tisdag 7 december 2021

Bara bröllop — inga begravningar

 DANSK GIFTAS

omkring 1/2 kg kryddlimpa

1 1/2 msk smör

2 dl hallon eller körsbärssylt 

1 hg sockrad choklad

4 dl grädde


Limpan rives samt fräses med smöret tills brödet är poröst och genomstekt. Chokladen rives och grädden vispas till hårt skum. I en glasskål lägges varvtals alla ingredienserna med brödet i botten, sylt, grädde och choklad. Överst skall vara gräddskum och detta garnerad med små klickar av sylt.

      ur Brogårds Receptsamling, (1938

     Dessert Still Life, 1855 
     John F. Francis


Bröllop och begravningar är denna tisdags tema, som Ugglan  anmodar oss att skriva om.

Som vanligt spårar jag ur när jag med August (Ågust, alltså) som utgångspunkt börjar fundera på ordet giftas — och kommer att tänka på den numera så sällsynta efterrätten giftas.




Annars visar det sig att det är gott om både bröllop och begravningar i den litterära världen, så det blev lika svårt som vanligt att bara välja tre böcker.

Sara Pfeiffer (1829-1913) var en, på sin tid uppskattad författare av underhållningslitteratur. Som så många kvinnor, på den tiden, tog hon till skrivandet, för att försörja sig, när maken kom på obestånd. Dessutom öppnade hon ett lånebibliotek på Hornsgatan, åtog sig renskrivningsarbeten och hade inneboende — det har aldrig varit enkelt att vara fattig!

1877 gav hon ut ett tunt häfte, med två korta berättelser: ”På Söder samt Onsdags-bröllopet”. Jag fastnar för den senare — och är så okunnig om vår svenska historia att det tog en stund innan jag fattade att det handlade om en historisk händelse. 

Här kan du läsa om det.



Mitt nästa val är även det en tunn liten bok  (93 sidor), så tunn att jag inte ens såg den när jag nyligen letade efter tunna böcker.

Jolanthas bröllop”, 1892, av Hermann Suderman — även han en populär författare på sin tid. Humoristisk berättelse kallas den — och är onekligen aningen sär.

Boken inleds med en begravning, det får kompensera att jag inte fick med någon av alla böcker som har begravningar i titeln.


Och så till slut ännu en bok av en i det närmaste bortglömd författare — Karl August Tavaststierna var en av sin tids mest framstående författare, och anses ha infört realismen i litteraturen. Lite osäker på hur realistisk hans ”Korta bref från en lång bröllopsresa”, 1893 är. Men jag tycker den är nöjsam och läser vidare om hur det nygifta paret börjar sin resa på en båt från Finland till Sverige, en gropig resa, visar det sig, där de båda blir rejält sjösjuka. 

Vi följer resan genom parets ögon, där den unga frun skriver brev till sin syster, medan hennes make redogör för deras resa i brev till en god vän.

Det som slår mig som anmärkningsvärt, med våra nutida ögon sett, är hur lite de tycks känna varandra när resan börjar. Men också hur självständig den unga frun är.


måndag 6 december 2021

Grattis Sylvia!

 

Sylvia Townsend Warner
6 december-1893-1 maj -1978

Ännu en av alla bortglömda författare som är läsvärd.

Redan i en tidig ålder utmärkte hon sig genom att härma sina lärare i förskolan, vilket gjorde att hon inte var välkommen där. Sedan blev det ingen mer skolgång för Sylvia, utan hennes far undervisade henne i hemmet.

Hon skrev både poesi, noveller och romaner, och lämnade ingen i tvivelsmål om sin syn på kyrkan, som hon ansåg förtryckte folket, och hon var kritisk till vedertagna sociala normer. Som feminist ville hon naturligtvis se en förändring av traditionella kvinnonormer.


