frukt och diskar med saftigt kött och stånd fulla av konserver och bröd och delikatesser. Det var en fröjd för ögat, och det var en trevlig sysselsättning att plocka till sig en bunt sparris här och ett par päron där och några fina kotletter i
cellofanomslag på ett tredje ställe och hålla på så, tills vår lilla kärra var alldeles full. Och så plockade vi upp alltihop framför en ung, skön dam, som var placerad vid något som mest liknade ett vändkors vid Skanseningången, och där betalade vi det hela i en fattig fart."
Rasfrågan ger hon stort, och upprört, utrymme, liksom de stora skillnaderna mellan fattiga och rika.
Astrid tar för givet att alla hennes läsare är lika allmänbildade och litterärt kunniga som hon själv, och förstår vad hon syftar på. Skulle man nu inte veta vad hon talar om så kan man ju konsultera nätet — det fick jag göra när hon började sjunga "One Meat bBall". Då fick jag både höra sången och läsa om den.
De två senare böckerna är nog mer i min smak — Astrid har dragit ned på tempot, och lustigheterna låter inte så ansträngda som de ibland gjorde i första boken.
Nog känns en hel del av tankarna, om turister igen:
”Är det inte konstigt?” sa jag till Eva. ”När jag är utomlands och knappt kan komma fram utan att bli trampad på tårna, då kallar jag det ett intressant och sjudande folkliv. Men om jag är hemma, säger jag som sanningen är att det är en sabla trängsel.”
Personligen har jag inga erfarenheter av vägglöss — men väl en hyrestant — men föräldrarna kunde berättade om både vägglöss och sura värdinnor som drabbat dem som inneboende.
"Då och då om nätterna dök det upp en vilsekommen vägglus på Evas huvudkudde. Hon fångade den omedelbart och spärrade in den i en speciell liten ask, den så kallade lusasken, som hon förvarade bredvid sängen. På morgonen överlämnades lusasken regelbundet till värdinnan, som hade bedyrat att det inte fanns ohyra i lägenheten. Värdinnan tyckte inte alls om att få lusasken. Hon snörpte på munnen och såg ut som om hon misstänkte, att Eva hade eget luseri, att asken var en sorts lus-remontdepå, där Eva födde upp särskilt fina exemplar."
Du som har samma slags böjelse för böcker som varit med ett tag och som har varit med tillräckligt länge för att känna igen dig i 50-talsskildringar, kan måhända uppskatta Kati-böckerna.
Det är en amerikansk företeelse, men man tar även upp böcker som är bannlysta i andra länder, som Jack Londons "Skriet från vildmarken", i Jugoslavien och Italien så brändes den av nazister, som ansåg att den var för radikal.
Den sanna berättelsen "And Tango Makes Three", från 2005, av Peter Parnell and Justin Richardson, handlar om de två hakremspingvinerna, båda av hankön, som valde att leva tillsammans. Det ansågs för magstarkt, och den förbjöds på sina håll!
A ship is a marvellous thing. It took ships—and the men who sail them—to circle the world and tie it all together into one round ball. Brave seamen from a thousand ports have faced storms and unknown dangers, first to make the world a bigger place for people to live in, then to bring all people close together.
No matter how dangerous the voyage nor what she carries, a ship is always “she” to a seagoing man. He never calls a freighter or a tanker or any large vessel a boat. Only shoreside people who have never been to sea make the mistake of calling a ship a boat. And shoreside people never know the excitement and fun—and the long, hard work—that the skillful men of the sea know every day of their lives.
STANDING WATCH
Jim is a sailor on a freighter carrying cargo across the Atlantic Ocean. Every morning at half-past three, someone comes into the forecastle. That’s the seamen’s name for their sleeping quarters. They pronounce it “foke-sull.”
Jim mumbles a little. Then the light goes on. The sailor who has waked him wants to be sure he doesn’t go back to sleep. With half-open eyes, Jim sees his clothes hanging from hooks. Back and forth they sway as the ship pitches and rolls. Jim is so used to sleeping in rough weather that he hadn’t even noticed when a storm blew up in the night.
ur Ships at Work
Jim puts the telephone on his head and leans against the rail around the small platform that sways far to one side, then to the other. Soon he hears the ship’s bell, a faint sound above the storm—“Ding-ding, ding-ding, ding-ding, ding-ding.” Eight bells. It is exactly four o’clock. At four-thirty the bell rings again, just once. Two bells will be five o’clock, and so on until eight, when there will be eight bells again.
