There are many little ways to
enlarge your child's world.
Love of books is the best of all.
Jacqueline Kennedy Onassis
Så är veckan nästan slut, och jag har inte skrivit ett ord om barnböcker, trots att jag beslöt mig för att göra som "vadvilaser", och skriva om barnböcker varje dag denna vecka. Jag försöker att rättfärdiga mig med att intala mig att ju skriver om barnböcker lite då och då — och mer kommer det med all säkerhet att bli, fast knappast i någon organiserad form.
Jag har i dagarna läst en barnbok från 1941, som fick mig att glömma tid och rum och för en stund att känna mig som 10 år. "Auntie Robbo" skrevs av den skotska författaren Ann Scott-Moncrieff, som tyvärr dog alldeles för tidigt. Auntie Robbo blev hennes tredje, och sista bok.
Precis som "De små ryttarna", som jag nyligen skrev om, är det en bok jag skulle vilja ge till en unge i bokslukaråldern.
Den föräldralöse, elvaårige Hector bor med sin, minst sagt excentriska, gammelfaster på landsbygden utanför Edinburgh. När Hectors styvmor, som han aldrig träffat, dyker upp och vill ta över förmyndarskapet ger sig Auntie Robbo och Hector av hemifrån — de slår sig ihop med tre gatubarn, och far med häst och vagn från kust till kust, i sina försök att komma undan styvmodern.
Boken är översatt till svenska och kan säkert beställas från närmsta bibliotek, om du inte väljer att läsa den på nätet, eller köpa den hos Bokus.
"In half an hour the rain was beginning to fall, in heavy stupid drops, in aggravating patter, and solidly in sheets, curtaining off the rest of the world. It was just like the rain they had fled from in the west.
"Ah, well," sighed Auntie Robbo, crushing herself into her corner of the cart, "it just shows that you can't believe much that they teach you in schools. If I was told once when I was young, I was told a hundred times—the west of Scotland is wet and warm, the east coast is cold and dry.""