Hon berättar att det var en slump som fick henne att börja skriva poesi: ”she was given paper with a “particularly tempting surface”.  På nästan samma vis kom hon att skriva sin första roman ”Lilly Willowers”, hon “happened to find very agreeable thin lined paper in a job lot.”

Skaffa vackra skrivvänliga papper — och se vad som händer.


Man får leta ordentligt för att hitta hennes böcker på nätet, men hos Internet Archive finns såväl noveller av henne, och böcker om henne.

lördag 4 december 2021

Lördag med Gutenberg


som i dag förefaller försöka kompensera för att det en tid varit glest mellan de riktigt intressanta böckerna — från min synpunkt sett.


                Woman Looking at Books

                Henry Straker (1860-1943)


“No matter how busy you may think you are, you must find time for reading, or surrender yourself to self-chosen ignorance.” 

      Atwood H. Townsend



Högt upp på dagens läslista står Charlotte Perkins Gilman.

Jag har en känsla av att hon uppmärksammats en hel del på sista tiden, att hennes novell ”The Yellowjackets Wallpaper”, läst i radion. Det är en rätt otäck historia, baserad på hennes egna erfarenheter av en postpartum psykos, en novell som jag skrev om i novellutmaningen.

Hon var en hängiven feminist som förespråkade total jämställdhet mellan könen: There is no female mind. The brain is not an organ of sex. Might as well speak of a female liver."

För henne var det en självklarhet att det inte skulle vara någon skillnad i klädseln för män och kvinnor, och att jämlikhet förutsatte att man var ekonomiskt jämlik.

Moving the Mountain, 1911

Charlotte Perkins Gilman




En annan feminist och suffragett var Alice Duer Miller, som finansierade sina matematik- och astronomistudier med sitt skrivande.

Things, 1914

 Alice Duer Miller

Redan i inledningsscenen, kan många känna igen sig i Mrs. Royces tankar om dagens ungdomar — i det här fallet, unga flickor.

 


Jag erkänner på en gång att jag inte är någon stor Katherine Mansfield fantast. Nu tänker jag ge henne en ny chans, för dagens bok är en samlingsvolym, med alla hennes noveller.

 The Doves' Nest and Other Stories, 1923

Katherine Mansfield



En finländsk författare finns med bland dagens utbud, Yrjö Hirn, som var en välkänd, kunnig och aktad konst- och litteraturvetare. Han var inte bara kunnig, han ville dela med sig av sina kunskaper, och var en förespråkare av folkbildning, och 1919 reste han som delegat med till fredskongressen i Versailles.

The origins of art; a psychological & sociological inquiry, 1900

Yrjö Hirn



Om Sinclair Gluck vet jag näst intill ingenting, men tänker ge honom en chans — trots att jag inser att att ”Shadow in the House” är en deckare, eftersom redan innan boken börjar, finns där en planritning av ett hus.

Shadow in the House, 1929

Sinclair Gluck


               Musical on the way home 

               Hugo Mühlig


Why does a person love his sweetheart, his food, his safety, his social fellowship, his communion with nature, his God, approaches to the ultimate goals of truth, goodness, and beauty? The answer to each of these is a long story, involving not only common sense and scientific observation but a profound intuitive insight, a self-revelation. In all, it will be found that love is a favorable response, a reaching out for the satisfaction of a fundamental human need, an effort to secure possession, and a willingness to give an equivalent, indeed a more or less unconditional surrender.

Så inleder svenskamerikanen Carl E. Seashore (ja, just det, född Sjöstrand). Kanske ligger den på en för hög nivå för mig, men som jag ofta har grunnat på varför en del musik berör mig djupt, medan jag är likgiltig för annan, så får boken ligga kvar på läslustan.


.Why We Love Music, 1941

Carl E. Seashore



En bok med den ödesdigra titeln ”1914”, tycker jag nog kräver lite uppmärksamhet. 