Här kan jag friska upp minnet, och på nytt lära mig vad klockan är när den slår glas. Min kusin har en skeppsklocka, och jag blir alltid lika förvirrad när den slår.
Ett par av dagens fynd är ovanligt nyutkomna för att finnas hos Gutenberg, Machines at Workoch Ships at Work, båda skrivna av Mary Elting Folsom (1906-2005) och utgivna 1953. Den förra illustrerad av Laszlo Roth och den senare av Manning De V. Lee.
Kanske var det rent av så att det var det konstlösa i bilderna som gav utrymme för fantasin.
Författaren skrev mestadels den här sortens böcker för barn, hon och hennes man, som även han var författare, var båda medlemmar i kommunistiska partiet — det finns inte så värst mycket skrivet om henne, men vill du veta mer om denna intressanta person så lyssna till den här 45 minuter långa intervjuven, från 1988, med henne.
MAN-MADE GIANTS
You could do everything that the machines in this book do. For some of the jobs, of course, you’d have to get friends to help you. But people have always been able to work and build wonderful things, using just their muscles. And they can do a very great deal more when they use their brains, too. They can invent machines to make work thousands of times easier and faster.
Jag går runt mellan bokhyllorna, drar ut böcker på måfå — ställer tillbaks dem. Tittar på högen med olästa böcker, men går snabbt vidare till datorn. Klickar mig fram bland alla böcker jag samlat på ett ställe, för att läsa när jag får tid. Nu har jag tid, men nästan alla böcker verkar trista.
Säkerligen har jag för högt ställda förväntningar, jag letar efter en bok som ska öppna porten till ett förtrollat rike, ett Shangri-La som får verkligheten att tona bort.
Ägnar mig en stund åt "The Headswoman", från 1898 av Kenneth Grahame, den är rolig men jag ger snabbt upp och ägnar mig åt de fina illustrationerna av Marcia Lane Foster.
Tittar istället på Herbert Jenkins böcker, Gutenberg har åtta av dem, och jag fastnar för den 99 år gamla Patricia Brent, Spinster. En bok som har sin Lord Peter, liksom sin något yngre namne har han gott om pengar och ett gott humör men även om boken är nöjsam har den inte samma litterära kvaliteter som Dorothy Sayers mycket mer kända böcker.
Men jag gottar mig åt det tidstypiska: "Bowen looked at her for a moment, then, getting out of the car, started the engine, and without a word climbed back to his seat." Undrar i mitt stilla sinne hur många som minns den tiden när man vevade igång sina bilar. Ett av mina allra tidigaste minnen är faktiskt hur vår Austin var utrustad med en vev, som man kunde nyttja om bilen inte behagade starta på det vanliga viset med en nyckel. Men jag minns bara att vi använde den en gång.
"Mrs. Mosscrop-Smythe was in curl-papers and a faded blue kimono that allowed no suggestion to escape of the form beneath."
Och jag undrar hur många som har rullat upp sitt hår på papper eller trasor. Jag minns hur jag använde toalettpapper en gång, i brist på något bättre — jag var på en kurs, där det anordnades en maskerad, och jag valde att vara Xantippa på extra dåligt morgonhumör, med papiljotterna kvar i håret. Det roliga med böcker är ju att det får en att associera åt båda hållen, så att säga. Det får mig att tänka på händelser i mitt liv — medan händelser i livet får mig att minnas sådan jag läst om. Jakten på den perfekta boken, går vidare; jag nosar på Allan McAulays böcker, för jag vet att jag läst något av honom tidigare, men han faller mig inte i smaken. Fast innan jag lämnar honom ger en av hans meningar mig anledning att konsultera en etymologisk ordbok. "'Oh, Lord, child!' said Mrs. Maclehose, 'who doesn't, dear? He has stumped the streets of Edinburgh, and every sizeable town in the country, in search of a wife this twenty years and more! Jimmy Cheape! No, Alison (for you'll let me call you Alison? I like you, child, and will love you, I know—'tis all arranged by our Fates). No, no! 'tis not you that are destined for Mr. Cheape; never think it!'