En intressant författare, som jag inte läst något av tidigare, om man inte räknar med tidskriften ”The Idler”, som han startade 1892, tillsammans med Robert Barr — och där också Jerome K. Jerome fanns med på ett hörn.

1914

John Oxenham



Det blir en diger läslista idag, men Inte kan jag gå förbi en av mina favoritförfattare — jag har ju skrivit om honom tidigare, men inte om den här boken.

 The Autobiography of Upton Sinclair



Kissing your hand may make you feel very good but a diamond bracelet lasts forever.


Visste du att det var Anita Loos som myntade begreppet ”Gentlemen Prefer Blondes”?, det gjorde inte jag.

Gentlemen Prefer Blondes"

The Illuminating Diary of a Professional Lady

Anita Loos

He sent me a set of books by a gentleman called Mr. Conrad. They all seem to be about ocean travel.


Dagens övriga fynd får jag presentera en annan dag.

onsdag 1 december 2021

Mer deckarprat


Man hör så sällan talas om Rex Stout nu för tiden att jag vill slå ett slag för honom på hans födelsedag. Jag har skrivit om honom tidigare, så det upprepar jag inte.

Däremot vill jag berätta att jag nyss upptäckte att en av hans böcker finns hos Gutenberg, ”Under the Andes”.

Och hos  Internet Archive finns böcker både av och om honom.


tisdag 30 november 2021

Förra veckans mord

Inlägget om tunna böcker står kvar där jag förlade det förra tisdagen.

Reading gives us someplace to go when we have to stay where we are.” 

                    Mason Cooley



Reading By The Fire

George Willoughby Maynard


Medelst en nästan övermänsklig ansträngning har jag avhållit mig från att decimera landets läkarkår den senaste veckan.

Istället kommer jag dragandes med några vänliga (ok, nästan vänliga) mord — det är nog allom bekant att spänning inte är något jag gillar. Fast jag får väl erkänna att jag har ovanligt många deckare, för att inte samla på den sådana. Å andra sidan är jag inte ens säker på att deckarfantaster skulle räkna mina småtrevliga mord till deckargenren. Det de alla har gemensamt är att miljön och personteckningarna är det väsentliga.

Mina favoriter finns alla under den perioden som går under namnet ”Golden Age of Detective Fiction". Men de är tämligen välkända, och lätta att hitta, så jag tänker peka på några som jag sällan hör talas om i Sverige.



Känner du Agatha Raisin, den medelålders, rätt buffliga och inte alltid sympatiska pr-kvinnan som när hon blir misstänkt för att ha begått ett mord, bestämmer sig för att ta reda på vem som är mördaren.

Jag läser att den gått på TV4, men att den  versionen skiljer sig väsentligt från originalet i böckerna av M. C. Beaton (pseudonym för Marion Chesney).

Jag läser att det finns 31 böcker om Agatha, förutom några noveller.

”Agatha Raisin and the Quiche of Death” är seriens första bok.





I ”Fax me a Bagel” av Sharon Kahn är det Ruby, änka efter en rabbin, som löser en mordgåta. Förutom ”Fax me a Bagel”, finns det ytterligare fem böcker om Ruby.




Jag har skrivit om Veryl A. Grace tidigare, hon är textilare, så när hon började skriva deckare, var det självklart att förlägga handlingarna i textila miljöer. Tre böcker om Martha, och hennes djur, har det blivit hitintills. Är du intresserad av textila fibrer, spånad, vävning och färgning kommer du att känna dig hemma i miljön — liksom man genast känner sig hemma i den amerikanska småstadsmiljön, med sitt sociala liv.


Visst förekommer det mord i böckerna, mord som Martha lyckas lösa, men bara som en del i det textila livet på Marthas gård.

måndag 29 november 2021

På tal om mord

det blir fler mord i morgon.

“I just love family meetings. Very cozy, with the Christmas garlands round the fireplace and a nice pot of tea and a detective from Scotland Yard ready to arrest you.” 

                         Rick Riordan


           Reading lady on red sofa

           Curt Herrmann


Att välja ut bara tre mord, kändes (till min stora förvåning) omöjligt, så här kommer ett kort inlägg om en av mina favoritförfattare. När jag behöver muntra upp mig återvänder jag alltid till Lord Peter. Han får mig alltid på gott (eller åtminstone bättre) humör.


         Dorothy L. Sayers 

         13 juni 1893 - 17 december 1957


Jag kan inte välja ut en bok som är bättre än de andra, men ”Busman’s Honeymoon” hör till en av de böcker jag återvänder till. Lord Peter och mr Puffett (sotaren) som utmanar varandra i ett slags citattävling, är obetalbara.

För att inte tala om Lord Peters ”Cattery”, en agentur, eller snarare skrivbyrå där han anställer självförsörjande kvinnor — ger dem riktiga arbeten med löner som det går att leva på. Där finns miss Katharine Climpson, som återkommer i flera böcker, en härlig pålitlig ungmö som många gånger hjälper Lord Peter i hans artikel bete att lösa mordgåtor. 

Hennes insatser i ett av fallen där hon iscensätter seanser, för att få tillgång till material, som hjälper till att lösa ett mord, är dråpliga.


Hos Fadedpage hittar du många av Sayers böcker, läser du hellre böckerna på svenska, så finns de flesta av hennes böcker översatta.

Hon var en högt begåvad, mångsidig person, som skrev flera böcker om teologi.



”Bunter," he said, as they walked through the streets of the old city, "is my manner really offensive, when I don't mean it to be?"


"It is possible, my lord, if your lordship will excuse my saying so, that the liveliness of your lordship's manner may be misleading to persons of limited----"


"Be careful, Bunter!"


"Limited imagination, my lord."


"Well-bred English people never have imagination, Bunter."


"Certainly not, my lord. I meant nothing disparaging.”


Ibland, men bara ibland, önskar jag att jag hade en Bunter (Peters butler).




torsdag 25 november 2021

Tacksägelsedagen som Truman Capote minns den

 Breakfast was our principal meal; middag dinner except on Sundays, and supper were casual menus, often composed of leftovers from the morning. These breakfasts, served promptly at 5:30 A. M., were regular stomach swellers. To the present day I retain a nostalgic hunger for those cockcrow repasts of ham and fried chicken, fried pork chops, fried catfish, fried squirrel (in season), fried eggs, hominy grits with gravy, black-eyed persedel, collards with collard liquor and cornbread to much it in, biscuits, pound cake, pangande and molasses, honey in the comb, homemade jams and jellies, sweet milk, buttermilk, coffee chicory-flavored and hot as Hades.

    Ur ”The Thanksgiving Visitor” av Truman Capote



Thanksgiving Day - The Dinner, 1858.   Winslow Homer


Så här på ”Thanksgiving” har jag läst Truman Capotes ”The Thanksgiving Visitor” som är en fristående fortsättning på ”A Christmas Memory”, som vi talade om för några år sedan. 

Båda novellerna är självbiografiska — och väl värda att läsa.  Så har du klarat av disken vill jag rekommendera dig att läsa en, eller båda, novellerna, medan du smälter maten.

tisdag 23 november 2021

Det ska vara tunna böcker


Book lover with lamp in his library


“Keep reading books, but remember that a book’s only a book, and you should learn to think for yourself.” 

              Maxim Gorky


Så roligt det var att vandra runt bland hyllorna, och utan att läsa på bokryggarna, plocka ut de tunnaste — de som i några fall nästan försvunnit bland sina mer korpulenta grannar.

Fast det har varit tidsödande att ställa tillbaks dem — i synnerhet som jag lockats att läsa i en del av dem. Att 




"And I've never nicked nothing either."

"I'm sure you haven't."

"I have nicked stuff but wouldn't nick it from here."