'I would not think it, if I could help it,' said the literal Alison. 'But 'tis all arranged—indeed it is—and my mother set upon it in her mind, and nothing will turn her.'
'I will turn her!' cried the lively little grass-widow, with her charming smile and a flash of her dark eyes."
Visst har jag hör några olika skämtsamma förklaringar på ordet gräsänka, men jag har inte vetat vilken som kom sanningen närmast, och hur länge vi använt uttrycket.
Så här säger NE:
grä`sänka subst.~n gräsänkor ORDLED: gräs--änk-an • gift kvinna vars make är tillfälligt bortrest HIST.: sedan 1738; urspr. efter lågty. grasswed(e)we 'förförd och övergiven flicka
1520s, the earliest recorded sense is "mistress;" the allusion to grass is not clear, but it commonly was believed to refer to casual bedding (compare bastard and German Strohwitwe, literally "straw-widow," and compare the expression give (a woman) a grass gown "roll her playfully on the grass" (1580s), also euphemistic for the loss of virginity). Revived late 18c. as "one that pretends to have been married, but never was, yet has children;" in early 19c. use it could mean "married woman whose husband is absent" (and often presumed, but not certainly known to be, dead), also often applied to a divorced or discarded wife or an unmarried woman who has had a child. Both euphemistic and suggestive.
[G]rasse wydowes ... be yet as seuerall as a barbours chayre and neuer take but one at onys. [More, 1528]
GRASS WIDOW, s. a forsaken fair one, whose nuptials, not celebrated in a church, were consummated, in all pastoral simplicity, on the green turf. [Rev. Robert Forby, "Vocabulary of East Anglia," London, 1830]
Old English widewe, wuduwe, from Proto-Germanic *widuwo (source also of Old Saxon widowa, Old Frisian widwe, Middle Dutch, Dutch weduwe, Dutch weeuw, Old High German wituwa, German Witwe, Gothic widuwo), from PIE adjective *widhewo (source also of Sanskrit vidhuh "lonely, solitary," vidhava "widow;" Avestan vithava, Latin vidua, Old Church Slavonic vidova, Russian vdova, Old Irish fedb, Welsh guedeu "widow;" Persian beva, Greek eitheos "unmarried man;" Latin viduus "bereft, void"), from root *weidh- "to separate" (source of second element in Latin di-videre "to divide;" see with).
Extended to "woman separated from or deserted by her husband" from mid-15c. (usually in a combination, such as grass widow). As a prefix to a name, attested from 1570s. Meaning "short line of type" (especially at the top of a column) is 1904 print shop slang. Widow's mite is from Mark xii.43. Widow's peak is from the belief that hair growing to a point on the forehead is an omen of early widowhood, suggestive of the "peak" of a widow's hood. The widow bird (1747) so-called in reference to the long black tail feathers of the males, suggestive of widows' veils.
Se'n läser jag en rätt förfärlig historia om en bortbyting. Jag minns inte ens vad boken heter eller vem som skrivit den, fast det bara var några dagar sedan. Flickan från den "fina familjen" växer upp i ett hederligt arbetarhem, och alla undrar hur denna förfinade vackra flicka kan vara dotter till den präktiga men fattiga sömmerskan. Naturligtvis råkar hon hamna i samma stad som sina biologiska föräldrar och allt uppdagas. Men innan hon flyttar till sin "rätta" familj väljer denna nobla femtonåring att stanna hos sin döende fostermor tills slutet kommer (för fostermodern alltså).
"Breed is stronger than pasture." skrev George Eliot någonstans, för det var väl vad man ansåg.
Så äntligen får denna långrandiga historia ett lyckligt slut. Jag lyckas snoka reda på en sida med Josephine Teys böcker om Inspector Alan Grant. Tey hör till mina favoriter, men hennes böcker är så nya (1930-talet och framåt), att i synnerhet femtiotalsböckerna inte har gått att hitta på nätet tidigare. Men här finns de!
Det är lättare att säga vad och vem jag inte är. — jag är inte mitt yrke — jag är inte min inkomst — eller eventuell avsaknad därav — jag är inte min ålder — jag är inte min sjukdom Så vem är jag då? — en lagom tjock tant i min bästa år — en slarvig pedant — en konservativ radikal — en vänlig stropp Och vad gör jag då? — läser — väver — lyssnar på musik, företrädesvis klassisk — gärna barockmusik