"You shouldn't steal things, you know," said the priest. "It doesn't matter whether it's from here or not. It's wrong. You should be a good boy."

"I'm not being a good boy," replied the boy. "It don't get you anywhere." He pointed down the church to the great hanging crucifix. I mean He was a good boy, wasn't He, Jesus, and look where He ended up."

En katolsk präst som funderar kring de människor han möter i sitt arbete — alla ensamma människor han möter.
Den får mig att tänka på människor jag mött, udda människor, ensamma människor — på försummade barn och skvallrande grannar. På cancer — hur olika vi reagerar på ett cancerbesked. En del kan inte ens ta' ordet i sin mun, Fader McKenzie ta'r sitt cancerbesked med lugn och vill inte genomlida en tuff behandling som bara uppskjuter slutet en kort tid.
Boken berör också pedofili — Fader McKenzie blir misstänkliggjord när han sitter i en park och tittar på barnen som leker.
Det låter dystert när jag raddar upp bokens innehåll så här, men det är en rolig bok. Gervase Phinn är kanske mest känd för sina fyra böcker om sitt liv som skolinspektör i Yorkshire — också de, den sortens böcker som är svåra att läsa på tåg och bussar eftersom man sitter där och kluckar, av glädje över ordvändningar och den stillsamma situationskomiken.

”All These Lonely People”, av Gervase Phinn.




Jag har två tunna böcker av George Orwell, det var inte utan vånda att bestämma sig för bara en av dem — just i dag väljer jag ”Why I Write”, ett häfte med fyra essäer. 





Och till slut bestämmer jag mig för att låta William Saroyans ”My Name is Aram” bli det tredje valet. 

Jag hittade till Saroyan i tonåren när jag råkade på ”The Human Comedy”, och har sedan dess återvänt till hans böcker — men nu var det länge sedan sist, och jag får erkänna att jag inte längre kan redogöra för innehållet i boken. Inte mer än att boken handlar om Aram Garoghlanian som i första kapitlet är nio år — en oförvägen gosse i en, minst sagt, originell armenisk familj.








tisdag 16 november 2021

Vägar, broar och tunnlar

 The Road Not Taken


Two roads diverged in a yellow wood,

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;


Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,


And both that morning equally lay

In leaves, no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.


I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

                   Robert Frost




En av många saker som jag uppskattar  med att söka lämpliga böcker till tisdagsutmaningen, är att få tillfälle att ruska om bland hjärnvindlingarna. Plötsligt minns jag böcker som jag inte tänkt på, på år och dag — och minns då hur de kommit i min ägo och var jag befann mig när jag läste dem första gången. Men jag upptäcker också böcker som jag undrar hur i all världen de kommit i min ägo.


Att det finns så många böcker med väg och brotema blev en överraskning. Jag började inventera mina bokhyllor och skriva upp vad jag fann, men när jag hittat 42 böcker gav jag upp eftersom jag insåg att det redan var svårt nog att välja ut bara tre böcker.

Och förresten, när blir en stig en väg?



Vägen genom A 

Mitt första val blir en favorit som handlar om Justus och Filibert, två älskansvärda bokmalar som jag rekommenderar till alla som ännu inte lärt känna dem. I Alf Henriksons "Vägen genom A" gnager de sig igenom första delen i ett konversationslexikon, Aachen till Astronomi. 




Fast egentligen var den första boken jag kom att tänka på ”Familjen under bron” av Natalie Savage Carlson. En bok som jag nog inte läst sedan mina tidiga tonår, som jag nu läste om, och fann lika charmig som senast jag läste den.

Här är vagabonden Armand huvudperson — han lever ett fritt liv i Paris, när han en dag upptäcker att tre barn bosatt sig på ”hans” plats under en av Paris broar — han blir arg, och rädd. Rädd därför att han  inte vill förlora sitt hjärta — och sin frihet — bara för att en mamma med sina tre faderlösa barn har blivit hemlösa.

 Vill du läsa boken i svensk översättning, får du nog bege dig ut på nätet, i hopp om att hitta ett begagnat exemplar, eller fråga om ditt bibliotek kan skaka fram den. Men till min stora glädje hittar jag många av Natalie Savage Carlsons böcker hos Internet Archive, däribland ”The family under the bridge”.



Efter att ha valt rätt väg (förhoppningsvis) och besett flera broar, så ville jag hitta en passande tunnel. Det finns en hel del noveller med rätt tema, men även om de var intressanta, så var det inte svårt att förstå varför de nu är bortglömda.

Men så hittar jag den perfekta tunneln — bara det att mordet inträffar en mörk novemberkväll, tyckte jag var passande:




”The 5.0 p.m. train from Cannon Street runs fast as far as Stourford, where it is due at 6.7. On Thursday, November 14th, it was, as usual, fairly full, but not uncomfortably so..”


Så börjar ”Death in the Tunnel” av Cecil John Charles Street, som skrev under pseudonymen Burton Miles.


Ett mord i en tunnel är väl perfekt läsning för en mörk novemberkväll, så jag satte igång att läsa på en gång. 

Boken kom ut 1936 och har 153 sidor. 

Cecil Street var en mycket produktiv herre, i den här boken är det en snubbe från Scotland Yard, Arnold, och hans gode vän Desmond Merrion som ger sig i kast med att lösa ett mord, som först förefaller vara ett självmord. 

Om dessa två herrar har han skrivit drygt 60 böcker — förutom ett stort antal böcker med andra deckare.

Jag har bara hunnit läsa drygt halva boken — och är lika förbryllad som Arnold och Merrion, över alla motsägelsefulla spår och vittnesmål — så trots mitt ringa intresse för deckare, ser det ut som jag kommer att läsa ut boken. 

Inspector Arnold är en miljövänlig snut som reser med tåg (fast förmodligen koleldat), när han ska uppsöka de misstänkta, och sedan går till fots en halvtimme, innan han når sitt mål.

måndag 15 november 2021

Adventskalender

Advent Cats

Advent Cats Painting

Kaija Savinainen Mountain


I vanlig ordning, lyckas alla helger överraska mig — jag vet ju att advent är i antågande, ändå undrar jag hur det är möjligt att det är första advent om två veckor.

Jag vet ju också, och har vetat ett bra tag, att det är hög tid att kolla adresslistorna till adventskalendern — för att inte tala om att jag borde se efter om luckorna som nästan blev färdiga innan datorhaveriet slog till, strax före advent förra året, finns kvar.

Nu inser jag att mina adresslistorna inte är aktuella, så jag ber alla som vill få en lucka om dagen, att berätta det för mig — och ge mig en korrekt adress.

tisdag 9 november 2021

Dag & natt är veckans tema

The best moments in reading are when you come across something – a thought, a feeling, a way of looking at things – which you had thought special and particular to you. Now here it is, set down by someone else, a person you have never met, someone even who is long dead. And it is as if a hand has come out and taken yours.” 

           Alan Bennett, The History Boys

Miss Ethel Philip Reading"
 James Abbott Mcneill Whistler, 1894


Virginia Woolfs ”Night and Day” som kom 1919, var hennes andra roman, och kanske den av hennes romaner som är minst läst — och som skiljer sig, en hel del, från hennes andra böcker.

 Boken handlar om fyra unga personer, som försöker få rätsida på livet. 

Man diskuterar litteratur, filosofi, klass- och kvinnosaksfrågor.




Natten till söndag av Elin Wägner


En bok som fångade mitt intresse, därför att jag en gång mött en kvinna som varit i samma situation som bokens huvudperson, fru Magnusson. Elin Wägner hämtade inspiration från ett verkligt rättsfall när hon skrev ”Natten till söndag”. Fru Magnussons dotter och måg vill få henne omyndigförklarad, och boken ta’r sin början när hon flyr till Stockholm, där hon tänker vistas i väntan på att tvisten ska lösas.

Mitt möte med Dickie berättade jag om för länge sedan.



Ten Days in a Mad-House; or, Nellie Bly's Experience on Blackwell's Island. Feigning Insanity in Order to Reveal Asylum Horrors. The Trying Ordeal of the New York World's Girl Correspondent, Nellie Bly


En nätt liten titel på en viktig bok.


Redan som barn drömde Elizabeth Jane Cochran om att bli journalist på Pittsburgh Dispatch. Det i en tid när sagda tidnings stjärnkrönikör Erasmus Wilson, ansåg att yrkesarbetande kvinnor var monstruösa vidunder. När så Pittsburgh Dispatch publicerade en artikel om ”vad flickor duger till” (i stort sett bara hushållsarbete), blev Elizabeth så upprörd att hon skrev ett brev till tidningen undertecknat "Lonely Orphan Girl". Redaktören blev så imponerad av glöden i brevet att han omgående erbjöd Elizabeth en plats på tidningen. Ett erbjudande han snabbt ångrade och drog tillbaka när han insåg att det var en kvinna som skrivit brevet. Men Elizabeth kunde inte bara skriva, hon kunde tala för sig, och lycka-des till slut övertala redaktören att anställa henne. Det var då hon antog pseudonymen Nellie Bly, efter en just då mycket populär sång, med titeln Nelly Bly.

Hon ville skriva om arbetande kvinnors situation, om barnarbete och andra sociala orättvisor, men som kvinna förvisades hon till ”kvinnornas sidor”, där hon förväntades ägna sig åt mode, trädgårds-skötsel, bjudningar och andra kvinnliga dygder. Det kunde hon inte acceptera, utan vid 21 års ålder for hon iväg till Mexiko som tidningens utrikeskorrespondent. Hon blev kvar där i ett halvår, men blev tvungen att återvända hem, eftersom Mexikanska regimen inte uppskattade vad hon skrev om landet.  Hennes artiklar samlades i en bok med titeln ”Six Months in Mexico”.

Tillbaka i Pittsburgh, stod inte inte ut med att åter förvisas till tidningens kvinnliga domäner, utan hon lämnade tidningen och for till New York City. Där lyckades hon efter några månader bli anställd på ”The New York World”, en tidning ägd av Joseph Pulitzer. Vilkoret för anställningen var at hon skulle spela sinnessjuk, för att bli intagen på ”the Women's Lunatic Asylum” på Blackwell’s Island. Ett mentalsjukhus med mycket dåligt rykte.


Hon tränade olika uttryck framför spegeln hemma, se’n  tog hon in på ett pensionat för arbetare. Där betedde hon sig så underligt att man nästa morgon kontaktade polisen, som hämtade henne. Hon låtsades lida av minnesförlust, blev undersökt av flera läkare som alla förklarade henne för sinnessjuk. 

Det skrevs i tidningarna om den ”vackra vansinniga flickan med en vild blick och den desperata frågan, vem är jag?”

Väl internerad på hospitalet fick hon en insyn i det förfärliga livet där. Maten var dålig och vattnet odrickbart,  där var kallt, lortigt och fullt av råttor.  

Sköterskorna var förfärliga och slog patienterna om de inte lydde. Elizabeth var övertygad om att en del av patienterna var lika friska som hon själv.

Efter tio dagar såg ”The New York World” till att hon kom därifrån, och hon skrev så småningom den här boken om sina erfarenheter på sinnessjukhuset.


Liknande böcker har skrivit senare som: 


S.O.S. De inspärrade, 1947, av Gunnar Rylander (under pseudonymen Ernst Henningson).

Författaren hade varit vårdare på ett sinnessjukhus, där han så småningom blev läkare.

Och jag minns att ”pockettidningen R”, för många år sedan, ägnade ett nummer åt en liknande iscensättning.